Dags med några ord om deckare - Kistalight söker vidare bland olika genrer bland sina texter
Vi tar tunnelbananan, Den blå linjen från Kista, in till City för att höra på Dennis Lehane på Kulturhusets Internationella författarscen. Vi lägger in en gammal blogg från Kistalight och minns hur vi drabbades av några av Lehanes böcker. Fullsatt och popstjärnestämning i Hörsalen och soft musik med temat från Mystic river i högtalarna. Roger Wilson från Sveriges Radio samtalar med Dennis Lehane om hans nya bok Ett land i gryningen som handlar om en polistrejk i Boston 1919, de svartas rättigheter och om nyss hemkomna soldater efter första världskriget. Berättelsen beskrivs som en skildring som har paralleller till vår tid.
- Going back to the past to recognize the presence säger Lehane. Babe Ruth är en karaktär som tidigt dyker upp i boken men så var det inte när Lehane skrev. Babe Ruth är en gammal baseballspelare som levde sitt eget liv innan han dök upp på bokens sidor när Lehane behövde lite action i sin story. Faktiskt dök Babe Ruth upp som idé för romanen i mötet med med Dennis Lehanes studenter när han undervisade i skapande skrivande. Kreativitet som en följd av ett möte alltså. Efter en något trevande inledning med diskussion om Lehanes tidigare böcker blir samtalet riktigt underhållande och publiken är med på noterna. En regel bakom en riktig bestsellerförfattare är att skapa en karaktär som läsarna vill ha sex med. Hittar du den koden - så skriv uppmanar Lehane! Dennis Lehane berättar att hans gamla deckarpar Patrick Kenzie och Angie Gennaro är tillbaka. De föll i sömn efter Clintoneran men vill nu komma tillbaka när det är dags för Barack Obama.
- Of course will mr Bubba Rogowski bee with them.The F-word används flitigt i den nya boken Ett land i gryningen. I boken fanns upp emot 500 motherfuckers i dialogen men eftersom Lehane gör noggrann research och vill vara tidstrogen (1919) och motherfucker dök upp i det gängse språkbruket först på 1950-talet var han tvungen att stryka ordet. Det ersattes inte!Tidigt i sin ungdom beslöt sig Dennis Lehane för att bli författare. I hans kvarter blev man elektriker eller började på posten men man blev knappast författare eller skribent. Yrken som var okända i det irländska grannskapet. Fråga aldrig hur du blir publicerad säger Lehane till sina studenter. Lär dig bara hur du ska skriva. I do like you but I don´t like your text kan han säga till dem under sina lektioner. På en fråga från publiken om översättningens kvalité svarar Lehane svävande eftersom han inte kan vårt språk men han försvarar sin översättare som även översatt hans tidigare böcker till svenska.
På Kistalight har vi läst första kapitlet, Inledningen, till Ett land i gryningen, där det finns en fiktiv påhittad tuff baseballmatch mellan "de svarta grabbarna och de vita" medan de väntar på ett tåg som ska gå från Chicago till New York. I matchscenerna vimlar det av metaforer och liknelser och här krävs det stor varsamhet och insikter i spelet baseball för att översättningen inte ska verka för parodisk. På Kistalight kan vi inte avgöra vilket som är fallet även om vi anar att det skulle kanske putsas mer på vissa formuleringar där.
Innan vi går hem får vi två böcker signerade; For Thommy with best wishes Patient 67 och To Thommy Enjoy Ett Land i gryningen.
You are a very good writer säger jag till Lehane.
Thanks Thommy säger Lehane.
Sedan fångar vi den Blå linjen hem till Kista.
- Lastade med en samtida tegelsten i ryggsäcken.
Ljuset från Dennis Lehane
Flanör? - Dennis Lehane, tuff kille, som i ungdomsåren drömde om att bli författare.
