Saturday, November 10, 2018

Istanbuls store fotograf Ara Güler

Ara Güler Light

Fin Under strecket i dag i SvD om Istanbuls store fotograf Ara Güler av Orhan Pamuk! Ara Güler avled i oktober i år och begravdes under stora hedersbetygelser. Kistalight minns (hyllar) genom en gammal blogg om Orhan Pamuk.
Vi läser om delar av Orhan Pamuks bok om Istanbul för att hitta fram till Ara Güler! (Blir ändå mest en blogg om Orhan Pamuk)

Att läsa en stor författare som Pamuk och hans memoarbok är att få ta del av en mycket välskriven berättelse om Istanbul. Läsaren får se hur bilden av staden vuxit fram genom utländska författares ögon.
Författare som Gustav Flaubert, Theo Gautier och Pierre Loti!
Hur deras inflytande har påverkat bilden av staden genom deras romaner, essäer och brev från den sena Osmanska perioden.
Orhan Pamuk lyfter också fram fyra klassiska krönikörer och flanörer från Istanbuls tidningsvärld. Skribenter som har haft stor betydelse för honom som författare och skildrare av Istanbuls myllrande labyrinter.
De fyra krönikörerna är tidstypiska flanörer, som sitter på café (Meyhane) och är goda iakttagare av Istanbuls särart, de historiska miljöerna, ruiner, gravvårdar, palats, moskéer och minareter.
De fyra, Yahya Kemal som benämns som den fete poeten, populärhistorikern R E Kocu, À S Hisar med sina Bosporenmemoarer och romanförfattaren À H Tanpinar. De var alla melankoliker, loners och tidstypiska skildrare av ett imperium (Osmanska riket) i förfall och hur en ny sekulär och stark nationalistisk stat växer fram, Turkiet, och den speciella känsla, melankoli, som fanns där och som Orhan Pamuk benämner som hüsün. Melankolin hämtar också näring i den speciella brytning av känslor som finns mellan öst och väst, Europa och Asien, och mellan Orienten och den i Istanbul odlade, bland de intellektuella, vurmen för den franska kulturen.
En annan kolumnist, Ahmet Rasim, som Orhan Pamuk hyllar och som troligen är förebild till den mystiske krönikören Celâl i hans Den Svarta Boken. Ahmet Rasim räknas som en av Istanbuls stora författare med sin humor, skrivglädje och kärlek till livet så lyckades han balansera sorgen efter svunna storhetstider och Sultanens censur. Han fann en egen ton som staden Istanbuls specielle krönikör, tids och miljöskildrare och han blev en feuilletoniste i stadens stora tidningar.
Frågan är om inte Orhan Pamuk också just balanserar sitt författarskap mellan det fria uttrycket (ordet) och den turkiska identiteten, den speciella lagtext, som finns i den turkiska lagen som säger att det är ett brott mot staten att kritisera eller förlöjliga det turkiska!
Ändå skräder inte Orhan Pamuk orden när det gäller de pogromer som drabbade greker och armenier under några dagar (6-7) september 1955 i Istanbul och för gott gjorde slut på den mångkulturella generositet som hade rått under århundraden i Istanbul. Pamuk har även offentligt kritiserat (nämnt) folkmorden mot armenier och kurder under första världskriget som genomfördes av de nationalistiska ungturkarna vilket officiellt förnekats av den Turkiska staten.
Orhan Pamuks bok Istanbul Minnen av en stad är en briljant och kunnig litterär skildring av Istanbul. De briljanta essäerna om staden varvas med de egna minnena och uppväxten i en sekulär övre medelklassfamilj. Den lille Orhan curlas av sin pappa i sina litterära intressen när fadern skjutsar honom på lördagarna i sin stora Packard från Beyoglu över Galatabron till  Bokbasaren i närheten av Den Stora Basaren på andra sidan Gyllene Hornet för att söka efter modernistiska europeiska författare.

