Monday, December 31, 2012

Nyårslöfte - litteratur - Light




Omslag och manus till Jack Kerouacs  On the road - den berömda rullen, the scrollmanuscript, som monterades på skrivmaskinen för att få fram den rätta skrivkänslan. - Allt i ett drag - som en färd  över den amerikanska kontinenten.
En  författare och modern minor klassiker som vi måste erkänna att vi inte har läst är allas vår vagabond Jack Kerouac och hans On the road.
- Shame! 
Vi citerar vårt nyårslöfte från förra året!  
Kistalight som är Dylanfan och allt - borde ha läst alla beatpoeters guru!
Jack Kerouac och hans On the road i nyöversättning får bli ett nyårslöfte att läsa för i år.
- Klappat och klart på själva nyårsafton!

Kistalight är ett indie och ett garageförlag och hade vi fått in ett manus som På väg (On the road) hade vi alldeles säkert haft förslag om strykningar och att korta ner rese och miljöskildringar. Deans och Sals - huvudpersonernas karaktärer borde också göras tydligare och målet för resorna!
- Deans sökande efter sin far - borde det inte framgå mer klart?
Vid närmare eftertanke, eftersom vi är vana läsare även om det har gått lite trögt med On the road, så ser vi att Kerouacs texter är välskrivna och bearbetade och inte alls skrivna i ett ända långt flöde åtminstone inte de första delarna!
- Inte bara ett scrollmanuskript är vår tes!
Kistalight kommer istället att tänka på en film vi såg i vår ungdom,  Five easy pieces, som gjorde ett starkt intryck på oss och var komponerad som fem lätta musikstycken och som bands ihop med resor och korta berättelser.
- Varför inte On the road som fem lätta musikstycken?
Eller kanske som fem långa prosadikter med musiktouch och den amerikanska kontinenten som bakgrund, resandet - att vara på väg som tema och sökandet efter en far, nya livsformer, nya gränser och stoff för ett skrivande. Samtidigt också en berättelse om en person som når mytiska dimensioner.
- Dean Moriarty!
- Vem är han?
En trickster, en äventyrare, en intellektuell hobo, en i den långa raden av  legender som befolkade västern i den marginaliserade delen av det amerikanska projektet Som en poetisk sökare allt från Walt Whitman, Carl Sandburg, Bobby D eller till en kapten Ahab i beatnicktappning som jagar sin vita val - läs försvunna fader. Eller var Dean bara en speedad kille med ADHD, intag av allt för mycket droger (en självmedicineringens Huck Finn) och med bipolära drag och en total oförmåga till att organisera sig men med charm att dupera och förleda.   

I Missouri framåt natten var vindrutan täckt med ett islager på ett par tre centimeter, så Dean blev tvungen att köra med huvudet utanför fönstret inlindat i en halsduk och med snöglasögon, och liknade en munk som plirar mot ett manuskript av snö. Bild från filmen On the road.
Några av de andra namnen i On the road har också en speciell klang. 
Vad sägs om Sal Paradise, egentligen Salvatore Paradise, berättaren som ska frälsa Dean genom att lära honom skriva. Vilket förverkligas med ett 18 000 ord långt brev till Sal i bokens sista avdelning där Dean berättar om sina ungdomsår i Denver samtidigt som han skänker en sliten gammal bok, Deans upphöjd-evighet-på-eftermiddan-Proust till Sal. Kanske är det också tiden Dean är på jakt efter, inte bara sin försvunna farsa, och beatgenerationens puls, känslorna av tomhet efter andra världskriget i det nya konsumismens USA. I Mexicko uppe bland bergen, Sierra Madre, ger Dean bort sitt armbandsur till en fattig indianflicka - tiden spelar ingen roll längre och Mexicko City blir vägs ände och frälsning. I Limón en djungelstad i Mexicko, nära Kräftans vändkrets, ligger Sal utsträckt på ett biltak  med blodig t-shirt (tusentals ihjälslagna mosquitos) och med armarna utsträckta åt sidorna. För första gången i mitt liv var vädret inte något som berörde mig, som smekte mig, som fick mig att frysa eller svettas: det blev jag.
 Atmosfären och jag blev ett.
Det är en skrivande samling personer, akademiker, som passerar revy i boken, Carlo Marx som till slut skriver en akokalyptisk diktsamling, namnet kan anspela både på bröderna Marx och samhällsfilosofen, och där finns Bull Lee vildsint romanförfattare med laddad revolver som han skjuter skarpt med i sin trädgård i den ångande amerikanska södern. Om än akademiska författare, förutom Dean, så är miljöerna oftast det fattiga trashiga Amerika med daglönare, folk som får tillfälliga påhugg, fattiga oaker och dagdrivare och städernas barer, krogar och ställen med beat och bebopmusik. Beatgenerationen hör hemma i sent 1940 och 50-tal alltså en generation som tillhörde Kistalights föräldrar för mer än ett halvt århundrade sedan!
Ändå känns boken levande och vi tror det bottnar i romanens språk, stil, om man så vill! Stilen spänner över ett stort register från högtravande naturromantik, till realistiska arbetar och industrimiljöer, till naturalistiska ångande miljöskildringar från New Orléans till dammiga landsortsskildringar i Texas och till en fuktig drypande moskitodjungel i Mexicko allt blandat med en beatjargong i dialogen. Kapitlen avslutas ofta med små novellistiska knorrar - vi skulle längre än så här. Men vad gjorde det; vägen är livet.

