Independence Day Light

 

I dag uppmärksammar vi USA på deras nationaldag, Independence Day, Fourth of July, gnolar lite på Star Sprangled Banner, tänker oss liksom några harmoniska stötar från en altsax med be bop takter och gläds åt Fotbolls VM.

En fantastisk fin stämning kring matcher, publik och arrangemang så här långt! Hur gick det med biljettpriserna, från början till synes svindyra ... FIFA med ett begränsat andel tilldelning till de de deltagande ländernas förbund och sedan dynamisk prissättning för resten av biljetterna, som till en början fick priserna för attraktiva matcher, final mm, att nå fantasinivåer. Hursomhelst tycks biljettpriserna ha stabiliserat sig. Verkar finnas ett tredje kretslopp för försäljning (hemliga släpp från FIFA) och utsålt, full house, mest överallt på de gigantiska arenorna, samtidigt som de dynamiska priserna dumpas, aj aj, oj oj för denna kapitalism, men kul kul är det på läktarna och folk verkar inte ha intecknat värdet på sommarstugan för att kunna gå på match.

 Lyckliga fans får (köper) biljetterna i ett multikulti Amerika, demografin i USA, gör att det kring de stora städernas arenor alltid finns möjliga etniciteter för att fylla ut fanskaran både med latinos, européer, asiater och afrikaner när fotbollsturisterna inte hänger med i resorna över jättekontinenten. Dessutom har soccer, europeisk och sydamerikansk fotboll, blivit störst i USA när det gäller antal utövare. Soccer moms and dads, medelklassen, väljer hellre en billigare och mindre tuff sport för sina barn och ungdomar och sporten är populär på många highschools, kanske är det dessa mums and dads med fotbollskids som hittar vägen till arenorna med dumpade priser.

Matcherna liknar mer stora event, Atlanta, Miami, Houston, Dallas, L. A. San Fran, Philly, Boston and New Jersey, kunde vara en serie konserter med Stones, Taylor Swift, Beyonce eller Bruce Springsteen men även hemmaplan för de stora lagen i amerikansk fotboll eller Superbowl. Ländernas supportrar är inte så mycket rivaler, här gäller party och fest, fansen samlas gärna timmar före avspark på de jättelika parkeringarna; med husbilar, de spänner upp solskydd och tält, grillar, dricker bärs, sjunger och umgås över nationsgränserna, alla är en stor familj bortom ras och nationsgränser på fotbollshappening, skulle kunna vara ett multikulti projekt och visa på förbrödning, en av idrottens idéer och grundbultar.

Matcherna inleds med pampig men inte svulstig ceremoni, i mittcirkeln lagen, domargänget, avbytarna, ledarna, små fotbollsbarn framför startelvorna, matchbollen, funktionärer, och utlagda nationsflaggor, nog kan man skönja olika teman i nationalsångerna, hos Frankrike, USA, kanske Canada stråk och ton av frihetsprojekt, hos gamla kolonialländer toner av överhet (gud, konung och fosterlandet), medelhavsländer och deras gamla kolonier, sprutt av både operett och militärmarsch. 

En toppeninledning var matchen mellan Scotland och Brasilien. Skottarna med sina säckpipor, The Tartan Army, förstärkt med brittisk pilsner, sång Flower of Scotland med massor av decibel, gott humör och ett aldrig sviktande godmod, skottarna är som bäst i spelet utan boll, det vill säga när de kämpar i underläge, fansen sjunger och de är vana att ta en förlust. Brassarnas sambafölje är inte dumma de heller, men deras nationalsång liknar mest en combo av struttig operett, marsch och banandiktatur. Mild, godmodig nationalism med glimten i ögat med stråk av multikulti i Miami, utdruckna bärs och gåshud. Hur det gick i matchen, 3-0 till brassarna, måldans med Junior och hörnflaggan, och skottarna gick inte till slutspel den här gången heller men färg och liv skänkte deras fans till platser som Boston och Miami.