Trots Orhan Pamuks briljans kan det vara intressant att notera vad som inte finns med i hans minnen av en stad!
Viss polemik där!
Kistalight saknar några av de riktigt stora författarna från Istanbul som Yasar Kemal, några av hans romaner utspelar sig i Istanbul, eller en lyriker som Nazim Hikmet med fantastiska diktsviter om staden. Nazim Hikmet som mest fick tillbringa sin tid i fängelser eller leva i landsflykt också en folkets poet som Orhan Veli saknas hos Pamuk, den senare något av en Istanbuls egen Cornelis. Kanske hörde de senare hemma för mycket på vänsterkanten för Orhan Pamuks smak, kanske dominerade inte känslan av hüsün för staden Istanbul hos dem även om den fanns där.
Möjligen hade de också mer livskraft och var mer överlevare än flanörerna och melankolikerna?
Sedan var det aldrig hälsosamt att förknippas med vänstern med tanke på den turkiska militären. Den officiella censuren fanns där - se den turkiska identiteten liksom den informella självpåtagna censuren.

En svartvit plåtande fotograf Ara Güler, vän till Orhan Pamuk, finns rikligt representerad i memoarboken ovan från Gyllene Hornet. Ara Gülers fotografier är en av Orhan Pamuks minnesbok om Istanbul höjdpunkter och stora förtjänster.
Ara Güler är en världsfotograf som står nära i uttrycket till både hüsün och livskraftiga porträtt av arbetande människor, miljöer och mycket av den kraft och energi men även nöd som finns i staden Istanbul.
På det sättet står han närmare vänsterförfattarna ovan än de melankoliska flanörerna!
Mindre farligt med bilder än med litterära texter i turkiska författningsdomstolar?
Hur som helst Orhan Pamuk verkar i dag hellre bo i New York där han undervisar i litteratur och ägnar sig åt sitt författarskap än att han lever i sitt kära gamla Beyoglu och flanerar i Galatakvarteren.
Ett sätt att komma vidare med författarskapet och få arbetsro?
Vill man välja två världsstäder, megapolis, för ett besök i dag, så är Istanbul och New York oöverträffade städer med sina vattenspeglar och stadssilhuetter men också för sin vitalitet och energi när det gäller kultur, tillväxt och ekonomi men Istanbul har sin historia av svunna epoker och förlorade imperier vilket knappast New York kan matcha.
 Möjligen tillhör New York ett sjunkande imperium och en fallen stormakt men än har man långt till Istanbuls husun.

  
©Thommy Sjöberg

Labels:

Wednesday, October 24, 2018

Med framtiden bakom oss blickar vi framåt

Area Infected av Anders Sunna på Moderna Museets nya utställning Med framtiden bakom oss. Målningen är ett av utställningens mest konkreta verk och exempel på samhällsengagerad konst. En bild som också tar politisk ställning för samernas kamp i Sapmi. Bild Thommy Sjöberg

Utställningen är omfattande, 40 unga konstnärer företrädesvis födda på 1980-talet, och tar pulsen på det samtida Sverige med alla de konstnärliga uttryck som står till buds för en ung konstnär i dag. Utställningen är indelad i fyra teman som lapar in i varandra; 1) Den utsatta kroppen 2) Människan och naturen i det moderna Sverige 3) En civilisation på gränsen och sist den mer poetiska kanske även optimistiska delen så att vi inte blir helt lämnade i sticket 4) Barnet och det mänskliga blommandet, bortom en antropocentrisk världsbild.
Poetiskt bidrag på Moderna utställningen, Ingela Ihrman, tema barnet och det mänskliga som blommar. Bild Thommy Sjöberg

