Sunday, September 30, 2018

Kim Larsen i Minne


I dag minns vi på Kistalights redaktion Kim Larsen med en blogg från october 2015 som till lika delar hyllar Kim Larsen och Klaus Rifbjerg. Kistalight ser Kim Larsen som en vismakare och poet i samma anda och tradition som Rifbjerg.

Kistalight alltså i nostalgi och i lärartagen medan vi minns Kim Larsen!


Amager Light

Han har en egen ton Kim Larsen!
Lever han inte sin rock´n roll, singer/songwriter dröm?
Tänk att stå där i slöjorna från röken av en cigarett vid gitarren och sjunga bitterljuva sånger från den egna sångboken.
Kanske ett glas vitt till musiken; Sauvignon Blanc, Riesling eller Chardonnay?
Wow!
Men är det inte ganska långt från ditt eget vuxenliv?
Du röker ju inte,  är en ganska sportig typ och en flitig tennismotionär och tillbringar massor av tid i olika sporthallar!
Dessutom hatar du att vara småbakis!
Blir så satans dålig tajming i mitt tennis lir då!

Dock påminner Kim Larsen något med överväldigande skönhetsupplevelser i ungdomen!
Drömde om konsten men konsten drömde inte om mig!
Blev lärling, målarkludd, och hantverkare, lärde mig massor om färg, form, tålamod och yrkets alla knep sedan kom pop, rock, jazz, sextiotal och en tillvaro med sväng!
John, Mick och Keith mer revolt än brain men massor av hjärta och musik!
Kistalight drömde om att bli student och om studier, som ingen egentligen frågade efter, hittade vägen till någon sorts klasskarriär bortom våra upproriska hjältar, driv (kamp) men mer feelgood än status, och tog in en hel del av energin och vibbarna från våra rebelliska musikanter from the sixties.
 I dag går Kistalight igång på den vackra tolkningen av In my life ovan (skapad under Gasolinetiden) och kommer att tänka på Klaus Rifbjerg och hans nyenkla Dikter från Amager. En samling som vi läste precis när vi hade börjat arbeta som lärare några år in på 80-talet.

Broarna till Amager

Jag vill gärna berätta
om broarna till Amager,
inte så mycket dem som nu finns där
utan om de gamla.
Mot slutet av trettiotalet
hette de likadant
men var annorlunda:
Knippelsbro hade bara en klaff
och likaså Langebro
(i en bilderbok jag hade
var den ena till på köpet en
svängbro) men nu är vi längre fram.
Jag vet att Langebros motvikt 
satt ovanpå
och jag tror också att Knippelsbros
hängde uppe i luften,
så att hela anordningen liknade en
man som ligger på knä
med ändan i vädret åt Själland till
och armarna vilande på kanten
av Amager.
Sådana var mina broar
och jag ska betrakta dem ur flera vinklar
/_ _ _ / (Översättning Dikter från Amager FIB:s Lyrikklubb Per Svensson 1983)

Visst skulle jag också vilja skriva en samling liknande prosalyriska skisser från min egen ungdom.
Bygga någon sorts broar mellan den unge målarkludden som hittade vägen till en tillvaro som lärare i mer än trettio år i Stockholms förorter.

Broarna till Amager ovan, uttalas Amaa.., är från Amagerdigte 1963 av Klaus Rifbjerg. Klaus Rifbjerg levde mellan 1931 - 2015 och var en nyenkel modernist eller postmodernist som skrev i många genrer och verkade i alla medier. Han skrev dikter, prosa - även barn och ungdomsböcker, revyer och drama, debattartiklar, essäer, reseskildringar och förekom i radio och TV. 
Han förenande förmågan att bli läst i stora upplagor precis som Kim Larsen som sålde ofattbart många skivor (populärkultur) som att bli accepterad i finkulturen. 
Han satt i Danska Akademin och hanterade språket (det danska) med en lätthet och grace vilket man kan ta del av i hans imponerande (omfattande) bibliografi.