Matcherna är TV-anpassade, hydration break i mitten av halvleken passar bra i värmen, mest anpassad för reklam, passar bra i SVT för lite inslag av fördjupning i kommentarerna. Arrangörerna passar på med att köra slagdängor i arenan, Just a smalltown girl, musik som dånar i anläggningen. Inslaget är mycket kritiserat av traditionella fotbollsexperter och förståsigpåare, men har kanske kommit för att stanna och är absolut en stämningshöjare. Riktigt bra är att domarna inte blåser i onödan när känsliga spelare agerar döende svanen vid minsta närkontakt och inte får ligga och rulla på planen och vänta på fysterapeutens frysspray, basta basta upp och hoppa spelet går vidare, detta är en commercial.

Så här på The Independence Day, 4 juli, är fotbolls-VM kommen till åttondelsfinalerna, knallen var Tyskland utslagna av Paraguay och den positiva överraskningen är Cap Verde som skakar om både Spanien, Uruguay och Argentina. Kul för oss som gillar när underdogs står upp emot de stora, annars verkar de stora länderna Frankrike, Spanien och Argentina övertyga även om det skaver i några matcher, kanske har Les Bleu övertygat mest, är det de kommande mästarna? Sverige står upp hyfsat bra i första halvlek mot Les Bleu sedan är det kört, o-3, ok ändå, bästa matchen mot Japan, laget håller ihop 1-1 och går till slutspel, 5-1 mot Tunisien var förstås toppen, och 1-5 mot Nederländerna mindre kul, gav ändå 7-7 i målskillnad och fyra poäng i ladorna och näst bästa trea inför slutspelat, ser ut som Potter har ett ungdomligt lag med spännande framtidsmöjligheter. Klart godkänt men inte När vi grävde guld i USA!

Visst är det kul med USA som lyckad VM-arrangör, här får nationen tillfälle att reparera lite av sitt skamfilade rykte i världen när det gäller mjuka värden, soft power, som under Trumps andra period nått sådana bottennivåer, allt från humanitär hjälp till SIDA, stöd till reaktionära regimer och ledare, flirtandet med Putin, det taffliga kriget med Iran och Hormoz-sundet, brist på insatser mot klimatförändringar, hybrisfirandet i Vita Huset, kamp mot media och universitet, taffligheten med brist på regleringar när det gäller Techmiljardärer och oljeindustrin, impulsiviteten och oförutsägbarheten när det gäller Trumps ledarskap som president, mm ...

Grejen är, the grey of the day, så här på 250-årsdagen, grattis USA, är att fotbollens popularitet beror delvis på den förändrade demografin i USA, det är inte längre "de vita ugh ugh" som dominerar i storstadsregionerna utan mer asiater, latinos, och afroamerikaner (afrikaner) som gillar fotboll och tar plats i samhället, dessutom tycker många välutbildade i medelklassen att soccer är en trevligare och billigare idrott än de grabbigare mycket amerikanska idrotterna som amerikansk fotboll, baseball och hockey. 

Soccer är inte Make America Great Again utan mer en idrott för mjukisar, intellektuella och alla de Trump misstänker behöver utvisas, kort sagt en allt för europeisk sport, men nu genom VM tycks den få ett riktigt stort genombrott i USA med, kul kul, fullsatta arenor.

Grattis USA 250 år och grattis fotbollen, just a small town girl, till så många roliga arrangemang och matcher!

© Thommy Sjöberg

Brassaï Light

La Mome Bijou au Bar de la Lune Montmartre bild Brassaï med parisnattens egen Mona Lisa från utställningen Paris hemliga tecken (foto från mobil Thommy Sjöberg)

Kistalight har varit på Moderna Museet och följt en visning av fotografen Brassai en legendar i den moderna fotografin. Visningen var med Anna Tellgren intendent för museets fotografiska samling och curator för utställningen Paris hemliga tecken med fotografier av Brassaï som just nu visas på museet. Till utställningen finns även en katalog, inbunden, med förord av Moderna Museets chefintendent Gitte Örskou. Övriga texter är Paris hemliga tecken (central text) av Anna Tellgren tillika redaktör för katalogen, Brassaï Liv och verk av Philippe Ribeyrolles (systerson till Brassaï), kapitel med bilder 53 stycken, ett kapitel om graffiti  av Brassaï, och slutligen Nina Bouraoui Arm i arm i natten. Bouraoui som vet något om Paris hemliga liv och om natten i La Cité Lumiere och kan skriva vackert om poesin i Brassaïs bilder.