Kärlek och komposition
 Kistalights teori om att On the road är uppbyggd som fem lätta musikstycken stämmer så där men vi  fortsätter vårt spår om komposition, kärlek och musik. I del ett är det opera som gäller som konstform. Utanför Denver går Sal på opera i gruvstaden Central city. Stycket är Fidelio av Bethoven - Vad mörker sjunger pjäsens baryton. Första delen av On the road har en romantisk stil, Sal, är en riddare på vägarna når både Denver, San Fran och möter kärleken i L.A i en ung liten mexikansk småbarnsmamma. Där de som en liten familj försörjer sig som bomullsplockare och paret älskar under stjärnorna innan Sal måste dra vidare på väg med sina manuskript.
 Del två av On the road måste nog beskrivas som en komplicerad kärleks-triangel-historia. Till ett ångande New Orléans når gänget (Sal, Dean, MaryLou - flickshustru till Dean och Ed Dunkel) till tonerna av Chicken Jazz´n Gumbo - ett program med råsvängiga  jazzplattor med svart musik. Tidigare, i Mobile, har de suttit fast i en trafikstockning av grälsjuka bilar som Dean kryssar förbi i sin kontinentala hastighet av 110! 
Undrar om allas vår Bob hämtat inspiration här till sin Stuck inside Mobile with the Memphis blues again?
 Kärleken mellan Dean och Marylou är så stor och komplicerad att den måste avlastas med Sals medverkan - sålunda skyndar de vidare från New Orléans träskmarker över Texas dammiga slätter och Sierra Nevadas högplatåer och bergskedjor. Stundom är känslorna så heta att de färdas enbart insmorda i naturkrämer.
 -  Som Marylou fixat!
Manliga projektioner säger kritiker av bok och film!
Herregud säger Kistalight då har ni inte varit unga på 1960 eller 70-talet.
Då kunde det hända grejer om man bodde på studenthem eller i kollektiv och det var fest!
Ändå så troskyldigt och kanske oskyldigt!
Del tre så är det komplicerat med kärleken (för Dean med fruar både på väst och östkust) som man skriver på Facebook! Men där finns det också massor av bra musikskildringar från jazzens och bebopens värld från Frisco, Chicago och New York. I Chicagobiten porträtteras  Charlie Parker. 
 Och sen kom Charlie Parker, en liten kille som stod i morsans vedbod i Kansas City regniga dagar och övade på sin hoplappade altsax bland vedträna, / _ _ _ / han den där melankoliska helgonlika utomvärldsliga varelsen som omfattade hela jazzens historia; det var när han höll upp luren högt och horisontellt som han spelade som mest sagolikt; när hans hår blev längre och han började spela lättjefullare och längre fraser hade luren sjunkit halvvägs och sen hela vägen ner,och idag, när hans skosulor är så tjocka att han inte längre förnimmer livets trottoarer, håller han saxen löst mot bröstet och spelar coolaoch lättblåsta fraser. Han var den amerikanska bopnattens barn.


