Checkar ut Light Janne A 10 P

Värsta bråket, Sverige vinner klart, flera vackra mål, men inte allt för övertygande spel! 

Janne Andersson lackar ur efter en inte allt för oberättigad fråga från Bojan Djordic efter matchen och lämnar intervjun.

Vad är det som händer?

Något som skaver!

Påminner Bojans ton, vår egen gosse från förorten Kista (gick i parallellklassen med vår dotter i Ärvinge High), något kaxig i tilltalet, en kaxighet som vi känner igen från annat håll?

Kistalight som räknar sig som fotbollsintresserad amatör, påhejad av Mimmi, tycker absolut att det har sett ansträngt ut i svenska laget det senaste året (minst), och allt sedan VM-kvalet.

Harmonin och självkänslan från VM 2018 saknas, spelarna kommer fel till bollen, dålig tajming, verkar övertaggade och stressade, ser inte alls ut att ha kul på planen. 

Det lossnar efter 2-0, bättre bollinnehav, man håller då i bollen bättre mot ett mindre spelskickligt lag och det ser rent av ut som Sverige har roligt på planen med sitt spel, fina mål både tre, fyra (Karlsson rökare till frispark) och 5-0.

Kommer det att lossna nu?

Vad är det för mörka moln som skuggar Jannes ledarskap som Sveriges coach i landslaget?

Stavar vi till en kille från Rosengård?

Ärligt talat hur har det sett ut sedan Zlatan, 2021, gjorde comeback i Sverige, har Janne fått påstötningar från förbundet (högre ledning) att ändå ta ut, övertala, Zlatan till en comeback i landslaget.

En super duperstar är bra för det publika intresset och ger större inkomster och PR för förbundet.

Kistalight minns bortamatchen mot Georgien i VM-kvalet, en bedrövlig tillställning, där Zlatan fanns med från matchstart. Det såg ut som laget var starstrucked, liksom motståndarna, Isak och Forsberg blir som skuggor av sina vanliga spelarjag, Isak lirar Zlatan i målområdet istället för att skjuta själv för ett givet mål och Sverige känns som paralyserade medan Zlatan springer runt i sin vanliga kaxiga mobbande stil (störst bäst och vackrast) utan att få någonting gjort.

 Georgien upptäcker så småningom att Zlatan just inte tänker vara någon storstjärna idag i alla fall, och gör både ett och 2-0, medan de svenska spelarna travar runt som någon sorts skuggor som förlorat sin spelglädje under Zlatans kungliga mantel.

Sveriges styrka som fotbollslag är (var) absolut att bygga lir och spelglädje kring laget, ett väl fungerande team blir en X-faktor, som gör att vi kan utmana större fotbollsnationer.

Ärligt talat tillför Zlatan något till det svenska landslaget?

Till spelet på plan, politisk humor (leve emiren - demokrati vad är det?) med sin uppfattning om Qatar eller sin egen narcissistiska självbild.

Kejsarens nya kläder, en kung och en legend, som han så ödmjukt deklarerade när han lämnade Paris SG.

En fråga direkt hemma från TV-soffan i Kista!

Var finns all kritisk journalistik och lust att skildra verkligheten om svenska landslaget i fotbollens värld och i matchreferat hos alla goda sportjournalister? 

- Utan att vara till lags mot förbund, ledare, superstars och mediebolag!

PS Tjoho för elever som kan ställa besvärliga frågor eller kan konsten att ifrågasätta gängse uppfattning, den gode lärarens utmaning, bara kul med Zlatans 10-poängare om Qatar?!

 Kistalight fotbollfan said...

Tjoho för Zlatans poängsättning av Qatar, 10p, för det flesta företeelserna i samhället i det lilla emiratet vid Persiska Viken.
Visst, visst, inga problem med kriminalitet, droger eller ordning men till vilket pris?
Tjoho för ett medeltida samhälle med en absolut monark (emir) med total makt, slavsystem, svåra förhållanden för migranter och anläggningsarbetare, mutor och korruption, förbud mot hbqt-människor och politiska rörelser!
Bra med elever (folk) som kan ställa frågan.
Bara att ta fram historieboken och föreläsa, se Kistalights bloggar om VM i Qatar!
Blev mest fotboll i alla fall, trots allt, VM i fotboll Big Business menockså fest för fotbollsälskare! Se Qatar Stroph Light, Kvartsfinaler, Oj Oj Oj, Qatar ... stroph och Final, oj oj oj Qatar ... stroph

Från Verklighetens Folk ...

