Wednesday, April 19, 2017

Och blommorna tycktes aldrig ta slut...

En dryg vecka efter attentatet är det många som förundras över stockholmarnas förmåga att sörja och samla sig. Bilder Thommy Sjöberg - klicka gärna för förstoring!
Medan blomsterbergen, ljusen, minneslapparna och kramdjuren växer på Drottninggatan och Sergels torg.
Går man Drottninggatan ner liknar miljön en surrealistisk kärleksfull konstinstallation mot våld och extremism!
Två polisbilar kring Åhléns är dränkta och överhöljda av blommor.
Bara den så kallade saftblandaren på taket tittar fram.
Vid trädet ovanför trappan till torget, var det en Alm eller lind, där Kistalight och Mimmi stod under söndagens Love Manifestation står en cykel fastlåst - klädd med blommor.
En poetisk upplevelse!
Vid och på betonglejonen på Drottninggatan, som markerar att det är en gågata, hänger mängder av hälsningar, blommor och det står ljus.
Folk pratar vänligt med de patrullerande poliserna och en annan tar en selfie med ordningsmakten.
Polisen som tillsammans med räddningspersonal och brandkår med all rätt hyllas för sina insatser.
Att den kollektiva sorgen och manifestationen når en sådan stor omfattning tror jag beror på att vi verkligen vill stå upp för vårt Stockholm med ett stort hjärta!
En fri och mänsklig stad!
En stad som det är värt att kämpa för! 
Plus att många av oss som är äldre har varit med förr.
Här inom några kvarter har i modern tid, en statsminister Olof Palme och en utrikesminister Anna Lind mördats.
Vilket också manifesterades med minnesstunder på Sergels torg men inte med en sådan här uppslutning.
Damon Rasti killen bakom Love Manifestation tackar i sitt tal Sverige för att han har fått växa upp här och fått ta del av landets fria skola och sjukvård och sluppit krigen och bombningarna som han tillsammans med sina föräldrar flydde ifrån när han var barn.
Sverige säger han är världens modernaste land.
Damon Rasti är en av många spännande representanter för dagens kreativa Stockholm.
Entreprenör, bloggare och juridikstudent!
All världens media rapporterar från Sergels Torg - här brittisk reporter framför trappan med alla blommor!
Stockholm räknas just nu som en av de mest kreativa städerna i världen  när det gäller high tech och digital utveckling dessutom har vi nått stora framgångar inom dataspel, popmusik, mode och digitala tjänster med betydande försäljning i världen. Vi har högt rankade högskolor i Stockholm KTH, KI, Handels och SU alla bland de hundra främsta trots PISA-undersökningar och kris i skolan. Det är inte bara demokratin extremismen vill komma åt och skaka om utan också minst lika viktigt hatar man moderniteten, det moderna livet i städerna med multikulti (skapar massor av energi), liberala värderingar (kvinnors frigörelse och hbqt), alternativa rörelser (odling och boende) och experimentella livsstilar.
Attackerna i Paris i november 2015 mot Bataclan och cafeerna i de omgivande kvarteren riktades också just mot det kreativa och ungdomliga Paris.
En livsstil som våldsbejakande extremister hatar! 
Här islamsk fascism!
Viss logik alltså att Stockholm också drabbades av en terrorattack!

Lägger den svenska delen (översättningen) av min dikt 
A Broken Rose från min blogg 9 april nedan om den den döva flickan som skulle träffa sin mamma vid Åhlens inför påsklovet men inte hörde vansinnesfärden av trucken.
Ser i efterhand att flickans föräldrar inte vill ha mer uppmärksamhet i media.
Klokt, vi känner med er, och allt vårt deltagande från oss.
Dikten här är ett rekviem och får ses som en del av ett sorgearbete över att något sådant här kan hända!
Vilket blir en del av den gripande och tragiska berättelsen om terroristattacken på Drottninggatan den 7 april.
Dikten är för övrigt inspirerat av ett poem av en av våra största nu levande poeter i Sverige.

Jag tänkte att det här var din stad
du flicka på Drottninggatan
som var så glad och förväntansfull
på väg mot ditt påsklov
du kanske hade jeans och gympaskor
en ryggsäck med olästa fantasy böcker
och ett lockigt hår
som din mamma kunde ha smekt
du var knappt elva år
och varför fick du inte leva
Ingen kunde inse
hur kort ditt besök
skulle bli i den här världen

© Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Sunday, April 16, 2017

Erdogan picknickade nog aldrig på the Mall

Kistalight på Café i Geziparken med en kopp Kusburnu, Nyponthé, i bakgrunden skymtar Bosporen. Bild Mimmi Kistalight

Erdogan picknickade nog aldrig på the Mall eller tog en fika på The Pennsylvania Avenue eller för den delen, tog ett glas, boire une verre, på Cafe Palais Bourbon i sin politiska ungdom.
Det där med maktfördelning är knepiga grejer!
I dag hoppas vi på ett (rungande) nej för Erdogan i turkiska folkets val för utökade maktbefogenheter för presidentämbetet.
Men det medges att det ser dystert ut!
Dagen till ära minns vi ett besök i Geziparken.
Det är rätt att göra uppror...
Kistalight hyllar de kreativa krafterna i Istanbul.

