Friday, September 09, 2005

Zinken Light

I dag är det dags för bokstaven Z. Gör det med en artikel om ungdomshockey som skildrar tiden för mitten av nittiotalet. Kanske var det de åren ungdomshockeyn tog steget från att vara en folkrörelsesport till att bli en exklusiv idrott i Storstockholm?
Foppas Guldmål - OS 1994 i Lillehammer - kan man bli annat än en hockeyfan?

Zinkensdamm nästan i hörnan av Hornsgatan och Ringvägen. Här huserar Hammarby i bandy och här finns deras träningshall för hockeyjuniorer.
­ När Ulf Lundells ­- Nere vid Zinkensdam hörs i högtalarna är det utsålt på Bajens bandymatcher, hög stämning, allsång med Blossaverser, skålande med glögg och förstås massor av mål med det lilla röda nystanet.

Ungdom och elit
På söndagarna när det är allmänhetens åkning myllrar det av skridskoåkare på planen. Här kan man lira tvåmål i timmar. Snöar det dessutom lite lätt fram emot kvällen ser idrottsplatsen ut att ligga i ett förtrollat skimmer i skenet av snöflingor och varmt strålkastarljus.
Här har jag tillbringat hundratals ja kanske tusentals timmar. Grabben spelade i Bajens ungdoms, sedermera juniorlag i hockey. I elvaårsåldern blev han tillfrågad om han ville börja, andra skulle säga värvad till, ett av Bajens pojklag, så Kista IP byttes mot Zinken med legendariska ungdomstränare inom ungdomshockeyn i Stockholm som Tomas Storm, Krister Falk, Roffe Nordström, Andreas (Guzten) Gustavsson och Daniel Broberg. Värvningen medförde en av den höstens heta debatter inom ungdomsidrott: Liten ledsen kille som inte tyckte sig få vara med på grund av värvningen ställer upp i Sportspegeln på bästa sändningstid. Reportaget, inslaget, fick en nationell genomslagskraft och blev inledningen till ett ”Drevet går” i media. Opportunistiska politiker var inte sena att surfa på vågen. Kända krönikörer i AB skällde, politiker kallade Bajenordförande till samtal och hotade med att dra in bidrag, soffprogram i TV debatterade, knattarna filmades i ABC-nytt. Dagens Eko hade föräldrapanel och det gjordes en dokumentär om pojkhockey av SR där Bajen fanns med som exempel på ”elitsatsning” inom ungdomshockey. Den senare inslaget, dokumentären, av Esping var ett av de få inslag som försökte ge en rättvis bild av Bajens ambitiösa och seriösa ungdomsverksamhet.
- Ingenstans tar man så väl vara på sina talanger som hos Bajen sade han. Alla får samma istid och träningarna är genomtänkta och allsidiga. Här gnuggas teknik, skridskoåkning och lir på varje träningspass. Problemet är bara att alla inte kan få vara med i Bajen säger han utan kommentarer.
En insiktsfull krönikör som Göran Löwgren i DN undrade om man måste dansa "gammeltjo" i förorten innan man i femtonårsåldern, ålder som i fotboll och hockey anses passande för elitsatsning, fick åka in till stan och delta i seriös träning. Jämförelse gjordes då med annan träning; dans, musik och gymnastik som kräver allvarliga satsningar från tioårsåldern.
- Hur som helst visade genomslagskraften i debatten att ungdomsidrott är inte bara rosenskimrad folkrörelse utan att här finns numera konkurrens och elittänkande i Sverige långt bortom Bajens Zinkensdam.
- Tillhör problemet i dag inte mer föräldrarnas värld än ungdomarnas? Vem är det som placerar sina barn i elitverksamheten? Barn och ungdomar vet mycket väl vad de kan och klarar av. Själv kommer jag ihåg från min egen ungdom hur det var när det var dags att välja lag i hockey eller fotboll. Då på spontanidrottens tid var det på ungdomars villkor, men rättvist, knappast!
Vilka drömmar och ideal speglar då det i samhället?
- Själviska och kompensatoriska föräldrar som vill förverkliga de möjligheter de själva en gång i tiden inte hade – javisst! Men också gamla idrottsföräldrar som tyckte det var naturligt att barnen idrottade mycket. Vilket det fanns möjlighet till hos Bajen.
Säkert var min föräldradröm även präglad av detta men även av telningens möjlighet att få spela mycket hockey vilket då var det roligaste han visste. Ville man, drömde om, en möjlighet att få spela final i AB-cup, i Globen så var någon av Stockholms storklubbar också enda möjligheten.
För min egen del resulterade debatten i skuldkänslor och ett mångårigt skrivande av små artiklar av debattkaraktär i Stockholms ishockeyförbunds tidning Nedsläpp där jag envist betonade att ungdomshockey ska bedrivas på ungdomars villkor och att det måste vara kul att lira hockey.
Några av hockeyns koder lärde jag mig aldrig att stå ut med: Bänkandet, frysboxen för unga tonårsgrabbar när de, eller deras föräldrar, kommer i onåd hos tränaren. Uttagningarna varje ny säsong, som var ett crescendo av intriger, föräldratryck och vuxensåpa för att inte tala när det var dags för uttagningar till olika distriktlag som Sverigepucken, TVpucken och Mc Donalds cup.
Nedan dock en bit som betonar liret och lattjandet med den lilla hårda trissan.

Lördag eftermiddag – talangjakt - på Zinken
På isen ett gäng ungdomar från Bajens sommarhockeyskola som spelar matchserier i hockey. Åldrarna är blandade, från 11 år - min son, upp till femton. Nationaliteterna är blandade, nåja, det finns ett gäng amerikaner med som ger färg och liv till matcherna:
- Go…go…go!
- Are you defense? Frågar den amerikanska killen min lille son? Han har svårt att förstå hur en elvaåring med talang spelar back med de stora killarna.
Här gäller liret i dess enklaste form.
En värmare i planket - livar bara upp!
Finter, dribblingar och passningar får det att vattnas i mun och blir det mål, samma glädje varje gång.
Enda styrningen av spelet är tränarens signal från visselpipan när det är byte:
Skapar tempo och när endorfinerna rinner till, större chans till en lyckad dragning
eller en öppnande passning.
När jag i den kylslagna hallen hör grillornas skär mot isen och känner den speciella doften när en hockeylirare drar förbi går tanken till forna tiders spel på naturisar och på uterinkar. Månskenshockey som kunde pågå i timmar.
Långt från organiserade träningspass och dagens debatt om utslagning inom ungdomshockeyn och för den delen långt från högavlönat elitseriespel och dollarstinna NHL-drömmar. Nej för Bamsingarna på fyrtiotalets Kanalplan och för Bajens talanger



Gammal legendar Bajen, fyrtiotalet, Kurre Kjellis baljar - lika kul då!






i dag på Zinken står tiden still.
Då som nu gäller glädjen att lattja, ta och ge en smäll i planket.
Fart, fysik och lir blir en passion.
- Vem har sagt att man behöver någon anledning en lördag eftermiddag på Zinken för att göra det man gillar allra bäst Man kan leka, skoja och kivas bara för att hockeyn finns där.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy





0 Comments:

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home