I del fyra rasar värdegrunden totalt när det gäller kärleken - våra grabbar drar till Mexicko. Officiellt för att ordna Deans skilsmässopapper. I närheten av Gregoria röker de på och hamnar på en hacienda dit inga mödrar önskar att deras söner ska gå - men vad gör väl det! Dean är tidigt moderlös, söker mest efter sin farsa, och liksom Sal och Stan älskar han att dansa mambo med mexikanska tjejer! 
Mambobeatet bygger på congarytmen från Kongo, Afrikas och världens flod; det är själva världsrytmen. Oom-ta, ta-poo-poom-oom-ta, ta-poo-poom.
Trots allt når Sal också genom Mexickoresan fram till någon sorts buddistisk insikt, vägs ände och filosofi om världen och han inser att Dean är ett kräk och en buse.

I del fem kommer Sal Paradise tillbaka till New York. Ut genom ett fönster tittar en vacker flicka, kärlek uppstår, lätt som en plätt, inte behöver man åka över kontinenter för det eller köra genom Nebraska i 170. Sal går på Metropolitan med sin tjej och lyssnar på Duke Ellington och Dean får inte följa med.



Och nu tänker jag på Dean Moriarty, jag tänker till och med på Dean Moriarty Den Gamle, fadern vi aldrig fann, jag tänker på Dean Moriarty. Kistalight läser ur de mycket vackra och poetiska slutraderna i On The Road!

Betyg Fem pressade Hudsonkärror av fem plus en borttappad bakvagn från en Ford!

©Thommy Sjöberg

Sunday, December 30, 2012

Nackas hörna - forever

Tusen anledningar att besöka Nackas hörna!? Kistalight kommenterar och zlatanerar sin blogg från igår! Bild från video om när hjältarna från VM 58 besöker Katarina Bangata och Nackagubben.

Södernostalgi och romantik kring Julaftonfirande?!
 Okej med alla anekdoter och klichéer?
 Säkert är det inte många kvar ibland oss som i dag riktigt sett Nacka live.
 Alldeles rätt där Årstagalningen!
Några av oss hävdar ju också att vi mött honom där i Söderförortens korpmatcher och mylla!
 Liraren som snurrat bland gubbarna, saftpiraterna, på Kärrtorp IP.
Bröderna på Söderstadion, inte riktigt högsta ligan där!
Världens bästa återvändare under VM på Råsunda i Solna 58 och han var verkligen en av de stora lirarna på  San Siro i den italienska ligan.
Älskad!
Ända till Rio de Janeiro!
Den vajande majskolven!
Wow, när det begav sig!
Världen, riktigt gillade honom!
I Rio, på San Siro och på Söder!
Kanske fyller firandet på Katarina Bangata! något som saknas i våra egna urbana liv!
Sociologer, folklivsforkare av modern snitt och hippa krönikörer från Sofia på Söder skulle säkert säga att samlandet kring Nackagubben på julafton är ett uttryck för vårt behov av gemenskap och något som är äkta och hållbart!

 2014 kommer Rio de Janeiro att anordna VM  i fotboll!
 Då blir det samba!
Hoppas Sverige är med då!
Med lite knorr på trasan!


Här spelar vi Charlie Parkers tolkning av Summertime, om än det är vinter eller kanske just därför, för alla fans av Nacka. 
Charlie en annan gudabenådad lirare som dog alltför ung.
© Thommy Sjöberg

Friday, December 28, 2012

Zlatanera Light

Kistalight zlatanerar och gör en Zlatan! - Det är väl ingen konst att skriva en bok! En Zlatanette säger vi på Kistalight och minns några Zlatanmål från året.
Härligt med nya verb!
Vi bäddar in den engelske kommentatorn som får spel efter Zlatans bicycletas, 4 - 2, mot England på Nya Nationalarenan.
- Årets mål!
- Ja århundradets mål kanske!
  Zlatan gör inte bara konstmål och leder Paris SG och svenska landslaget till segrar!
Här en best of kavalkad från humorprogrammet Les Guignols med sång, fotboll och agentinslag!   
Puh! - Det blir lite väl mycket Zlatanego här!
Vi brer på med lite söderrromantik och Nackanostalgi från Kistalight.
Nacka som är en av våra gamla fotbollsheroes och som varje julafton hyllas av fansen  vid Nackastatyn på Söder.
 - En Söders hjälte att vallfärda till och hylla likt en Jim Morrison i Paris eller Elvis på Graceland!
 Nåja!
God Fortsättning önskar Kistalight från Nackas hörna vid Vi syns vid målet på Katarina Bangata och med vår egen hyllning, zlatanering, till en annan stor lirare som skulle ha fyllt år på julafton här om dagen!