När tårgasen lättat - Geziparken

Kistalight besöker Geziparken - här den berömda bilden med flickan i den röda klänningen från demonstrationerna förra året - blev vald till årets bild 2013 i Turkiet. Flickan heter Ceyda Sungur och är student i stadsplanering och hon skiljer sig väl en del från vilka föreställningar man har om demonstranterna från parken.
Bilden känns lite som en skildring av kampen mellan Skönheten och Odjuret!
Ceyda tycks ha klarat sin syn och ansikte från skador av pepparsprayen och polismannen har dömts till tre och ett halvt års fängelse och entledigande från tjänsten som polis.
En av få poliser som blev dömda ska tilläggas!
Klart vi besöker Geziparken på vår tour genom Istanbuls centrala delar!
 Under förmiddagen har vi promenerat från vårt hotell Armada längs strandpromenaden nedanför Kennedy Caddesis motorvägsbrus, som två glada studenter - jag menar pensionärer. Utanför vågbrytarna Marmarasjöns blåa blänk, soldis och sjöfåglars skrän, på andra sidan Üsküdar och Asien. I dag räknar jag till 73 små fiskebåtar i kanten av farleden som drar sina revar, mindre nät, när de stora lastfartygen och färjorna passerar och vi rundar Seraljudden med Topkapi. Vid Eminönü kollar vi färjorna på Bosporen innan vi glider med flanörsdojorna över Galatabron på nedre däck med tavernorna och metarna med sina fiskespön.
Målet - Galata tornet, Tünnel, Självständighetsgatan - Istiklal Cad, och Taksimtorget med Beyoglu stadsdelen som klättrar uppför den branta kullen. Första théstopp torget nedanför Galatatornet, har blivit förtjust i nyponthé, Kusburnu, som jag förväxlar med (tror är) körsbärsthé.
Vilket väcker en viss förvirring vid beställningarna.


Stannar till vid Svenska konsulatet där Svenska Kulturinstitutet i Istanbul huserar. De har precis i dagarna fått besked om fortsatt stöd från Svenska regeringen och är ej längre nedläggningshotade. Istanbul är en viktig plats att vara på i dag för alla aktörer inte bara för kulturen utan också för handel, teknik och allmänt när det gäller kommunikation. Turkiet är en hubb mellan Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asiens väldiga marknader och är genomkorsat av pipelines, gasledningar och samfärdsel.
 - Den nya Sidenvägen i den nya globala världshandeln.
Plus tyvärr även terroristresor!
Vid Taksimtorget beskådar vi det rysliga monumentet över Atatürk. Fascistoida skönhetsideal?
Känns igen från liknande konstverk från Italien under Mussolinis tid eller varför inte de gamla sovjetpamparnas estetik när det gällde offentlig konst.
 Thé stopp i hörnan av Geziparken, parken är mindre än man tror, mest skolungdomar nu på eftermiddagen med sina laptops vid caféborden, dessutom gatukök och parken fungerar även som mötesplats där bland plantanerna.
 Vi dricker nyponthé som vi tror är körsbärsthé, fru Mimmie vill ha lunch, blir ändå bjuden på ett glas thé som hon inte vill ha, säger sig vara trött på körsbärsthé (egentligen nyponthé), medan Kistalight går i spinn över förra årets stora demonstrationer  och ockupation av parken.