De litterära spånorna insöps i de irländska arbetarklass- kvarteren i Dorchester i sydöstra Boston. I dag måste man säga att han lyckats. Med titlar som Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island har han skapat en touch av neighbourhood noir till deckargenren och han har bestämt en alldeles egen äkta berättarton som säger något om vår tid.
- Har du rättat proven?
- Nej, drabbad av läsupplevelser, har jag de senaste veckorna ägnat mig åt att läsa en nyupptäckt författare.
- Kan man säga så till förväntansfulla elever som väntar på sina provresultat?
- Vad säger egentligen rektorn om ett slikt tilltag och kommer föräldrarna att höra av sig mitt under en febrilt pågående termin. Författaren som har drabbat mig är Dennis Lehane bördig från Dorchester, Bostons tuffa irländska arbetarklasskvarter i sydöstra delen av staden.Tre titlar ur hans författarskap finns nu översatta till svenska: Svart nåd, Rött regn och Patient 67. Det är tre sinsemellan olika böcker med avseende på persongalleri, miljö och story. I böckerna finns dock en gemensam ton; en mörk poetisk underström, ett stråk av sorg med en lidelse för att skildra miljöer och människor bortom medelklassens USA. Numera finns även Gone baby gone översatt.Originaltitlarna Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island anger mer det poetiska tonfallet som finns i ett mycket hårdkokt och actionbetonat författarskap. Prayers for rain är den femte delen om deckarna Patrick Kenzie, hans före detta partner Angie Gennaro och deras gode psykopatkompis Bubba Rogowski vars aura av skräckinjagande ensamhet är så stor att han skrämmer livet ur vilken mafioso som helst, dock klappar ett gott hjärta bakom de psykotiska dragen vilket bara en gudfaders fru och hennes dotter förmår att uppskatta förutom kompisarna Kenzie och Gennaro förstås. Handlingen har en story med swing och gåtan som löses vilar på en hållbar intrig där ondskan hos en psykopat har sin grund i en familjs mörka hemligheter.
Rött regn är skildringen av två fiktiva stadsdelar Point och Flats men det är framförallt en berättelse om tre barndomskompisar med rötter i kvarteren och hur deras vägar korsas som vuxna. Handlingen har antika ödesbestämda drag. Dramat rullar på utan att ingen tycks kunna ändra de tragiska mönstren och det sorgsna mörka slutet.Visst finns deckarens alla ingredienser med i Lehanes berättelser. Intrigen, parallellhandlingen, hjältens egna brister i privatlivet, miljöskildringarna och de twistade sluten med oväntade upplösningar. Här ska vi inte upprätthålla oss så mycket med handlingen utan kika något på berättandet och framförallt miljöskildringar. Lehane når som alla goda berättare längre än sin genre i det här fallet deckaren och berättar på så vis en historia om vår tid.Dennis Lehane kallas för The golden boy of noir något som han visar i Rött regn, rena gesällprovet med guldkant, när han snickrar ihop två fiktiva stadsdelar, Point och Flats, med fint sinne för detaljer radar han upp sociala markörer. I den ena stadsdelen äger man sina bostäder i den andra hyr man, där hyresrätterna i dag är på väg att ombildas till yuppifierade bostadsrätter. I den ena har barnen skoluniform och de flesta går till högre utbildning men i den andra får alla komma in, ingen uniform krävs och i nian bär många flickor mammaklänning på avslutningen. I Flats kantas trottoarerna av bilar med märket Dodge Dart i Point blandas de med Chevrolet och Ford.Runt de fiktiva stadsdelarna finns det verkliga Boston med sina floder, (Mystic river) kanaler, broar, parker, motorvägar och tunnelbana.I Svart nåd rör sig deckarparet över hela Boston korsande de mest skilda sociala miljöer. Kapitlen är här, liksom i Rött regn, som skulpturala bitar, stramt berättat, med en knorr på slutet som vore det noveller.Musiken spelar stor roll i kärleksskildringarna. När Jimmy och Annabeth i Rött regn, vilket ödestyngt namn har inte den kvinnan, träffas är det till tonerna av schlagern "they were just like a sad-eyed Sinatras … and so long lonely avenue."