Kistalight "ecrit un livre" ABC... och läser, zlatanerar, ur sin egen minnesbit om Nacka.
©Thommy Sjöberg

Sunday, December 23, 2012

God jul - tennishälsningar från Kista

Med Peter Gategren på tenniscourten i Solna tennishall. Två oldboys som önskar God jul till alla tennisvänner, crossentreprenörer, lärarkolleger, kompisar, familj och släktingar. Bild från Peters mobil.

Det var din dag i dag säger generösa Peter med sin varma österrikiska brytning.
Det gick bra för Kistalight, vann i tre raka set, vilket innebar att vi vann gruppen och avancerar i seriespelet. Det mesta funkade i min tennisreportoar, bra servereturer - forehand, några riktigt fina backhand vinklingar, slicade stoppbollar, nätattacker a la McEnroe och en kanonlobb vid ett tillfälle satt precis på linjen.
 - En riktig zlatanering där!
Vi har upptäckt att Peter knäckar extra med att anställa folk på Mediamarkt!
Kanske något för Kistalight som har haft  en iskall löneutveckling genom åren.
Liksom Mark på videon nedan har vi fina meriter, dock tycks vi få vänta på vår lärarlegitimation (alla lärare får göra det - något byråkratiskt hinder) men vad gör det!
Vi är minst lika frejdiga i vårt humör som Mark och "truck" kör vi mest för jämnan!




Varför inte en truckkörning till?
När vi ändå är på G!
 Det är viktigt med procenten!




God jul från Kista!
Plus en tennishälsning!
- Grabbar och tjejer slå alltid igenom forehanden!
- Hela vägen!

Andra bloggar om Kista Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om skolan Andra bloggar om pedagogik Andra bloggar om tennis
©Thommy Sjöberg


Saturday, December 22, 2012

Kistalight går på avslut – puh nu är det jullov


Kistalight som tomte Nisse - går på avslut när det gäller höstterminen. Lägg märke till vår revolutionära katt i fönstret! Bild mobil - Thommy Sjöberg

 Nickar Kistalight till i kvällningen framför rättningshögen.
Eller är det bara en smula depp över en iskall lönehöjning?
- Arktisk pust liksom, en köldknäpp, som fick den globala uppvärmningen att stanna upp för ett ögonblick!

- Puh måste jobba till man är 67!?

Rättar han fortfarande prov så nära jul?
Värsta räknenissen i röd luva!
Det har  krånglat till sig med proven?
Får skilja dem i en E-Del där jag räknar poäng!
Och en C och A-del där jag gör bedömningar.
Fixar till sig till slut!

Mail från cyberrymden (kaffekompisen Jakobinen) gör oss glada!

Majjen! Slit dig från prov, betyg och annat tjafs
Kom till Panorama i ett nafs

Kaffe, kakor vill dig fresta
Ja, där finns det allra mesta

Sedan en trevlig stämning råda
Medan vi bordens Vestal skåda


Må så gott och på återseende

Sunday, December 16, 2012

Hibbing blues from Dylan garage


Direct from Bob Dylan's garage in Hibbing - Google translation/what a translation of Kistalights Hibbing blues - just for the american readers!

Svd in Sweden with Kristin Lundell has been in Dylan's hometown in Northern Minnesota on reportage trip.
- A feature article
- God, how jealous we are!
Great travelogue with a myriad of fine details, interviews and well-chosen images. Everything from Hibbing high schools famous auditorium, restaurant Zimmys caring Dylan Heritage in town, a Dylanolog Bill Pagel who runs a website, Bob Links, about Bob Dylan.
 And the young music student Iris Kolodji, who makes a lovely interpretation of You're gonna make me lonesome When you go.
- Great Dylan Classics there on harmonican in Hibbing highs auditorium!
The thesis of the story that there is a mutual silence between Bob Dylan and his old hometown is not really true.
 - For sure we  Dylanologs and bobgeeks thinks that!
Which we immediately brings up an example of!