© Thommy Sjöberg

Bada Bastu Light, bli lycklig i Finland

Finland vald till världens lyckligaste land i år igen, allt enligt FN:s World Happiness Report.

Var det för sjätte året i rad?

1) Ett viktigt inslag för att vara lycklig är relationen till naturen, man har liksom blåa blänk i ögonen från 187 000 sjöar eller från en av världens största skärgårdar från Åbo till Helsingfors åtminstone i Skandinavien där du kan tumla runt med mumintrollfamiljen bland kobbar och skär, men är inte Stockholms skärgård minst lika stor? Skogen, gran och tall så långt ögat kan nå mellan sjöarna från Karelen till de arktiska vidderna i Rovaniemi sådant är bra för blodtryck och eftertanke. 

Kan vara bra vid NATO-ansökningar!

Man är nöjd med det lilla och hyser en viss pessimism kring sin egen storhet. Tänk bara på norrmännen som vann 16 medaljer i senaste Skid VM och är besvikna. De vill vinna allt och lämnar in protester mot svenskarna och tycker att de tränger sig före i spåren. Svenskarna som vann 12 medaljer skyller på valla teamet och blir förkylda av minsta ansträngning. Nej tacka vet ja finländarna de vann ett silver och är överlyckliga.

Vi vann i alla fall en medalj! 

2) Bada bastu är skönt, renande, ger en sorts enkelhet till tillvarons prövningar.

Oro inför att ansöka till NATO när allt inte flyter på, bara att piska lite med björkriset och svettas ut. Kurder som demonstrerar och hänger Erdogandockor får göra det i Uleåborg långt från media eller utrikeskorrar. 

Satirtecknare har vi inte hört talas om.

Bränna koranen på öppen plats, är ni inte kloka, i Finland grillar vi korv på öppen eld, tar en bärs och en stänkare men först badar vi bastu.

Sch ... bara att piska lite med björkriset i bastun och svettas. 

Inte kalla till presskonferens var tredje timme för att prata ut hur orolig man är över sin NATO-ansökan. 

Sanna Marin är en cool tjej, inte i bastun förstås, men förstår sig på hur en förhandling ska skötas, sch ... man hoppar över resor till Ankara, badar bastu och piskar lite med björkriset istället.

En sådan statsminister skulle vi ha!

Snygg är hon också!

3) Man ska inte sälja ut stat och kommun till förment management-kultur! Dåliga tider då satsar vi på det som är viktigt i samhället som skola, vård och omsorg. Skolan i Finland lyckas riktigt bra i PISA-mätningar, hemlighet sitta still i båten, bada bastu och piska med björkriset? Njaa men man har i alla fall satsat på en traditionell skolkultur; pluggskola med lärarna och eleverna i centrum, läxor, pluggande och lärarledda lektioner. Kan det vara så enkelt? Bara att bada lite bastu, piska med björkriset och svettas ut!

Corona och Covid, nog hade Finland både läkemedel, skyddskläder och sjukvårdsplatser, inte sålt ut som i Svedala till rackarns smarta entreprenörer som skor sig på offentligheten.

I Finland lever det goda samhället, inga kränkta gangstarrappare som skjuter ner varandra i Helsingfors förorter, här kan barnen åka buss och gå till skolan utan curlande föräldrar. Du kan tydligen tappa bort din plånbok också och ha stor chans att få den upphittad och återlämnad. Detta har tydligen testas i ett antal storstäder, vinnare, Finland förstås.

Om man skulle beställa föreningens bastu, i all enkelhet, svettas en aning, tänka till, hitta sin inre finländare, men var ska man få tag i björkris så här års? 

I dessa tider!

Grattis Finland!

