Tillvarons hundar

I brist på schäferhundar i Kistalights arkiv får det bli Rauschenbergs Monogram.
Vem ska rädda dig Bente
Från tillvarons hundar
Ulf Lundell

Varje morgon likadant!
Ringsignalen, dörren öppnas, den kraftfulla schäferhunden står på bakbenen och lägger framtassarna på Kistalights axlar och hälsar välkommen.
Lika överraskad varje dag!
Bland kryddvägar och veckodagar i Hökarängen på sjuttiotalet med uppgift att måla om och tapetsera en utbränd lägenhet, nåja rum, hos deppig ung man.
Brandorsak, konflikt med försäkringskassan om rätten till sjukpeng eller var det bara slut med tjejen?
Hur som helst ligger vår unge man på soffan i vardagsrummet, deppar, tycker sig ha något med nerverna eller var det huvudet vilket han absolut vill bevisa för försäkringskassan och de sociala myndigheterna.
Till vänster bakom soffan det utbrända rummet där taket ska målas om, tapetrester ska rivas, väggar måste bredspacklas och nya tapeter ska hängas. Schäfern och Kistalight bekantar sig med varandra och eftersom vi till vardags bor i vänsterkollektiv eldar vi på, ursäkta uttrycket, om samhället i snacket med vår deppige unge man.
Schäfern, kommer tyvärr inte ihåg namnet, ser förvånansvärt välvårdad ut och är inte av den raggiga typen som man kan se hos missbrukare.
Just den här veckan lyser den kapitalistiska utsugaren, till målarmästare med sin frånvaro - se Kistalight som boende i vänsterkollektiv och med studier av Marx och Engels i ryggsäcken, .
Han var nämligen dödskraj för schäferhundar.
Arbetsro alltså – nåja vår målarmästare var mer en hygglig och robust karl som antingen kunde beskrivas som snål eller väldigt ekonomisk. Eftersom Kistalight jobbade på ackord gällde det att få till det. Allt var inte mätbart enligt ackordslistor och då fick man skriva upp timtid. Kan ungefär beskrivas som extra timmar utöver ackordet. Om detta pågick oftast en diskussion där Kistalight oftast föll till föga mot sin kapitalistiska utsugare till målarmästare. I ärlighetens namn fick man även tillstå att det inte fanns så stora marginaler till vinster.
Nåja man kunde göra ett gott hantverk istället.
Andra dagar kunde vår målarmästare berätta om hur det var förr i Hökarängen - på pionjärtiden.
Hökis kallades för Skittunnan!
Det var de första åren. Massor av hus byggdes kring veckodagsgatorna – ”ett miljonprogram” på det sena fyrtiotalet. Lätta masonitskivor som mellanväggar utöver de bärande murade väggarna och med torrdass på gården. Inflyttningen från landsbygden pågick redan då för fullt och Hökarängen blev känt som något av Vilda västern där skitkorvarna, latrinet, kunde flyga genom luften från de öppna fönstren. Sedan förnyades Hökis, restaurerades, bland annat genom vår firma Andreassons måleri men det är som man brukar säga en annan historia.
Dagarna går i det inte allt för glassiga Hökarängen bland kryddvägar och veckodagar i Söderförort. Vår unge deppige man ojar sig på soffan, Kistalight eldar på, ursäktar fortfarande uttrycket, om samhällets orättvisor och kapitalismens förfall, medan arbetet framskrider.
Vårt kraftpaket till schäfer deltar nyfiket, sitter plats bredvid tapetbordet, medan Kistalights vevar på med tapetgrejerna (mäta, riva, klistra, skära, sätta).
När det är dags för slutfinishen med att sätta tapeterna och vi stryker ut vådorna nedtill med vår tapetborste känner vi en stor blöt tunga som slickar vår kind. Kistalight ser knappt med högra ögat, gammal ögonskada, och har inte märkt att vår schäfer, vi kan kalla honom Freddie, smugit upp och saluterar Kistalights arbete med närkontakt.
Målarmästaren som heter Ove har äntligen dykt upp, ryser när han ser kraftpaketet till schäfer och säger till Kistalight.
Du som har sån tumme med folk och fä här i Hökarängen borde absolut fortsätta med dina studier!(Kistalight som då både hade tagit studenten på Natur på Norra Latin och klarat av akademiska betyg i matematik på Stockholms universitet, vet inte riktigt vad han ska göra med sina studier, utan läser istället lassvis med böcker, samhälle och skönlitteratur, bor i vänsterkollektiv och trivs ganska bra med sitt målarjobb i de södra förorterna)
Socialhögskolan kunde vara något säger vår robuste hygglige målarmästare med eftertryck.
Då blir du aldrig arbetslös!
Socionomer behövs här ute i Hökis.