They're selling postcards of the hanging
They're painting the passports brown
The beauty parlor is filled with sailors
The circus is in town

(Desolation row From the album Higway 61 revisited

 The introduction to Desolation row, Bob Dylan's own Union of the speech, is a Dylan surrealistic Fellini Ballad of life in an American small town. An evocative ballad with a lyrical tone and a very melancholy spirit.
 Of course it could be Hibbing and perhaps a small town anywhere in the Midwest!
According to the what myth teaches there are postcards from a mob in the 1920s in Duluth, (neighboring city of Hibbing, where all iron ore were outshipped from Mesabifields out over the Great Lakes and it was Dylan's birthplace) when three colored men were hanged without trial in a crude racist lynching. An image that Dylan had as a model for his surrealistic ballad.
 Considerably more social realistic and grounded in the environment and with lawsuits from Hibbing's is the text, 4 Outlined epitaphs, on the back of the disc (vinyl) The times They are a-changing.

The town I was born in hold no memoires
but for the honkin foghorns
rhe rainy mist
an the rocky cliffs
I have carried no feelings
up past the the lake superior hills
the town I grew up in is the one
that has left me with my legacy visions
it was not a rich town
my parents were not rich
it was not a poor town
an my parents were not poor
(it was a dyin town)
/ _ _ _  /
but I was young
as so I ran 
an kept runnin...
I am still runnin I guess
but my road has seen many changes
for I´ve served my times as a refugee
/ _ _ _ /
runnin yes...
but stopping for a while
embracin what I left
and lovin it - for I learned by now
never t expect
what it can not give me


Wise words from a very young man with a scarred man's face on the front panel of the vinyl. The picture is certainly inspired by a classic Woody Guthrie portrait!
  Why not listen to a Dylantune, North country blues, which tells of Hibbings history with an early example of globalization influence in markets, miners' fate and impact of capitalism on a country district!
A very young Bob Dylan from Newport folk music festival in 1963 as a guitar playing storyteller with an old man's voice.



Small town, community, be cheering for the neighbor kid, everyone knows everyone, main stream, social control and the law of Jante!
There was a young poet and musician, Bob Zimmerman, with the feeling of having a special talent (an inner world of images and emotions) to find the way out of Hibbing?
Iron Barge The foghorns in the fog on Lake Superiurs as lighthouses in an inland sea where the ore was shipped away to the big cities and urban life in Chicago, Detroit or Montreal.
- Could it be the way out?
Or highway 61 down to Minneapolis - blues own way, St. Louis, Memphis and New Orleans. The road, like so many colored musicians have been traveling in the opposite direction to escape oppression and injustice in the American South.
Somewhere there was another world!
Just belt and leg!
The truth is also that all burrows from Hibbing to Albuquerque once was founded by people who sought freedom and a new life.
Well some were certainly adventurers and on the run from both the one and the other.
Burg thus as part of the American project!
 - As it now was a time to escape from!
Bob Dylan found his way out through a wild identfikation with Woody Guthrie and his lyrics and music.
Something that brought Bob to New York, Greenwich Village and a visit to the then sick folk singer Guthrie. What got Bob to write Song to Woody who became one of his first own songs.
  In Chronicles, Bob Dylan's acclaimed memory chronicles, asks his first music publisher Lou Levy of Tin Pin Alley if he ever written a song about a baseball player.
That's when Bob hears about Roger Maris in The Yankees is going to break all records in terms of number of home runs. Roger Maris was from Hibbing Minnesota of all places.
There was no Bob had heard of!
  No one else for that matter!
  In the city up north!
Bob still feel a certain pride!
Over to be from the same town as Roger Maris!
- A homerun for Hibbing?!

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
(It takes a lot to laugh it takes a train to cry - From the album Higway 61 revisited)

PS Of course a guy carry with him his homeland through life! Something that pervades Dylan's music and lyrics and he tough, almost like a Hemingway, refers to in Chronicles - the chapter Frozen River. There, Bob very interesting talks about the inspiration behind all the early great songs and origins of his artistic thaw.
Earlier  we wrote  like this  from Kistalight på spaning 2010.