Utställningen är överraskande lokal många av konstnärerna hör hemma utanför storstadens kotterier (Nytorgets hipsters och Södermalm) allt det spännande och nya inom konsten sker alltså gärna på det lokala planet i vårt avlånga land utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Intendenterna på Moderna och curatorena Joa Ljungberg och Santiago Mostyn var glatt överraskade över alla nya konstnärsskap som de upptäckte och fick lära känna genom utställningen berättar de på Pressvisningen.
Teorin skulle kunna vara att först i periferin blir samhällets utveckling så mycket tydligare; se myndigheternas behandling av samerna och deras rennäring och rätten till att vara med att bestämma över mark och hur man ska förhålla sig till naturen. I periferin blir också klimatförändringar allt tydligare, isar och glaciärer som smälter ner, slukhål i tundraområden när permafrosten tinar och allt svårare för urbefolkningen att klara sig i en både industrialiserad, byråkratiserad och klimatförstörd natur.
Kistalight som gärna tror att allt det nya spännande (kultur och samhälle) sker i förorten, där finns drivet energin och där kan det slå gnistor även på ett positivt sätt när motsättningarna gnisslar och skaver mellan olika grupper i samhället!
Kistalight flyttar gärna ut sin teori till att omfatta att allt det spännande sker (blir synligt) i periferin här då i det lokala  samhället hos konstnärer som tolkar samtiden runt om i Sverige.
Kistalight blir så överväldigad av alla konstnärer och vad de förmedlar om tillståndet i nationen så att vi håller oss till en konstnär, Anders Sunna, och hans konst för att få fokus men vi kommer att återvända fler gånger till utställningen som besökare.
Jag får en liten pratstund med Anders Sunna under Pressvisningen. Han berättar att målningen ovan Area infected skildrar en av hans barndoms mest traumatiska upplevelser när hans far och familj tvångsförflyttades med sina renar (bör vara fån Kieksiäisvaara) och hur den upplevelsen format dem. Anders är en glad, öppen och lättpratad ung konstnär. Han berättar att målningens centrum det vita huset med blodiga knivar och vapen är från den slakt av deras renar som genomfördes vid fördrivningen. Runt om finns de byråkrater och prominenta personer som låg bakom besluten, en grupp brunklädda militärliknande personer man känner igen kroppsspråket hos dem från ryktbara fotografier från nazitiden eller också värsta inspirationen från Dick Bengtsson målningar. Polisen till höger som verkar vara chefen för den praktiska genomförandet av fördrivningen får en något mer, trots allt, mer godmodig uppsyn i sin grisrosa polis framtoning. Den som verkställer men inte beslutar!
Inspirerat av popkonst?
De små renarna vid renskiljningen skulle kunna vara inspirerade av Nils Nilsson Skum!
Anders berättar att han var elev på Konstfack 2006 och då såg den stora Dick Bengtsson utställningen på Moderna och att Bengtssons sätt att måla och använda symboler har påverkat hans konst. Skum vill han inte riktigt hålla med om att han har inflytande över hans konst.
För idylliskt kanske?
Borde ha tagit en selfie med Anders!
Får bli den här bilden istället!
Den lille samepojkens förundran över skallmätningar, rasteori, institutioner och förmynderi. Allt som går att mäta är inte vetenskap, målning 2011, Anders Sunna. Bild Thommy Sjöberg