Vi följer en av Anna Tellgrens visningar på plan 2 i Muséet. Utställningen är skapad som en resa genom natten i Paris tillsammans med arkitekten Ann Bexellius, större visningsrum ackompanjeras med mindre passager (gator, avenyer, torg, i kanten gränder) som ett mönster från stadens form.

Förälskat par på litet Café Place d´ Italie Brassaî från foto mobil Thommy Sjöberg

Vi börjar utställningen, bokens, resa genom natten i skymningen för att arbeta oss fram genom natten till gryningen. Följeslagare blir kärlekspar frän danspalats Le Bal de Quatre Saisons, kärlekspar på bänkar tillsammans med clocharder, kändisar i nattlivet som Kiki från Montparnasse, La Mome Bijou (Brassaïs personliga variant av parisnattens Mona Lisa), kantat av prostituerade på gator och bordeller, opiumrökare i dvala tillsammans med katt, homosexuella på maskerader och salonger, berömt porträtt av tjocka Claude (lesbisk) och hennes väninna, Claude som samarbetade med nazisterna och senare blev avrättad. När natten framskrider dyker även en ikonisk plats som Moulin Rouge upp och lättklädda (Light) långbenta modeller från Folies Bergére. Nattens arbetare med tunga sysslor från Hallarna i Paris, slaktare och bärare (porteurs) fångas i svulstiga bilder samtidigt som nattens gäng i gränderna är just inga svärmorsdrömmar medan cyklande gendarmer gör en razzia i Montmartre. 

Brassaï fångar även staden Paris atmosfär med 1930-talets gasljus, poetiskt skimmer av fukt och dimma, möjligen gryning och en ny dag, här trappor i Montmartre i en lyrisk och skulptural form, klara rutmönster, skuggor, lyktor, räcken och gåvänliga trappsteg, en arkitekt skulle kunna bli grön av avund, foto från mobil Thommy Sjöberg. Andra stadsbilder är husgavlar med skorstensrester, fotografi och kubism i häftigt samarbete, pråmar på Seine, regn och snö på gator, målare under bro och Pont Neuf. 

En annan grupp av bilder är porträtt av konstnär och författarvänner; Picasso, Henry Miller, Anaïs Nin och Salvador Dali. Ovan en gruppbild från spexig teater med Picasso, Sartre, Beauvoir, Camus m fl som sätter upp satirisk pjäs, Åtrån fångad i svansen. Bild Brassaï, foto från mobil Thommy Sjöberg

Det finns ekon av konsthistorien i Brassai fotografier, han var en mångsidig man från Ungern, utbildad på konsthögskola i Budapest 1918 och senare Berlin 1920, till Paris kom han 1924 från början försörjde han sig genom att skriva artiklar i ungerska och tyska tidningar illustrerade med egna bilder. Brassaï var både målare, fotograf, journalist, författare, skulptör, illustratör och filmare. Ibland plågades han av den inre dragkampen mellan uttrycksformerna men oftast blev det ett intensivt växelbruk.

Urscen med graffiti från serien Images Primitives Brassaï foto från mobil Thommy Sjöberg

I sina vandringar i Paris, på spaning, hittade han även fram till graffiti, nog så modernt men också ett uttryck för stadens hemliga tecken, ett uttryck bortom medelklassens salonger, gallerier och museer. Det blir texter och dokumentation med bilder av uttryck, graffiti, som Brassaï såg som ett sorts urväsen för konst. Brassaïs bilder hittade där så småningom vägen till New Yorks konstscen och museer och Kistalight undrar om inte en pop och graffitikonstnär som Jean Michel Basquait har tagit intryck av Brassaïs fotografier av graffiti.