© Thommy Sjöberg

Labels: ,

Tuesday, September 25, 2018

Andy Warhol 68 Remix

Kistalight och Brilloreklam, selfie i silver folie sken! Bild Thommy Sjöberg

Kistalight har varit på Pressvisning på Moderna, 68 anmälda och ackrediterade från pressen, passar bra (makterna) för en utställning  med titeln Andy Warhol 68. Curator John Peter Nilsson introducerar Andy Warhol 68 som är en utställning på Moderna på plan 2 i ett behagligt format och kan ses som en remix av den 50 år gamla Warholutställningen.
Där finns den typiska Warhol rekvisitan, ko-tapeten som satt på husfasaden 68, hippie-blommorna, elektriska stolen, Marilyn serien, silverfolie-väggarna, Brillo-lådorna (Malmöversionen), soppburkarna, filmerna med Chelsea Girls, recensioner, fotografier och citat från utställningen 68.
Andy Warhol var en kritiker av konsumtionssamhället 1968 när han lekte med formerna för konst med massproducerade bilder av ikoner från populärkulturen, först Marilyn, sedan rader av andra kändisar och när han ironiserade över vad som är konst med sina Brillo-lådor (äkta hembyggen och kopierade kartonger) och serie-målade soppburkar.
Det finns ingenting under ytan i mina verk säger Warhol 67.
Ändå lever verken sitt eget liv redan från början. Målningen av Elektriska stolen blir ett uttryck för ett omänskligt samhälle.
De 23 Marilyn-bilderna mycket yta javisst men även ett uttryck för hudlöshet och utlämnande kändisskap.
Bilderna och symbolerna för konsumtion lever sitt eget liv bortom Warhols fantasi och kontroll som en spegel för det amerikanska pryl och media-samhället.
Det är roligt  är roligt och underhållande att ta del av vad kritiker och recensenter skrev 68 om Warhol. Den marxistiske kritikern Bengt Olvång skrev "Vi kan inte förneka Warhol hans plats som intensiv desillusionerad sanningssökare." Samtidigt som den oförbätterlige (konstradikale) Ulf Linde drämmer till med att ; "Warhol har gett mig avsmak."
Utställningen blev en skandalsucce', 23 000 människor såg utställningen den första månaden. Kanske för att den var kritiserad men fram för allt för att den var omtalad. Tolv svenska konstnärer som deltog i en enkät tyckte att Warhol banaliserade konsten med sitt mångfaldigande av ett och samma motiv och att hans konst skapade en känsla av tomhet.
Världspressen uppmärksammade också den gigantiska utställningskatalogen. En riktig tegelsten, 640 sidor av Warhols massproducerande motiv och Warhols liv och leverne i och omkring The Factory i New York.
Konstkritikern Olle Granath som arbetade med utställningen och katalogen och saknar ett klatschigt citat när den ska färdigställas och frågar Moderna Museets chef Pontus Hultén till råds och får svaret.
"In the future everybody will be world famous for fifteen minutes,"
Har jag aldrig hört talas om säger O Granath (ungefär) som hade koll på hela utställningsmaterialet!
Okej säger P Hultén men har han (Andy) inte sagt det så skulle han mycket väl kunnat säga det.
Så kom kanske Andy Warhols mest berömda citat att sättas på pränt.
Andy Warhols utställning på Moderna Museet 1968 var hans första riktiga utställning på ett museum i Europa och blev hans genombrott som internationell konstnär och den blev också viktig för Modernas del då museet befäste sin roll som ett av världens främsta museer för modern konst.
Brillo-lådor från Warhol 68, Dedication Monument Brillo 2016 Alex de la Corte. Bild Thommy Sjöberg
Kistalight som har varit en flitig besökare på Moderna genom åren utan att ha den naturliga förankringen i finkulturens värld. I ungdomen lärde jag mig till målare (hantverkare) och var under 1968 målarlärling och student på komvux. Utställningen på Moderna Museet 1968 var en av mina allra första utställningar jag över huvud taget såg och tog del av. Redan från början fungerade museibesöken som inspirations tillfällen, som ett sätt att få igång fantasin, komma i rörelse och se möjligheter att skapa egna kreativa grejer.
Dessutom var det ett sätt att samla sig, en mötesplats och en andlig och estetisk upplevelse, som kändes bra när vardagen kunde vara väl så tuff och slitsam.
På den vägen är det.
Kistalight som glad och lättsam amatör i konstvärlden utan formell utbildning får genom alla sina besök på Moderna gå på sitt eget universitet numera också som inbjuden bloggare på Modernas press-visningar.
En del av Andy Warhols succé 1968 var förstås att utställningen med filmerna (Chelsea Girls) och katalogen fungerade som ett titthål till en del av New Yorks underground värld och dekadensen kring Chelsea Hotel, Warhols ateljé och hem The Factory.
Andy Warhol blev en föregångare till dagens hbqt-värld och hela den narcissistiska kulturen kring sociala medier med selfies, modebloggare med känsla för yta och andra som jagar fifteen minutes of fame eller att all egoboost bara är ett klick bort.
I dag kanske mer av fifteen seconds of fame!
Andy var nog trots allt mer en cool hipster än en ego boostad primadonna? Bild Thommy Sjöberg