Dylan describes in detail and with great care about the background to his creating.Woody Guthrie, the great role model, as a singer and songwriter who got his head to burn and made him get started with the storytelling. One of the first songs are Song to Woody. The text in which Dylan has written. The melody is from one of Guthrie's old songs. Something similar was the background to Let me die in my footsteps. If you want to listen to a tribute to Woody's Dylan's poem Last thoughts on Woody Guthrie from Bootlegs series 1991st
Literary models were the French symbolistpoeten Arthur Rimbaud with his lettres and especially Je est une autre. Dylan followed by girlfriend Suze Rotolo rehearsals of Brecht and Weill's Pirate Jenny, and even there were brought ideas for future songs.
The shape, structure, the songs were inspired by Hank Williams versemaking. Of his producer at Columbia, John Hammond, get Bob a disc with the title King of The Delta Blues. The singer named Robert Johnson and Dylan teeth immediately when he sees the disc cover. Johnson is a bluesman with guitar and harmonica who write their own songs from the American South. Dylan writes down and copy Johnson's texts to find out the secret behind the construction of the sparkling allegories, the old verses, the free association, the crushing truths wrapped in a hard shell of abstract nonsense that flew through the air with the greatest of ease.
Woody, Pirate Jenny, Rimbaud and bluesman Robert Johnson is equal to true, perhaps topped with some additives grass and Dylan writes, that in a few years I would write and sing songs that It `s all right Ma, Mr. Tambourine Man, Hard rains a gonna cases and the like.
We as readers may not really benefit from the magic moment when no single great song created. Perhaps there is also no such magic. The songs were only there when the ice melted in the river and the tracks were well plowed and shoved. But we'll be there when Dylan carve furniture into their own little lair at 161 West 4th Street in Greenwich Village, and especially the table where many of the songs came to be. What he talks about in his chronicle River of ice. (Kista Light på spaning 2010)



Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om litteratur
 Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg

Sunday, December 09, 2012

Från Hibbing till Vita huset


Alla hålor i USA från Hibbing till Albuquerque grundades en gång av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
 En del av det amerikanska projektet och drömmen.
 Här ser ni två killar, Bob och Barack, som förverkligat den amerikanska drömmen i modern tid just genom att bryta upp från sina hemtrakter!
Just ordinary guys!
 - But not really!
Klart vi gillar Barack och Bob på Facebook och om bägge har vi skrivit små essäer på Kistalight!
Här om Chronicles - Dylan och här om Obama - Dreams from my father!
Har inte riktigt koll på vilken som är Bobs hemstad i dag! Men mest verkar han befinna sig på turné med sitt band.
- The NET-tour, The never ending tour, som pågår sedan årtionden tillbaka! Kollar man Bob Links är det en diger lista med spelningar i november och den sjunde var Bob i S:t Paul Minnesota men i december är det spelledigt.
Bra jobbat av en panschis!
- Tycker Kistalight som inte riktigt går igång på Dylans konserter men väl på Bobs texter och några toner från harmonikan.
- Ja det räcker faktiskt med några fraseringar!
- Så är det kört!
- En jamsession för att gå sin egen väg, följa sin känsla, patos, modernism, integritet, och faktiskt att alla kan lira även om Bob är en skickligare musiker och bandledare än många tror.
De oändligt många och långa versraderna med sitt djärva bildspråk i vis, pop och rockform.
- Klart vi går igång!
Vi tar fram Bobs samling av sångtexter och sjunger med framför Youtube-klippen hemma i köket i Kista ... like Verlaine and Rimbaud.
Bob har förutom den suveräna talangen för versmakande, ett autistiskt drag, kanske pepprat med några stänk aspberger, säkert också kryddat med några nävar gräs och andra droger. Så verkade det i alla fall någon gång på 60-talet när Bobs framträdde i sina konserter på turnérna med The Band.
- Något fel är det på karln säger fru Ulla på Kistalight som ibland intar värsta Hibbingbon attityden till vår diktande och sjungande folkrock, pophero!
I dag är Bob Dylan mer en musikentreprenör som turnerar runt i världen med sin egen sångbok. En vis och sångskatt utan like som förmedlas av Bob tillsammans med hans band. En musik och ljudbild i en amerikansk musiktradition där inte alltid sången är det centrala!
Kistalight citerar sig själv från en Bobkonsert i globen för några år sedan.
 - Ett fan som prövas!