Brassaïs speciella karaktär, lyriska lyster i bilderna hör till en del av att han är en analog fotograf, från början omkring 1930, använde han en bälgkamera med glasnegativ sedan en Rolleiflex, blev knuten till en bildbyrå Rapho och kom att huvudsakligen försörja sig som fotograf. Berömmelsen vilade på hans parisbilder, porträtt av författare, konstnärer och hur han banade en ny väg, rentav pionjär, för graffitin. Det är svårt att tänka sig att det går att nå samma konstnärliga höjder med digital fotografi och kameror eller är det bara olika uttryck för olika perioder i fotografins historia?

Bouche de gaz Image latentede la serie i Propositions du mur, graffiti,nästan ett modernistiskt landskap av tecken och former. Bild från mobile Thommy Sjöberg

 Brassaï har påverkat svenska fotografer som Rune Hassner, Tore Johnson och alldeles säkert inspirerat konstfotografer som Christer Strömholm, med Vännerna från Place Blanche, och Anders Pedersen, med Café Lehmitz, där de liksom Brassaï fungerade som ett litet titthål på en för vanligt folk främmande och skrämmande värld så där bortom den trygga medelklassens normer.

Betyg fem förälskade par av fem på ett litet Café vid Place d´Italie, bild Brassai, foto Thommy Sjöberg  mobil

Jane Birkin med remixad version, arr Serge Gainsbourg, av Comment te dire adieu från en annan tid i Paris när det begav sig.

© Thommy Sjöberg

 

Gula Fläcken Light

 

Visst har vi läst, nyårslöfte, Gert Wingårdhs Gula Fläcken Arkitektens Memoarer under våren. 

Byggnadskonst och miljöer har vi varit intresserade av hela vårt vuxna liv, som panschis allt mer metodiskt och upptäckande, vi ser ständigt program på TV med Gert folkbildaren i arkitektur.

Kistalight drömde vagt om att bli arkitekt i sin ungdom, hade t o m sökt utbildningen och stod på reservplats men började aldrig i den brutalistiska bunkern (arkitekthögskolan) på Östermalm. Mest handlade det nog om en romantisk konstnärsdröm, och kanske omedvetet, att bearbeta, komma underfund med, en knepig barn och ungdom. Se Modernism, Bygglåda för Byråkrati och Ungdomliga ... !

Det var (är) spännande att läsa Gert Wingårdhs memoarer.

Ett liv med studier, skisser, entreprenörskap, husbyggen, spännande samhällsförändringar, folkbildare och förstås ett privatliv som kunde vara nog så knepigt. 

Wingårdh är öppen med sitt liv, inte bara en memoar utan nog så mycket självbiografi, förfäder med farfar som grundade en fabrik och en förmögenhet, pappa Bo som bröt sig loss och gick sin egen väg men aldrig riktigt uppskattade Gert som arkitekt och konstnärlig kreatör, den ibland känslokalla mamman Ulla som inte heller accepterade Gert som kreatör eller tog in hans första hustru Annika till sin familj.

Sprickor och krackeleringar hos den övre medelklassen skymtar alltså mellan raderna på Gerts väg till entreprenör med stor firma, som framgångsrik arkitekt med konstnärliga och drastiska visioner som omsatts i prisbelönta byggnader.

Gert som blir symbol för modernism gentemot traditionell byggnadskonst och nyklassicism och som arkitekt kommer i skottgluggen för Arkitektupproret. 

En rörelse som säkert skulle må bra av att läsa Gerts bok om hur det går till när tävlingsbidrag ska bli hus och byggnader eller när en beställare och uppdragsgivares önskemål ska tillgodoses.