Psst pedagogiska blänkare från katedern, jag menar vid cafébordet över ett glas thé i Geziparken, från Svenne Light
Grabbar  tjejer och fru Mimmie!
Turkiska fotbollsfans är hängivna!
Turkiska aktivister och demonstranter är hängivna!
Få polisstyrkor i världen är så brutala som den turkiska!
Det började som en fredlig liten sit-in med 50 miljöaktivister som slog över och förvandlades till en massockupation av parken med matutskänkning, sleep-ins och sjukhus i kampen mot polisvåld och övergrepp. Man protesterade mot att parken skulle rivas och att det skulle byggas en galleria där. I vidare mening protesterade man mot Erdogans marknadsliberalism, gentrifiering av staden och hans gigantiska miljardrullning Marmarayprojektet där det ska byggas en tredje bro över Bosporen, tunnel under Bosporen där Europa via järnvägsspår möter Asien,  nytt jätteflygfält, där det ingår skövling av Belgradskogen strax norr om Istanbul.
Förbifart Stockholm framstår vid jämförelse som rena fickpengarna som investering!
Ungdomarna protesterade mot vänskapskorruptionen - skandalerna avlöste varandra medan Erdogans polare fyllde fickorna med förmåner och pengar, man protesterade mot Erdogans flirt med islamisterna och allmänna konservativa hållning och inte minst hans åsikter om att det är internationella antiturkiska krafter bakom upproret och att han ville släcka ned Internet och då speciellt Twitter. Ett agerande som var typiskt för Erdogan och hans arroganta hållning till yttrande, tryck och för den delen mötesfrihet och hans bristande insikt i att Internet är en global företeelse.
 Inspirationen och engagemanget hämtade kraft från den Arabiska våren, men också ett försvar för allmänna mänskliga frågor som rätten till personlig frihet, att få förverkliga sig själv, media och internets frihet, och tror Kistalight rätten att få vara ung, känna livsglädje, klä sig som man vill och vara den man är utan tyngande konservativa islamitiska regler och förbehåll,  att det finns ett civilt samhälle med lag och rätt.
 Demonstrationerna i Geziparken kom att bli ett uttryck för en praktikens direktdemokrati och det var en mängd  rörelser som engagerade sig som, miljöaktivister, socialister, aleviser, anarkister, kemalister, feminister, HBQ, kurder, fotbollfans från Istanbuls stora klubbar, 3H - liberaler, Urban Voices, olika fackförbund som t ex de för arkitekter, journalister och författare.

 Kring aktiviteterna i Geziparken finns det Onlineportaler som ROARMAGORG som rapporterar och skriver inträngande reportage och analyserar vad som hände i parken under några veckor i juni sommaren 2013 och det finns t o m ett symposium med artiklar där Strong Bodies Dirty Shoes: An Ode to the Resistance ingår. Texterna där blir också ett sätt att utveckla nätjournalistiken - en sorts prövande och sökande i skrivandet och uttrycket!
Där kan man också hitta och klicka sig fram till en hel del filmreportage via Vimeo och Youtube!
Viktigt också att notera att upproret spred sig över hela Turkiet och fortsatte även i en av Istanbuls mer militanta politiska stadsdelar, Gazi, där en aktiv arbetarklass (aleviser) och uppror alltid är levande.

En annan imponerande aktivitet är alla poem som skrivits kring händelserna i Geziparken och de bilder (t ex flickan i rött ovan) som blivit symboler runt  protesterna.  See Solidarity Park Poems, 60 poems about the Gezipark! Dessutom skapades ett bibliotek i parken där bussen ovan fungerade som institution för litteratur, skrivande och manifest.
Visst är böcker viktiga!
 Eftersom aktionerna i Geziparken handlade så mycket om frihet inom en rad områden och rätten att vara ung glad, självständig, få förverkliga sig själv i ett förljuget samhällsklimat precis som vi studenter, i dag panschisar, tyckte i slutet av 60-talet, minns 68, och senare almarna i Kungsträdgården.
Klart vi gillar det på Kistalight!
Men här i Geziparken var det hårdare tag!
En brutalare polismakt och ett mer auktoritärt etablissemang!



Frihet kan också vara musikalisk frihet så bäddar vi in (hackar fritt) en musikalisk session, Freedom av musikern, kompositören och kulturentreprenören och svenskättlingen Ilhan Ersahin.
Från en udde vid Gyllene Hornet klingar gruppens fria jazziga toner med silhuetterna av Süleymaniyemoskens kupol, minareter och babykupoler, Galatabron, färjor som pilar av och an som en klangbotten för stadens alldeles egen ton och speciella hüsün.

PS När tårgasen lättat och demonstrationerna, kommunen - frihetsprojektet, var över efter polisens brutalitet med vattenkanoner och sprayande i mitten av juni förra året  så lovade Erdogan att folket skulle få folkomrösta om parkens framtid och hos aktivisterna grundades en solidaritetsrörelse, Taksim Solidarity Movement. Det finns även en rapport från Amnesty International Gezi park Protest brutal denial of the right to peaceful assembly in Turkey.
När tårgasen lättat kunde man även räkna offren för våldsamheterna. Sju människor miste livet, mest ungdomar och en polis, mer än 8500 blev skadade, 12 stycken förlorade ett öga på grund av tårgasen och en industrigrupp, The Koc group, blev föremål för skatteundersökningar bara för att de upplät ett av sina hotell nära Taksimtorget för skadade ungdomar.

PS Vart är Turkiet på väg?

