Wednesday, December 28, 2005

Kulturarbetare

Gott nytt år
Bright light
önskar vi
på Kistalight


Kulturarbetare
I dag blickar vi tillbaka på kulturåret 2005 och minns J. P. Sartre, 100 – årsjubilar och grundare av existentialismen. Där han hävdade vikten av att människan måste välja även om det är ångestfullt.
Kanske är det så att naturen ibland bara ska ha sin egen gång?
Varför grubbla och grunda filosofiska rörelser undrar vi på Kistalight?

 Faktiskt går vi mot ljusare tider och vi firar även med hågkomster från ungdomen då vi stundom agerade kulturarbetare samtidigt som vi drömde om konsten och …
Oh, Mama, can this really be the end,

To be stuck inside of Mobile
With the Memphis blues again


Slutet av sextiotalet, målarlärling på fjärde året, nyss muckat från lumpen och flyttat hemifrån och på väg att komma loss. Drömmer om kulturen, drömmer om att bli student – har läst några ämnen på Komvux men beslutat mig för att avsluta min lärlingstid som målare.
Första uppdrag efter lumpen, att måla, kritkalka, Den Gyldene Fredens källare i Gamla stan.
Platsen för de Adertons ärtsoppa och lärda samtal på torsdagarna.
Det är jag, lärlingen, som ska utföra jobbet, en arkitekt som väljer färgton, verkmästare Wellander som vet vilka ingredienser som behövs och en byggare, representant, från husägarna som råkar vara Svenska Akademin, samlas i källaren.
Krita som pulver, pigment, bindemedel och lättmjölk blandas. Jag rör, Wellander anvisar och arkitekten tonar och lättmjölken får vara vätskan för att färgen inte ska smeta när väl tak och väggar är målade.
Medan jag drömmer om kulturen, halsduk slängd över axeln på promenaden, Jean Paul Sartre och Frihetens vägar, Utrillo och impressionister, John Coltrane och A Love Supreme, böcker, konst och musik jag insupit på Haninge bibliotek i mina konstnärsdrömmar och i drömmen om att kasta loss från päronen därute i förorten så borstas tak och väggar.
- Apropå kultur:
Såg till och med Jean Paul Sartre och hans livskamrat Simone de Beauvoir framför Kungliga Slottet en sommardag gående på Norrbro – måste ha varit i samband med Russeltribunalen. Kände mig alltid befryndad med Sartre då hans ena öga liksom mitt pekade i zenit. Det förstod jag bättre än ångesten och friheten att varje människa måste välja och att existentialismen är en humanism.
När målningen ska till i Fredens källare är det inte palett och regnbågens färger som skimrar utan här gäller hårt jobb och slaskig kritfärg som rinner i hår, trots keps, och i armhålor och nedför ryggen. Dagarna går och jag gnetar på med borstning och kalkning av väggar. Under sensommaren blir det präktigt varmt i vårt källarvalv och lättmjölken surnar.
Oh Doften bröder och systrar!
- Inget val – här kan man prata ångest.
Så en vacker sensommardag kliver jag upp ur källare Freden. Uppdraget är slutfört och jag har flyttat hemifrån till ett studentrum på Nybohovsbacken med vacker utsikt över stan.
Härligt att kliva upp ur källaren.
Duscha kan anstå!
Finns inte i källare Freden.

But it doesn't matter.I want you, I want you
I want you so bad,

Honey, I want you


Där kommer hon – drömmen.
Strax nedanför Strömslussen, flickan med de gnistrande ögonen, den gungande gången och de svängande höfterna, det enkla linnet som inte döljer någonting!
Attribut med egna uppåtsträvade liv!
Så där rytmiskt befriade helt enligt tiden!
Mälaren glittrar, Saltsjön blänker, Djurgårdsfärjorna pilar av och ann, skylten med Stomatol finns på sin plats högt över Slusskarusellens livliga biltrafik.
Katarinahissen går upp och ner och i Strömslussen forsar vattnet och fylls på och salt blir sött, båtar slussas och allt verkar så möjligt.
- I det sena sextiotalet.

Back>< Just for fun

Bägge citaten från Bob Dylan Blonde on blonde

©Thommy Sjöberg

Tuesday, December 27, 2005

Tsunami



Tsunamis vågfenomen, tidigare kunskaper på några oskyldiga bokrader i skolans geografibok. Där de återfinns framförallt i Stilla havet och då drabbar fattiga fiskarbyar på Papua och Nya Guinea och som då oftast blev en notis i tidningen. I dag har vi fått en förfärande kunskap om dessa vattenpelare burna av svall efter en jordbävning.

Vackra, fina och värdiga ceremonier förmedlade av tv igår för årsdagen av tsunamin och när orden inte räcker till länkar vi till Bodil i Finistere och hennes minnesdikt som tolkades så väl av Lena Endré från Khao Lak.

God fortsättning önskar LarsThommy på Kistalight

Thursday, December 22, 2005

Främling på tåg

God jul önskar vi på redaktionen för Kistalight till våra läsare. Här med lästips från redaktionen. Under hösten har vi läst några begåvade tjejer som Judith Hermann, Joyce Carol Oates och Jenny Diski. En novellist med knivsparka detaljer från en samling resor "Bara Spöken" - Hermann. En tegelstens romanskrivande litteraturlektor med "En Författares övertygelser" - Oates och en okonventionell reseskildrare med "Främling på tåg" - Diski. Läs dem tycker vi på Kistalight! Nedan en liten bit om Diskis "främling". 

Främling på tåg
Do you spell Thommy with y (wai) or i (ai)? 
Frågar Jenny Diski som verkar vara en vaken och modig kvinna med mycket humor och ironi, mycket gråhårig och med ett intressant utseende. Frågan ställs vid en boksignering på Kulturhuset efter en internationell författarkväll. Boken som signeras är Främling på tåg. Främling på tåg är inte bara en berättelse om att resa med Armtracktåg runt Amerika utan också som alla goda reseskildringar en inre resa. Diski återvänder i sitt berättande till ungdomen då hon kunde fördriva tiden med att läsa och att åka Circle line runt i Londons tunnelbanenät. Allt för att hon inte skulle känna sig ensam och för att komma ifrån sina knepiga föräldrar. Nu gör hon en liknande resa i vuxen ålder för att sluta eller återvända till en helig cirkelrörelse.
Eller är det berättandets egen magiska rörelse?
Diski använder rubriker för sina inledande kapitel som Only the lonely, Too much to ask och By the time I get to Phoenix från kända slagdängor. Sedan vrids tumskruven åt i berättandet och det blir titlar som Levande spår, Nervpåfrestande och Precis som i Lida och i den senare är det Stephen Kings Lida som åsyftas. I Boktiteln Främling på tåg är det förstås en anspelning på Hitchcocks berömda film och när Diski reser genom delstater som Montana med sina grässlätter, Arizonas och New Mexicos med ökenområden spelas tusen västernfilmer upp och filmhjältarna rider fram i filmer som Diligensen, Mannen som sköt Liberty Valence, Red river och Det våras för sheriffen. Det amerikanska landskapet blir en filmkuliss och resan följer sin egen logik.

 Säg mig vem du umgås med och jag ska säga vem du är skulle man kunna säga att Diski parafraserar med sin skildring av en rad udda karaktärer hon möter på resan. Resans kulmen blir när hon hamnar hemma hos ett par i Albuquerque och börjar misstänka att hon ska bli kidnappad. Då gungar tryggheten men berättelsen är för godmodig för att bli en skräckisrysare a la Hitchcock eller Stephen King men Diski visar ändå på att bräckligheten hos sin resehjältinna ligger nära Borderlinern när hon får lämna tryggheten i rökkupén på Amtraktågen. Rökandet och bolmandet runt USA i kupéer där Diski i sin skildring firar naturalistiska triumfer är resans centrum och berättelsens nav. Bakom eller är det inom rökkupéns os och dimridåer avslutar Diski sin reseberättelse och i kapitlet på frågan Var jag egentligen är visar hon att hon gillar sentimental country & western.
Ja varför inte?
Säkert är i alla fall att Jenny Diski är en alldeles utmärkt reseskildrare, detaljerna, det precisa, mängder av fakta sitter där toppat med den personliga inre resan i tid och rum. 
Kanske kan Bob Dylan tolka ressällskapets fråga från rökkupén. 
Äkta kärlek? 

Tell me, I've got to know.
Tell me, tell me before I go.
Does that flame still burn? 
Does that fire still glow? 
Or has it died out and melted like the snow.
Tell me.  

© Thommy Sjöberg

Saturday, December 10, 2005

Dostojevskij i Kista kyrka

Hej Ulla!
I dag Nobeldagen, massor av briljanta tal och intervjuer och förstås fest från tv-sändningarna i Blå hallen i Stockholms stadshus. Härom kvällen Harold Pinters sylvassa Nobelföreläsning i sändning från tvstudio i London.
- Skarpt säger vi på Kistalight

Dostojevskij i Kista kyrka
I veckan som var hamnade vi på författarbesök i kryptan i Kista kyrka, den fina lilla arenateatern. Ove Wikström religionshistorikern och dito psykologen var på besök. Fjodor Michailov Dostojevskij den sjätte evangelisten är ämnet för dagen. Förutom våra fyra evangelister räknar Wikström med Johannes Sebastian Bach som den femte evangelisten. I Matteuspassionen finner han den musikaliska tolkningen av evangeliernas känslor och hos Dostojevskij, den sjätte evangelisten, finner han den litterära uttolkningen av evangelierna och då speciellt med de stora romanerna Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov.
Wikström delar in Dostojevskijs liv i tre faser i sin föreläsning.
1) 1821 – 1849 ungdom, ateism och nihilism, en period som innehåller den hyllade debuten Arma människor och Dubbelgångaren som pekar framåt mot de stora romanerna med sina själsligt psykologiskt inträngande porträtt. Den första fasen avslutas med Dostojevskijs fängslande och skenavrättning i S.t Petersburg 1849.
2) 1849 – 1859 är han straffånge i Sibirien. De fyra första åren i Omsk med fotboja och med Nya testamentet som enda läsning. De återstående i Semapalatinsk under friare förhållanden men nu med en mer from och kristen livshållning.
3) Från 1859 är Dostojevskij tillbaka i S:t Petersburg. Det är tid för de stora romanerna. Se ovan! Han ger ut en tidskrift, Tiden, han reser i Europa, han förlorar en dotter, gifter om sig, drabbas av spelmani – i dag skulle man säga spelberoende och 1866 skriver han Brott och straff i Firenze. Skapandet av den febriga heta miljön med vita nätter i S:t Petersburg i Brott och straff skedde alltså i Italien.
Dostojevskij är en polyfon författare. Huvudpersonerna i romanerna får representera olika livshållningar. Ateism, from och kristen, den kluvne och tvivlaren. Allt med syftet att lyfta fram den goda människan. Karaktärerna som Raskolnikov (den kluvne) och Sonja i Brott och straff, Aljosja och Ivan Karamazov i Bröderna Karamazov lever upp till och är allt igenom, till hundra procent, sina karaktärer. Dostojevskijs hjältar, egentligen mer en sorts antihjältar, beskriver ett sorts borderlinetillstånd mellan tro och tvivel.
Upplevelsen av de stora romanerna Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov blir att den religiösa känslan är större än det skeptiska intellektet. Skönheten och det gudomliga ska upplevas med hjärtat och inte intellektet allt enligt ortodoxin och Ove Wikström. Dostojevskij låter läsaren ta ställning, "gud är outgrundlig", och Dostojevskij är en kristen "antifundamentalist" och Dostojevskij får en roll som ikonerna. Läsaren dras in i bilden. Den som ser blir sedd. Ove Ekström avslutar sin varma och kunniga föreläsning med att besvara åhörarnas frågor om bilder (ikoner) - mina och passar på att citera Tranströmers Romanska bågar.
- Kanske talar Tranströmer tröstande till Dostojevskijs antihjältar och alla andra tvivlare.

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt


©Thommy Sjöberg

Friday, December 09, 2005

Ondskan

I dag passar en gammal text om Jan Guillos Ondskan bra. Hem till rättning, betyg och minsann måste inte hallen tapetseras. Ondskan roman av Jan Guillou som är mer ett flyhänt journalistiskt verk än en roman med djuplodande karaktärer. I skolans värld dyker Jan Guillous bok upp i olika skepnader. Romanen har fungerat väl i klassuppsättning och lästs av olika generationer högstadieelever och den är tacksam att diskutera. Vi har varit och sett den på teater i Benny Hagens tolkning och energiska enmansföreställning och i år åker vi med åttorna och ser filmen. Det är tisdag första veckan i december. I dag går solen upp åtta och nitton och ned fjorton och femtiosju men det spelar faktiskt ingen större roll för solen tittar fram först på fredag skränar bilradion på väg till jobbet. Vid Rinkebykorset på E 18 på väg mot Spånga kan man för dagen inte se Kista Science Tower. Insvept i dimma ligger tornet fördolt för oss morgonpigga bilister. Senare på dagen ser vi filmen på Saga. Som vanligt förväntansfulla elever, popcorn och cocacola, men med avstängda mobiltelefoner ser vi den lyckade filmen i regi av Mikael Håfström och med huvudrollsinnehavaren Andreas Wilson. Det är mycket femtiotal, lyckat med kläder, bilar och miljöer och attityd och utseende a la James Dean hos huvudrollsinnehavaren, men berättartempot och våldsscenerna är omisskännlig nutida action. Handlingen är enkel, ung kille med anpassningsproblem, placeras av sin mamma på skolinternatet Stjärnsberg (verklighetens Solbacka) för att klara av sitt sista skolår och få betyg för att komma in på gymnasiet. Möjligen gör hon även det för att skydda honom från den misshandlande styvfadern. Eleverna lever med och reagerar med både stampningar och burop. Empatin finns där liksom som avskyn för pennalistiska "Skitenhielm", hans kompis, den misshandlande fadern och lärarna som inte bryr sig. I diskussionen efter filmen har eleverna inga problem att identifiera de onda; historieläraren med sina demonstrationer av rasteorier, rektorn som har fullt upp att följa bestämmelser och regler, "utöva ondskans struktur"! De äldre eleverna som sköter elevrådet med det pennalistiska styret (kamratuppfostran). Den misshandlande styvfadern förstås och har inte hjälten Erik själv onda drag? Vi tjusas av de goda människorna; den finska servitrisen Marja som det är absolut förbjudet att umgås med. Den hyggliga idrottsläraren som det ryktas ska vara socialdemokrat. Rumskompisen Pierre med det knivskarpa intellektet men hudlösa sättet som gör honom utsatt för det pennalistiska rådet. På väggen i sitt rum har han en bild på Gandhi godhetens egen ickevåld förespråkande filosof, men vad hjälper det när Skitenhielm och övriga mobbare drar igång. God är också den fågelskådande biologiläraren som sägs ha misslyckat med sin akademiska karriär. Det är också han som förmedlar filmens centrala budskap "man måste slå tillbaka", det gör han dock först efter att Pierre slutar på skolan och för att han är den mest begåvade elev han någonsin haft.
Saker ting ordnar upp sig till slut vår hjälte med James Dean looken följer den gode biologilärarens råd och slår tillbaka mot pennalisterna i skolrådet, mot styvfadern och sätter rektorn på plats. 
Varför ingrep inte alla de goda frågar jag eleverna när de såg mobbing och misshandel?
Det skulle bara vara så med "kamratuppfostran" på den tiden och ingen tänkte mer på det svarar kloka Joakim.
Men frågar vi oss är det inte ett uttryck för ondska även att inte göra något? 
Att inte ingripa när någon är förföljd och utsatt är inte det rent av den största ondskan? 
När vi diskuterar denna insikt är det redan fredag och bestämt skymtar solen lite lågt bortom Spångavillornas vinterglesa fruktträdgårdar och på vägen hem kan man läsa GOD JUL på Kista Science Tower neonbelysta fasad. 


©Thommy Sjöberg

Saturday, December 03, 2005

Ett öga rött


Ett öga rött
Snöbollskrig, mulningar och tumult på skolgården. De första dagarna med snö så där i början av december. På S:t Jacobi gymnasium i skolans vackra aula är det författarbesök för högstadiets åttor och nior. Utmärkt ordnat av skolans bibliotekarie Per.
Jonas Khemeri heter författaren och tillsammans med en frågepanel av goda läsare från årskurs åtta och nio ska vi guidas genom hans författarskap. Jonas visar på ett fint handlag när det gäller kontakten med eleverna och speciellt med panelen. Vi har riktigt roligt när han svarar på elevernas frågor. Kanske skulle han bli en bra lärare om han tröttnar på författarskapet.
Jonas berättar om sin bok, om huvudpersonen, den femton år gamla, Halim och hans uppdrag att som stolt arab skriva en bok. Att hans mamma är död skymtar förbi och han oroar sig för sin pappas begynnande Svennefiering som tar sig uttryck i vinpimplande och tittande på Bengt Magnusson i Vem vill bli miljonär och att Skärholmen har bytts ut mot det nästan vita Zinkensdamm.
Halim beslutar sig för att bli tankesultan för att göra motstånd mot den stora integrationsplanen och glider in i ett rollspel omkring detta. Språket blir bruten svenska med sin raka ordföljd. Han delar in världen i svennar och blattar. Högt bland svennar står de med exklusiva märkeskläder och bland blattar Iranier som pluggar och vill gå på tandläkare. Halim, Khemeri, har en fin näsa för nyanser och detaljer i tonårskulturen och med den brutna svenskan genereras massor av humor. Annars säger Jonas att han är trött på det här att kallas invandrare.
- Invandrare säger han är det någon som vandrar in och aldrig kommer på plats?
Jonas Khemeri nämner tiden kring 1991 när Lasermannen spred skräck och ångest som en viktig tid för han begynnande skrivande annars var det rappen som gällde. Under högstadiet skrev han noveller och på gymnasiet fortsatte han med att skriva en roman. En roman som senare refuserades och tur var det säger Khemeri. Förutom rappen nämner han Nabokov som inspirationskälla.
Språket är viktigt för Halim som äkta revolutionsblatte arbetar han hårt mot den stora integrationsplanen ändå ljuger han för den brutna svenskan är mer en konstruktion än ett talat språk. Ett faktum som visas i hans förhållande till drömguzzen Marit.
- Jävla psyko säger Marit till Halim. Halim som är avståndsförälskad i Marit och kallar henne i fantasin för sin egen guzzilago medan han i verkligheten just inte har någon kontakt med henne. Faktiskt är det Marits enda replik i boken till Halim.
Språket och dess nyanser är viktigt för Khemeri och man förstår när han talar om boken och när han svarar på elevernas frågor att han har haft riktigt roligt när han skrev Ett öga rött. Ett öga rött som kan ses som en symbol för gråt, ilska eller rökigt rus.
En elev undrar hur Jonas själv står i förhållande till Halim.
- Är Jonas Khemeri lika med Halim?
Nej svarar Jonas och refererar till en av slutscenerna i boken. Scenen där Halim ser Jonas Khemeri som en svennefierad iranier hemma hos Bengt Magnusson när han kikar in genom brevlådan i dennes lägenhet vid Zinkensdamm.
- Spännande med författarbesök tycker vi lärare och elever och vi ser fram emot att läsa Jonas Khemeris nästa bok Tigrarna med underrubriken 10 regler för svenska språket innan vi försvinner ut på skolgården för begivenheter med årets första snöfall.
- Vilka som kastar snöboll på vem kan man få gissa efter att ha tagit del av Khemeris författarskap.
Copyright LarsThommy

Friday, December 02, 2005

Skolans viktigaste ämne


Varför inte sluta arbetsveckan med en gammal prisbelönt artikel (Fryshuset). Kan kännas bra när Kistaskrapan står i decemberdis, man är mör på jobbet, katten har varit hos veterinären och bilen är underkänd på besiktningen.
- Håll till godo!

Skolans viktigaste ämne?
Spånga gymnasiums högstadium, temadag för årskurs 9 i millenniets sista skälvande månad.
- Ämne? Diskutera, skapa en dialog, kring etniska och sociala skillnader med hjälp av föredrag, film och värderingsövningar.
Bakgrunden är att det förekommit rasistiska tillmälen på skolan och att ett gäng killar som inte tillhör skolan kommit för att som det heter göra upp. Ett besök som slutade med att en elev helt oprovocerat utsattes för misshandel, näsbenet avslaget. Spånga gymnasium har annars de senaste åren varit förskonade från den här typen av allvarliga uppgörelser. Tvärtom, även om det inte varit en helt integrerad skola, vilken skola är det med identitetssökande ungdomar? Så har Spånga i det stora hela varit en skola med mjuk framtoning med elever från de flesta av världens hörn.
Skolans läge är även intressant där det ligger som en liten villaö mellan betongarkipelagen på södra Järvafältet och förortsfrustrationernas radhustundra i Hässelby och Vällingby. Kärnan av elever kommer ju från solhemsområdet i Spånga och de får kanske oförtjänt agera symbolen för det svenska etablerade samhället. Det hör även till saken att det under sommaren och hösten förekommit en hel del personrån av framförallt mobiltelefoner i trakterna kring Spånga station. Offren är oftast ungdomar från området och förövarna är oftast ungdomar med s.k. invandrarbakgrund. Denna "heta potatis" skall alltså lärare, poliser och vuxna hantera så att inte ungdomarna hemfaller åt rasism och enkla lösningar. Naturligtvis är inte alla ungdomar med invandrarbakgrund potentiella mobilrånare men det är inte alltid självklart enkelt att förklara för en kränkt rånad kille eller tjej från Solhem.
Värderingsövningarna tar fäste i begreppen respekt och tolerans:
Nog med exempel. RESPEKT detta slitna och missbrukade begrepp i ungdomsvärlden
gavs en enkel och tydlig innebörd. Det är frågan om aktning, hänsyn och vördnad, kan även vara fruktan men är då inget som leder framåt i mänskliga kontakter.
TOLERANT är man när man visar fördragsamhet, tolerans, överseende med, tillåter och faktiskt visar tålamod. Ironiskt nog trodde flera elever att tolerant är lika med att man tål mycket. Ett exempel kunde vara att lärare är toleranta människor eftersom de tål så mycket.
En viktig distinktion här är att jag, diskussionsledaren, respekterar alla men tolererar inte vilka åsikter och vilka handlingar som helst t ex rasism och våld.
Värderingsövningarna genomfördes med ca tio deltagare i varje grupp (idealet var åtta stycken) under två timmar. De bestod av en linjeövningar; vad tycker du bäst om etc. rangordningsexempel; vem får jobbet. En bussövning där eleverna fick välja placering i en buss med ett antal olika medpassagerare. En fyra hörnövning som även kunde utföras som rangordningsexempel: Hur skulle du vilja bli behandlad om du kom till ett främmande land som flykting.
Linjeövning; oskyldiga argument som är grönt den vackraste färgen varvas med ska vem som helst få köpa hus i Sverige och ska det tillåtas moskébyggen. Svaren ger i mitt tycke något överraskande resultat. Kille för dagen iklädd t-shirt med Sverigeflagga, här kallad nationalisten, flaggan retar inom parentes sagt ett antal kvinnliga lärare under dagen, och en punkare och övriga visar här förbluffande samstämmighet i sina val: Tummen ned för moskébygge men inga invändningar mot husköp för icke svenskar. Punkaren som på sin fritid även fungerar som konfirmationsledare får frågan om han inte tycker att tolerans är viktigt i all religionsutövning.
- All religion ska ifrågasättas och kritiseras om man är en punkare tycker han.
Passagerare på buss; att välja medresenär. Typer att välja på: Äldre svensk onykter man, onykter kvinna, skinhead i 20-årsåldern, punktjej i 15-årsåldern, tatuerad yngling, mamma med ett barn i knät, pensionärsdam med liten hund, svart man med rastaflätor, pensionärsfarbror med käpp, muslimsk kvinna med sjal, kille med Downs syndrom och tjej i 20-årsåldern.
Eleverna får en egen bricka och en busskiss där de olika typerna är placerade. Uppgiften är sedan att välja var man sätter sig. Uppgiften kan göras i flera omgångar, först i halva grupper, sedan i hel grupp.
Sämst status alla kategorier har svensk onykter man honom vill absolut ingen sätta sig vid. Sedan varierar det en hel del. Några mindre elever väljer mamma med barn i knät, punkaren känner sig inte främmande för att sätta sig bredvid skinheaden, några flickor tycker det verkar spännande med muslimsk kvinna med sjal. En kille med latinamerikansk bakgrund skulle gärna sätta sig bredvid pensionärsdamen..
- Du Thommy jag gillar gamla tanter men jag har lite mörkt hår och det kan oroa och då får jag höra massa saker som jag helst vill slippa höra och som gör mig ledsen. - Nej jag väljer istället svart man med rastaflätor för jag är även fan av Bob Marley.
Bussövningen är bra för här har man chansen och få syn på eleverna, liksom att de får lära känna varandra, motverkar ju på sitt sätt, i all enkelhet, fördomar, och rasism.
Hur skulle du vilja bli behandlad som flykting utföll utan överraskningar och hög status hade utbildningsmöjligheter, rent vatten och hygien (miljömedvetande) och inte bli diskriminerad som svensk. Det senare ger en viss fingervisning om att diskriminering förekommer även i vårt samhälle.
Vem får jobbet? Och lika rättigheter Värderingsövningar där eleverna med överraskande stor samstämmighet har klart för sig det finmaskiga nät av trådar som vävs och styrs av våra fördomar , revirtänkande och för den delen vanligt egoistiskt gruppbeteende när det gäller tillsättningen av ett arbete. Och där även nationellt ursprung går före utbildning och kompetens. Helst bör man inte vara ensamstående småbarnsförälder, ej rullstolsbunden, pollenallergiker, f.d. fängelsekund, öppet homosexuell, kollektivist och aktiv i miljörörelsen, eller för den delen invandrare från något icke västinriktat land för att få ett eftersökt arbete. En begränsad arbetsmarknad och där de attraktiva utbildningsmöjligheterna oftast bara är möjliga för ett privilegierat fåtal skapar spänningar i samhället. Just att eleverna verkar så medvetna om de här frågorna var för mig den stora överraskningen under temadagen Insikten formar sig till en tanke:
- Viktigt att lyssna och ta ungdomarna på allvar, ofta är de rätt ute!
Avslutningsvis gäller, tror jag, att när det är konflikter på en skola i dag gäller det att använda en stor portion förnuft. Ofta har ju eleverna olika etnisk bakgrund, men konflikter kan ju mer vara av typen ungdomligt strul än uttryck för rasism. Samtidigt finns det alltid behov hos en tonåring att höra till; man väljer en grupp, man vill ha en förståelig världsbild (svart och vit) och man vill ha enkla lösningar och inte minst: Man är i opposition mot vuxenvärlden. Det senare kan ju även innebära en lockelse om det är en förbjuden och fördömd organisation.
Vi vuxna i skolan (lärare och annan personal) måste dock, tycker jag, jobba tålmodigt, långsiktigt, nyanserat, undvika enkla lösningar. Kort sagt uppträda vuxet med medkännande demokratiska värderingar. Uttrycket måste vara resonerande, dialog istället för brasklappar, kunskap istället för fördomar. Många sociologer i dag anser ju att rasismen kommer att vara ett av de stora samhällsproblemen i Europa under 2000-talet.

Ett litet anspråkslöst förslag att arbeta med de problemen kan vara värderingsövningar. Konkreta, lätta att arbeta med, kräver inga stora apparater, skapar kontakt, ger möjlighet att lära känna eleverna, kan ingå i temadagar och under vanliga lektioner. Se där några möjliga uppgifter med värderingsövningar. Vi lär oss och får övning i att respektera varandra men att vi inte tolererar vilka åsikter och vilka handlingar som helst som t ex rasism och våld.

©Thommy Sjöberg


Tips Källor

Litteratur: Födda fria kompendium med värderingsövningar utgivet av Amnesty
Internationell, MOD, Röda korset och Utbildningsradion (UR)
”MOD” (Mångfald och Dialog) kompendium med instruktioner och
värderingsövningar utgivet av SKR, SKS, KFUK/KFUM m.fl.
Emerich Roth Jude, En berättelse om kärlek och hat och vägen till ett nytt liv
Emerich Roth Varför just han, och vägen ut ur hatet
Emerich Roth Emerich är mitt namn

Saturday, November 26, 2005

Kista Världsmusik Festival



Kryptan i Kista kyrka - en charmig liten arenateater och mötesplats för dagens seminarium om Det lokala kulturlivet i Kista, Spånga, Tensta och Rinkeby. Nog hade Kista kyrkas skapare och arkitekt Zoltan Bedecs gillat mötet om det än inte hade kyrkliga och religiösa förtecken som en av seminariets deltagare uttryckte det.

Kista kyrka som mötesplats - Seminariet ingår som ett arrangemang kring Kista Världsmusik Festival. Deltagarna höll sina anföranden; prästen i församlingen, Piglet - Husby hantverk, Karen Margrethe Steinholtz - Kista bibliotek som kunde meddela att Kista Galleria ville flytta in bibliotekets verksamhet i Gallerian kombinerat med utställningshall och konsertlokal - Kommersialism behöver även kultur.

Fler företrädare fortsatte med sina anföranden där Ismael Fatty från Husby och Anna Sjöberg från Umeå var moderatorer. Seminariet avslutades med kulturborgarrådet Roger Mogert som har varit på turné i förorten från Rinkeby till Kärrtorp. Mogert citerade Brecht och hur kulturen behöver hamras in med uprepade hammarslag. En process som är viktig för demokratins utveckling och att den ständigt måste erövras - ett tema som återkom under samtalen och som Kistas kulursekreterare Ulrika Eriksson Nilfors betonade under ett engagerat anförande . Nilfors slog även, likt Brecht, ett slag för förorten - att arbeta i förorten är för henne ett aktivt val.

"Det gillar vi skarpt på Kistalight"

Brände till gjorde det när studenten i musikvetenskap Jano Biglan ställde den välmotiverade frågan om vad som är mångkultur. Mångkultur sade Jano kan inte bara vara lite häftiga kryddor eller några kulturella särdrag som lätt blir ett uttryck för nationalism. Viss förvirring uppstod.

- Vad är egentligen mångkultur? Behövs inte ett alldeles speciellt eget seminarium för detta frågade man sig innan man insåg att det var precis vad detta seminarium kunde handla om.

Copyright LarsThommy

Monday, November 21, 2005

En klassiker på verandan

Blogg nr etthundra på Kistalight - vi firar med en bit, modell lättsammare, och längtar till sommaren. 
Vi återkommer med de tyngre bitarna om mobbing och annat.

Klassiker på verandan!
På massor av ställen dyker den upp vår mediakändis!
Har sett den i trädgårdsprogram i teve, den har förekommit i Aftonbladets söndagsbilaga, kulturskribenter i facktidskrifter
redovisar den som en favorit i trädgården.
Och vid besök på Nationalmuseum i Stockholm hittar vi den, om inte bland Rubens och Rembrandts målningar, så i alla fall
på avdelningen för form och design. Där den representerar funkis och trettiotal.
Vår verandaklassiker ritades av Artur Lindqvist 1930 och kallades helt enkelt för Grythyttan modell A efter namnet på företaget Grythyttan.
Den visades första gången på den berömda Stockholmsutställningen 1930 – funkismodellens genombrottsår och har allt sedan dess varit en populär trädgårdsmöbel.
Vår fåtölj är en robust skönhet i ädellackad ek men visst behöver den omsorg.
Varför inte passa på när sommaren kommer och underhåll vår raritet.
Slipa, fernissa den, och blanda gärna fernissan med lite guldockrapigment.
Njut sedan som en god kulturarbetare medan du gungar lite i din klassikerfåtölj och kanske dricker kaffe, grillar, läser en god bok, umgås i goda vänners lag eller bara tar en tupplur.
Allt förstås när fernissan har torkat!

Väl mött i fåtöljen hälsar
©Thommy Sjöberg
Andra bloggar   om Kista  Andra bloggar om litteratur    Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Norra Öland  Andra bloggar om Öland: Andra bloggar om fotografi   Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande  Andra bloggar om Nobelpriset i litteratur Andra bloggar om pedagogik Andra bloggar om didaktik

Wednesday, November 16, 2005

Mobbing

I kväll hänger fullmånen över Kista Science Tower. Känns tryggt när jag går över gården på Helsingörsgatan och den lyser min väg.
Vi fortsätter med de svåra ämnena. 
Lägger in en gammal bit om mobbing.
Ett ämne som alltid är aktuellt.

Mobbing eller kränkning är två gigantiska gissel för vår tid. Två av 1900-talets statsbärande ideologier nazismen i Tyskland och kommunismen i Sovjet sysslade med mobbing som instrument för att genomföra sin politik och upprätthålla sin makt. Den ena nyttjade rasideologi och den andra kommunism för att utöva förtryck. Två rörelser med i grunden sekteristiska drag begick grymheter som det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå med mänskliga ögon. Kanske ska de ses just i ljuset av en sekterism som upphöjts till statsbärande ondska för att kunna förstås. Etablera sig kunde de göra i kraft av dåliga tider och svaga demokratier.
Yad Vashem museet i Jerusalem kan man ta del av forskning som rör Förintelsen . Bakom 1900-talets historia med Förintelsen och Gulag fanns de enskilda människorna.
Emerich Roth var en av dem.
Hans öde kan man läsa om nedan och på Emerich Roth Levande Historia

Emerich Roth
Första gången jag lyssnade på hans levnadshistoria var med en nia i aulan på Spånga gymnasium. Vår man som berättade en del av 1900-talets onda historia var Emerich Roth, judisk överlevande från nazismens koncentrationsläger och Förintelsen, som vittne åker han runt i skolorna och undervisar och ympar in motgift mot rasism och enkla politiska lösningar som har sin grund i rasism och allmänna fördomar.
Emerich växte upp Tjeckoslovakien i det som varit den gamla habsburgska dubbelmonarkin Österrike–Ungern i en landsdel som i dag efter kommunismens fall ligger i Ukraina. Före nazismens ockupation under 1940-talet var de här landsdelarna mångkulturella. Här blandades språk, folk och religioner. Nazismen med sin raslära och med sina rötter i hat, ondska, dunkla besvärjelser, missriktad nationalism och revanschism skulle för alltid förändra den bilden av ett Centraleuropa från sekelskiftet.
- Kärleken säger Emerich är den motkraft som kan göra sig gällande mot psykopater och onda ideologier.
Emerich ser ledande nazister som psykopater som saknar all förmåga till inlevelse och medkänsla, empati, deras bränsle är hat, missnöje och att det alltid är andras fel, andra är då en identifierbar grupp, ofta judar, när det finns problem i samhället.
Däremot ser Emerich en möjlighet att hjälpa värstingar. De är bara symptom på att något gått snett i deras uppväxt och de är inte psykopater i sig. Emerich har framgångsrikt arbetat med unga värstingar och vid ett tillfälle när han är i skolan med sitt program är Patrik med. Patrik har en lång historia med droger, våld och kriminalitet som han under Emerichs handledning lyckats komma bort från och vända till något positivt något som han förmedlar när han deltar i föreläsningar tillsammans med Emerich.
 Kan inte humorn vara ett medel i kampen mot rasism och nazism. Tar inte filmer som Chaplins Diktatorn och Livet är underbart udden av uppblåsta och pompösa typer som Hitler och Mussolini frågar jag Emerich?
Reaktionen på frågan blir häftig och jag överraskas av intensiteten i svaret.
 De var alla obotliga psykopater och för dem fanns ingen bot vare sig med humor eller med andra medel säger Emerich.
För första gången i mitt liv inser jag från min horisont att ondskan existerar och inte alltid är behandlingsbar med välvilliga svenska skolplaner, livskunskap som ämne och goda samtal som modell. Men att kämpa emot den det kan man och det måste man och vem har inte rätt att bli upprörd över humoristiska bidrag om nazism än Emerich Roth överlevande från Förintelsen.
Från sina många föreläsningar och böcker han skrivit har som han använder i sin kamp mot rasism har Emerich under många år samlat honoraren till en fond!
 Från fonden delas varje år ut ett Skolornas fredspris och det anordnas seminarier. Undertecknad fick med bidraget på de följande sidorna (To be continued) ett år ett litet hederspris från denna fond som delades ut på Fryshuset i Stockholm av utbildningsminister Ingegerd Wärnersson.
Som jag blygsamt berättar om på detta vis.
     Bild genom Kistalight: Prisutdelning på Fryshuset Kistalight till vänster, plus elever och utbildningsminister Ingegerd Wärnersson - hade utdelningen varit några år senare så hade kronprinsessan Victoria delat ut priset! Då hade fru Ulla (Mimmie) blivit mycket stolt och absolut varit med vid ceremonin och fotograferat och applåderat - så det så! 
     
>To be continued
  Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om fotografi Andra bloggar om litteratur  Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande  Andra bloggar om Nobelpriset i litteratur Andra bloggar om pedagogik   Andra bloggar om didaktik Andra bloggar om Patrick Modiano Andra bloggar om Charlie Andra bloggar om förintelsen
©Thommy Sjöberg

Friday, November 11, 2005

Epilog - S:t Petersburg


Vi besökte även en skola under vår S:t Petersburgsvistelse. En skola som låg vid ett torg med det klingande namnet Proletariatets diktatur nära Smolnyinstitutet. En skola med namnet 157 som ger en reminiscens av kommunistparti och elit. Här fick vi träffa elever som talade en utmärkt engelska och vi underhölls av en intelligent kvinnlig rektor. Eleverna guidade oss runt i skolan. Vi fick ta del av skolans historia och då speciellt umbäranden under Leningrads belägring under andra världskriget och vi fick samtala med dem i grupper. Eleverna skämdes för sina slitna skolböcker.
- Vi tröstade och sade att våra är inte så mycket bättre i Stockholm. Det finns djupa bildningstraditioner i S:t Petersburg. Här finns högskolor som trots dålig ekonomi och nedskärningar i Putins Ryssland ligger långt framme. Tekniska högskolan och S:t Petersburgs universitet har vid flera tillfällen vunnit VM i programmering. En riktig datahacker finner du ofta från S.t Petersburg – ett sätt att få jobb!

Nu över till Spånga gymnasium - hur gör du när du ska lära dig ett nytt språk. Själv minns jag en elev just från Piter. Taktik - årskurs sju - Polina Bystritskaja - en Kittybok om dagen på svenska. Det lär finnas 200 stycken varvat med läsning av de stora ryssarna Pusjkin, Tolstoj och Dostojevskij på originalspråket.
- Hur det gick? - Högsta betyg i nian.

Epilog – ett ögonvittneHösttermin och temadag om Mänskliga rättigheter (eleverna har bl.a. läst delar av denna text) för niorna på Spånga gymnasium. Svindlande ögonblick och en vidunderlig dag, så kan det vara för oss i skolans värld. Mannen som får oss i rörelse och glömma vår skolvardag är en överlevande från Stalins läger; Francesco Kovacs.
Han kom den nionde oktober 1954 från Centraleuropa till Centralen i Stockholm och började arbeta på Monark i Uppsala två dagar senare.
Men om tiden dess för innan har han en historia från 1900-talet att berätta.
Francesco som föddes 1929 i trakterna kring Trieste i dåvarande Italien som sedan blev Jugoslavien och som i dag är Slovenien. Han har ett alltför inte ovanligt öde i Europas historia att berätta. Mamman som blev änka när Francesco var liten lämnade honom till släktingar i Ungern där han växte upp. Vid tiden för andra världskriget kom Francesco att tillhöra en partisanrörelse för unga vilket blev ödesdigert när Sovjet ockuperade Ungern i slutskedet av kriget.
Francesco fängslades av de sovjetiska ockupanterna som var långt ifrån några befriare.
Han förhördes om sin partisananknytning och den då blott sextonåriga Francesco utsattes för brutala övergrepp som skenavrättningar i ett av Budapests dåtida ökända förhörsfängelser.
- Sju gånger tryckte de revolvern mot min nacke och när jag hörde klicket trodde jag att det var över berättar Francesco. När han gör det ser jag att han har tårar i ögonen.
Sovjet som tömde delar av länderna de ockuperade på sin befolkning för att fylla på Stalins fångläger i GULAG behövde formella skäl och anklagelser för att rättfärdiga sina fångtransporter. Bara i Ungern räknar man med att 600 000 fångar bortfördes
Francesco fördes efter förhören i Budapest till Timosvar i Rumänien tillsammans med andra fångar i slutna järnvägsvagnar.
I Timosvar dömdes han enligt Sovjetparagrafen (§ 58:9,10,11) till tio års fångläger i Iljev nära Ural i Sibirien.
Francesco berättar detaljerat om transporter och lägervistelsen. Konkret med hjälp av overheadbilder beskriver han järnvägsvagnar för fångtransporterna, lägerbaracker och straffarbetet. Man känner doften från maten som stod i cellhörnet i en tunna av ek med en blandning av salt sill, rotfrukter och havregryn och kallades Balanda och såg ut som något annat än människoföda.
När skildringen blir alltför plågsam livar han berättandet med humoristiska infall och hågkomster.
En dysenteri , blod - diarré, 1949 överlevs med hjälp av kolpulver från björk som Francesco får av en äldre man som sköter lägrets ugnar.
- Hoppet levde och tron på en framtid övergavs aldrig för oss utlänningar säger Francesco men 1949 flyttades alla utlänningar längre bort, öster om Ural, till nya läger i Sibirien.
När så den store ledaren Stalin 1953 lade näsan i vädret blev det föremål för allmän amnesti för många av Gulags fångar och speciellt för utlänningarna.
Francesco fick återvända till Italien och fick ett kungligt mottagande där och sedan hamnade han i Sverige och började arbeta på Monark och gifte sig och fick barn men det är som man brukar säga en helt annan historia.
Vår bard Francesco har berättat en historia från 1900-talet och dess grymheter och fått en skara goda lyssnare som ger tillbaka en del av den mänskliga värme som blev så sviken och eftersatt i lägren.
När föreläsningen är över dröjer vi oss länge kvar lärare och elever och till slut tar jag några foton på klassen och Francesco med elevernas planscher på världsdelarna som bakgrund.

Ordlista
etik (etisk) moral - sedelära
exil landsflykt
Piter smeknamn på S:t Petersburg
dagrar dagsljus – ljuseffekt
publicistisk - tidningsverksamhet
samizdat eget förlag – i Sovjet avskrifter av förbjudna böcker som spreds underjordiskt ofta utan författarnamn
rekviem själamässa, dödsmässa
Leningrad namnet på S:t Petersburg under sovjettiden 1924 – 1991
BLM Bonniers litterära magasin, litterär tidskrift, numera nedlagd och återuppstånden
revisionister (revision) granska – här betydelsen avvikande från den gängse, vanliga, uppfattningen
fascism nationalistisk diktatorisk högerideologi speciellt under
Benito Mussolini diktator Italien 1922 – 1945
trotskism uppkallad efter Trotskij, kommunistisk rörelse som tror på en socialistisk revolution i världens alla länder, Trotskij var en av ryska revolutionens ledare och organisatör av Röda armén, trängdes ut av Stalin på 1920-talet, gick i landsflykt, mördades av Stalins agenter med en isyxa i Mexico 1940
kulminerar - nå en höjdpunkt
summarisk rättegång kortfattad - här otillräcklig och rättsvidrig rättegång
deportationer förvisningar till fångläger
narcissism psykologisk term för grunda självbespeglande personligheter som har svårt för kontakt med verkligheten och med andra människor
Stora fosterländska kriget Sovjetunionens deltagande i andra världskriget 1941 - 1945
essäer uppsatser med litterär form
fundamentalism religiösa och politiska rörelser som hävdar att de absolut har rätt i sin uppfattning - är då bokstavstroende, se t.ex. bibeln, koranen när det gäller religion eller vid politik den kommunistiska läran (Marx, Lenin m.fl.)
mesallians icke ståndsmässigt gift – här par från olika samhällsklasser
illusoriskt förvillande - bedräglig
GULAG Stalins – Sovjetstatens lägersystem från Murmanskområdet och Sibirien
partisan en form av motståndsman eller gerillakrigare
amnesti allmän benådning

Källor och litteratur
Achmatova Anna Rekviem; diktsvit publicerad i original 1963 i dåtida Sovjetunionen översatt till svenska 1966 och då publicerad i BLM
Brodsky Joseph Att behaga en skugga; essäer om politik, litteratur och geografi
Böhm Thomas Att ha rätt; essäer och intervjuer om politisk och religiös fundamentalism
Englund Peter Brev från nollpunkten; historiska essäer om 1900-talets fasor
Karlsson Klas-Göran m.fl. Folkmordens århundrade; uppsatser från historielärarnas förenings tidskrift Aktuellt om historia nr 2/ 2000
Pipes Richard Den ryska revolutionen; historiskt standardverk om ryska revolutionen

Reed John; Tio dagar som skakade världen
Skott Staffan Aldrig mer; kortfattad och lättläst översikt om folkmord under kommunistiska regimer

© Thommy Sjöberg

Tuesday, November 08, 2005

Flanör mellan Lenin och MacDonald

Tillbaka i katedern efter en period av deltagande i ett forskningsprojekt. Mindre tid för skrivande och pyssel med gamla texter - synd - men fint att träffa mina elever igen. Resonemang om kommunism tycks som ett modernt men därför inte mindre tidlöst ämne - ständigt aktuellt att förhålla sig till utopier om frälsning. Texten nedan får ses som ett något sorglöst exempel på detta.

Flanör mellan Lenin och Mc Donald
En ensam kråka sitter på ett granitfundament och blickar ut över finska viken. Från Viborgssidan ser man röken från kärnkraftverken. Strandavenyn vid Primorskaya ligger öde och solbelyst. Det är helgdag 9 maj, årsdagen för det Stora Fosterländska krigets slut, vanligt folk vilar och förbereder sig för kvällens festligheter på Nevskiy Prospekt medan alkoholisterna
sover ruset av sig.

På morgonen har vi besökt den politiska polisens museum. En äldre liten dam, typ sträng lärare, har föreläst om Sovjets politiska historia. Vår lärare kan sitt ämne. Med en liten pekpinne i handen tycks hon kunna tala hur länge som om de olika aktörerna i Tjekans historia.
Av vår museidams (politruks) kroppsspråk, tal och hållning, förstår vi utan att kunna ett ord ryska att det inte är frågan om en uppgörelse med det förflutna eller med några brott som begåtts i kommunismens namn. Tvärtom är beskrivningen det gamla Sovjets officiella syn på historia och politisk polis. En iakttagelse som dagen efter bekräftas av vår andra guidé Natalya.
- Det fanns både onda och goda människor inom Tjekan säger vår museidam.
Så var det säkert tänker jag. Modern psykologisk forskning har visat att även goda vanliga hyggliga människor under speciella omständigheter kan begå brott när order uppifrån utfärdats. Psykoanalytikern Ludvig Igra har under en av våra föreläsningar, resan har föreberetts med ett antal föreläsningar, berättat om en pluton i Hitlertyskland bestående av medelålders män med vardaglig bakgrund kommande från hyggliga omständigheter, Ordinary men, som beordrades att avrätta judar. Några få brutaliserades, någon vägrade men de flesta gjorde vad de blivit tillsagda att göra utan till synes stora personlighetsförändringar. Naturligtvis är alla våldshandlingar brutaliserande men andelen som är sadister, potentiella psykopater, tycks dock vara konstant i de här sammanhangen.
I Stalins Sovjet måste hur som helst antal bödlar från Tjekan ha varit omfattande med tanke på alla mördade men steget var aldrig långt mellan offer och bödel.
Under den solidariska parollen ”hellre en sned balkong än ett nackskott” följer vi några arkitekter i spåren i Primorskayaområdets bostadsmiljöer och på Vasilyevskiyön. Arkitekt var inget ofarligt yrke i Stalins Sovjet.
- Vilken sysselsättning var det? Vi går vilse och hamnar på halvöns gamla stadsdelar i de så kallade tyska kvarteren. Gatorna och prospekten (de stora avenyerna) bortom turiststråk och officiella kvarter är här svårt nedslitna med stora gropar.
Med sina småindustrier i stadens centrala delar och med larmet från spårvagnar, trådbussar och lukten från bilar som drivs med bensin av lågoktan så påminner S:t Petersburg om Klarakvarteren i Stockholm under femtiotalet.
På en tvärgata från Sredniy Prospekt dyker vi in i en port för våra bostadsstudier. I en illa underhållen trappuppgång slår en lukt av mögel emot oss. Troligen härrör lukten från översvämningar från Finska viken som då och då drabbar stadsdelen. Lukten av slam och gyttja sätter sig kvar i trappor och källarutrymmen.
Utmed Sredniy Prospekt kommer en vindpust i värmen med en doft av hägg till tonerna från en fiol. En ung kvinna klädd i linne och jeans tränar en klassisk bit i ett öppet fönster lutande sig mot fönsterbågarnas kors. Här strömmar bildning emot oss i de slitna kvarteren och vi inser att vi är i S:t Petersburg – Ryssland och att sommaren inte är långt borta.
Utanför Mc Donalds vid Sredniy Prospekt ramlar jag ned i en grop på trottoaren när jag kisar mot en långbent excentriskt klädd fotomodell som under fotoblixtar kliver in i en BMW modell exklusiv.
När jag kravlat upp ur gropen så prövar jag en Big Mac and Company. Med hamburgermenyn som index förstår vi att det är något billigare i S:t Petersburg än i Stockholm: Cirka tjugosju svenska kronor får man betala för en slik meny.
Sedan dyker vi ned i tunnelbanan, station Vasileostrovskaya för vidare studier och beskådar de vackra stationerna byggda under femtiotalet med Leninbyster, proletära berättelser om arbetarklassens hjältar i gipsstuckatur och pampiga kristallkronor.
På paraden ser vi hela den brokiga flora som S:t Petersburg politiska liv består av i dag.
Här paraderar stolta veteraner, och disciplinerade soldater. Flottister, mindre disciplinerade, och militära musikkårer blandas med unga snaggade nationalbolsjeviker klädda i gröna bombarjackor och kängor. Stalinanhängare bär på skyltar med porträtt på den gamle diktatorn. Brokigheten ger prov på stämningar i dagens ryska samhälle med ekon från sovjettiden. Dock försvinner mycket av de unga nationalbolsjevikernas talkörer och Leninslagord i den allmänna feststämningen bland alla glada deltagare.
När fyrverkeriet över Neva klingat ut i den ljusa majkvällen står jag vid Nevskiy Prospekt och ser på de hemvändande människorna. En flod av människor som aldrig tycks ta slut passerar på väg ut till S:t Petersburgs miljonförorter.
Jag tänker på Lenin och hur han inspirerades av massornas kraft i S:t Petersburg när han och kommunistpartiet tog makten 1917. En makt och kraft han så grymt manipulerade med i det tomrum som fanns efter tsarens fall och februarirevolutionens misslyckande. En revolution som mer påminner om en elitistisk statskupp, ledd av en ideologi, än en revolution av massorna.
Ryssland så utsatt av 1900-talets historia; krig och terror, är ändå ett stort land inte bara geografiskt, utan med mängder av människor och med massor av möjlig kraft, talang och kunskapstradition – vilket ger hopp - så där någonstans mellan Lenin och Mc Donald!

Vattenspeglingar från ett fönster
Från vårt ofantliga hotell Pribaltyskaja på Vasilyevskiyön kan man nere vid strandpromenaden se en liten prick omgärdad av trädplanteringar där en och annan kråka slagit sig till ro i träden. Pricken rymmer en servering och ett charmigt café. Till det lilla caféet tog vi vår tillflykt efter dagar med studiebesök.
- Vem vill häcka på en gammal betongkoloss till sovjethotell?
Efter studiebesöken på Eremitaget, monument för politiska offer, begravningsplatsen Levashova, Yosovopalatset, Peter Paulfästningen, politiska polisens museum, besök i skola vid torget med det ominösa namnet Proletariatets diktatur, Dostojevskijs museum och inte minst deltagandet, nåja observerandet, av årsdagen för freden den 9 maj på Nevskiy Prospekt, kändes det bra att få diskutera sina intryck.
När de ljusa majkvällarna speglades i Finska viken åt vi vitlöksdoftande små rätter och drack öl på det lilla caféet. Här pratade vi om det goda livet och hur man ska förhålla sig till historien och kommunismen.
Allt medan vi underhölls av en zigensk trio som spelade ryska melankoliska sånger. Melodislingor som blev allt vildare och sorgsnare när skymningen övergick i natt.
Bakom caféets breda fönsterperspektiv såg vi hur vågornas svall från Östersjön bröts mot ljusreflexerna från S:t Petersburg och bildade en ljus strimma som ett ankare ut mot Kronstadt i Finska viken.
Back>< Just for fun
© Thommy Sjöberg

Friday, November 04, 2005

Det goda livet


I dag blir det några funderingar kring det goda livet – kommunism och S:t Petersburg får anstå ett par dagar. Har under en månad deltagit i ett forskningsprojekt för lärare och annan personal anordnat av Arbetslivscentrum och av stadsdelen där jag arbetar. Temat har varit reflektioner kring arbetsliv och det har även funnits utrymme för andra funderingar och skriverier – tack för det. Biten nedan kan ses som ett bidrag där.

Det goda livet
Solen gnistrar i snön och skridskornas skär viner mot isen. Det är sportlov i Stockholm. Ett av dessa sportlov i början av 2000-talet som har vinterväder. När Östersjön är isbelagd flyttar inlandsklimatet från den ryska kontinenten över till oss och vi får kyla och härligt högtryck.
På skrivbordet, läs köksbordet, har jag terminens kasse med elevarbeten som ska rättas och bedömas. Varje arbete ska vara minst åtta sidor enligt särskild mall: Framsida, innehåll, inledning, avhandling (själva arbetet) sammanfattning, slutsatser och källförteckning. Sedan bedömer jag dem: Form och innehåll, språk, förmåga till analys, engagemang och ställningstagande, ambition och originalitet. Finns det några roliga och fantasifulla inslag så premieras även det. Rättar efter viss strategi; börjar lite lätt på måndagen minst fem arbeten, sedan ökar jag på tisdagen, max på onsdagen och så trappar jag ned på torsdag och fredag. Den här typen av arbete ska man bedöma över tid för att ge arbetena rättvisa betyg. Rättad hög belönas med skridskotur varje dag. Frun på jobbet och barnen, rätt vuxna, på annat håll ger egen tid och space. Plogade banor finns på Brunnsviken, Edsviken och Norrviken. Det finns fina möjligheter till variation i åkandet och naturupplevelser för en söderkis i exil.
Börjar med Brunnsviken, minst av sjöarna, men så gott som inne i city. Startar vid Brunnsvikens norra del. Går ner mot sjön ungefär där Carl Malmsten hade sin skaparboning. Rimfrost i träd och buskar, röken från skorstenarna bort mot Värtan, gasklockan och Fiskartorpet avtecknar sig mot den blå himlen. Frescati, Riksmuseet, Bergianska trädgården och institutionerna vid Albano vilar tidlöst i vintersolen. Klara och genomlysta som förhoppningsvis deras forskning. Bort mot Stallmästargården anar man att köksmästaren dragit i gång dagens menyer. Doftar det inte en aning från grytorna när jag viner förbi? Trafiken från Uppsala och Norrtäljelederna, ljudlös, bakom genomskinliga bullerplank glimmar med reflexer som från rastlösa lämmelstim på väg.
- Staden öppnar sig med nya perspektiv från sjösidan.
Det går fort runt sjön. När endorfiner rinner till finns ett här och ett nu och kreativa tankar börja spira. Möjligheten att få tid och fokus när man är själv, att kunna få iaktta och känna in en miljö, för mig så viktig, en sorts stabilisering när jag navigerar fram i tillvaron. Kanske uppstår även den där lilla impulsen och lusten till en formulering och en liten berättelse.
-Rus och lyckokänsla!
- Tar av mig skridskorna och flyttar bilen ned till Confidéncen som i dag blivit ett fint forum för intressanta föreställningar och uppträdanden. Knallar ner vid Ulriksdals slott där det finns en bra startplats.
- Märkvärdigt få människor ute på isen och i slottsparken, trots sportlov - ännu roligare med ledighet då.
Åker motsols ned mot Inverness och Stocksundbron, Cedergrenska tornet tornar upp sig i fonden och snön gnistrar och en och annan pensionär vandrar eller åker skidor på isen.
Ljuset ligger på den soliga sidan av Edsviken när jag vänder och åker norrut. Från Kevinge strand avlöser de diskreta villorna varandra. Mycket glas, perspektivfönster, stora verandor och båtplatser.
- Lätt att fråga sig eller åtminstone fundera över hur det goda livet kan se ut.

- Blue skies, nothing but blue skies - the sunny side of the street – every time it rains it rains pennies from heaven – come rain or come shine.

Prövar en liten lista här! Familj och goda vänner, hälsa och att röra på sig, kost och kulinarisk mat, hyfsad ekonomi och arbete, ett bra boende och fungerande rättsstat och demokrati.
Sex faktorer som de flesta av oss omfattar i Sverige om än i olika grad. Visst vi lever, alltså drabbas vi av sjukdomar, olyckor, död och sorg. Det hör livet till.
Vad mer? Kärleken förstås. Störst av allt är kärleken. Se familj och goda vänner! Utbildning, ett måste i globaliseringens och automatiseringens tidevarv.
Medan solen skiner, snön gnistrar och långfärdsgrillornas skär viner mot isen på väg tillbaka, ungefär vid Edsvikens tennisbanor inser jag, som efter en bra genomslagen forehand, att det goda livet måste toppas med någon form av engagemang, en tro eller en aktivitet som når utanför en själv. Har man ett arbete, yrke, som ger de möjligheterna - kan det vara stort.
- Men se upp för frälsare! Just i dag, en onsdag var det väl, har jag rättat och bedömt en ansenlig hög elevarbeten, minsann om jag inte hittade roliga och kreativa, ej förutsägbara, häften där eleverna lagt ned själ och hjärta. Sånt värmer när solen står lågt på eftermiddagen bort mot den soliga sidan av Edsviken.
Norrviken får anstå i dag. I kväll ska jag laga pasta Alla Carbonara - lyssna på musik, sjunga med och korka upp ett vin gjort på Primotivodruvor från Italienska södern. Ett vin med sol och stuns, äta och umgås med min familj, klia katten, läsa några rader och kanske… kanske diskuterar vi Det goda livet.
Copyright LarsThommy