Ett exempel i boken är till och ombyggnad av svenska ambassaden i Berlin där tre olika parters krav (förutsättningar) ska genomföras, till grund ligger ett vinnande tävlingsförslag för Berlins samlade ambassadområde (ej Wingårdh), staden Berlin och svenska UD syn på hur de vill ha sin ambassad, alltså tre storheters villkor att anpassa sig till. Wingårdh vinner med sitt tävlingsförslag, tomten i Berlin har tre sidor, blir mot Finland ljus, vit finsk granit, mot Norge norsk grön marmor, mot övriga dvs omvärlden glas, öppet transparant som speglar just sin omvärld. Allt inom budget och nöjda uppdragsgivare.

Kul skiss där och just skisserna går som en röd tråd genom boken (en memoar av skisser). Det börjar under utbildningen på Chalmers där studierna under efterdyningarna till 68 med stormöten, radikalisering och att alla bara ska få godkänt på sina kurser så uppstår ett tomrum för klassiska studier. Gert med vänner genomför egna studier kring intressanta byggnader och arkitekter med föredrag och opponenter och ett praktiskt skissande, kul tycker Kistalight.

Gert är en arkitekt med en skissande konstnärs själ som söker sitt uttryck för platser och byggnader. Vi kommer att tänka på Slas som i sina teckningar gärna försökte fånga en plats, en miljö och människor med spretiga streck, kepsen som horisont, och ljuset mellan strecken i skissen, en konstnär med sinne för staden och dess former, en konstnär med en arkitekts sinne. 

Några skisser vi gillar genom boken är förutom Berlin ambassad, Villa Hansson Göteborg, SALK institute - LA Jolla (genialiskt enkelt), Sand och Tofta, Flygledartornet på Arlanda (flyttfågel och fågelbo) spanar vi gärna in när vi är där, Chalmers kårhus, Universum Göteborg, pianopaviljongen Lahtis, svenska ambassaden Washington D. C. Citadellbadet Landskrona, Sven-Harrys konstmuseum Stockholm (kul hus med guldgul fasad gick förbi häromdagen), Aula Medica Solna (förrädisk enkel), Naturum Tåkern (genialisk enkel även där speciellt i det praktiska utförandet), ...

Skiss från förslag till utbyggnad av Liljevalchs (omstritt och kritiserat bygge men Kistalight vägrar att delta i drevet tycker att det är ett spännande projekt som vi ännu inte har lyckats smälta, påminner något om en äggkartong, doft av rå betong. Vi såg en av de första utställningar där med en konstnär som gjorde intryck, Harald Lyth, passade perfekt för miljön, betong och ljus. 

Fler kul skisser Vattentornet Helsingborg, Constantinsborg Danmark, Äggdal Sand nästan landskaps-skiss från Gerts sommarställe (kan bli en vacker akvarell), Det Stora Blå Baerum, Lyon Musée Des Tissus och Björntand operahus på Frösön Östersund skiss i landskap.

Thompa, Kistalight på spaning i Kista framför Victoria Tower skapat av Wingårdhs arkitektbyrå, fasad med lekfulla mönster, form och speglingar, inspirerat av Charlotte Perellis mikrofon skämtar vår son Love, skulle i alla fall kunna fångas i enkel mikrofon-skiss! 

Det är många roller en arkitekt i ropet ska klara av, inte bara en skissare (tecknare)  med artistiska visioner, en entreprenör som ska tillgodose kunden (uppdragsgivarens intentioner), följa lagar, stadsplanering och byggregler, ekonom som grejar budget, bygga nätverk med de rätta kontakterna, sköta om sin firma och anställda, undvika allt för mycket jetset liv, mat, dryck (fina viner). högt tempo i resor, hinna med sin familj och inte drabbas av parallella kärleksrelationer med damer i sin omgivning. 

Allt detta drabbar Gert, klart att det blir körigt, panikångest slår till under flygning och även detta ska hanteras …

Språk och stil varierar i memoarerna, i de mer självbiografiska bitarna, ungdom, damer, relationer till föräldrarna, mat och vänner, musik och konst blir stilen mer impressionistisk gärna i popjazzrytmer, när Gert berättar om sina skapelser ( byggnader) blir berättartempot lugnare och mer vilsamt att läsa.