I Patient 67 är det Sinatra som rullar på skivtallriken. Boken är mer en skräckis och rysare än en deckare. Men visst där finns gåtor och anagram. Själv var jag på sidan 123 övertygad om att jag löst gåtan med vem som var patient 67, något som senare visade sig vara fel.
Berättarformen i Patient 67 är inte lika utmejslad och skulptural som i de två föregående böckerna utan mer skruvad och koncentrisk. Kanske kräver handlingen, skildringen av mentalvård av svårt belastade patienter, våldsmän och mördare, en sådan form.Lehane visar även i den här boken att han är en utmärkt miljöskildrare och att han även här förmår att bygga en fiktiv miljö för Shutter island är väl en sådan?
- Man blir aldrig riktigt säker i den här boken!
Realistiskt byggs naturskildringen upp med högst verkliga öar från Bostons arkipelag; fängelseön på Deer Island, fortet på Georges Island, fågelsvärmarna på Thompton Island och så de yttre öarna Spectacle, Grape, Bumpkin, Rainford och Long och så allra längst ut i havsbandet Shutter Island med sina stängda luckor och jalusier, sina slutna avdelningar och sina fängelsemurar, sina experiment och nyordningar i mentalvård. Tiden är tidigt femtiotal, i världen råder kalla kriget och mellan öst och väst finns en järnridå och på skivtallriken snurrar Frank Sinatra.
Lehane överraskar här som naturskildrare. Från de vindpinade yttre kobbarna i Bostons hamnarkipelag finns ett lyster av detaljer, namn på växter, träd och djurliv. Cyklonen som drar fram på Shutter Island river upp inte bara upp naturens skal och bråten utan även de inre själsliga dramerna hos öns invånare. Boken genomsyras av havets smaker och dofter, mistluren från Boston Lighthouse kvider i nattdimman och i vindens tjut från tidvattenmyren hörs ett klagande som vore det öns egna olyckliga själar som kommer till tals. Skarp inramning av Lehane alltså, ändå tycker jag berättelsen blir för speedad.'
- Klart ska en författare skildra psykotiska tillstånd så passar en intensivt jagande stil.Intrigen är mångtydig, spinner runt i koncentriska cirklar, verkligheten blir glidande, anagrammen, gåtorna och kodmeddelandet som ska lösas blir både rörande, gåtfulla och inte riktigt säkra.
- Vad syftar de till? Hur ska slutet uppfattas?
- Uppvaknandet från en ond dröm på femtiotalet?
- Shutter Island - en ö uppstigen ur en mardröm?
Eller bara en ö med stängda fönsterluckor och jalusier som vädras ut under ett fyra dagars besök av huvudpersonen Teddy, a hell of a guy, när en cyklon drar förbi.
- Kanske kan man fly från Shutter Island blir då en möjlig tolkning och då skulle man precis som huvudpersonen Teddy alldeles bestämt ha klappat i händerna.
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om Författare: Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om förlag
©Thommy Sjöberg
Antonio Gramsci, kallad Nino, en av Italienska kommunistpartiets grundare, legendarisk skribent, blev förebild för vänstern under sextiotalet, som ung kille var han inte främmande för moderniteten, skrev om Pirandello, klasskamp och politik, drömde om att resa, fick istället se Italiens fängelser från insidan som politisk fånge på trettiotalet under Mussolinis fascistiska diktatur. Om Gramsci har Anders Ehnmark skrivit en essä, Stad i ljus, där han sätter in Gramscis idéer i en latinsk context och fortsätter sin egen prövande undersökning om makt och demokrati. Kanske har han skrivit en bok som kan vara en passande läsning för unga kommunister och alla andra som vill söka nya vägar för det radikala samtalet.