Gnägg från Kista (Globen oktober 2005 - När det begav sig!)
He… he…he, kan inte låta bli att gnägga förtjust här ifrån Kista. 
Har läst diverse recensioner och upplevelser av Bobs konsert i Globen.
- Gubben rockar ju fett ju som några tonåringar uttryckte det. Vad gör det om man inte hör texterna.
Måste faktiskt instämma. Det svängde, gungade och bräkte kring Bobs show. 
Texterna till låtarna får bli en del av soundet. 
Tyckte mig också uppleva en sorts distanserad humor från Bobs sida.
- Speciellt i munspelssolona!
 - Tog inte Bob några danssteg där?
– Charles Lloyd och grabbarna släng er i väggen!
En surrealistisk upplevelse i amerikansk vaudeville och musiktradition?
Kan inte låta bli att vara stormförtjust över Bobs förmåga att väcka känslor från scenen.
Styvt gjort av en sextio plus taggare!

All my powers of expression and thoughts so sublime
Could never do you justice in reason or rhyme
Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long
(Bob From Love and Theft)

Det finns många myter om Dylan, nästan som Bellmanshistorier, en av dem är att hans band aldrig riktigt vet vilken låt som kommer att spelas.
 Mississippi spelades aldrig  i Globen men väl Highway 61!
Vilket gick till ungefär så här!
 - Gitarristen...troligen Stu Kimball lirar, lirar och lirar med ett stort leende!
Kom igen Bob!
 Bob , mumlar,  skorrar - sjunger!
 - Gitarristen Stu  identifierar låten och brister ut i ett större smile än vad som kan kallas ett sort leende och hittar de rätta ackorden.
Snart får vi i publiken också att ta del av hemligheten!

And he said yes I think it can be easily done
Just take everything down to Highway 61.


Lättnad, förtjusning och jubel för oss trogna fans som sjunger med!
- Konsertens höjdpunkt!
 - Yeah, yeah, yeah Bob - down to Highway 61!
Låtlista!
 - Tydligen går det till så här! Gitarristen kollar på Bobs boots och hur han håller takten, sedan på gitarrackorden och sedan är det klappat och klart.
 Problemet i Globen var att Bob inte lirade gitarr återstod alltså att kolla takten på bootsen - något längre identifiering där! Men konserterna avslutas alltid med All along the watchtower.
 - Någon jäkla ordning ska det vara!
Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan
Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg


Sunday, December 02, 2012

Hibbing blues - Bobographica

Från Bob Dylans garage i Hibbing - Svd med Kristin Lundell har varit i Dylans hemstad i norra Minnesota på reportageresa.
- Gud vad avundsjuka vi blir på Kistalight!
Stort uppslagen reseskildring i dag med ett myller av fina detaljer, intervjuer och väl valda bilder. Allt från Hibbing high schools berömda aula, restaurang Zimmys som vårdar Dylanarvet i stan, en Dylanolog Bill Pagel som driver  en hemsida om Bob Dylan., och den unge musikstudenten  Iris Kolodji, som gör en härlig tolkning av You´re gonna make me lonesome when you go.
- Helskön Dylanfrasering där på harmonican i Hibbing highs aula!
Tesen i reportaget att det råder en ömsesidig tystnad mellan Bob Dylan och hans gamla hemstad är inte riktigt sann tycker vi Dylanologer och bobnördar som genast plockar fram exempel på detta!

They're selling postcards of the hanging
They're painting the passports brown
The beauty parlor is filled with sailors
The circus is in town

(Desolation row From the album Higway 61 revisited)

 Inledningen till Desolation row, Bob Dylans egen union of the speech, är en Dylan surrealistisk Felliniballad över livet i en amerikansk småstad. En suggestiv ballad med en lyrisk ton och en mycket melankolisk anda.
Klart att det kunde vara Hibbing och kanske vilken småstad som helst i Mellanvästern!
Enligt myten lär det finnas vykort  från en mob på 1920-talet i Duluth, (grannstad med Hibbing där all järnmalm utskeppades från Mesabifälten ut över de Stora sjöarna och som var Dylans födelsestad) när tre färgade män hängdes utan rättegång i en rå rasistisk lynchning. En bild som Dylan haft som förlaga för sin surrealistiska ballad.
Betydligt mer socialrealistiskt och förankrat i miljön och med stämningar från Hibbing är texterna, 4 outlined epitaphs, på baksidan av skivan (vinylen) The times they are a-changing.