Undrar om inte ett sätt att hantera det tuffa och intensiva livet som framgångsrik arkitekt blir att satsa på att bli en folkbildare i TV-program som Husdrömmar och så byggdes Sverige. Där man kan få veta de perfekta måtten för att gå vilsamt i en trappa, något om Gyllene snittet eller historia om funkis, arkitekturens flaggskepp när det gäller modernism. Gert Wingårdh älskar sitt jobb och yrke och rollen som folkbildare blir något av en flykt från sammanträden (trista), förhandlingar och flådiga luncher. Öppenhjärtigt berättar han även att han och fru Karin (arkitekt även hon) slutat dricka vin, mycket tror Kistalight för att han ska kunna ägna sig mer fräscht åt sitt kära arbete med sin arkitektur.  

 Ibland tänker vi att Gert Wingårdh är en utsänd arkitekt från romartiden, en fryntlig man, Romare, som älskar bad och är expert på att rita badhus, vackert formgivna akvedukter, tempel åt överheten och massiva arenor för sport och skådespel åt folket.

I Gerts memoarer får vi även ta del av stenstadens historia, ett collage av byggnader och miljöer som i sitt sammanhang bildar en mosaik av staden, en tidslinje och människors historia, varje byggnad (hus) är större än sin plats på en ritning.

Harald Lyth från utställning Nya Liljevalchs, bild från mobile Thommy Sjöberg 

 

Lusten att skapa hus och byggnader tycker jag, Kistalight, Gert Wingårdh visar i den Gula Fläcken med sina skisser av projekt han genomfört, härliga teckningar, ibland genialiskt enkla, som lämnar utrymme för fantasin och den egna lusten att skapa och där han utnämner antikens Parthenon som tidernas arkitektoniska mästerverk med magisk gul fläck bland kolonnerna.

Att teckna är att utelämna, och att hitta en gul fläck!

Visst finns det även något hur han påverkas både av arkitekterna Borromini och Mies van der Rohe under utbildningen och i slutkapitlet drabbas Gert av en installation på Museum Brandhorst Ten Thousand Wawes av konstnären Isaac Julien, stad, natur, människor och utsatthet, rytmer och bilder, Gert hänger med i den unga generationens uttryck.

Betyg Fem funna Gula fläckar av fem

 © Thommy Sjöberg

Maja C En Gåva till Tennisen

 Maja Chwalinska in action under Franska Öppna på Roland Garros från kvalificerings-rundor till final, 9 matcher, ett schema för en hjälte, förlorade bara ett set på vägen till final med en mycket mångsidig tennis.

Tennisvärlden har fått en ny kelgris, ung tjej 24 år från Polen som just inte så många har hört talas om överraskar med en mycket underhållande tennis.

Borta var pangpang tennis av atletiska amazoner som ser ut som valkyrior från operans värld,  hårdservande babydolls med tom blick eller snabbslående returer från landsmaninna med kvicka steg som mest drar ner skärmen på kepsen och inte gärna kommunicerar med omvärlden.

Här stiger en kul tjej fram med naturlig autenticitet i intervjuer fylld med kloka och välformulerade (festliga) svar både om tennis, sport i allmänhet och erfarenheter så där lite bortom de vanliga framgångsvägarna inom tennis.

Tennis säger Maja C handlar inte bara om att vinna eller förlora matcher. Det handlar om känslor, möten, människor, miljöer och berättelserna omkring spelet. 

Kistalight som varit på Öland under nationaldags-veckan återupplivar några av matcherna och intervjuerna via YouTube, blir glatt överraskad av den mångsidiga tennisen. Här serveras effektiva stoppbollar med elegans, följda av frustrerande lobbar för motståndaren, slicade backhandslag omväxlande med toppade forehands, ibland som ballons med spinn från en vänsterhänt liten tjej som alltid tycktes komma rätt till bollen. På repertoaren finns även volley med finess och forehand med bra tryck om än ej som en hårdslående amazon. 

