Om konsten att flyga till Kabul

Om konsten att flyga till Kabul - Kistalight rekommenderar kvällens film på Svt2 med en gammal recension.

Fyra filmer har vi vallfärdat för att se det senaste året på Vickan. The Garden state, Sideways, Järntrean (även Järntrean visades i Svt2 här om dagen, 20/8) och nu Om konsten att flyga till Kabul av den danska konstnärinnan Simone Aaberg.

- Vilka filmer!

Parkering vid Zinken och en rask promenad över Fatburs och Södra stationsområdet genom ett levande söder. Synd att Kista bio har så kommersialiserat utbud och brist på filmer för en filmbiten kulturintresserad men okej med en söderutflykt.

Flygarfilmer, en grabbig zon, minns en av min ungdoms favoriter Yossarian i Moment 22, tokrolig hjälte och absurd film som också passade bra som förebild när man försökte slita sig loss från föräldraauktoriteter i en rätt galen värld. Top Gun en annan populär och tacksam flygarfilm under 90-talet men kanske ingen kulturell höjdare att visa som lärare på högstadiet. Filmen som hade scener både för killarna och för tjejerna. Några av scenerna fungerade, förstod jag senare, som ömma instruktioner om kanske "det" som intresserar allra mest när man går på högstadiet. I den finns också konsten att berätta en historia och att söka en identitet. I dag är Top Gun också analyserad, den grabbigaste av filmer, av företrädare för gayrörelsen.

Kul med en feministisk variant av flygarfilm, faktiskt också en roadmovie, och en art of performance i konsten att flyga, om att (åter)erövra himlen – läs drömmarna om konsten och att få en tjejkompis i Kabul. I filmen finns också inklippta scener med historiska kvinnliga stridsflygare och kartor över resrutten med animationer.Medlet är ett 40 år gammalt Piper Coltplan och resrutten går från Copenhagen via Prag, Balkan, dock inget tillstånd för Sarajevo och Bosnien, vidare mot Istanbul.

- Det är väl Galatasaraytornet man ser vid inflygningen?

I Konyaområdet på Anatoliens högslätt får Simone kontakt, med två kvinnliga turkiska stridsflygare. Tillsammans gör de ett vågat luftakrobatnummer, art of performance, med hjälp av jetstrålarna som efter en tät överflygning av Pipern bildar ett mjukt böljande V över himlen.

– Ett mycket kvinnligt tecken tycker vi på Kistalight.

Simone får tillstånd att flyga, space, vidare genom östra Turkiet, Diyarbakir- Van, och norra Iran, delar som kan kallas Kurdistan. På gränsen till Afghanistan inköps kläder och slöjor som ska möjliggöra färden in mot Kabul. Eftersom amerikanarna anser att Afghanistan är en war zone får de chansa på en inflygning – se filmens engelska titel. Smiling in a war zone. Taktiken att berätta för flygledningen om resrutten, flying visuale, men inte besvara anrop fungerar. När de landar i Herat är de minst sagt väntade. Den vidare färden mot Kabul blir spännande med färder över bergskedjor på mer än 11 000 fots höjd.

I ett myllrande Kabul etableras kontakt med den unge tjejen Farial, resans mål, som i en tidningsartikel inspirerat Simones i hennes resa med att hon vill bli Afghanistans förste kvinnlige stridspilot. De flyger tillsammans över Kabul och de får senare kontakt med två kvinnliga stridspiloter, överstar, som styr militärhelikoptrar. Kvinnliga stridspiloter finns alltså redan där och de lovar att coacha vår unga Farial mot vidare höjder. Dock ställer sig patriarkat och klanvälde i vägen för drömmarna. En morbror säger nej och punkterar Simone och Farials dröm.

Fin film tycker vi på Kistalight som absolut förespråkar en fri himmel för art of performance och för djärva fantasifulla fredliga projekt.

Skarpt gillar vi lätt och luftig termik och djärva flygningar man mår bra av kryddade med en insikt att man ska vara varsam med andra när det gäller sina projekt och drömmar.

- Men visst alltid nöter det något på lagrade sediment av patriarkat, klanvälde och för den delen luftrum som är deklarerade som war zones. Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Kabul

©Thommy Sjöberg