© Thommy Sjöberg

Rapport från Järvafältet Till Alla Dör

 

Bild ovan, Diamant Salihu, från Söderbokhandeln FaceBook.

Vi har läst Till Alla Dör till från förra årets bokrea,  av Diamant Salihu, borde vara obligatorisk läsning för alla boende kring Järvafältet och alla andra i Sverige som är intresserade av samhället. Boken har sålt mycket bra på Akademibokhandeln i Kista.

Nu har vi läst verket.

Historien om två ungdomsgäng i Rinkeby och Tensta kring Järvafältet i nordvästra Stockholm!

Till Alla dör har litterära kvaliteter, är välskriven och bärs upp av en intensiv frågeställning. 

Hur kan ett gäng unga killar nästan barn, som från från början var kompisar, som kom från samma kvarter i Rinkeby, Byn, samma etniska bakgrund, Somalier, bli två gäng Shottaz och Dödspatrullen som utövar dödligt våld mot varandra, skakar om det svenska samhället, utmanar polisens utredningsarbete, trotsar föräldrar, skola, grannskap samtidigt som man lanserar gangstarrap i sociala media, på skivor och uppträder på konserter och etablerade galor.

Hur är detta möjligt?

Diamant Salihu har ett datum och en händelse (dödsskjutning) för när gängbråken eskalerar (startar) i Stockholm. Den 22 juli 2015 avled en ung kille i Bromsten efter skottskador och flykt från Rinkeby. Diamant Salihu ser detta som startpunkten för gängvåldet. Här passerades en gräns för unga killar i konflikt med varandra, kränkningar, missämja och olika uppfattning om vad som var deras rätt kunde plötsligt få en dödlig utgång.

Diamant Salihus skildringar av gängen Dödspatrullen och Shottaz, killarna och deras familjer skriver sig själva, ett dramatiskt stoff som ställer frågor, när gick det hela överstyr? Första dödsskjutningen eller när Ungdomens Hus i Rinkeby brändes ned 2010, eller upploppen i Husby 2013 eller var det de sociala nedrustningarna av det offentliga samhället (Socialen, vårdcentraler, fritidsgårdar, utflyttning av nämnder och polis), de minskade kontaktytorna mellan svenska samhället och olika invandrargrupper, trasiga familjer och frånvarande farsor, ADHD och autism, kränkta gangsterrappare med hudlösa, kodade texter i machoton, tystnadskultur och klansamhälle eller polisens byråkrati som inte förmår att ta ett samlat grepp (organisation, taktik och värdegrund) för att lösa brotten när de väl är gjorda.

Var börjar och slutar ansvaret, med familjen, släkt och vänner, grannar, skola eller idrottsföreningen? När ska sociala myndigheter eller Polisen ta över, kan man låta öppen drogförsäljning förekomma på gator och torg? Hur som helst är det polisen som ska utreda och lösa brott och borde man inte debattera och diskutera den oerhörda lättkränkta kultur (gangsterrapp och hudlöshet) som finns kring gängen! 

Kistalight tror att Salihus Tills Alla Dör  skapar kunskap om stadsdelarna runt Järvafältet, speciellt Rinkeby, Tensta och Husby och kan fungera, vara en del av ett brett diskussionsunderlag för att komma vidare med bekämpandet av brottsligheten i förorten och boken rekommenderas som obligatorisk läsning för alla som är intresserade av dagens samhälle. Dessutom är den spännande (en avgrund på väg mot dödligt våld), lättläst, det finns mängder av konkreta detaljer, alltså en mycket välskriven bok.

I sin strävan att berätta historien om de två gängen där det dödliga våldet gick överstyr använder Diamant Salihu litterära grepp som kan liknas vid The New Journalism. Vi får följa två killar genom boken; Vincent som mördas under oklara omständigheter, ej uppklarat mord och Khaled som försöker bryta sin livsstil, kriminalitet, droger och gängtillhörighet genom ett åtgärdsprogram och svårigheterna för honom med detta. Diamant Salihu vrider och vänder på sitt material offentliga källor, kontakter, mängder av detaljer där och försöker tränga bakom den somaliska tystnadskulturen.