                                                  Bente - Ulf Lundell från debutalbumet Vargmåne

Epilog:
Gå på min högra sida säger min fru när vi är ute på promenad om vi möter en värstinghund. Hon vet att jag innerst inne är skraj för stora jyckar.
 Men det är klart schäfer - Freddie från Hökarängen var rena velourhunden jämfört med dagens monsterdogs till kamphundar som du kan möta på promenad i grönskan längs Järvafältet runt Kista, Rinkeby, Husby och Akalla!
Si så där några år in på 2000-talet!
Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Hökarängen Andra bloggar om arkitektur
©Thommy Sjöberg

Dostojevskij i Hökarängen

Linolja, alkydfärg och Dostojevskij - Kistalight bildar sig i Hökarängen

I dag firar vi fyra år som blogg på Kistalight.
Dags för fyraårskontroll?
Vad bör man klara av som hobbybloggare?
Laborera med texterna förstås. Länka och lägga in bilder med matchande ljudfiler.
Naturligtvis kunna använda youtube som är världens största filmarkiv.
Vi firar med en liten bloggpost. Får bli en nostalgibit från vår ungdom då vi arbetade som målare.
I Hökarängen bland veckodagvägar, kryddor och hovmästare målade vi kök och jobbade på vår bildning.
Hovmästarvägen hösten 74. Säsongen för fönstermålning är över. Kistalight målade gärna fönster utvändigt under sommarhalvåret.
Mindre lukta på färg då!
Det gäller att lägga en god grund: Tvätta väggar och luckor, skrapa upp sprickor i tak och på väggar. Fixa till amatörmålade köksluckor av hyresgästen , kladdiga som torkat ojämt, så där måste det slipas med speciell pimpsten.
- Bara att gnugga på.
Fyller ut spacklet med gips både för väggarna (sand) och för snickerierna oljespackel. Fyller bättre då och torkar snabbare för vidare behandling.
Radion på under dagarna musik under arbetet. Stunder då jag jobbar själv försöker jag även bilda mig och lyssna på P1. En syssla som blir en vana. Under någon vecka på Hovmästarvägen lyssnar jag på Radioteater. En av de stora ryska romanerna, Brott och straff, har bearbetats och dramatiserats för radion. Medan jag målar köksväggar och slipstryker snickerier med gammaldags hederlig alkydfärg begår Raskolnikov i Rolf Skoglunds skepnad sitt hemska brott med mordet på pantlånerskan innan han övergår i febriga skuldfyllda monologer om skuld och rätt. Myllret och fattigdomen i S:t Petersburgs gränder och Raskolnikovs andfåddhet är då inte långt borta från vårt kök på Hovmästarvägen.
I färgångorna, alkyd, när jag stryker färdigt köksluckor känns den nervige Raskolnikov i sin dialog om skuld, moral och existens med undersökningsdomaren, här Toivo Pawlo, som nära och kryper in under skinnet.
Dialogen är en av radioföreställningens höjdpunkter. Intensiteten i Dostojevskijs Brott och straff är som mest kraftfull när brott och ondska gestaltas. Berättartempot mildras blir mindre febrigt när Raskolnikov bekänner sitt brott och då han träffar Sonja. Stämningen i romanens avslut får en mer evangelisk karaktär.

Att lyssna på radioteater så där som ung målarknodd gav både bildning och tillfredsställde inre behov.
Kombinationen alkydfärg i terpentinånga och upplevelsen av en ung nervig Raskolnikov i ett kök på Hovmästarvägen under några höstdagar när Kistalight var ung och strök köksluckor i Hökarängen medförde en alldeles särskild insikt. En kroppslig känsla rent av för en av de stora ryska dramatiska berättelserna.
Andra bloggar om radioteatern Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Hökarängen Andra bloggar om litteratur Det kommer mera... Datorn är helkass
©Thommy Sjöberg