Kul kul, Kistalight går i spinn för denna gåva till tennisvärlden, fantastiskt för oss (kistalight) som gillar lir, spelsinne och bolltalang av en okänd tjej som förmår hålla ihop liret under så många matcher i en av världens stora tennisturneringar.

Gamla giganter som McEnroe och Agassi vaknar till liv, för vilka är de om inte experter på att känna igen en lirare!

När hon dyker upp, så där från ingenstans på the tenniscourt.

Dessutom vet hon mycket väl vem John McEnroe är! 

Short one video med Maja Chwalinska and John McEnroe.

Do you know who I am? 

Visst, Old vintage tennis liksom!

Annan gammal lirare som går i spinn är  Andre Agassi. 

Du är en gåva till tennisen, säger han till Maja när de samtalar i en intervju i en längre video version, se Maja C and Andre Agassi.

Maja som även har haft en askungesaga, Cinderella tale, på sin väg fram till finalen, bekymmer över hur en fattig kvalspelare som har blivit kvar i turneringen ska ha råd att betala hotellräkningen i väntan på prispengar, fixar sig genom sponsorer från hemlandet Polen. Får frågor om designers till sin varierande tennis outfit, klädsel? 

Sanningen är att den är omväxlande beroende av att hon inte har någon klädsponsor utan får ta ur sin egen resegarderob och inte hinner med tvätten!

Kul, kul!

Det kommer mera … tennisgodis från kvarts och semifinal med Maja C vs Anna K och Diana S, kanske är det så att Maja C med sitt boll och spelsinne och sin omväxlande repertoar med slag får ett övertag mot sina mer hårdslående motsåndare, hon vinner slaget (the Battle) instead of the rally (slagväxling med pangpang) här finns även förmågan att hitta vinklar utöver stoppbollar, lobbar, omväxlande skuren backhand och toppade forehands. 

Vi kollar från kvartsfinalen mot Anna Kalinskaya.

Är det inte också så att Maja C skiftar mellan enhands och dubbelfattad backhand?

Vi kollar även semin mot Diana Shnaider.

 En strateg håller i bollen, wins the battle instead of the rally!

Do you know who I am?

Visst ser det ut som en enhandsfattad dropshot backhand!

Det gäller att vinna de rätta bollarna!

Stort och kul, heja Maja Chwalanska även om bensinen, energin, tog slut i finalen.

Du kunde ha gått hela vägen! 🎾🏆🍾🎷😎

© Thommy Sjöberg

Svenska Krusbär Light

 

Hjorted med grafitti i centrum, där den provisoriska E22 passerar. Bild Thommy Sjöberg 

Kistalight på vift i östra Småland, vart tog vägen vägen på E 22:an? 

Vägarbete mellan Västervik och Oskarshamn leder oss till nya metropoler som Ankarsrum, gammal bruksort, och Hjorted med värsta graffitin av en älg, måste vara en hjort! 

Älgar finns i Älghult!

Tankar lågpris i Norrköping OK Navestad på väg mot Söderköping, 17 o 24 litern, härligt med billig bensin för en fattig panschis, härligt även med billig tandvård, härligt med halverad kostnad för kollektivtrafik i Stockholm, åtminstone fram till valet!

Men är det detta vad vi behöver just nu?

Visserligen sitter oljefarten fast i Hormozsundet på grund av klantiga (dåliga) ledare i världen, men just nu ingen ekonomisk kris i svenska hushåll, i alla fall inte för Tidöpartiernas väljare!

Vore det inte nu lämpligt med gröna investeringar?

Blott Sverige svenska krusbär har! Carl Jonas Love Almqvist

Blott Sverige svenska finansministrar har!