Hur var detta möjligt?

Han tycker sig se och få öppningar hos människor, men nej, vid avgörande tillfällen sluter sig vänner, släktingar och grannar till killarna i de två gängen för att öppna upp sig i en intervju eller i ett samtal.

Bra jobbat Diamant, betyg fem reporter-stjärnor av fem i ett styvt litterärt reportage! 👍🏂🐧😎

© Thommy Sjöberg

Nan Goldin Light

Visst hann vi med ett besök på Moderna inför sportlovet, fredag eftermiddag, en av de sista dagarna för utställningen This Will Not End Well, ödesmättad titel men gott om besökare, många ungdomar, turister, studenter, panschisar och Kistalight hittar vägen till Nan Goldins bildvärld. 

För första gången ser jag, när jag sitter med min kaffe och ostbaguette, att unga studenter (konst eller arkitektur) har egen matlåda med sig som spisas på Café  mittemot utställningen.

Hard Times!

Kan passa bra då med att besöka lite random places i Nan Goldins sällskap och med hennes diabilder.

Diabilder ja, vem minns inte sina gamla lärare, när det är (var) dags för pedagogiska höjdpunkter.

Diabilder, 1960 och 70-talets analoga hightech!

Ljudet, The sound, när lektorn i Geografi på institutionen i Uppsala körde bildspel (slideshow) på landformer, bergskedjor, sjöar och slätter, under lördag morgnar en termin då Kistalight försökte förkovra sig som SO-lärare.

En imponerande visning där lektorn hade en över två meter lång pekpinne med röd lampa, en pekare i spetsen, när han ville understryka land och bergformers särart.

Hos Nan Goldin är det också diabilder och slideshow som är uttrycksmedlet, dock ingen pekpinne med röd lampa utan mer nakna (bokstavligen), varsamma och hudlösa bilder på hennes vänner, (hon han hen) i hbqt-världen långt från selfies och narcissistiska inlägg på Instagram.

Ljudet (The Sound) från projektorn skapar också en rytm till visningen som understryks med tidsenlig musik från 1970 och 80-tal. Bilderna visar upp miljöer från ett underground landskap bortom präktig medelklass, med HBTQ-kultur, drogmissbruk och personer som drabbats av HIV-epidemin, från klubbar i Boston, till mystiska lägenheter och biografer på nedre Manhattan i New York.

Nan Goldins bilder har rottrådar till Andy Wahrols The Factory, Velvet Undergrounds musik och Chelsea Hotel på Manhattan. Där så många artister, författare, konstnärer och musikers hade sin hemvist, även Patti Smiths Just Kids utspelar sig i liknande miljö och visst finns det ett släktskap med bilderna från Andy Wahrols succéutställning 1968 på Moderna. 

Från ett titthål på en dekadent värld, till Nan Goldins bildspel på utställningen This Will Not End Well, 2023.

Nan Goldins bilder som en del av Moderna Museets DNA!

Ständigt denne Andy, se även från Kistalight Andy Warhol 68 Remix!

I salen för utställningen har arkitekten Hala Wardé skapat ett fiktivt stadslandskap med labyrinter av byggen med runda och rektangulära former insvepta i tunga draperier och tyger där ingångarna är väl så dunkla och svårfunna. Någon, äldre, ramlar eller kliver olyckligt under visningen av The Ballad of Sexual Dependency, Nan Goldins största och mest berömda verk. Det drygt 41 minuter långa bildspelet (Diabildspel/Slideshow) visas i avlång byggnad med mörka in och utgångar i bortre och främre änden. Bilderna och filmerna blir ett kikhål till Nans vänner och till en hbqt-värld men Nan Goldin har ingen lång pekpinne med röd lampa i sina visningar av sina själsliga landskap i urban miljö, som lektor Hector Vector i Geografi hade i lärdomsstaden Uppsala, när han visade naturens former.

Spellista med den mäktiga musiken till The ballad ... finns på Spotify, skapar en speciell ton och känsla till verken, bara att lyssna och ladda ner, möjligen kan låtlistan variera över tid, tonen går från Velvet Underground till Maria Callas, liknande lista finns även på Youtube. 