Dessutom hade han en arbetskapacitet (moral) utöver det vanliga som inramades av hans katolska tro. I veckan hårt arbete (hög konstproduktion) på söndagarna mässa och bikt tillsammans med mamman allt enligt utställningens curator John Peter Nilsson.
Hur cool Andy Warhol än var när han skapade sin första Brillo Box 1964 gjord av silkscreen på plywood kunde han nog inte ana att den lekfulla idén om vad som är konst, vad som är äkta och vad som är kopierat skulle leva sitt eget liv i konstvärlden och bli en berättelse så där bortom vad fantasin kan föreställa sig när det gäller marknadskrafter, spekulation och svindel.
Liten Brillo box i Kista – Kistalight går på entreprenörskurs och försöker skaffa sig en konstsyn och funderar om idéer och upphovsrätt i konsten. Bild Thommy Sjöberg 
Obs bara affektionsvärde på boxen!

Kistalight citerar sig själv från tidigare funderingar om att skaffa sig en konstsyn efter att ha läst Thomas Anderbergs Brillobok Den Stora Konstsvindeln!
Se från Brillo Light!

Kistalight passar istället på att skaffa sig en konstsyn på moderniteten inom konsten. Verkshöjd och idéer får bli centrala begrepp och att en Brillolåda är en låda men att den i sin context är ett konstverk!
Utställningar med Brillolådorna från Stable gallery 1964, Moderna 68 till S.t Petersburgs Territorium Artis 90 är då häftiga popkonstinstallationer som får fantasin i rörelse. En popkonst som betydde så mycket för oss i min ungdom när 
vi besökte Moderna 68. 
Vi får inte glömma att berömma Thomas Anderberg för hans Brillobok Den stora konstsvindeln. Kanske behöver den redigeras en aning så att man kan hänga med i alla turer kring Brillolådorna öden!
Betyg fem äkta Brillolådor av fem!


Vi avslutar med Andys Banana, Velvet Underground och Nicos I´ll be your mirror. Biten kommer säkert att upptäckas och tas bort av upphovsrättsliga skäl, Andy Warhol Foundation, men kanske finns den där mer än fifteen minutes!

© Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Saturday, September 08, 2018

Orten 1 6 4 Light

Kistalight driver ett litet läsprojekt så här i valtider medan vi jobbar som röstmottagare på bibblan i Husby och Kista. 
Vi passar på att låna några verk av arga unga  författare från den lokala hyllan på Husby bibliotek. Bild Thommy Sjöberg

Temat är konsten att ta sig från förorten.
Formen är självbiografisk.
Förorten har i Kista, Husby och Akalla blivit Orten ibland också kallad 1 6 4.
Det senare möjligen inspirerat från Paris och förorten Saint Denis som där i folkmun benämns kuben eller neuf-cube, efter deras postnummer som börjar på 93.
De bägge förorterna 164... och 93... är inte heller så där väldigt meriterande att ha i sin adressbok om du är ung och söker arbete.
En gång i tiden (1980 - 90-tal) tyckte vi att allt det spännande sker i förorten.
Idén hämtade vi från Pierre Bourdieu och hans tanke om att det är i periferin i ett samhälle där det skaver mellan folkslag, språk och religion som det händer spännande grejer.
Där det kan skapas energi, nyskapande kultur och spännande samhällsexperiment.
Visst händer det grejer även på Järvafältet 164...!
Kista beskrivs som en av de mest trendiga scenerna för de nya hip hoparna och raparna säger Kistalight som bor i samma kvarter som Linda Pira och vet att vår gamle elev Hamed-K kring Rinkebyskolan  leder en musikstudio för högstadiekidsen samtidigt som han han är framgångsrik musikproducent och låtskrivare. I dagarna har också stand up artisten och komikern Melody Farshin en releasefest på Tensta konsthall för sin ungdomsbok Mizeria.
Ovan på bokhyllan ser vi Benjamin Dousa som kombinerar samhällsskildring med självbiografi med en poetisk titel i sin Snöflingorna faller över Husby. Benjamins väg att ta sig bort från förorten går via skolan och studier. Hans mamma, entreprenör med städfirma, är inte nöjd med Igelbäcksskolan i Kista (där Kistalights barn gick i början av 90-talet som då var en bra skola) och sätter Benjamin i en innerstadsskola vilket blir hans början till att hitta vägen till Handels.
Snöflinga ... snöflingor är ett vackert ord.
Vilket får bli en metafor för ungdomsgenerationen hos Benjamin Dousa!
Visserligen är ordet ett skällsord på Flashback forum och i president Trumps valkampanj i USA 2016 var det ett nedsättande ord för unga intellektuella vänsterliberaler.
Snöflingor som ett uttryck någonstans mellan narcissism och överdriven tilltro på den egna förmågan!
Se de lättkränkta ungdomar som uppträder som gnällspikar så fort det hettar till och det ställs krav. Snöflingorna som blir som små vattenblänk i verklighetens turbo.
Vägen till kunskap och framgång innebär hårt arbete och uthållighet.
Här spelar skolan en stor roll menar Benjamin Dousa.
Om Benjamin Dousa hör hemma på den politiska högerkanten så hör Evin Ahmad mer hemma på vänstersidan åtminstone känslomässigt. Evin har skrivit en versroman En dag ska jag bygga ett slott av pengar med självbiografiskt stoff. Orten kallas Nystad men påminner om Akalla. Hennes verskapitel är alldagliga och realistiska och avrundas gärna med en poetisk vändning.
Hon hittar även vägen till DI:s (Dramatiska Institutets) utbildning för skådisar.
Sannerligen en prestation i sig!
På DI känner hon sitt främlingskap, sin fattigdom men också sin energi och dessutom hittar hon vägen till att skriva egna dramer.
En viktig insikt är när hon upptäcker att hon lever sin fars dröm. Pappan som försöker sätta upp egna klassiska pjäser med sina kurdiska vänner.
En annan viktig upplevelse för Evin är att hon som överger förorten är den som känner sig övergiven. Pengar, eller bristen på pengar, spelar en viktig roll för Evin Ahmad i hur hon upplever sin tillvaro. Föräldrarna skuldsatta med radhuset i Nystad och deras eviga pengaproblem i sin vardag gnager på hennes självkänsla.
En dag ska jag bygga ....
Hos Alexander Mahmoud, the man with the eye, han är prisbelönt fotograf, så är självkänslan i botten.
 I sin självbiografiska dagboksroman Mellan Rummen känns vilsenheten och sårbarheten. Alexander förmedlar en känsla av  hur skör han är och hur utanför han känner sig. Det är för mycket snabbmat, burköl och läsk, för mycket TV och mobilspel, den lilla lägenheten i Husby där han bor är för sunkig (han får hjälp av sin brorsa att städa upp den) ofta ägnar de sig åt häftig bilkörning mellan barndomens Grimslöv och Stockholm om han inte med den nyfunna flickvännen stillar sin oro med planlös körning runt Stor Stockholm samtidigt som de vilt sjunger högt till Spotifylistor sin kärlek är han inte heller säker på men förälskad är han i den papperslösa Shirin.
Ångesten lyser igenom de skrivna raderna och det är en hudlös och naken skildring av att känna sig utanför i samhället, Alexander got the eye även här, vore det inte för vårt läsprojekt skulle vi nog lägga undan den plågsamma läsningen. Limbo finns någonstans mellan de snabba bilfärderna till Grimslöv, obetalda inkasso fakturor och en ostädad etta i Husby. Grimslöv en gudsförgäten plats att växa upp på om man är färgad, överviktig och inte så smart i skolan eller duktig i idrott.
Ändå slutar Mellan Rummen i någon sorts försoning! Shirin får sitt uppehållstillstånd efter 12 år som papperslös och de flyttar in i en större etta i Husby.
Regnet luktar inte här Ett familjeporträtt av Duraid Al-Khamisi har vi skrivit om tidigare här på bloggen.