Thursday, November 03, 2005

Montaigne i S:t Petersburg



Montaigne i S:t Petersburg
Känns jobbigt med texterna om kommunismens elände – men jag tycker förstås att alla vänstersympatisörer bör göra upp eller skaffa sig ett förhållande till Sovjetunionen och det projekt som under 70 år kallades för SSSR och dess författning som byggde på marxism-leninism.
Hittar en bild på Montaigne på en av S:t Petersburgs universitets institutioner – Men vad står det? Den skulle Bodil i Finistere och alla andra fans av essäisten Montaigne se. Går det att lägga in bilder i en comments-box?
Montaigne använder pekfingret på ett lite oroväckande läraraktigt sätt. Vad skulle han säga om Leninismen? Kanske något från Caesar?
Se Montaigne essayer - Bok 1 Ett uttalande av Caesar. Nedan en text om S:t Petersburg

Jusupov eller YosovopalatsetLika svårt, för att inte säga omöjligt, som det är att hitta Mickail Sjemjakins monument för politiska offer och Levashovas minnesplats i någon guidebok eller i träffar på Internet lika självklart finns Jusupovpalatset med i guideträffar och all turistinformation om S:t Petersburg.
När vi besöker palatset vid Moykakanalen är trappan i entrén upptagen av bröllopsfotografering. En rysk tradition att man förevigar sitt bröllop på en känd plats och sedan lägger man gärna brudbuketten vid något monument för hågkomsten av alla stupade under det stora fosterländska kriget.
I dag har vi en rysk engelskspråkig guide med en mycket brittisk accent. Troligen har hon en bakgrund som dansare hennes kroppshållning tyder på det. Med ett behagligt sätt guidar, dansar, hon runt med oss i marmortrappor, rum i onyx och gyllenläder, balsalar i vitt och guld och Jusupovfamiljens egen lilla teater med plyschbänkar och loge för familjen.
Med underfundiga ironier och melankoliskt leende visar vår guide, på palatsets interiörer, balsalen med speglar som förstorar och förminskar betraktaren beroende på hur man går, står och förstås dansar, kulisser med dörrar som leder ingenvart, lönnfack där greve Jusupov hade kontanter och briljanter om det fanns behov av en snabb flykt.
– Visar sannerligen på en insikt om att tider och förhållanden kan ändras snabbt!
Guiden berättar även den sorgliga historien om Rasputin, hans samröre med tsarfamiljen, en symbolisk olycklig mesallians mellan tsaren och ryska folket, och hur Felix Jusupov och andra politiker i hovpartiet oroas över detta och beslutar att göra något åt saken.
Till palatset inviteras Rasputin. I ett källarrum bjuds han på kakor och sött dessertvin spetsat med arsenik. Förgiftningsförsöket misslyckas. Rasputin är av hårdare virke än man räknat med, man ur det ryska folkdjupet som han är, och han flyr från palatset men blir upphunnen och skjuten.
Kroppen efter Rasputin dumpas i ett vinterfruset Neva men flyter efter några dagar upp i en vak. När kroppen hittas väcker det förstås en stor uppståndelse och förövarna blir tidigt kända men får ett av kriminalhistoriens mildaste straff.
Guiden visar hur Rasputin bland sex illusoriska spegeldörrar i källargarderoben valde den rätta spegeldörren, endast en passade, innan han raglar ut efter den hemska natten med dessertvin och kakor.
Om man i Östeuropa går tillbaka till tiden för 1939 efter järnridåns fall så går man i Ryssland och speciellt bland S:t Petersburgs intellektuella tillbaka till tiden före revolutionen 1917 för att hitta positiva rottrådar till tiden före kommunismen.
Jusuvopalatset får spegla de rikedomar och orättvisor som fanns i Ryssland under tsartiden. Ändå är det här man måste börja om och hoppas att man kan nå en brygga mellan förr och nu.
- Vad var boljsjevismen, Sovjets speciella form av socialism, om inte annat än en gigantisk spegellabyrint av ideologi för att utöva diktatorisk makt och narcissistisk grymhet.
I dag är makten bruten och av skärvorna ska man bygga ett nytt samhälle och ett godare liv för ryska folket.
- Måtte Rasputin och den olyckliga tsarfamiljen ha fått ro i sina andar och vi får hoppas att man, läs ryska folket, hittar rätt dörr till en generösare framtid. Där förstås även monument och minnesplatser för den politiska terrorn i Sovjet har sin givna plats i folks medvetande och i guideböcker och på Internetadresser.
När vi lämnar palatset ser vi brudbuketten speglas i Moykakanalens vattenyta där brudparet fäst den vid Jusovopalatsets entrédörr.
>to be continued
© Thommy Sjöberg

Wednesday, November 02, 2005

Ljuset på kommunismen II

Vissa förutsättningar gäller när en stat eller en regim, hemfaller åt folkmord. Under 1900-talet har vi i vår del av världen speciellt i Sovjet - kommunism och i Hitlertyskland - nazism sett exempel på stater som begått omfattande folkmord.
Följande faktorer gäller enligt historieprofessor Klas-Göran Karlsson.
· Där kan finnas ett krigshot
· Folkförflyttningar – flyktingströmmar
· Revolution eller stora kulturella förändringar
· Imperiedrömmar – en stat ser sig själv som stormakt – se Tyskland under Hitler eller Ryssland under sina tsarer och kommunistiska diktatorer
· Folkgrupper som lever i diasporan dvs. är flyktingar permanent - stadigvarande från sitt hemland
· Kulturellt och ideologiskt – Ett ”vi och dom” förhållande råder
· Slutligen talar man om modernisering; om det är en obalans mellan politik och ekonomi när det moderna industrisamhället skapas. Och det är en diktatur som tar makten, se kommunism i Sovjet och Nazism i Tyskland finns stora risker att de styrande tar till folkmord för att förverkliga sina ideal. I Hitlers fall den ariska staten och i Stalins fall den kommunistiska staten.
Folkmorden berättigas då av ideologi och genomförs tack vare de styrandes totala kontroll över staten. Moderniseringsprojektet ser många forskare som den främsta orsaken till Stalins stora terror 1937 – 1938.
Bakom alla folkmord och Stalins läger fanns människorna, de som var utsatta och drabbade, lidandet för dem var outhärdligt kränkande och om man med fantasin försöker föreställa sig vad som hände vill man inte gärna tro att det finns en sådan ondska.
I slutet av reportaget får ni träffa en som överlevde Stalins läger; Francesco Kovacs.
Vi besöker Levashovas begravningsplats några mil norr om S:t Petersburg nära Finska viken.
Hit fördes de oskyldigt dömda och massavrättades. Avrättningarna utfördes av Tjekan, den hemliga polisen, och offren sköts med nackskott.
Levashova är i dag en begravningsplats för en del av de identifierade offren från Stalins stora terror i S:t Petersburg. Platsen påminner en del om våra minneslundar och när solen strilar genom grenverk av björk, tall och gran har platsen en mycket nordisk natur. När vi promenerar runt hörs fågelkvitter och vindens sus och det är svårt att tänka sig att det i den här idyllen har begåtts massmord.
Bland furor och björk har anhöriga satt upp små minnesplaketter med bilder av de avrättade och vid en del av de monumenten finns färska blommor. Mellan minnesplaketter och de små monumenten leder promenadstigar och vid ingången till kyrkogården finns ett minnesmuseum för de politiska offren. Ett museum som förestås av ett äldre par.
Minnesplatsen ger i all sin enkelhet ett mycket värdigt intryck på oss besökande och den sköts om av anhöriga till offren och den får inget stöd av ryska myndigheter.


Levashova - Bild: Thommy SjöbergMinnesplaketterna visar ofta unga människor, så ser vi ett ungt känsligt, lite vekt och finlemmat ansikte. Han bär pälsmössa vilket säkert innebar en del status och vem vet om han inte trodde på kommunismen och drömmen om det framtida klasslösa samhället. Någon gång 1937 avrättades han efter en summarisk rättegång.
- Vad tänkte han? Hur kände han sig när han fått sin dom och fördes till Levashova?
Trodde han då på kommunismen och Stalins goda vilja?
>To be continued
© Thommy Sjöberg