.

Det mest gripande verket i Nan Goldins utställning är Sisters, Saints and Sibyls. En trekanals video på 35 minuter som skiljer sig från bildspelen när det gäller formen. Filmen visas i en oktagon (åttahörning - byggnad), mitt i utställningssalen, centrum av den urbana fiktiva miljön. Under visningen får man gå uppför en trappa till en balkong för att se dramat om hennes systers historia som slutar med självmord.

Söker man efter en enskild händelse, ett trauma, som format Nan Goldin som människa så är det systern Barbaras öde. Utställningskatalogen är också tillägnad Barbara Holly Godin 1946 -1965. Filmen är också en berättelse om 1950 och 60-tal i USA, om instängdhet och om en judisk övre medelklassfamilj. Systern Barbara och hennes starka känslor kan inte hanteras i en konform patriarkal miljö. Berättandet bäddas in av medeltida körmusik och religiösa motiv från konsthistorien och historien om Nans syster växer till en helgonberättelse, en Sankta Barbara från den amerikanska förorten. 

Arkitekten Hala Wardé blandar former i sin fiktiva stad för utställningen, runda former för husen i berättelsen om barndomen, Fire Leap, och i berättelsen om Nans systers tragiska öde. I berättelsen Sirens, om lust och sug efter droger, är formen för huset nästan som ett snabel-a. Rektangulära former för The Ballad ..., The Other Side och senare Memory Lost där förebilderna för formerna kan vara allt från ett kapell, biograf eller en nattklubb. 

Viktigt är också samspelet mellan ljus och mörker parat med dunkla passager och ljudet från diabildspelet och musiken, blir ett diskret sätt att närma sig Nan Goldins berättande bildkonst från en subkultur och underground- värld!

Mjuka runda former (kvinnliga?) för diabildspelet om barndomen, nästan runda former (oktagon) för sin ungdoms trauma om hennes systers självmord och sinnlig rund form typ elips eller ett snabel-a, i huset där videon Sirens visas. I videon gestaltar Nan sin dragning till och lust för droger, sirener som sjunger likt ett antikt ödesdrama, något som kom att dominera en stor del av Nans vuxna liv.

För de bildspel som Nan Goldin blivit berömd för, i början ryktbar, The Ballad ..., The Other Side och senare Memory Lost har visningshusen rektangulära (manliga?) och linjära former. Det är med de här bildspelen Nan Goldin tagit stegen från kittlande undergroundkultur till finkulturens kretslopp med visningar på västvärldens stora museer. Det finns en stark konstnärlig kraft i Nan Goldins bilder, The Ballad ... och The Other Side! De har också blivit böcker och kanske är det så att om du ska ta tempen på ett samhällsklimat, se sprickorna i all förljugenhet, There is a crack in everything/That´s how the light gets in (Leonard Cohen) och för att få syn på sin samtid får man besöka utkanten, random places, i sitt samhälle.

År 2007 får Nan Goldin Hasselbladspriset med motiveringen att hon presenterar privatlivet som ett konstverk; intimt, formellt vackert och med intensiva färger. 

Två svenska fotografer som Nan Goldin beundrar och som hon har inspirerats av är Anders Petersen och Christer Strömholm som också levandegjort udda miljöer, random places, med människor i marginalen, Christer Strömholm med Place Blanche i Paris och Anders Petersen med Café Lehmitz i Hamburg, båda samlingarna med så småningom, världsberömda bilder. 

Från Moderna Museets samlingar har fotografer som Robert Maplethorp, Cyndy Sheerman och Wolfgang Tillman stor andlig släktskap och gemenskap med Nan Goldins bildkonst,

Se även Mina Universitet Light!

Nan Goldin, Memory Lost, 2019-2021 Installationsbild från Marian Goodman Gallery, New York, 2021. Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery

Fin utställningskatalog av Moderna Museets förlag, Nan Goldin This Will Not End Well, med bilder från diabildsspel, videor och ett antal läsvärda texter.

Betyg Fem goda This Will End Well av fem

© Thommy Sjöberg