Duraid Al-Khamisis bok handlar om flykten till Sverige när han var barn, verkligen ett aktuellt ämne, och fram för allt om hans familj, hans uppväxt och liv i Husby.
Duraid Al-Khamisi är en klassisk skolad journalist. Han vill gärna berätta om människor, sin inkörsport till journalistiken, säger han att han fick från 2008 genom föreningar som Megafonen i Husby. där han fick upp ögonen för samhällsproblem i förorten,
Det blev en inkörsport till den tunga kulturen.
Duraid Al-Khamisi är arg, förbannad ja rent av asförbannad!
Han ser hur segregationen ökat, klassamhället fördjupats och hur den strukturella rasismen fungerar. Hans familj har gjort en omvänd klassresa från den stora familjen och släkten i Irak, där pappan var guldsmed, till Husby där de fick det knapert och där de upplevde att de inte hörde hemma i samhället.


Citat från Think Big Lectures i Kista när vi lyssnade på ett samtal mellan Duraid och Melody Farshin på Kista bio!
Ett samtal som är en av många "föreläsningar" i serien Think Big Lectures.
Ytterligare ett exempel på kreativa grejer som händer i Kista! Här föreläsningar och samtal med profiler som kan inspirera, vara förebilder för den unga generationen och som har anknytning till Orten 164. John Laselle killen bakom Think Big driver också ett annat hedervärt projekt Löparakademin som anordnar Kistaloppet varje år i september.
Skymtar inte en liten orange där ovan bland böckerna?
Är det inte minsann ABC... Kistalight av undertecknad!
Där kan man i bokens första kapitel på bokstaven A som i Arkitektur  läsa om Jon Höijer mannen som ritade Kista och låg bakom skapelsen av våra stjärn- och terrasshus. Kistalight skrev ursprungligen biten för Kista-antologin. Antologin som var en samling texter om Akalla, Husby och Kista skrivna av författare och skribenter boende i området (Orten 1 6 4) och finansierat av dåvarande Stadsdelsnämnden. Kistalight deltog med högläsning av biten på gamla Husby Bibliotek när det var releasefest för antologin någon gång i början på 2000-talet.
Om Evin Ahmad är förbannad på mycket i förorten så är Duraid Al-Khamisi asförbannad och det finns även en hel del, massor av, ilska hos både Benjamin Dousa och Alexander Mahmoud. Forskning har visat att ska du vara kreativ så är de viktigaste egenskaperna att du är uthållig och har en massa jävlar anamma, kallas grit, snarare än att du har en gudabenådad talang eller är en lättkränkt snöflinga.
Alla fyra ovan har hittat vägen till en klasskarriär via studier och statusutbildningar. Evin DI och en kvalificerad skådespelarutbildning, Bejamin Dousa hittade vägen till Handels och politiken, Duraid utbildade sig till journalist via Journalisthögskolan, Kistalight gick på Lärarhögskolan på den tiden det nästan krävdes högsta betyg för att komma in där och blev gymnasielärare och Alexander är nog så uthållig när det gäller freelance uppdragen så är han t ex fotografen bakom det berömda bilden på de skrattande Horace Engdahl och Kristina Lugn utanför De Gyldene Freden i Gamla Stan när Svenska Akademin krisade som värst.