Fan av Erdogan vid Bosporen eller Marmarasjön?
Blickar mot Asien?
Rösta på Erdogan ett sätt att överleva!
Sultan Erdogan i ny skepnad?
Vad säger Kemal Atatürk i sin himmel?
Knapp seger för Erdogan i Turkiska valet om ny författning och utökad presidentmakt.
Han förlorar dock i storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir.
Vilket naturligtvis måste tolkas som att den sekulära urbana befolkningen säger nej trots den oerhörda repression, (fängslade journalister, nedstängda media, avstängda akademiker och forskare, avskedade lärare och domare) som rått det senaste året mot oppositionen.
Dessutom anklagas Erdogan för valfusk både från observatörer och oppositionella.
© Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Sunday, April 09, 2017

A Broken Rose in Stockholm

Today we stand up with a great heart for a good and free Stockholm. While our thoughts are with the victims and their relativites after the terrorist attack. Picture Mimmi Kistalight
Here at the wall where the truck drove into Åhlens in the corner of Drottninggatan and Mäster Samuelsgatan. A wall that has become a friendly forum for greetings, memorable quotes and love messages behind a bed of flowers.
On weekdays, normally, the site is one of Stockholm's biggest venues.
 We put our roses, a white rose from Mimmi and a red rose from Kista Light with greetings on a small soulful card from Öland in the rest of the flower sea.
Somewhere on the wall you can read in Arabic.
To kill a human is to murder the world.
While waiting for The Manifestation of Love - Mimmi at The Sergel´s Plaza. Picture Thommy Sjöberg
It has been a bit messy the last time for an old stockholmer and suburban from Kista.
Riots in Rinkeby, shootings in Hallonbergen and Kista!
Young people who lost their lives in gang fights!
And now this!
Can it get worse?
Today we mourn and we are among the good forces with great hearts here on Sergel´s Plaza.
Miriam Bryant singer songwriter does some rehearsal with the the swedish folksong (irish origin) Ett sista glas with beautiful seren text of the former swedish academy member  Lars Forsell. Picture Thommy Sjöberg
While a flock of pigeons doing pirouttes and quick turns in the air high above the square!
Here you kan listen to the song from The Love Manifestation!


Many fine artists, to name a few, Sarah Dawn Finer, Miriam Bryant, Rikard Wolff and Nano with powerful interpretations of their songs and an inspiring speech by Damon Rasti the guy behind the Manifestation of Love.
An impressive and dignified feeling during the minute of silence
never have we shared a silence with so many.

A Broken Rose in Stockholm

I thought that
this was your city
you girl on Queen Street
who was so happy and exited
on your way to springbreak
maybe you had jeans and sneakers
a bagback with unread fantasy books
and curly hair
that your mother could have caressed
you were barely eleven years
and why did you not live
no one could understand
how short your visit
would be in this world


A sea of flowers, light and memory notes at the steps of Sergel´s Plaza Picture Thommy Sjöberg
We write our text in English because we have by far the highest number of visitors from the United States here on our blog.
Today we stand up with a great heart for a good and free Stockholm.

PS The Lyrical piece above is inspired by a poem by one of our greatest living poets in Sweden. And some lines are clean quotes!
© Thommy Sjöberg

Labels: ,

Wednesday, April 05, 2017

Elena Ferrante en gång till


Kistalight har läst de tre första delarna av Elena Ferrantes Napolikvartett.
Ska jag slå till och läsa den fjärde på engelska The Story of The Lost Child eller ska jag göra som vår eminente bibliotekarie H på Kista bibliotek föreslår:
Läsa den på italienska med hjälp av en ordbok?
Njaa den finns i storpocket på engelska i Akademibokhandeln i Kista!
Kan vara passande läsning!
Kanske ska jag ta en skapande paus och smälta läsupplevelsen av de tre första delarna?
Vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante är fortfarande inte bekräftat och mystifikationerna tycks inte lämna kulturetablissemanget i Italien någon ro.
Jantelagen på italienska?
Är det avund kring succéböckerna litterära kvalitet?
Är det avundsjuka på de väldiga säljframgångarna och de rikedomar dom genererar till författare och förläggare?
Visserligen tycks den ekonomiskt grävande italienska journalisten Claudio Gatti ha följt pengarna (ett sätt att jaga ekonomisk brottslighet men knappast framgångsrika författare väl) och hittat fram till översättaren Anita Raja och möjligen hennes man Domenico Starnones född 1943 i Neapel precis som Elena Ferrante uppges vara.
Det visste ju redan alla kulturgrävande journalister och kritiker i Italien.
De som gjort stilprover, är allmänt pålästa, har koll på vad som ges ut i Italien och och hänger med i den italienska litteraturen och filmen.
Det fina med att inte riktigt veta vem som har skrivit Napolikvartetten, förutom att gåtan blir ett trevligt samtalsämne och gratis PR för böckerna, är att du kan välja din alldeles egna mystifikation.
Kistalight tror att det är just ingen större mystifikation kring vem Elena Ferrante är utan att ha pseudonymen är mer en metod att lyfta fram innehållet i böckerna och göra berättelsen mer trovärdig och där författaren får stå tillbaka.
Kistalight tror att det helt enkelt är Anita Raja och Domenico Starnones som är författarna bakom Napolikvartetten.
Varför krångla till saker och ting?
Pseudonymen Elena Ferrante har från början varit Anita Rajas sedan har Domenico Starnones allt mer blivit en medförfattare.
Kistalights kurs!
Vad är väl naturligare hemma hos ett skrivande par annat än man diskuterar, frågar varandra, kommer på spännande idéer, skapar intriger och karaktärer och drömmer om att skriva den stora romanen.
Har man dessutom ett starkt ämne och miljö (Napoli, Napule eller Neapel) fattigdom, klassresor, våld och camorran, klassmotsättningar, kärlek och passioner med oväntade vändningar.
I ett Italien efter andra världskriget så har man ett stoff, klappat och klart, för en stor romanserie.
Klart sedan gäller det att skriva också med tålamod, uthållighet och sittfläsk.
Det är det som är grejen!
Första delen spekulerar vi i, fantasi, är skriven av kvinnan i duon, Anita Raja, med assistans av Domenico Starnones som kan sitt Neapel efter att ha vuxit upp där, arbetat som lärare där och skrivit humoristiskt om skolfrågor från sin lärartid.
Just lärare och skolan är det som gör skillnad för flickornas klassresor.
I del 2, Hennes nya namn, tror vi att skrivprocessen ändrats här kliver Domenico in med synopsisskrivande, van som han är att skriva för film och TV-serier, han skriver helt enkelt kapitlen som scener för en film med ständiga överraskande vändningar och cliffhangers som Anita Raja sedan bearbetar och sätter sin kvinnliga prägel på.
Jämför med Lilas plåtaskar med anteckningar som Elena kastar i floden Arno.
Plåtaskarna som en berättelse i berättelsen!
Lek med berättarmetoder som gör den dramatiska berättelsen lekfullare i sin ton!
Fortsätter man sedan spåret med (analys light) att det bakom Elena Ferrante finns det litterära paret Anna och Domenico är steget inte långt till att tolka att de står bakom de två flickorna Lila och Elena.
Hur som helst är Lila romanseriens trickster tjejen som får saker att hända medan Elena är den duktiga strukturerade flickan med massor av grit men som inte får till det med (killarna) kärleken.
Romanseriens clou är nog trots allt Lila även om man gläds åt Elenas framgångar med studier, hennes skrivande och att man lider med henne i hennes kärleksbekymmer, framför allt i del 3, säkert en kvinna som skrivit den delen.
Hur kan Elena bli så vettlöst kär i Nino - en napolitansk Don Giovanni?
Nej, när Lila stiger in på scenen händer det grejer, det fattiga Neapels egen Pippi Långstrump eller kanske mer en Napolimix av Lisbet Salander och en mager Sophia Loren och blir en trickster. I den Napolitanska kulturen och föreställningsvärlden finns det även en symbol, Pulcinella, för den napolitanska karaktären som är hämtad från Comedia dellÁrte, en folklig teaterform, där det finns fasta handlingar med improviserade dialog. Pulcinella kan vara både man och kvinna, både begåvad och enfaldig och kan uppenbara sig i olika former (se hos Lila smart skolelev, kreativ skodesigner, argsint ung hustru, arbetsledare i skoaffär, svärande som en borstbindare på napolitanska, radikal arbetare, datageni och möjligen tar hon då och då livet med en klackspark.
Möjligen kan Lilas karaktär ses som en modern feministisk variant på tolkningen av Pulcinellas karaktär!

I den samtida litteraturen tycks det växa fram en typ av mer komplicerade komplexa kvinnokaraktärer. Kistalight har ganska nyligen läst De Polyglotta älskarna av Lina Wolff där har vi Elinore ung lite trasig tjej med karaktär och tränad i kampsport som gör upp i männens värld med ett fettberg till litteraturkritiker (40-talist?) efter att ha läst Michel Houellebecqs romaner. Vi har även läst och skrivit om Generation Loss av Elisabeth Hand. En punkig thriller med en sårig hjältinna med rötter i punkens barndom i New York. Bokens huvudperson Cass Neary är en fotograf med analoga kameror, stålhättade boots, som gillar Jack Daniels och som inte viker ner sig - även en spännande intrig där med daquerroi fotografiets teknik som grund. Vi får inte glömma Carrie från tv-seriernas Homeland. En bipolär hjältinna som med manisk intuition och uthållighet alltid hittar rätt i sina uppdrag medan det skaver för oss tv-tittare som får svårt att vänta till nästa avsnitt.
Skönt ändå att slippa deckargenrens manliga medelålders frånskilda hjältar med alkoholproblem, som har problem med chefen, som gillar opera (inget ont i det) och som bor i en tvåa i Bagarmossen.
Undrar om vi inte ändå ska slå till och köpa den avslutande delen Story of The Lost Child här i Kista.
Ferrantes Napolikvartett med sin berättarglädje, lek med genren, lek med berättartekniken, skojande med romanens karaktärer och fantastiska glimtar av staden Neapel och dess historiska delar. En romankvartett som är så mycket mer än en historia om fattigdom, klassresor, kärlek och nutidshistoria.
Mer som livet självt!
Inte riktigt förutsägbart!

© Thommy Sjöberg

Friday, March 31, 2017

Mina Universitet Light

I veckan som var hamnade jag på Moderna i Stockholm! Bild ovan Golden Sunset Julia Peirone
För vilken gång i ordningen?
Mina universitet, hänga på Moderna, med visningar, samtal och föreläsningar!
Kistalight sitter hemma i skrivarstugan under tisdagen!
Klipper, läser och skriver - tiden flyger!
Jisses klockan är halv sex (17:30) är inbjuden till Modernas nya utställning Golden Sunset av nutida fotografier ur samlingarna.
Vilket är just den tid som utställningen introduceras!
Nåja jag hinner i alla fall till den senare tisdagsföreläsningen för vännerna av Daniel Birnbaum.
Med rubriken Framför och bakom linsen!
I dag när fotografiet är digitaliserat talar man hellre om linsbaserad konst, fotografiet och även videon, trots Youtube, börjar upplevas som något mossig i den moderna konst och fotovärlden.
När blev fotografiet konst?
Daniel Birnbaum påminner om att Andy Warhol förde in fotografiet i konsten genom förlagor till sina serieproducerade målningar av t ex den elektriska stolen. Andy Warhol som hade sin första utställning på ett museum just på Moderna 1968.
Kistalight was there!
Genom utställningen 68 blev också Moderna en tidig samlare av Andy Warhols konst.
Modernismen inom konsten började år 1900 säger Birnbaum för det bestämde den svenska regeringen någon gång på 1950-talet när man beslöt att Moderna skulle ha all konst skapad från och med år 1900.
Spår av konst från fotografin, berättar Birnbaum, finns också hos Marcel Duchamp och hans glasmålningar på Moderna.
Duchamp som leker sofistikerad popkonst långt före popkonsten är en föregångare då det gäller att använda foto och film när han reproducerar fotografiet för sina glasmålningar även hans ready-mades är en lek med konst och massproduktion.
Mest känd är Duchamps Fountain, Fontän, mer känd som pissoaren där konstnären själv bestämmer över vad som är konst!
Konst som idé alltså!
Tillbaka till fotografiet eller Framför/bakom linsen.
Hos det tidiga socialistiska avantgardet i Sovjet finns en  idé om konst till folket. Man skapade en syntes mellan konst, foto, affischer och samhälle - gärna som massproduktion för att nå ut till massorna.
Se Rodtjenko i Modernas samlingar - här finns några verkliga pärlor, allt från träskulpturer, blyertsteckningar till gelatinsilverfotografier, inte bara socialrealism! Rodtjenko är en skicklig fotograf med konstnärens blick och det vilar en poesi över hans foton från byggandet av kanalen mellan ishavet och Östersjön (början på Stalins Gulag) inbördeskrig, parader, idrottare och Lenin.
Samtida med Rodtjenko var också Walter Benjamin med sin berömda banbrytande essä om reproducerande av konst med foto och film som ska ersätta den borgerliga konsten.
Tre konstnärskap, Duchamp, Rodtjenko och Warhol, bland Modernas samlingar visar alltså på tydliga samband mellan konst och fotografi.
I Moderna Museets uppgift att samla, bevara och förmedla modern konst så har man också en omfattande samling fotografier från kamerans barndom med daqueroityper från 1844 Talbot och David O Hill från 1845 med flera. Blir kommande utställningar här Skrivet i ljus - de första fotograferna.
För fotografiet gäller inte år 1900 som brytgräns för vad som är modernt!
Steget är alltså inte så långt till dagens utställning Golden Sunset, som vi hinner med efter Daniel Birnbaums föreläsning, med samtida fotokonst från samlingarna med (konst)fotografer som Wolfgang Tillman, Nan Goldim, Cindy Sherman, Robert Maplethorp, Jeff Wall, de svenska Anders Pedersen, Annika von Hauswolff, mer namedropping med unga svenska fotokonstnärer Linda hofvander, Jenny Källman, Tova Mozard, Julia Peirone som med sin scenografiska bild golden Sunset har gett namn åt utställningen, Eva Stenram, Martin Karlsson Tebus och Miriam Bäckström som har utställningens mäktigaste verk Smile as we have Already won. Ett verk som utgår från bilder skapade i en dator som sedan överförts till en lång, nästan 12 meter och 2,8 meter hög, textil gobeläng
Smile as we have already won, barock gobeläng av Miriam Bäckström
© Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Tuesday, March 21, 2017

Värnplikt Light Summer of 68

Kistalight bäddar in Summer 68 av Pink Floyd som inte alls är något soundtrack för sommaren 68 utan spelades in senare och kom med på Pink Floyds rosade album Atom Heart Mother.
I dag hyllar vi åter Allmän Värnplikt med några minnesbitar från 1968.

Vad gjorde du under Kårhusockupationen frågar dottern Evelina?
Förväntningar om lite radikala äventyr kanske?
Då jobbade jag som målarlärling och läste några ämnen på Komvux, utbildningsreform som Kistalight tog del av, på kvällstid.
Just inte mycket tid över!
Kårhusockupationen kom jag i kontakt med några månader senare när jag gjorde min militärtjänst på Stockholms Stabskompani.
SS - sic!
Då träffade jag en gammal kompis från Vendelsö IK juniorlag i fotboll.
Vår gamle vänsterback som studerade statskunskap på universitetet.
Vi kan kalla honom Berglund, hade plötsligt förvandlats från ganska nördig student och fotbollskämpe (hellre än bra) i radhusområdet, bland medelklassen, i förortens yttre periferi.
Via erfarenheterna från Kårhusockupationen, blev han en revolutionär maoist, som alltid bar med sig Maos lilla röda för att hitta vägledning på livets borgerliga stig.
Och finna de rätta argumenten i kontakten med de reaktionära befälen och officerarna. 
Blev mest bara jobbigt för oss andra värnpliktiga.
Under militärtjänsten kom han att delta i en demonstration där några av deltagarna togs om hand av polisen.
Berglund kom då på den ljusa idén att leda ett fritagningsförsök iförd militär uniform för att befria sina revolutionära kamrater från det borgerliga polishäktet.
Något som misslyckades förstås trots citaten från Maos lilla röda.
Det blev fler kontroverser mellan Berglund och det militära och det borgerliga samhället vilket ledde både till åtal och tror jag frisedel. 
Vet inte riktigt hur det gick för "Berglund"!
Maos bondeuppror och kulturrevolution var i alla fall inte i fas med den svenska moderniteten och Summer of 68!
Kistalight ryckte in i det militära (68) ungefär de dagarna när Robert F Kennedy mördades och Andy Warhol skottskadades av den famösa Valerie Solanas, hon, ni vet, med SCUM-manifestet och under sommaren rådde Pragvåren.
Vilket flera av lumparkompisarna (fotografer) tog del av under sin skördepermis!
När stridsvagnarna från Warsawapakten rullade in i Prag i augusti 1968 fick Kistalight gå extravakt, beredskap, på K1 i Storängsbotten.
Passande uppgift!
Stallvakt - mocka skit, strö halm och servera havre till Livgardets hästar.
Sic!

Givakt - Manöver!
Stridsvagnar i Prag!
Havre, mjuka mular och grandiosa gardeshästar på K1! 
Summer of 68 för Kistalight!
Alltid redo kamrater!
© Thommy Sjöberg

Labels: ,

Sunday, March 12, 2017

Manchester by The Sea Light

Kistalight har varit på bio i veckan och sett Oscarsvinnaren Manchester by The Sea - bästa manus och bästa manliga huvudroll.
En vacker film med mycket vacker musik och en sorgsen berättarton!
Det tycks råda ständig senvinter i filmen och varken det lätta snötäcket eller människors känslor tycks kunna tinas upp!
Ser filmen torsdag eftermiddag på bio i Kista - småkallt och dragit även i salongen!
Går du på bio i Kista en senvinterdag se till att du har varm tröja, jacka och varför inte långkalsonger och ett par rejäla kängor?
Nåja ska du se en kulturrulle i förorten så kan du gott se till att ha en varm klädsel - ska man vara fin får man lida lite pin!
En mycket sorgsen film - ett även passande känsloläge med tanke på händelserna i Kista, Hallonbergen och Rinkeby i veckan!
Unga människor med livet framför sig som får sätta livet till i blodiga gänguppgörelser.
Vad händer i Sverige och i förorten?
Segregation, orättvisor, ökade klassklyftor, nedmontering av skolor och omsorg och ett tomrum kring frågor som att vi behöver en gemensam värdegrund - för att kunna tackla problemen i vårt samhälle.
Tillbaka till filmen!
Manchester by The Sea är en film som tar tempen på USA - speciellt då på hur den den vita arbetarklassen mår.
Är det då arga äldre vita mäns vrede som gestaltas (plus deras kvinnor)?
Ni vet Trumps något överraskande väljarbas i USA;s roststater och i gamla New Englandstater på östkusten!
Nja... filmen har en enkel grundstory. Huvudpersonen Lee har flytt sin hemstad Manchester by The Sea och försörjer sig som trulig fastighetsskötare (typ minns en svår Marlon Brando eller James Dean) i den närbelägna storstaden Boston två timmar bort. Men återvänder när hans kvarvarande bror hastigt avlider i hjärtsvikt. Motvilligt finner han, Lee, sig vara utnämnd till förmyndare för sin brors 16-åriga son.
Lee och hans brorson blir en ofrivillig duo.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Patricks mamma finns någon annanstans och är bara närvarande på Internet och Lees fru har dragit.
Två övergivna killar alltså!
Patrick ska hantera sorgen med sin förlorade pappa och bearbeta traumat med sin försvunna mamma och Lee, det förstår man snart, bär på en katastrof inom sig av den där karaktären det aldrig går att komma över.
Från detta bottenfrusna läge, ständigt snötäcke, småkallt (Marlon Brando och James Dean i T-shirt i snålvintern) fucking freezing all the time, ska Lee och Patrick ta itu med begravningsbestyr och sin framtid.
I dialogen mellan Lee och Patrick hämtar filmen sin storhet. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonnergan, en gammal filmräv, får till en skruvad dialog. Känslotundran tinas upp med humor och farbror Lee får skjutsa (curla) Patrick till skolan, hockey och basketträning, repetition med punkbandet, dejter med de två flickvännerna, fixa den avlidna pappans fiskebåtsmotor (båten måste absolut vara igång för ekonomin), stilla Patricks oro över att den avlidna pappan måste ligga i ett frysrum ända till gravsättningen under våren (fucking freezing) och i en mycket festlig scen vara förkläde när Patrick ska få till det med den ena flickvännen och Lee får underhålla flickans mamma vid en middag.
Det går trögt med konversationen!
Blir mest en noshörning i vardagsrummet eller varför inte en isbjörn vid köksbordet!
Filmen livas också upp av det livliga bildberättandet i de kvicka växlingarna mellan nu och dåtid. Vackra bilder dessutom av burgna Bostonbors ödsliga sommarhus, tomma hummertinor på kajerna, spegelblanka fjärdar ut mot öarna och där det mest tycks vara folkliv på den lokala puben som livas upp av ett och annat rallarslagsmål.
Något upptinade i permafrosten blir vi trots allt innan den vackra sorgsna filmen är över och visst är det en berättelse om dagens USA. Tiden tycks ha gått förbi det lilla fiske och sommarställe byn med småindustri och hantverkare i den gamla New England staten. Manchester by The Sea i Massachusetts som en symbol för någonting ursprungligt i den amerikanska berättelsen. Till New England kom de första pionjärerna, pilgrimerna, med Mayflower, här startade amerikansk kapitalism och entreprenörsanda med småindustri i textilbranschen och här grundades några av de  mest inflytelserika skolorna och universiteten.
Den amerikanska drömmen, The american way of life, känns ändå långt borta!
Är det ett tomrum efter stora förändringar i samhället?
Globalisering och digitalisering!
Nedlagda bil och stålindustrier, gruvor som  läggs ned och förändrad (demografi) sammansättning i befolkningen.
Den stora klyftan mellan de stora städerna och landsbygden med små samhällen!
Det kulturella gapet mellan vänsterliberalism, media, feminister, hbq och gröna aktivister och så kallat vanligt folk som fått sämre villkor.
Vilka formulerar och tar ställning för vanliga människors världsbild?
En aggressiv multimiljardär i röd arbetarkeps som misstror etablissemanget?
Den amerikanska drömmen som möjlighet har ju alltid varit lite tilltufsad men i dag tycks den mer avlägsen än någonsin!
När populism förklädd i röd keps förklarar klassklyftorna i samhället och fyller på tomrummen av förlorade ideal och blir en antiröst mot överheten för vanligt folk som blivit fattigare.

Betyg för filmen Manchester by The Sea: Fem fyllda hummertinor av fem.
© Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,