Varför gör dom på detta viset kanske pojken på målningen frågar sig?
Att ställa frågan är ofta vägen till kunskap!
Mäta, väga, kategorisera som ett led i en härskarteknik!
Bruna uniformer i rörelse!
Makt i nationalistisk skepnad!
Ofattbara rikedomar av skog, vattenkraft och järnmalm!
Vad händer i Sverige?
Vad är svenskt?
Kistalight bestämmer sig för att ta en titt på Sapmi - Sameland.
Ett område (region) som sträcker sig över norra Sverige, Norge, Finland och på Kolahalvön i Ryssland. Det är alltså ett område som ligger ovanför norra Polcirkeln med både midnattssol och långa vintrar. Det är samernas fiske och jaktmarker och betesmark för deras renskötsel och Sapmi är också ett begrepp för deras konst, kultur och språket samiska som består av ett antal dialekter och samerna räknas som Sapmis urbefolkning. Landytan hos Sapmi, varierar en del beroende på hur man räknar, men är oerhört stort så att om det vore en nationalstat skulle det vara ett av Europas stora länder till ytan, större än t ex Tyskland och Norge men mindre än Sverige. Området har ungefär 2 miljoner invånare främst ryssar och cirka 80 000 samer enligt samiskt informationscentrum. Sapmi har även en flagga och sedan 1993 en egen nationaldag 6 februari. Sapmi är med sina rikedomar mineraler och malmer, järnmalm främst i Sverige, eftertraktat för industriell utveckling och utvinning.
Sverige har erkänt samerna som en del av Sapmis urbefolkning och skrivit på flera av FN:s konventioner i frågan men inte godkänt (skrivit på) den avgörande frågan om samernas vetorätt i markfrågor i Sapmi.
Något som svenska regeringar förhalat i årtionden genom utredningar och kommit med dubbla budskap i frågan!
Typiskt svenskt?
Hög svansföring och engagemang internationellt genom SIDA och FN när det gäller andra länders minoriteter och folkrätt och värsta byråkratin genom att förhala på hemmaplan.
Kistalight är inte juristen att avgöra spetsfundigheter mellan vad som är nationalstatens (Sveriges) rätt inom sina gränser och en urbefolknings (samernas) folk och naturrätt i sitt område.
Kanske kan man här lära sig någonting om ursprung (etnicitet) och att vara svensk (medborgarskap) och tillhöra ett land (nationalstat) och de spänningar och konflikter som kan uppstå av högst materiella orsaker och sätt att leva.
Sedan finns det förstås en magkänsla och rättvisefråga som känns ganska så tydlig!
David mot Goliat - de små grabbarna står upp mot det större gänget!
Hur som helst finns de spänningarna i Anders Sunnas konst!
Han är svensk medborgare får man anta men han är också same och kämpar med sin konst för att berätta om Sapmis - Samelands historia, koloniala orättvisor, övergrepp och stolthet över samisk kultur.
Han är en del av svensk modernistisk målartradition med influenser från Dick Bengtsson, kanske har han hittat lite inspiration från Karin Mamma Andersson sätt att berätta med färgen och visst finns det väl lite Nils Skum i hans renteckningar ovan i Infected Area.
Först i periferin kan vi få syn på sprickorna i vårt samhälle! 🐍🐢😎


©Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Friday, October 12, 2018

Alternativ Nobelpris Light

Kistalight har fullt upp så här i Nobelprisdagar med att redigera gamla bloggar som kan kommentera alternativa pristagare och nya akademiledamöter. Här möter vi Kim Thuy med Ru med en mycket vacker läsvärd och lättläst bok om flykt och att leva i exil. Låna boken på bibblan om den inte finns att köpa men fram för allt läs den oavsett om Kim Thuy får det Alternativa Nobelpriset eller ej!

Vaggvisa från exilen

I veckan har vi läst Kim Thuy och hennes fina bok Ru.
En kompis från Facebook!
 Ru ges ut av Sekwa. Förlaget som satsar på kvinnliga franskspråkiga författare och gör en kulturgärning i Sverige. Fin design och bokformat, mjuk pärm med flikar och varje boksida har ett monogram bestående av ordet RU och det vietnamesiska tecknet för vaggvisa (Ru betyder bäck och flöde på franska).

 Kim Thuy vaggar oss sedan med korta fragmentariska berättelser om Vietnam före och efter kriget, om sin båtflykt som 10-åring över Siambukten och sin tid i Montreal som invandrare och anpassningen till en bokstavligen, från tecken till bokstäver, helt ny kultur.
På något mystiskt sätt hinner också Kim Thuy med att berätta om sin stora familj, mostrar, morbröder och föräldrar.
Allt i det lilla formatet!
Det blir en förtätad släkt och familjekrönika!
Frågan är om inte Kim Thuy funnit den rätta, ideala, formen för att berätta sin historia. Episoderna fungerar som fristående noveller, ja nästan prosadikter, det är gestaltat liv, för stora och dramatiska omvälvningar där hon ofta avslutar sina bitar med mycket energi och snärt.
 Doi la chien tran, neu buon la thua – Livet är en strid där sorg leder till nederlag.
Just sorglösheten, förmågan att leva i nuet, nyfikenheten och energin är en tillgång för Kim Thuy och hennes stora släkt, trots att vissa dysfunktionella drag finns där!
 – Kan ibland också vara en fördel!
Här tycks det ändå som att de reder sig ganska bra i den nya globala världen.
 Frågan är också om inte Kim Thuy även hittat den rätta formen (modern berättelse) för en text som fungerar väl på läsplattor och i sociala media men även i en bokform för oss som inte riktigt får tiden att räcka till för att sjunka in i tegelstenar med ett mer långsamt berättande!
Betyg Fem vackert sjungna Lullabies av fem!

©Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Monday, October 08, 2018

Jila Mossaed en gång till från förorten

Exil - Fria Poeter på Flykt på Kistabibblan

Vad roligt! Nu när vi blickar tillbaka kan vi säga att ibland har vi besök av ledamöter från Svenska Akademin här i Orten 164. Visst händer det kreativa grejer här i Kista! Här digitalt drama direkt i mobilen från kommersialismens egen högborg Kista Galleria! Se gammal blogg från Kistalight april 2016!
Igår hamnade vi på bibblan i Kista! Premiär för interaktivt vandringsdrama EXIL Fria Poeter på Flykt. Exilpoeterna är Nelly Sachs från Nazi-Tyskland, Faraj Bayrakdar från Syrien och Jila Mossaed från shahens Iran. Bild affisch ovan Thommy Sjöberg
Det bjuds på snittar och äppeldryck och premiärpubliken minglar med poeterna och arrangörerna.
Arrangör är RATS, Research on Art and Technology in Society. Vilket här innebär att det är Stockholms Universitet (DSV), Kulturrådet, Östgötateatern och RATS Teater som samarbetar i något som också kan beskrivas som en forskningsscen.
Rebecka Forsberg som är chef för RATS introducerar kvällens föreställning på som hon säger (konstaterar) världens bästa bibliotek.
För dagen är två av poeterna med och presenterar sig, sin poesi och väljer några ord för att karakterisera vad det innebär att leva i exil.
Nelly Sachs kan av naturliga skäl inte närvara.
Jila Mossaed läser en av sina dikter, Var rädd om din smärta och hon berättar att leva i exil är som ... ett vandrande sår. Faraj Bayradkar väljer att läsa sin dikt på arabiska med melodisk stämma.
Wollmér Sauter och Chiara Rossitto från SU berättar hur de forskar om de mänskliga föreställningarna kring digital teater. Tidigare föreställningar från RATS har varit Woman in Science, Maryam ett mobildrama, Antigone i Husby och On My streets - Haimon.
Här möter teatern interaktiv teknologi. Det blir närvaro och gestaltning när publiken aktiverar sig och deltar i en tillfällig community med en öppen dialog där språket bärs upp av de nya mediaformerna.
Kistalight som liksom ramlat in, råkat ha vägarna förbi, dagens evenemang Exil och är inte riktigt förberedd och kommer med en oladdad mobil men med ett ess (penna) i rockärmen.
Nåja jag får ringa efter Mimmi som kommer med sin mobil!
Märkvärdigt vad ofta vi ramlar in på roliga kulturgrejer!
Så länge laddar jag ner appen EXIL och går till närmaste station (1) och lyssnar på Nelly Sachs i en vacker gåtfull dikt med oväntade bilder. Vi får en guide, ung studenttjej, som leder oss runt till stationerna i Kista Galleria. Dessutom utrustar hon Kistalight med en bärbar mobilliknande mojäng som jag ska bära i fickan under promenaden!
Är jag då buggad på den mobila poesins vägnar?
Vid station 2 har min mobil ruttnat (batteriet behöver laddas) så vi får ladda ner en appen EXIL i Mimmis mobil och vi missar Jila Mossaeds dikt. Nå vi får skynda vidare genom Gallerian till station 3 där Faray Bayrakdar läser sin suggestiva täta koncentrerade dikt, Jag är större än du tror. Nu är vi på banan igen och hinner även besvara frågorna till de olika dikterna. Vid station 4 försvinner Mimmi in i en butik och köper en boll till vårt barnbarn Freja (poesi även detta?) vid nr 5 lyssnar vi på Jila Mossaeds dikt. Vägen till mig själv är kvar (sista diktraden). Station 6 är biblioteket och där finns även Faray Bayrakdars täta nästan minimalistiska dikt Jag blundar... En hälsning till friheten på en stor digital skärm och så finns den vackert uppläst i mobilen.
Till varje station finns det olika frågor som kan besvaras på skärmen (displayen) i Appen EXIL och som skapar den spännande interaktiviteten mellan diktarna och vi som deltar i poesivandringen.
En community i poesiupplevelse!
Visserligen besvarar man frågorna på språng så att säga och poesi behöver egentligen mer reflektion och eftertanke än så!
Men det blir en sorts omedelbar charm kring svaren - en poesi i rörelse om man så vill. Bild digital skärm Thommy Sjöberg
Någon gång under presentationen ovan berördes också skillnaden mellan flykt och att leva i exil (escape and exile). Vilket man kan fundera på under promenaden i Gallerian!
Vi vill inte riktigt avslöja frågorna på poesipromenaden utan uppmanar alla att själva gå på vandringsdramat Exil och lyssna på våra poeter Nelly, Jila och Faraj på Kistabibblan.

Blommor till arrangör (RATS) Rebecka Forsberg, poeterna Faraj Bayrakdar och Jila Mossaed på Kistabibblan, efter premiären på vandringsdramat EXIL Fria Poeter på Flykt. Hälsningar från Kistalight och Mimmi som råkade ha vägarna förbi en onsdagkväll i april. Bild Thommy Sjöberg


©Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Saturday, October 06, 2018

Jila Mossaed ny i Svenska Akademin


Världsbokdagen Light

I dag firar vi på Kistalight med en gammal blogg när Jila Mossaed har blivit invald i Svenska Akademin!

Länder, platser, ortnamn och magi
Klang av schlager, rocklåt eller varför inte en bit poesi
Tänk Sidenvägen, Marco Polo, de vilda mongolerna
 o om du nånsin kommer fram till Samarkand
I dag på Världsbokens dag citerar vi ett fynd vi gjorde i lördags på Akademibokhandeln i Kista.
Från hyllan för lyrikfynd hämtar vi en dikt ur Jila Mossaeds Sju vilda oceaner. Kan passa bra när man bor i Kista; Lilla Teheran. Jila är bördig från Iran men skriver numera på svenska med alluderingar till en lång persisk tradition.

Följ mig till Samarkand
Springande
i de smala soliga gränderna
i Samarkand,
hittar jag dina ögon
år tolvhundra tjugoett.
De oläsbara raderna lämnar mig aldrig.
En blind poet
spelar på sin magiska harpa
och sjunger gråtande
i de halvöppna fönstren
varnar om mitt öde.
Jag vill till det isiga havet
till det kalla rummet
till den korta dagen,
jag vill resa till tystnaden.
I de soliga gränderna
i Samarkand
pratas det om mig
och min vilda okända längtan.

Jag bläddrar
djupt i min hud.
Jag vill tillbaka till Samarkand,
där, i de soliga blyga gränderna
vill jag älska med dig.
Följ med mig dit,
historien kan
blunda en stund.
En vacker dikt och tänk nu sitter Jila Mossaed i Svenska Akademin! En ära för henne, säkert bra för akademin (smart att välja en poet utanför kotterierna i Stockholm), en röst för alla människor i exil, en poetisk stämma från ett klassiskt språk (persiska) och en författare med stor integritet som stått emot mullor och teokrati.
Kul med Svenska Akademin, den är aldrig förutsägbar, trots sin decimerade skara av ledamöter väljer man nu en väntad ledamot (hög jurist) och en exilpoet (oväntat val) med klassiskt språk persiska som grund och ett erövrat språk svenska som nyspråk. Visst behövs Akademin denna korporation utanför myndigheter, institutioner, penningstarka förlag och mäktiga mediahus och alla avundsjuka media-aktörers klåiga fingrar. 
Hoppas den Svenska Akademin (moderniserad) får en fortsättning som en självständig röst i den svenska litteraturen och språket.
© Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Thursday, October 04, 2018

Noble Prize Light anno 2018

Nina Bouraoui Lumiere

För ett författarskap som förenar kärlekens mångsidiga väsen i lyriska prosaskisser och vackra tidsfragment (Kista Lumiere i Nobel citat genren)

Ingen dörr som öppnas i dag 13:00 på Börshuset i Gamla Stan! Ingen sekreterare som meddelar årets vinnare! Inga spekulationer, festliga samtal och mejl från kompisarna Årstagalningen och Jakobinen om årets vinnare! Tji  regering i folkhemmet, ont om folks (vissna gubbar) i Svenska Akademin och Kistalight försöker fräscha upp sin gamla friggebod i stormbyarna på Norra Öland. I väntan på kommande nobelpristagare och tillkännagivanden har Kistalight hittat fram till Nina Bouraoui på Grate bokförlag. Vi har läst Kärlekens geografi och Våra kyssar är avsked. Ett lyriskt och självbiografiskt författarskap som är spännande att upptäcka. Böckerna kan gott placeras i det finkulturella kretslopp inom litteraturen som Svenska Akademin ofta hämtar sina pristagare ifrån 
Kistalight lånar böckerna på Kulturhusets bibbla från hyllan med modern litteratur.
 Visst är det en modern författare, Nina Bouraoui, hon är stil och formmedveten. I våra kyssar... använder hon en tillsynes hoppande kronologi mellan förr och nu som i slutet knyts ihop i nutid. Stilen är lyrisk. De korta tidsfragmenten funkar som vackra ibland skarpa prosadikter. Med texter likt prosapoem som Marilyn Paris 1990, Stranden Roquebrune 2000, En tjej i Provincetown 2002 - En bild i hennes amerikanska resa, En teckning av Picasso Paris och Sasha 2009. Titlar som fungerar som sociala markörer!


 Nina Bouraoui gillar tjejer. I Våra kyssar är avsked skulle man kunna säga att hon hittar en form, lyrisk fragmentarisk stil, för att berätta historien hur hon finner sin väg, utforskar sina känslor och hittar sin identitet.
I Kärlekens geografi gillar Nina en betydligt yngre man.
Inget fel i det men något överraskande efter kampen om att hitta sin identitet i våra Kyssar är...!
 Något hon inte tycker sig behöva kommentera, att han P. är man alltså, däremot funderar hon en hel del på deras, 16 år, åldersskillnad. Nina och P. hittar fram till varandra via nätet, ligger i tiden, Nina som från början känner en viss skam över surfandet och kikandet (lämnar det spår?) på P.s hemsidor. När de får kontakt, IRL (In Real Life) blir det en intensiv kärlekshisoria. Nina Bouraoui beskriver och reflekterar över deras möten i filosofiska och lyriska vändningar. Det blir en levande Parisskildring där gator och parker blir tyngdlösa i en sorts kärleksrus. Jardin de Luxemburg svävar förbi i ett lätt luftigt skimmer och besvarar deras gåta - en kärlekens geografi - se bild ovan! Möjligen skulle man kunna invända att Nina Bouraoui är mer förälskad i förälskelsen än i P. Idén och funderandet över kärleken tar över vilket fungerar för de är Särbos (modernt även det) hon i Paris och P. i Lausanne. Någon gång har Nina rent av inte tid att träffas - hon måste skriva. Resorna mellan Paris och Lausanne med Hjärtexpressen, linjens tåg illustreras med ett hjärta, blir poetiska resor genom Bourgognes vingårdarna mot Dijon, passagen genom Jurabergen, och målet Lausanne vid Lac Leman med Alperna i fonden och Kistalight upptäcker att Schweiz ligger sydöst om Paris.
Nina B skriver Kärlekens geografi i ett enda stycke (andetag), hon är kär och modern, förutom ett kort bit där hon citerar ett brev från P. mindre än en sida.
De sociala markörerna i boken, livsstil, är tydliga och fungerar som ett kitt mellan dem. De klär sig i diskret smakfullt väl valda märkeskläder. Speciellt P. som går sista året på en högre akademisk konstnärsutbildning och väljer att göra en installation med ett speciellt slutet rum.
 - En cell!
Symboliskt för kärleken eller var det IRL?
P. som i framtiden vill leda och organisera konst och utställningar framför att verka som fri konstnär. Nina B. tycker att han har talang med sin konst teckningar, broderier, och sin installation. Han bränner även en CD med  musikverk som illustreras av hennes dagboksanteckningar.  Ett viktigt inslag, hög intensitet där, är alla besök på olika moderna konstutställninga från Musée des Arts Decoratifs i Paris till museet La Fondation de l'Hermitage i Lausanne. Koncept och installationer - nästan namedropping där!
 De ingår i det finkulturella kretsloppet, lever genom konsten, och boken avslutas med att paret åker tåg till Venedigs konstbiennal.
Betyg för böckerna Fem konceptuella konstverk av fem
© Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,

Sunday, September 30, 2018

Kim Larsen i Minne


I dag minns vi på Kistalights redaktion Kim Larsen med en blogg från october 2015 som till lika delar hyllar Kim Larsen och Klaus Rifbjerg. Kistalight ser Kim Larsen som en vismakare och poet i samma anda och tradition som Rifbjerg.

Kistalight alltså i nostalgi och lärartagen medan vi minns Kim Larsen!


Amager Light

Han har en egen ton Kim Larsen!
Lever han inte sin rock´n roll, singer/songwriter dröm?
Tänk att stå där i slöjorna från röken av en cigarett vid gitarren och sjunga bitterljuva sånger från den egna sångboken.
Ett glas vitt; Sauvignon Blanc, Riesling eller Chardonnay?
Wow!
Men är det inte ganska långt från ditt eget vuxenliv?
du röker ju inte,  är en ganska sportig typ och en flitig tennismotionär!
Dessutom hatar du att vara småbakis!
Blir så satans dålig tajming i mitt tennis lir då!

Dock påminner Kim Larsen något med överväldigande skönhetsupplevelser i ungdomen!
Drömde om konsten men konsten drömde inte om mig!
Blev lärling, målarkludd, och hantverkare, lärde mig massor om färg, form, tålamod och yrkets alla knep sedan kom pop, rock, jazz, sextiotal och en tillvaro med sväng!
John, Mick och Keith mer revolt än brain men massor av hjärta och musik!
Kistalight drömde om att bli student och om studier, som ingen egentligen frågade efter, hittade vägen till någon sorts klasskarriär bortom våra upproriska hjältar, driv (kamp) men mer feelgood än status, och tog in en hel del av energin och vibbarna från våra rebelliska musikanter from the sixties.
 I dag går Kistalight igång på den vackra tolkningen av In my life ovan (skapad under Gasolinetiden) och kommer att tänka på Klaus Rifbjerg och hans nyenkla Dikter från Amager. En samling som vi läste precis när vi hade börjat arbeta som lärare några år in på 80-talet.

Broarna till Amager

Jag vill gärna berätta
om broarna till Amager,
inte så mycket dem som nu finns där
utan om de gamla.
Mot slutet av trettiotalet
hette de likadant
men var annorlunda:
Knippelsbro hade bara en klaff
och likaså Langebro
(i en bilderbok jag hade
var den ena till på köpet en
svängbro) men nu är vi längre fram.
Jag vet att Langebros motvikt 
satt ovanpå
och jag tror också att Knippelsbros
hängde uppe i luften,
så att hela anordningen liknade en
man som ligger på knä
med ändan i vädret åt Själland till
och armarna vilande på kanten
av Amager.
Sådana var mina broar
och jag ska betrakta dem ur flera vinklar
/_ _ _ / (Översättning Dikter från Amager FIB:s Lyrikklubb Per Svensson 1983)

Visst skulle jag också vilja skriva en samling liknande prosalyriska skisser från min egen ungdom.
Bygga någon sorts broar mellan den unge målarkludden som hittade vägen till en tillvaro som lärare i mer än trettio år i Stockholms förorter.

Broarna till Amager ovan, uttalas Amaa.., är från Amagerdigte 1963 av Klaus Rifbjerg. Klaus Rifbjerg levde mellan 1931 - 2015 och var en nyenkel modernist eller postmodernist som skrev i många genrer och verkade i alla medier. Han skrev dikter, prosa - även barn och ungdomsböcker, revyer och drama, debattartiklar, essäer, reseskildringar och förekom i radio och TV. 
Han förenande förmågan att bli läst i stora upplagor precis som Kim Larsen som sålde ofattbart många skivor (populärkultur) som att bli accepterad i finkulturen. 
Han satt i Danska Akademin och hanterade språket (det danska) med en lätthet och grace vilket man kan ta del av i hans imponerande (omfattande) bibliografi.

© Thommy Sjöberg

Labels: ,