Grit och uthållighet skapar också på sikt mening, nyfikenhet och lekfullhet i arbetet men är även en motvikt mot att knalla omkring i förorten i en hoodie av allt för mycket hat.
En bit av sitt hjärta lämnar de kvar i Husby; Dousa, Ahmed, Mahmoud och Al-Khamisi i sina självbiografiska böcker.
Det gör Kistalight också varje dag när jag går på lunch från Husbybibblan och passerar torget med de loopande duvflockarna, damen med den stora kameran och rollatorn som varje dag försöker fånga dagen med sina bilder, mannen från Mellanöstern i arbetarkeps som sprider skurar av fågelfrön i motljuset, den alkoholmarinerade sverigedemokraten som tjoar åt något håll, en grupp upprörda somalier från Rinkeby som bråkar med torghandlaren när de handlar från världens bästa torghandel med frukt och grönt och liraren med det långa vita håret, keps och skrapsår i ansiktet som sitter där med sin kaffemugg hela dagen
En övervintrad husbybo och hippie! ,
En onsdag fick jag för mig att spela Lotto!
Vem längtar inte efter lite pekuniär förstärkning i en sliten förort?
Prövar kiosk och ICA runt torget och i T-banan finns ingen Pressbyrå längre men tji Lotto i Husby, går en rask promenad nedför backen vid Husbygårdsskolan bort mot Akalla prövar i någon godisaffär och på ICA i Akalla men tji Lotto även där!
Hatar att säga det, vill absolut inte svartmåla Orten, men i Husby och Akalla kan man inte ens spela om drömmen om storkovan men en rask promenad det kan man få!
På kvällen när jag går hem mot Kista över gångbroarna och möter Husbys brokiga befolkning, några indiska killar som tar gångvägen ned mot Järvafältet med sina slagträn och cricketutrustning för att träna vid Husby gård, män män, i fotsida kläder a la Nordafrika, kvinnor i hijab, unga tjejer i linne och jeans och unga grabbar i keps.
Vid kyrkan och den porlande vattenfallsterrassen kommer jag att tänka på den unga Benjamins Dousas ord om att en viktig del att motverka upplopp och segregation är att sprida ägandet. Det behövs mixade stadsdelar i Orten, en blandning av bostads, hyresrätter och radhus och det behövs entreprenörer småföretagande, butiker och restauranger.
Man är rädd om det man äger!
I backen ned mot fotbollsplanens konstgräs (där Ortens fotbollstalanger tränar) hänger några pustar av haschdoft i luften. Jag funderar på om valet inte är som att välja mellan Skylla och Karybdis.
Ska vi ha en klippar eller en bidragsekonomi?
Puh snart är valet över!
Känner mig som en snöflinga!


© Thommy Sjöberg

Labels: , , , , ,