The town I was born in hold no memoires
but for the honkin foghorns
rhe rainy mist
an the rocky cliffs
I have carried no feelings
up past the the lake superior hills
the town I grew up in is the one
that has left me with my legacy visions
it was not a rich town
my parents were not rich
it was not a poor town
an my parents were not poor
(it was a dyin town)
/ _ _ _  /
but I was young
as so I ran 
an kept runnin...
I am still runnin I guess
but my road has seen many changes
for I´ve served my times as a refugee
/ _ _ _ /
runnin yes...
but stopping for a while
embracin what I left
and lovin it - for I learned by now
never t expect
what it can not give me

Kloka ord av en mycket ung man med en ärrad mans ansikte på skivans framsida. Bilden säkert inspirerat av ett  klassiskt Woody Guthrie porträtt!
 Varför inte lyssna på en Dylanlåt, North country blues, som berättar om Hibbings historia med ett tidigt exempel på globaliseringens inflytande när det gäller marknader, gruvarbetares öden och kapitalismens påverkan på en bygd!
Vi väljer en tolkning av Joan Baez eftersom Bob Dylans idoga redaktion på hans hemsida ständigt plockar bort vår bards sånger från länkade inlägg.



Småstad, gemenskap, man hejar på grannens grabb, alla känner alla, main stream, social kontroll och Jantelag!
Det gällde för en ung poet och musiker med känslan att ha en alldeles särskild talang (en inre värld av bilder och känslor) att hitta vägen ut från Hibbing!

 Järnpråmarnas mistlurar i dimman på Lake Superiurs som fyrar i ett innanhav där malmen fraktades bort mot de stora städerna och det urbana livet i Chicago, Detroit eller Montreal.
Kunde det vara vägen ut?
Eller  highway 61 ned mot Minneapolis - bluesens egen väg, Sankt Louis, Memphis och New Orleáns. Vägen som så många färgade musiker har färdats i motsatt riktning för att slippa förtryck och orättvisor i den amerikanska Södern.
Någonstans fanns en annan värld!
Bara att kuta och lägga benen på ryggen!
Sanningen är också den att alla hålor från Hibbing till Albuquerque en gång i tiden grundades av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
Nåja några var säkert äventyrare och på rymmen från både det ena och det andra.
Småstaden alltså som en del av det amerikanska projektet! - Som det nu var dags att rymma från!
Bob Dylan hittade vägen ut via en vild identfikation med Woody Guthrie och hans texter och musik. Något som förde Bob till New York, Greenwich Village och ett besök hos den då sjuke folksångaren Guthrie. Vilket fick Bob att skriva Song to Woody som blev en av hans första egna låtar.

 I Chronicles, Bob Dylans rosade minneskrönikor,  frågar hans första musikförläggare Lou Levy från Tin Pin Alley om han någonsin skrivit en låt om en baseballspelare.
Det är då Bob  får höra om Roger Maris i The Yankees som är på väg att slå alla rekord när det gäller antal home-runs. Roger Maris var från Hibbing Minnesota av alla platser.
Det var inte någon Bob hade hört talas om!
 Ingen annan heller för den delen!
 I staden uppe i norr!
Bob känner ändå en viss stolthet!
Över att vara från samma stad som Roger Maris!
- En homerun för Hibbing?!

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
(It takes a lot to laugh it takes a train to cry - From the album Higway 61 revisited)

PS Klart att man bär med sig sin hembygd genom livet! Något som genomsyrar Dylans musik och texter och som han kärvt, nästan som en Hemingway, refererar till i Chronicles - i kapitlet Frozen river. Där Bob mycket intressant berättar om inspirationen bakom de tidiga stora låtarna  och upprinnelsen till hans konstnärliga islossning.
Så här skrev vi tidigare på Kistalight - från på spaning.

 Dylan skildrar detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet. En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande.
Vi som läsare får inte riktigt ta del av det magiska ögonblick när någon enskild stor sång skapades. Kanske fanns inte heller någon sådan magi. Sångerna bara fanns där när isen smälte i floden och spåren väl var plöjda och uppkörda. Men vi får vara med när Dylan snickrar möblerna till sin egna lilla lya på 161 west 4th street i Greenwich Village och speciellt bordet där många av låtarna blev till. Detta berättar han om i sin krönika River of ice. (Kistalight på spaning 2010)

Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om litteratur
 Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg