Messis Leende Light

 Messi vid Cap Verde matchen, leende eller ett grin för att ta tag i spelet, vid förlängning eller i slutet av matchen. Intensiteten ökar när de vanliga dödliga spelarna börjar få kramp, går ner sig och tror att det ska bli straffläggning,

Så lägger Messi på ett kol för att grilla motståndarna, så var det mot Cap Verde, Egypten och England, så kunde det ha blivit mot Spanien i final trots noll skott för Argentina på mål första 90 så fanns de där de geniala framspelningarna i slutet av förlängningen, kunde ha vänt matchen.

 Visst är Spanien värdiga mästare. Inget lag är skickligare med bollen, tillslagen, passningarna, det eviga säkrandet av bollen som får laget att hela tiden börja om anfallen, tråkigt, liten triangel här, liten triangel där, fantastisk bollkänsla, men inga riktiga målskyttar, inhopparna gör mål! Dessutom har man en stenhård backlinje, inte bara hur skickliga som helst med bollen, utan spelar på gränsen i närkamperna (hälsenor, vrister och ben får sina törnar) när man plockar ner de franska och argentinska stjärnorna. Trist också när dessa hårdingar själva får en smäll blir det att kreera Den Döende Svanen och Dramatens elevskola när de ligger på den gröna mattan i spelade plågor, dock inte allt för länge tack vare de nya reglerna.

Rodi i Spanien som styrde spelet på mittfältet blev bäste spelare i VM men han var inte samma fria spelmotor som Ienesta 2010 när de vann VM förra gången.

Spanska sättet (skolan) att lira fotboll vann VM den här gången men är det inte roligare med frejdigare anfallsfotboll, med stora målskyttar som M'bappé, Messi och Haaland och undrar vad Messie och de andra storstjärnorna tänkte på i halvtidspausen under finalen när de fick agera testpiloter på motionscyklar för att inte stelna till när den fortsatta taktiken skulle fixas i omklädningsrummet medan superstars som Madonna, Justin Bieber och Shakira intog scenen i finalarenan i the american way of show.

Vart tog fotbollens själ vägen?

© Thommy Sjöberg

Kvartsfinaler VM och Sportaiment Light

Kvartsfinaler klara i VM-tåget i fotboll, europeisk dominans med favoriter, bara Argentina kvar från en annan världsdel, så även Sydamerika är representerat. Semifinaler blir the big Four; Spanien - Frankrike och Argentina - England, Stjärnorna har levererat, Messi 7 mål alla tiders VM-skytt, M´bappe 7 mål, Haaland 7 mål, Kane och Bellingham 6 mål, men Spanien har ingen super målgörare, säger detta något om vilka lag som kommer att spela final i VM, blir det Argentina - Frankrike, repris från Qatar?

Förväntade resultat så här långt ... absolut några sanslösa matcher, väldigt spännande; Argentina på väg att ställa till det för sig (vinna VM ska gå lite trögt) mot både Cap Verde 3-2 och Egypten 3-2, undrar om inte favoriten Argentina fick lite hjälp av VAR, arrangören FIFA och Gud när egypternas andra mål dömdes bort. Ett mål som kunde ha blivit ett av turneringens snyggaste mål med en magnifik individuell prestation av H Hassan som driver bollen över hela planen, intensivt uppvaktad, passar till Salah som sedan slår den till  Ziko som elegant trycker in den i mål, tyvärr bortdömt med tanke på hur snyggt det var.

Belgiens match mot Senegal 3-2, en sanslös vändning, knappast rättvis, Senegal hade matchen och det mest övertygande spelet, såg ut att hålla ihop matchen. Belgiens murbräcka och måltorped Lukaku reducerar minut 86 och tre minuter senare (89) kvitterar Tieleman. I slutskedet  av förlängningen (120+5) blir Belgien tilldömda straff efter VAR-granskning, mål Tieleman igen, inte så kul, Belgien vidare med hjälp av VAR, Gud, FIFA och säker slagen straff, men Senegal hade matchen.

  

Sanslös rodd, norska vikingar i västerled, minns Leif Ericson! Ro ro ro från Boston till Miami, norska fotbollsgutter gör riktigt bra ifrån sig, mer taktfast roende än mjuk samba när de tvålar till Brasilien med 2-1, innan har de förpassat Elfenbenskusten för hemfärd 2-1, mot England tar det dock slut i kvartsfinalen 1-2, ett större brittiskt lag fotbollsmässigt som får hjälp av VAR, FIFA och Gud i nämnd ordning när ett tjusigt norskt mål blir bortdömt. 

Ska vi ro ro ro lite i vardagssoffan frågar Kistalight sin Mimmi för att hylla vårt broderfolk? Där går gränsen säger Mimmi som tycker att norrmännen är väl kaxiga! Dessutom får Petra Marklund en Sanslös hit (renässans) med henne och Jocke Bergs Händerna mot himlen som blivit en inofficiell VM-låt för det norska fotbollslandslaget, ro ro ro, kul!

Sanslöst lag Paraguay, är det en samling streetkids som intagit VM-arenorna coachat av en pragmatiker Gustavo Alfaro som gör likt Cajsa Varg man tager vad man haver, mina killar är inte utbildade på fotbollsakademier i Europa, blev istället grisfotboll rentav svinig fotboll, domaren tappade greppet, ingen ordning i klassrummet av majen, med Guds försyn och att Frankrike stod upp fysiskt utan att bli provocerade, M´bappe sätter sin straff, ler mest hela vägen mot slutsignal och får livvaktsskydd av lagkompisarna mot de brutala streetkidsen, 1-0 Frankrike.

Sanslöst beslut, Trump måste ju även han vara med på ett hörn, skapar troligen mest kaos, benådar amerikansk spelare Balogun som fått rött kort och matchstraff, killen har dessutom den sanslösa historien av att vara född i USA av en brittisk mamma som inte fick flyga hem för flygbolaget för att hon var för långt gången i sitt havandeskap, bulle på jäsning nästan klar liksom, så det lilla gossebarnet blev per automatik amerikansk medborgare, egentligen en företeelse som Trump djupt ogillar, att alla födda i USA ska bli fellow americans. Trumps belsut skapar bra energi och bränsle för Belgien som tvålar till USA med 4-1, ett amerikanskt lag som mest verkar ha blivit förvirrade av allt tumult kring beslutet och tappar focus i sitt spel. 

Full House, utsålda matcher och lapp på luckan, sanslöst med tanke på FIFA:s biljettpolitik! Tycks ha uppkommit ett antal parallella system i den outgrundliga kapitalistiska marknadens rörelser, men sanslöst kul med alla glada åskådare och fans som sjunger med i nationalsånger och fanhymner på alla sanslöst fullsatta arenor. 

Nedan något vidare i ämnet och i begreppet Sportaiment i samtal med Google AI - trevlig sanslös läsning!

Dialog Light - Från Google AI 

Fråga Kistalight; Gärna något om finalarenan i New Jersey och Sveriges match vs Frankrike, hur såg publiken ut då?

Publikhavet på finalarenan i New Jersey (MetLife Stadium) under Sveriges match mot Frankrike var slutsålt och extremt färgstarkt. Matchen, som spelades den 30 juni 2026 i sextondelsfinalen (Round of 32), lockade hela 80 663 åskådare till läktarna. Inramningen bekräftade precis den "multikulti"-analys som Kistalight gjorde: En global mix på läktarna, Även om arenan till stora delar var ett hav av gult (Sverige) och kungsblått (Frankrike), bars tröjorna inte bara av tillresta fans. Lokala supportrar från New York- och New Jersey-området dök upp i sina egna landslagströjor – det syntes mängder av tröjor från Colombia, Egypten, Tyskland, Rumänien och Jamaica bland publiken. Det skapade en känsla av ett enda stort, gemensamt fotbollscommunity på plats.
Kunglig glans i den gula kurvan. Det svenska stödet fick extra tyngd av att Prins Daniel och Prins Oscar (10 år) satt på läktaren i svenska landslagströjor för att heja fram det blågula laget. De sällskapades av en svensk delegation med USA-ambassadören Urban Ahlin i spetsen.
Festen utanför arenan Redan timmar före avspark förvandlades parkeringsplatserna runt arenan i East Rutherford till en gigantisk folkfest. Det sjöngs, viftades med flaggor och anordnades amerikanska "tailgates" vid bilarna, vilket fick de europeiska fansen att snabbt ryckas med i den amerikanska evenemangskulturen.
Tyvärr räckte inte det massiva stödet hela vägen på planen; Frankrike dominerade matchen och vann med 3–0 efter två mål av Kylian Mbappé, vilket innebar att Sveriges VM-äventyr tog slut där.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Vad sägs om Kistalights analys, Independence Day Light, om inramningen kring grundspelet i 2026 års Fotbolls VM?

Språk, stil och analys utöver själva spelet?

Kistalights analys av fotbolls-VM 2026 utmärker sig som en kulturkrönika som skiftar fokus från sportstatistik till att skildra turneringen som ett sociologiskt och ekonomiskt fenomen genom en jazzig, personlig prosa. Analysen belyser skiftet mot "sportainment", där USA:s demografi och "soccer moms" förvandlar evenemanget till en organisk folkfest snarare än enbart en kommersiell sportprodukt. För en djupare genomgång, besök Kistalights webbplats.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said: Vad menas med sportainment?19:10

Sportainment är en sammanslagning av sport och underhållning som förvandlar idrottsevenemang till paketerade helhetsupplevelser, ofta med fokus på show, kändisar och mat snarare än enbart sporten. Konceptet är utformat för att locka en bredare publik genom att göra matchdagen till en festival, likt hur fotbolls-VM i USA kan liknas vid en konsertupplevelse.

Thommy Kistalight

You said: Kan det. VM och matchernas inramning även fungera som en happening för en idé om att närma folk. klass, ras och politiska meningsskiljaktigheter för ett bättre samhälle även om det inte är huvudsyftet, se kommersialism och big business?

Ja, absolut. Även om drivkraften bakom sportainment och "big business" är ren kommersialism, fungerar dessa gigantiska evenemang ofta som en kraftfull samhällelig "happening" som överbryggar klyftor. När hundratusentals människor samlas uppstår en tillfällig, parallell verklighet där de vanliga samhällsstrukturerna suddas ut. Det sker framför allt genom tre mekanismer:

1. Det gemensamma språket över klass- och rasgränser På läktaren eller vid en amerikansk "tailgate"-fest på parkeringsplatsen spelar din socioekonomiska status, hudfärg eller politiska åsikt ingen roll. Förenande symboler: När ett mål görs kramar människor som aldrig annars skulle mötas om varandra. Demokratisering genom glädje: Känslan av kollektiv eufori eller kollektiv sorg skapar en direkt, mänsklig empati som bryter ner fördomar snabbare än politiska debatter.
2. Kommersialismens oväntade bieffekt: Det inkluderande rummet Eftersom arrangörerna vill sälja till alla (enligt principen "allt ljus på pengarna"), är evenemangen designade för att vara extremt välkomnande och trygga. Ingen plats för extremism: Big business hatar dålig PR. Därför rensas politisk extremism, rasism och våldsamheter bort direkt av arrangörerna. En trygg arena: Detta skapar en steril men paradoxalt nog mycket inkluderande miljö där familjer, progressiva, konservativa och minoritetsgrupper kan vistas sida vid sida utan konflikter.
3. En levande utopi (Ett "bättre samhälle" i miniatyr) Precis som Kistalight är inne på med USA:s unika demografi, blir arenan en mikrokosmos av hur ett fungerande mångkulturellt och integrerat samhälle kan se ut. Under några veckor visar miljontals människor att det går att leva, festa och fira tillsammans över gränserna utan att de djupa politiska eller rasmässiga klyftorna i USA (eller världen) exploderar. Det är kanske en ytlig och tillfällig gemenskap, köpt för dyra biljettpengar – men som en symbolisk happening visar den att viljan och förmågan till mänsklig samhörighet finns där under ytan.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said: Kan detta liknas vid medeltida karnevaler där människan liksom får glömma sig själv under eventet?19:16

Ja, det är en helt briljant analogi. Att likna dagens megasport-event vid medeltida karnevaler är antropologiskt och sociologiskt mitt i prick. Den ryska litteraturforskaren Michail Bachtin utvecklade just teorin om "karnevalism", och det som händer på VM-arenorna i USA idag speglar de medeltida karnevalerna på flera slående sätt:

1. Världen uppochner (Det tillfälliga avbrottet)Under medeltiden var karnevalen den enda tidpunkten då bönder fick driva med kungen och kyrkan utan att bli straffade. Allt vändes uppochner. Idag: En vd i kostym och en fabriksarbetare står i samma kö, målade i ansiktet, iklädda likadana plastiga lagtröjor och skriker ikapp. Klassmarkörerna suddas ut. Samhällets vanliga hierarkier pausas under 90 minuter plus tilläggstid.

2. Att förlora sig själv i kollektivet i karnevalen fanns det ingen gräns mellan skådespelare och åskådare – alla var deltagare. Människan klev ut ur sin strikta, vardagliga roll och blev en del av en "kollektiv kropp". Idag: Det är precis det som händer i ett publikhav på 80 000 personer. Du glömmer dina egna personliga bekymmer, dina politiska åsikter och dina hämningar. När arenan gör "vågen" eller brister ut i ett kollektivt vrål blir du en del av något mycket större än dig själv.

3.  Maskerna och kostymerna som skydd. Karnevalen byggde på masker. Masken gjorde att du kunde släppa din personliga skam och agera ut. Idag: Peruker, ansiktsfärg, flaggor som mantlar och galna hattar fungerar som moderna karnevalsmasker. De ger oss tillåtelse att sjunga falskt, krama främlingar och gråta öppet – beteenden som vi i vardagen (och i synnerhet i det sekulariserade västerländska samhället) vaktar extremt noga. Men det finns en avgörande skillnad: Vem äger festen? Den medeltida karnevalen föddes nerifrån, ur folkdjupet, som en ventil mot makten. Dagens "sportainment"-karneval är köpt och kontrollerad av miljardföretag (FIFA, NFL, Disney). Det är en kommersiell produkt där vi betalar dyrt för att få lov att glömma oss själva för en stund. Men trots att "big business" äger kulisserna, är de mänskliga känslorna och den sociala sammansmältningen på läktaren fortfarande äkta – en modern, global karneval där vi för ett ögonblick tillåts vara bara människor tillsammans. Skulle du vilja dra trådarna vidare till hur denna amerikanska eventkultur skiljer sig från den traditionella europeiska fotbollskulturen, eller vill du fokusera mer på hur Kistalight fångar denna stämning i sin text?

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said:
Gåshud, intense feeling, när skottska supportrar sjunger, spelar säckpipor, Wild flowers of Scottland och brasilianska fans med sambatoner sjunger sina hymner, vilka ursprungliga känslor spela det emot? 19:21

När de skotska säckpiporna tonar ut i "Flower of Scotland" eller när de brasilianska fansen förvandlar läktaren till en pulserande sambakarneval, är det inte längre bara underhållning eller sport. Det är ett fenomen som träffar människan på en djupt biologisk och evolutionär nivå. Den gåshud (goosebumps) och den intensiva känsla av rördhet du beskriver spelar direkt på våra mest ursprungliga, nedärvda mänskliga behov:
1. Stamgemenskap och överlevnad (Tribalism)I hundratusentals år var människans överlevnad helt beroende av klanen eller stammen. Att stå ensam innebar döden. När tusentals röster sjunger samma hymn i exakt samma takt aktiveras vårt urgamla stamsinne. Gåshuden är en biologisk signal (en så kallad pilomotorisk reflex) som historiskt sett hände när stammen samlades för att visa styrka, försvara sitt territorium eller fira en framgång. Det skapar en akut känsla av trygghet och absolut tillhörighet.
2. Kollektiv effervescens (Den delade energin)Sociologen Émile Durkheim myntade begreppet kollektiv effervescens för att beskriva den elektriska energi som uppstår när en grupp människor samlas och simultant utför samma ritual (som att sjunga eller dansa). Det är en form av sekulär, helig upplevelse. Gränserna för ditt eget "jag" suddas ut, och du smälter samman med kollektivet. Hjärnan översvämmas av oxytocin (anknytningshormonet) och endorfiner, vilket ger den där intensiva, nästan rörande lyckokänslan.

3. Det musikaliska ur-språket och rytmenInnan människan hade ett utvecklat talspråk kommunicerade vi med rytmer, trummor och tonlägen för att synkronisera våra känslor inför jakt eller rituella danser. Säckpipans utdragna, klagande borduntoner (drone-ljud) efterliknar mänskliga rop på ett sätt som väcker omedelbar melankoli och stolthet.Sambans polyrytmer talar direkt till vårt motoriska system – det är omöjligt för kroppen att sitta helt stilla eftersom rytmen imiterar höjd puls och kollektiv rörelse.
4. Nostalgi och rötter (Det transgenerationella) Hymnerna bär på historiskt trauma, kamp och triumf. När skottarna sjunger om att skicka hem "Proud Edward's army" handlar det inte om modern politik, utan om att ge röst åt generationer av förfäder. Att höra detta väcker en djupt rotad vördnad för historien och de som gått före oss. Det påminner oss om vår egen förgänglighet och att vi är en del av en obruten kedja av människor. Det är detta som gör fotbolls-VM så unikt: mitt i den hyperkommersiella, plastiga "sportainment"-miljön lyckas supportrarna stjäla tillbaka arenan och förvandla den till en urgammal, rituell eldstad där mänskligheten möts i sina mest basala, vackra uttrycksformer.Om du vill kan vi utforska hur andra länders unika läktarkulturer (som de argentinska hinchas eller den isländska vulkanvulkanen) spelar på samma strängar, eller vill du titta på hur musik och fotboll har formats historiskt? AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said;

Just skottarna tycks inte riktigt bekymrade över att de förlorar, bara man kämpar väl, en sorts underdog position, som ska bli bekräftat. Något liknande tycktes en gång i tiden gälla svenska Hammarby fotboll, där kunde kämpa väl ersättas av snygga dragningar, passningar, en dragning eller tunnel så var man nöjd, i bägge fallen just inga vinnarkulturer, varför?19:27
 
Det du beskriver hos både de skotska landslagssupportrarna (The Tartan Army) och det historiska Hammarby IF är sociologiska skolboksexempel på hur en identitetskultur kan bli viktigare än en vinnarkultur. När en klubb eller ett landslag omfamnar underdog-rollen, "den vackra förlusten" eller fokuserar på estetik framför resultat, beror det på tre djupgående mekanismer:
1. Självbevarelsedrift genom "romantisk fatalism" Om man håller på ett lag som historiskt sett sällan vinner de största pokalerna (som Skottland i VM-sammanhang eller Hammarby under 1900-talet), måste man skydda sitt psyke. Sköld mot besvikelse: Om det enda målet är att vinna, blir fotbollen en källa till konstant lidande. Genom att flytta målstolparna från resultattavlan till hur man uppträder skapar man en osårbar identitet. Vinsten i förlusten: Skottarna vinner läktarmatchen genom sitt goda humör och sin passion; Hammarby vann genom att vara det mest bohemiska och charmiga laget. På så sätt blir man "moraliska vinnare" oavsett vad matchen slutar.
2. Snygghet och karaktär som statusmarkörer i dessa kulturer ersätts vinsten av andra valutor. För det äldre Hammarby (Söderkis-kulturen) handlade det om klass och stil: man var söderkisar som spelade med en cigarett i mungipan och klackade bollen. En perfekt tunnel eller en delikat cykelspark gav högre status på läktaren än en cynisk 1–0-seger via en fast situation. För skottarna är valutan "hjärta" (grit). Att se spelarna springa tills de stupar mot en övermäktig motståndare bekräftar den skotska självbilden av att vara det stolta, arbetande folket som vägrar vika ner sig för stormakter (historiskt sett England).
3. Rädslan för att förlora sin själ i en genuin vinnarkultur (tänk Real Madrid, Tyskland eller historiskt sett IFK Göteborg) krävs det disciplin, cynism, strikt taktik och ibland tråkigt spel. För supportrar i Hammarby eller Skottland har detta ofta setts som "själlöst" och sterilt. Man är rädd för att en jakt på titlar ska radera ut det som gör laget unikt. Man vill hellre förlora med flaggan i topp och med bibehållen värdighet, än att vinna genom att vara tråkiga och beräknande. Detta skapar en helt annan form av lojalitet. Det är en gemenskap som inte är villkorad av framgång. Det gör supportrarna extremt trogna, eftersom festen och samhörigheten fortsätter på puben efteråt, helt opåverkad av resultatet på planen. Tycker du att den moderna fotbollens extremt kommersiella och resultatinriktade natur håller på att utrota dessa romantiska subkulturer, eller ser du spår av dem även bland dagens yngre supportrar?

Thommy Kistalight

AI via Kistalight
Kistalight said:

Jäkligt bra svar! Påminner inte detta också om amerikansk läktarkultur och grilla på parkeringsplatsen? 19:31

Tack! Kul att du gillar analysen – och du har helt rätt, kopplingen till den amerikanska parkeringskulturen är klockren. Det finns en direkt mental bro mellan Skottlands pubromantik, Hammarbys söderkis-bohemism och den amerikanska tailgating-kulturen. Här är varför det här sättet att grilla på parkeringsplatsen fungerar på precis samma sätt:
1. Festen flyttas från planen till asfalten I USA (framför allt inom amerikansk fotboll och college-idrott) är själva matchen ofta bara en bisak. Den riktiga sammankomsten sker på parkeringsplatsen utanför arenan. Ett eget mikrosamhälle: Folk rullar in med gigantiska pickis-bilar, fäller upp tält, startar enorma grillar, dricker öl och spelar spel flera timmar före avspark. Resultat-immunitet: Precis som för skottarna är den sociala ritualen – gemenskapen med familj, vänner och grannar – helt immun mot hur själva matchen slutar. Du kan inte få en dålig lördag om barbecue-köttet blev perfekt, oavsett om ditt lag förlorar med 40–0.
2. Underdog-mentaliteten på college-nivå Inom amerikansk college-idrott (college football) hittar vi den absolut starkaste tailgating-kulturen. Där finns hundratals skolor som aldrig kommer att vinna det nationella mästerskapet. I stället bygger de sin hela identitet på att ha "den bästa stämningen", "det bästa receptet på rökt högrev" eller att de är mest högljudda. Det är en exakt amerikansk motsvarighet till Hammarbys stolthet över en snygg tunnel eller skottarnas stolthet över sitt goda humör.
3. En demokratisk "happening" i bilismens förlovade land i Europa och Sydamerika möts supportrar på lokala pubar eller marscherar tillsammans genom städerna. Eftersom USA är byggt runt bilen och gigantiska arenor mitt ute i ingenting (omgivna av enorma hav av parkeringsplatser), blev parkeringsplatsen den amerikanska motsvarigheten till det europeiska torget eller puben. Det är där klasser och bakgrunder smälter samman över en bit grillat kött. Genom att FIFA under VM 2026 tvingades använda de enorma NFL-arenorna (som MetLife i New Jersey eller AT&T i Dallas), krockade dessa två världar. De europeiska och sydamerikanska fansen sög snabbt upp den amerikanska tailgating-traditionen och skapade en helt ny, global hybridkarneval på asfalten.

Thommy Kistalight

Lite röj och sportaiment light från Ullevål Oslo innan matchen mot Brasilien för Norge med Händerna i luften, deras inofficiella VM-låt.🎸⚽️🎷🎺😎

Kistalight via AI
Kistalight said:

You said: Tjoho, detta var lite av en kunskapsresa, kul, måste väl vara en positiv samhällsföreteelse med sådan supportkultur!
Tror att att det är svårt att överföra tailgating till Europa, finns inte plats med sådana parkeringar och sådan bilkultur men andemeningen borde kunna vara något, förbrödning av tuffa hårda supporterligor, vad sägs?


Det har verkligen varit en fantastisk kunskapsresa att vrida och vända på dessa perspektiv tillsammans med dig! Du har helt rätt i din geografiska analys: den fysiska tailgating-kulturen går inte att kopiera rakt av till Europa. Europeiska arenor ligger ofta trångt inbäddade i stadsmiljöer, och vi har varken de enorma asfalthaven eller pickup-bilarna som krävs för att göra det logistiskt möjligt. Men andemeningen – idén om förbrödning och att avväpna destruktiv rivalitet – är otroligt kraftfull och något som den europeiska supporterkulturen ständigt brottas med. Om vi tittar på hur denna andemening kan fungera som en positiv samhällsföreteelse för att mjuka upp tuffa supporterligor, kan vi dela upp det i tre spännande spår:
1. Från territoriellt våld till kreativ rivalitet De hårda kärnorna av europeiska supportrar (ultras och firmor) bygger mycket av sin identitet på att försvara sitt territorium och visa sig tuffast. Tailgating-andan handlar istället om att bjuda in. Den gemensamma zonen: Om man i Europa kan skapa neutrala, öppna festivalområden (Fanzones) utanför arenorna där fans kan mötas över mat och musik innan adrenalinet pumpar igång inne på läktaren, bryts den fientliga anonymiteten. Det är mycket svårare att slåss med någon som du nyss skålade eller diskuterade en snygg fint med.
2. "The Tartan Army"-effekten som förebild De skotska fansen visar att man kan vara extremt passionerad och högljudd utan att vara aggressiv. När de invaderar en stad handlar det inte om att skrämma lokalbefolkningen, utan om att festa med dem. De har lyckats göra det "coolt" i sin egen kultur att vara den gladaste och mest omtyckta supportergruppen. Om europeiska ligor kan skifta statusen bland unga fans från att vara "farlig" till att vara "bäst på fest och inramning", skulle mycket vara vunnet.
3. Hammarby-faktorn: Fokus på det karnevaliska När supporterkulturen fokuserar på det medeltida karnevalsinslaget – tifo-arrangemang, flaggor, humoristiska sånger och ironi (precis som det historiska Bajen eller skottarna) – blir tröskeln högre för det rena våldet. Det kreativa skapandet på läktaren blir en ventil för de starka känslorna, vilket kanaliserar energin till något djupt positivt för samhället. Sammanfattningsvis är fotbollskulturen när den är som bäst precis den där samhällsnyttiga "happeningen" vi pratade om. Den kommersiella sportainment -maskinen må äga arenorna, men det är fansen – vare sig de grillar på en parkering i New Jersey, dricker bärs på Södermalm eller spelar säckpipa i Edinburgh – som står för den äkta, mänskliga förbrödningen.
Stort tack för ett otroligt inspirerande samtal runt Kistalights text och fotbollens djupare själ!

© Thommy Sjöberg

Independence Day Light

 

I dag uppmärksammar vi USA på deras nationaldag, Independence Day, Fourth of July, gnolar lite på Star Sprangled Banner, tänker oss liksom några harmoniska stötar från en altsax med be bop takter och gläds åt Fotbolls VM.

En fantastisk fin stämning kring matcher, publik och arrangemang så här långt! Hur gick det med biljettpriserna, från början till synes svindyra ... FIFA med ett begränsat andel tilldelning till de de deltagande ländernas förbund och sedan dynamisk prissättning för resten av biljetterna, som till en början fick priserna för attraktiva matcher, final mm, att nå fantasinivåer. Hursomhelst tycks biljettpriserna ha stabiliserat sig. Verkar finnas ett tredje kretslopp för försäljning (hemliga släpp från FIFA) och utsålt, full house, mest överallt på de gigantiska arenorna, samtidigt som de dynamiska priserna dumpas, aj aj, oj oj för denna kapitalism, men kul kul är det på läktarna och folk verkar inte ha intecknat värdet på sommarstugan för att kunna gå på match.

 Lyckliga fans får (köper) biljetterna i ett multikulti Amerika, demografin i USA, gör att det kring de stora städernas arenor alltid finns möjliga etniciteter för att fylla ut fanskaran både med latinos, européer, asiater och afrikaner när fotbollsturisterna inte hänger med i resorna över jättekontinenten. Dessutom har soccer, europeisk och sydamerikansk fotboll, blivit störst i USA när det gäller antal utövare. Soccer moms and dads, medelklassen, väljer hellre en billigare och mindre tuff sport för sina barn och ungdomar och sporten är populär på många highschools, kanske är det dessa mums and dads med fotbollskids som hittar vägen till arenorna med dumpade priser.

Matcherna liknar mer stora event, Atlanta, Miami, Houston, Dallas, L. A. San Fran, Philly, Boston and New Jersey, kunde vara en serie konserter med Stones, Taylor Swift, Beyonce eller Bruce Springsteen men även hemmaplan för de stora lagen i amerikansk fotboll eller Superbowl. Ländernas supportrar är inte så mycket rivaler, här gäller party och fest, fansen samlas gärna timmar före avspark på de jättelika parkeringarna; med husbilar, de spänner upp solskydd och tält, grillar, dricker bärs, sjunger och umgås över nationsgränserna, alla är en stor familj bortom ras och nationsgränser på fotbollshappening, skulle kunna vara ett multikulti projekt och visa på förbrödning, en av idrottens idéer och grundbultar.

Matcherna inleds med pampig men inte svulstig ceremoni, i mittcirkeln lagen, domargänget, avbytarna, ledarna, små fotbollsbarn framför startelvorna, matchbollen, funktionärer, och utlagda nationsflaggor, nog kan man skönja olika teman i nationalsångerna, hos Frankrike, USA, kanske Canada stråk och ton av frihetsprojekt, hos gamla kolonialländer toner av överhet (gud, konung och fosterlandet), medelhavsländer och deras gamla kolonier, sprutt av både operett och militärmarsch. 

En toppeninledning var matchen mellan Scotland och Brasilien. Skottarna med sina säckpipor, The Tartan Army, förstärkt med brittisk pilsner, sång Flower of Scotland med massor av decibel, gott humör och ett aldrig sviktande godmod, skottarna är som bäst i spelet utan boll, det vill säga när de kämpar i underläge, fansen sjunger och de är vana att ta en förlust. Brassarnas sambafölje är inte dumma de heller, men deras nationalsång liknar mest en combo av struttig operett, marsch och bananrepublik. Mild, godmodig nationalism med glimten i ögat med stråk av multikulti i Miami, utdruckna bärs och gåshud. Hur det gick i matchen, 3-0 till brassarna, måldans med Junior och hörnflaggan, och skottarna gick inte till slutspel den här gången heller men färg och liv skänkte deras fans till platser som Boston och Miami.

Matcherna är TV-anpassade, hydration break i mitten av halvleken passar bra i värmen, mest anpassad för reklam, passar bra i SVT för lite inslag av fördjupning i kommentarerna. Arrangörerna passar på med att köra slagdängor i arenan, just a small town girl, musik som dånar i anläggningen. Inslaget är mycket kritiserat av traditionella fotbollsexperter och förståsigpåare, men har kanske kommit för att stanna och är absolut en stämningshöjare. Riktigt bra är att domarna inte blåser i onödan när känsliga spelare agerar döende svanen vid minsta närkontakt och inte får ligga och rulla på planen och vänta på fysterapeutens frysspray, basta basta upp och hoppa spelet går vidare, detta är en commercial.

Så här på The Independence Day, 4 juli, är fotbolls-VM kommen till åttondelsfinalerna, knallen var Tyskland utslagna av Paraguay (brutalfotboll) och den positiva överraskningen är Cap Verde som skakar om både Spanien, Uruguay och Argentina. Kul för oss som gillar när underdogs står upp emot de stora, annars verkar de stora länderna Frankrike, Spanien, Argentina, även om Cap Verde hade Argentina i gungning, så de stora övertygar även om det skaver i några matcher, kanske har Les Bleu övertygat mest, är det de kommande mästarna? Sverige står upp hyfsat bra i första halvlek mot Les Bleu sedan är det kört, o-3, ok ändå, bästa matchen mot Japan, laget håller ihop 1-1 och går till slutspel, 5-1 mot Tunisien var förstås toppen, och 1-5 mot Nederländerna mindre kul, gav ändå 7-7 i målskillnad och fyra poäng i ladorna och näst bästa trea inför slutspelat, ser ut som Potter har ett ungdomligt lag med spännande framtidsmöjligheter. Klart godkänt men inte När vi grävde guld i USA!

Visst är det kul med USA som lyckad VM-arrangör, här får nationen tillfälle att reparera lite av sitt skamfilade rykte i världen när det gäller mjuka värden, soft power, som under Trumps andra period nått sådana bottennivåer, allt från humanitär hjälp genom FN, stöd till reaktionära regimer och ledare, flirtandet med Putin, det taffliga kriget med Iran och Hormoz-sundet, brist på insatser mot klimatförändringar, hybrisfirandet i Vita Huset, kamp mot media och universitet, taffligheten med brist på regleringar när det gäller Techmiljardärer, läkemedel- och oljeindustrin, impulsiviteten och oförutsägbarheten när det gäller Trumps ledarskap som president och handelsavtal och tullar, mm ...

Grejen är, the grey of the day, så här på 250-årsdagen, grattis USA, är att fotbollens popularitet beror delvis på den förändrade demografin i USA, det är inte längre "de vita ugh ugh" som dominerar i storstadsregionerna utan mer asiater, latinos, och afroamerikaner (afrikaner) som gillar fotboll och tar plats i samhället, dessutom tycker många välutbildade i medelklassen att soccer är en trevligare och billigare idrott än de grabbigare mycket amerikanska idrotterna som amerikansk fotboll, baseball och hockey. 

Soccer är inte Make America Great Again utan mer en idrott för mjukisar, intellektuella och alla de Trump misstänker behöver utvisas, kort sagt en allt för europeisk sport, men nu genom VM tycks den få ett riktigt stort genombrott i USA med, kul kul, fullsatta arenor.

Grattis USA 250 år och grattis fotbollen, just a small town girl, till så många roliga arrangemang och matcher!

© Thommy Sjöberg

Brassaï Light

La Mome Bijou au Bar de la Lune Montmartre bild Brassaï med parisnattens egen Mona Lisa från utställningen Paris hemliga tecken (foto från mobil Thommy Sjöberg)

Kistalight har varit på Moderna Museet och följt en visning av fotografen Brassai en legendar i den moderna fotografin. Visningen var med Anna Tellgren intendent för museets fotografiska samling och curator för utställningen Paris hemliga tecken med fotografier av Brassaï som just nu visas på museet. Till utställningen finns även en katalog, inbunden, med förord av Moderna Museets chefintendent Gitte Örskou. Övriga texter är Paris hemliga tecken (central text) av Anna Tellgren tillika redaktör för katalogen, Brassaï Liv och verk av Philippe Ribeyrolles (systerson till Brassaï), kapitel med bilder 53 stycken, ett kapitel om graffiti  av Brassaï, och slutligen Nina Bouraoui Arm i arm i natten. Bouraoui som vet något om Paris hemliga liv och om natten i La Cité Lumiere och kan skriva vackert om poesin i Brassaïs bilder.

Vi följer en av Anna Tellgrens visningar på plan 2 i Muséet. Utställningen är skapad som en resa genom natten i Paris tillsammans med arkitekten Ann Bexellius, större visningsrum ackompanjeras med mindre passager (gator, avenyer, torg, i kanten gränder) som ett mönster från stadens form.

Förälskat par på litet Café Place d´ Italie Brassaî från foto mobil Thommy Sjöberg

Vi börjar utställningen, bokens, resa genom natten i skymningen för att arbeta oss fram genom natten till gryningen. Följeslagare blir kärlekspar frän danspalats Le Bal de Quatre Saisons, kärlekspar på bänkar tillsammans med clocharder, kändisar i nattlivet som Kiki från Montparnasse, La Mome Bijou (Brassaïs personliga variant av parisnattens Mona Lisa), kantat av prostituerade på gator och bordeller, opiumrökare i dvala tillsammans med katt, homosexuella på maskerader och salonger, berömt porträtt av tjocka Claude (lesbisk) och hennes väninna, Claude som samarbetade med nazisterna och senare blev avrättad. När natten framskrider dyker även en ikonisk plats som Moulin Rouge upp och lättklädda (Light) långbenta modeller från Folies Bergére. Nattens arbetare med tunga sysslor från Hallarna i Paris, slaktare och bärare (porteurs) fångas i svulstiga bilder samtidigt som nattens gäng i gränderna är just inga svärmorsdrömmar medan cyklande gendarmer gör en razzia i Montmartre. 

Brassaï fångar även staden Paris atmosfär med 1930-talets gasljus, poetiskt skimmer av fukt och dimma, möjligen gryning och en ny dag, här trappor i Montmartre i en lyrisk och skulptural form, klara rutmönster, skuggor, lyktor, räcken och gåvänliga trappsteg, en arkitekt skulle kunna bli grön av avund, foto från mobil Thommy Sjöberg. Andra stadsbilder är husgavlar med skorstensrester, fotografi och kubism i häftigt samarbete, pråmar på Seine, regn och snö på gator, målare under bro och Pont Neuf. 

En annan grupp av bilder är porträtt av konstnär och författarvänner; Picasso, Henry Miller, Anaïs Nin och Salvador Dali. Ovan en gruppbild från spexig teater med Picasso, Sartre, Beauvoir, Camus m fl som sätter upp satirisk pjäs, Åtrån fångad i svansen. Bild Brassaï, foto från mobil Thommy Sjöberg

Det finns ekon av konsthistorien i Brassai fotografier, han var en mångsidig man från Ungern, utbildad på konsthögskola i Budapest 1918 och senare Berlin 1920, till Paris kom han 1924 från början försörjde han sig genom att skriva artiklar i ungerska och tyska tidningar illustrerade med egna bilder. Brassaï var både målare, fotograf, journalist, författare, skulptör, illustratör och filmare. Ibland plågades han av den inre dragkampen mellan uttrycksformerna men oftast blev det ett intensivt växelbruk.

Urscen med graffiti från serien Images Primitives Brassaï foto från mobil Thommy Sjöberg

I sina vandringar i Paris, på spaning, hittade han även fram till graffiti, nog så modernt men också ett uttryck för stadens hemliga tecken, ett uttryck bortom medelklassens salonger, gallerier och museer. Det blir texter och dokumentation med bilder av uttryck, graffiti, som Brassaï såg som ett sorts urväsen för konst. Brassaïs bilder hittade där så småningom vägen till New Yorks konstscen och museer och Kistalight undrar om inte en pop och graffitikonstnär som Jean Michel Basquait har tagit intryck av Brassaïs fotografier av graffiti.

Brassaïs speciella karaktär, lyriska lyster i bilderna hör till en del av att han är en analog fotograf, från början omkring 1930, använde han en bälgkamera med glasnegativ sedan en Rolleiflex, blev knuten till en bildbyrå Rapho och kom att huvudsakligen försörja sig som fotograf. Berömmelsen vilade på hans parisbilder, porträtt av författare, konstnärer och hur han banade en ny väg, rentav pionjär, för graffitin. Det är svårt att tänka sig att det går att nå samma konstnärliga höjder med digital fotografi och kameror eller är det bara olika uttryck för olika perioder i fotografins historia?

Bouche de gaz Image latentede la serie i Propositions du mur, graffiti,nästan ett modernistiskt landskap av tecken och former. Bild från mobile Thommy Sjöberg

 Brassaï har påverkat svenska fotografer som Rune Hassner, Tore Johnson och alldeles säkert inspirerat konstfotografer som Christer Strömholm, med Vännerna från Place Blanche, och Anders Pedersen, med Café Lehmitz, där de liksom Brassaï fungerade som ett litet titthål på en för vanligt folk främmande och skrämmande värld så där bortom den trygga medelklassens normer.

Betyg fem förälskade par av fem på ett litet Café vid Place d´Italie, bild Brassai, foto Thommy Sjöberg  mobil

Jane Birkin med remixad version, arr Serge Gainsbourg, av Comment te dire adieu från en annan tid i Paris när det begav sig.

© Thommy Sjöberg

 

Gula Fläcken Light

 

Visst har vi läst, nyårslöfte, Gert Wingårdhs Gula Fläcken Arkitektens Memoarer under våren. 

Byggnadskonst och miljöer har vi varit intresserade av hela vårt vuxna liv, som panschis allt mer metodiskt och upptäckande, vi ser ständigt program på TV med Gert folkbildaren i arkitektur.

Kistalight drömde vagt om att bli arkitekt i sin ungdom, hade t o m sökt utbildningen och stod på reservplats men började aldrig i den brutalistiska bunkern (arkitekthögskolan) på Östermalm. Mest handlade det nog om en romantisk konstnärsdröm, och kanske omedvetet, att bearbeta, komma underfund med, en knepig barn och ungdom. Se Modernism, Bygglåda för Byråkrati och Ungdomliga ... !

Det var (är) spännande att läsa Gert Wingårdhs memoarer.

Ett liv med studier, skisser, entreprenörskap, husbyggen, spännande samhällsförändringar, folkbildare och förstås ett privatliv som kunde vara nog så knepigt. 

Wingårdh är öppen med sitt liv, inte bara en memoar utan nog så mycket självbiografi, förfäder med farfar som grundade en fabrik och en förmögenhet, pappa Bo som bröt sig loss och gick sin egen väg men aldrig riktigt uppskattade Gert som arkitekt och konstnärlig kreatör, den ibland känslokalla mamman Ulla som inte heller accepterade Gert som kreatör eller tog in hans första hustru Annika till sin familj.

Sprickor och krackeleringar hos den övre medelklassen skymtar alltså mellan raderna på Gerts väg till entreprenör med stor firma, som framgångsrik arkitekt med konstnärliga och drastiska visioner som omsatts i prisbelönta byggnader.

Gert som blir symbol för modernism gentemot traditionell byggnadskonst och nyklassicism och som arkitekt kommer i skottgluggen för Arkitektupproret. 

En rörelse som säkert skulle må bra av att läsa Gerts bok om hur det går till när tävlingsbidrag ska bli hus och byggnader eller när en beställare och uppdragsgivares önskemål ska tillgodoses.

Ett exempel i boken är till och ombyggnad av svenska ambassaden i Berlin där tre olika parters krav (förutsättningar) ska genomföras, till grund ligger ett vinnande tävlingsförslag för Berlins samlade ambassadområde (ej Wingårdh), staden Berlin och svenska UD syn på hur de vill ha sin ambassad, alltså tre storheters villkor att anpassa sig till. Wingårdh vinner med sitt tävlingsförslag, tomten i Berlin har tre sidor, blir mot Finland ljus, vit finsk granit, mot Norge norsk grön marmor, mot övriga dvs omvärlden glas, öppet transparant som speglar just sin omvärld. Allt inom budget och nöjda uppdragsgivare.

Kul skiss där och just skisserna går som en röd tråd genom boken (en memoar av skisser). Det börjar under utbildningen på Chalmers där studierna under efterdyningarna till 68 med stormöten, radikalisering och att alla bara ska få godkänt på sina kurser så uppstår ett tomrum för klassiska studier. Gert med vänner genomför egna studier kring intressanta byggnader och arkitekter med föredrag och opponenter och ett praktiskt skissande, kul tycker Kistalight.

Gert är en arkitekt med en skissande konstnärs själ som söker sitt uttryck för platser och byggnader. Vi kommer att tänka på Slas som i sina teckningar gärna försökte fånga en plats, en miljö och människor med spretiga streck, kepsen som horisont, och ljuset mellan strecken i skissen, en konstnär med sinne för staden och dess former, en konstnär med en arkitekts sinne. 

Några skisser vi gillar genom boken är förutom Berlin ambassad, Villa Hansson Göteborg, SALK institute - LA Jolla (genialiskt enkelt), Sand och Tofta, Flygledartornet på Arlanda (flyttfågel och fågelbo) spanar vi gärna in när vi är där, Chalmers kårhus, Universum Göteborg, pianopaviljongen Lahtis, svenska ambassaden Washington D. C. Citadellbadet Landskrona, Sven-Harrys konstmuseum Stockholm (kul hus med guldgul fasad gick förbi häromdagen), Aula Medica Solna (förrädisk enkel), Naturum Tåkern (genialisk enkel även där speciellt i det praktiska utförandet), ...

Skiss från förslag till utbyggnad av Liljevalchs (omstritt och kritiserat bygge men Kistalight vägrar att delta i drevet tycker att det är ett spännande projekt som vi ännu inte har lyckats smälta, påminner något om en äggkartong, doft av rå betong. Vi såg en av de första utställningar där med en konstnär som gjorde intryck, Harald Lyth, passade perfekt för miljön, betong och ljus. 

Fler kul skisser Vattentornet Helsingborg, Constantinsborg Danmark, Äggdal Sand nästan landskaps-skiss från Gerts sommarställe (kan bli en vacker akvarell), Det Stora Blå Baerum, Lyon Musée Des Tissus och Björntand operahus på Frösön Östersund skiss i landskap.

Thompa, Kistalight på spaning i Kista framför Victoria Tower skapat av Wingårdhs arkitektbyrå, fasad med lekfulla mönster, form och speglingar, inspirerat av Charlotte Perellis mikrofon skämtar vår son Love, skulle i alla fall kunna fångas i enkel mikrofon-skiss! 

Det är många roller en arkitekt i ropet ska klara av, inte bara en skissare (tecknare)  med artistiska visioner, en entreprenör som ska tillgodose kunden (uppdragsgivarens intentioner), följa lagar, stadsplanering och byggregler, ekonom som grejar budget, bygga nätverk med de rätta kontakterna, sköta om sin firma och anställda, undvika allt för mycket jetset liv, mat, dryck (fina viner). högt tempo i resor, hinna med sin familj och inte drabbas av parallella kärleksrelationer med damer i sin omgivning. 

Allt detta drabbar Gert, klart att det blir körigt, panikångest slår till under flygning och även detta ska hanteras …

Språk och stil varierar i memoarerna, i de mer självbiografiska bitarna, ungdom, damer, relationer till föräldrarna, mat och vänner, musik och konst blir stilen mer impressionistisk gärna i popjazzrytmer, när Gert berättar om sina skapelser ( byggnader) blir berättartempot lugnare och mer vilsamt att läsa.

Undrar om inte ett sätt att hantera det tuffa och intensiva livet som framgångsrik arkitekt blir att satsa på att bli en folkbildare i TV-program som Husdrömmar och så byggdes Sverige. Där man kan få veta de perfekta måtten för att gå vilsamt i en trappa, något om Gyllene snittet eller historia om funkis, arkitekturens flaggskepp när det gäller modernism. Gert Wingårdh älskar sitt jobb och yrke och rollen som folkbildare blir något av en flykt från sammanträden (trista), förhandlingar och flådiga luncher. Öppenhjärtigt berättar han även att han och fru Karin (arkitekt även hon) slutat dricka vin, mycket tror Kistalight för att han ska kunna ägna sig mer fräscht åt sitt kära arbete med sin arkitektur.  

 Ibland tänker vi att Gert Wingårdh är en utsänd arkitekt från romartiden, en fryntlig man, Romare, som älskar bad och är expert på att rita badhus, vackert formgivna akvedukter, tempel åt överheten och massiva arenor för sport och skådespel åt folket.

I Gerts memoarer får vi även ta del av stenstadens historia, ett collage av byggnader och miljöer som i sitt sammanhang bildar en mosaik av staden, en tidslinje och människors historia, varje byggnad (hus) är större än sin plats på en ritning.

Harald Lyth från utställning Nya Liljevalchs, bild från mobile Thommy Sjöberg 

 

Lusten att skapa hus och byggnader tycker jag, Kistalight, Gert Wingårdh visar i den Gula Fläcken med sina skisser av projekt han genomfört, härliga teckningar, ibland genialiskt enkla, som lämnar utrymme för fantasin och den egna lusten att skapa och där han utnämner antikens Parthenon som tidernas arkitektoniska mästerverk med magisk gul fläck bland kolonnerna.

Att teckna är att utelämna, och att hitta en gul fläck!

Visst finns det även något hur han påverkas både av arkitekterna Borromini och Mies van der Rohe under utbildningen och i slutkapitlet drabbas Gert av en installation på Museum Brandhorst Ten Thousand Wawes av konstnären Isaac Julien, stad, natur, människor och utsatthet, rytmer och bilder, Gert hänger med i den unga generationens uttryck.

Betyg Fem funna Gula fläckar av fem

 © Thommy Sjöberg

Maja C En Gåva till Tennisen

 Maja Chwalinska in action under Franska Öppna på Roland Garros från kvalificerings-rundor till final, 9 matcher, ett schema för en hjälte, förlorade bara ett set på vägen till final med en mycket mångsidig tennis.

Tennisvärlden har fått en ny kelgris, ung tjej 24 år från Polen som just inte så många har hört talas om överraskar med en mycket underhållande tennis.

Borta var pangpang tennis av atletiska amazoner som ser ut som valkyrior från operans värld,  hårdservande babydolls med tom blick eller snabbslående returer från landsmaninna med kvicka steg som mest drar ner skärmen på kepsen och inte gärna kommunicerar med omvärlden.

Här stiger en kul tjej fram med naturlig autenticitet i intervjuer fylld med kloka och välformulerade (festliga) svar både om tennis, sport i allmänhet och erfarenheter så där lite bortom de vanliga framgångsvägarna inom tennis.

Tennis säger Maja C handlar inte bara om att vinna eller förlora matcher. Det handlar om känslor, möten, människor, miljöer och berättelserna omkring spelet. 

Kistalight som varit på Öland under nationaldags-veckan återupplivar några av matcherna och intervjuerna via YouTube, blir glatt överraskad av den mångsidiga tennisen. Här serveras effektiva stoppbollar med elegans, följda av frustrerande lobbar för motståndaren, slicade backhandslag omväxlande med toppade forehands, ibland som ballons med spinn från en vänsterhänt liten tjej som alltid tycktes komma rätt till bollen. På repertoaren finns även volley med finess och forehand med bra tryck om än ej som en hårdslående amazon. 

Kul kul, Kistalight går i spinn för denna gåva till tennisvärlden, fantastiskt för oss (kistalight) som gillar lir, spelsinne och bolltalang av en okänd tjej som förmår hålla ihop liret under så många matcher i en av världens stora tennisturneringar.

Gamla giganter som McEnroe och Agassi vaknar till liv, för vilka är de om inte experter på att känna igen en lirare!

När hon dyker upp, så där från ingenstans på the tenniscourt.

Dessutom vet hon mycket väl vem John McEnroe är! 

Short one video med Maja Chwalinska and John McEnroe.

Do you know who I am? 

Visst, Old vintage tennis liksom!

Annan gammal lirare som går i spinn är  Andre Agassi. 

Du är en gåva till tennisen, säger han till Maja när de samtalar i en intervju i en längre video version, se Maja C and Andre Agassi.

Maja som även har haft en askungesaga, Cinderella tale, på sin väg fram till finalen, bekymmer över hur en fattig kvalspelare som har blivit kvar i turneringen ska ha råd att betala hotellräkningen i väntan på prispengar, fixar sig genom sponsorer från hemlandet Polen. Får frågor om designers till sin varierande tennis outfit, klädsel? 

Sanningen är att den är omväxlande beroende av att hon inte har någon klädsponsor utan får ta ur sin egen resegarderob och inte hinner med tvätten!

Kul, kul!

Det kommer mera … tennisgodis från kvarts och semifinal med Maja C vs Anna K och Diana S, kanske är det så att Maja C med sitt boll och spelsinne och sin omväxlande repertoar med slag får ett övertag mot sina mer hårdslående motsåndare, hon vinner slaget (the Battle) instead of the rally (slagväxling med pangpang) här finns även förmågan att hitta vinklar utöver stoppbollar, lobbar, omväxlande skuren backhand och toppade forehands. 

Vi kollar från kvartsfinalen mot Anna Kalinskaya.

Är det inte också så att Maja C skiftar mellan enhands och dubbelfattad backhand?

Vi kollar även semin mot Diana Shnaider.

 En strateg håller i bollen, wins the battle instead of the rally!

Do you know who I am?

Visst ser det ut som en enhandsfattad dropshot backhand!

Det gäller att vinna de rätta bollarna!

Stort och kul, heja Maja Chwalanska även om bensinen, energin, tog slut i finalen.

Du kunde ha gått hela vägen! 🎾🏆🍾🎷😎

© Thommy Sjöberg