Finns det inte en fin svensk tradition med finansministrar som håller i statens plånbok (libran som söderkisarna sa)? Vi kan börja med Sträng (satt länge), han läxade till och med upp sagotanter, vi har Mundebo (fp med läspande sparsamhet), Feldt (diktar om löntagarfonder), Persson (bulldozer som skar ner i skolan),  Borg (moderat men typ nästan som en sosse a la Sträng) och de senaste åren Magdalena Andersson och Elisabeth Svantesson. Den senare började snålt och återhållsamhet höll i statens finanser nästan som en sosse, men senaste året ett trendbrott!

Här ska det spenderas men inte på några framtidssatsningar; här sänker vi skatter för höginkomsttagare så att de kan konsumera, tandvårdsreformer inte helt genomtänkta, sänker skatten på bensin som troligen kan bli en bristvara mm!

Sverige en bananrepublik!

Undrar också om inte Tidöregeringen kunde få någon sorts humorpris, funderar de på om en Stand up Comedy karriär kunde vara något om valet förloras med tanke på hur de förhåller sig till vetenskapliga och statliga institutioner och deras forskningsrapporter när det gäller ekonomi, kriminalvård (värsta straffet ska vi ge) miljö, klimatkris (jfr miljöministerns humoristiska  beskrivningar av statistik för utsläpp) och kärnkraftens kostnad och framtid?

Är forskningsrapporter bara alternativa fakta och åsikter?

Varför inte lite fler folkliga subventioner så här till Nationaldagen, midsommar och fotbolls-VM! Vi gör en lista.

Helt seriöst!

•  Bidra med mer pengar till Sveriges Radio så att de kan upprätthålla sitt oberoende journalistiska uppdrag, ungefär som Magdalena Andersson har föreslagit, viktigt i dessa tider med fakenews, ryktesspridning och trollkampanjer.
• Låt alla svenskar få möjlighet att se TV 4:s fotbollsmatcher från VM i USA.
• Sommarens drycker bör få en schystare prissättning, är inte rosévin Puy Cherie en väldig folklig dryck, sänk priset med en tia per flaska, servera gärna med klirrande is, citronskiva och ett blad mynta, men absolut inte före 17:00, inte som dryckesbenägna fransmän som sippar rosé redan vid lunch.
• Varför inte prissänka några folkliga bärs, Norrlands Guld eller Sofiero, inte Kistalights favoriter men kanske några av Tidöväljarnas val, Hillbilly halleluja moment i midsommar, ös in några mille till sommaren!
• Kör hårt, subventionera några riktigt populära lådviner också när vi ändå är på gång och den mesta nubben, OP Akvavit, kom igen med några mille! Vissa riksdagsledamöter tycks ju knarka också, dra liner, påsar och rör i handväskan, men där går gränsen!
• Varför inte skänka ett antal fotbollsresor till VM i USA, fotbollslotteri, till hugade fans så här på Nationaldagen, tiotal kanske, kostar bara någon mille på FIFAs speciella Resell Marketplace, gynna lite kapitalism på Trumps vis, inte ens giriga ICA-handlare har riktigt råd att åka till VM i fotboll längre 
• Bröd och skådespel till folket sa redan de gamla romarna. Varför inte, ovan har vi dryck och skådespel, även lite bröd, skulle kunna vara ett klippkort hos alla giriga ICA-handlare så att de har råd att åka på fotbolls-VM. Är väl på sätt och vis redan fixat i och med sänkning av matmomsen, bra grej, men kommer det att hålla tillbaks inflationen?
• 
  
  
  
  
                                                           Kistalight på vift i Hjorted
• På Nationaldagen bellar bensinen 95 oktan 17 och 04 litern i Löttorp på Norra Öland, heja Sverige!
• Trevlig Nationaldag!🌿🌻🎷😎

Heja Sverige

Tidigare bloggar på nationaldagen från Kistalight

Nationaldagen 6 juni 2005

Ljus över Nationaldagen II

Fifty-love 6 juni 2006

Hoa på nationaldagen 6 juni 2007

6 juni - inte bara nationaldag 6 juni 2008

Nationaldag Light 6 juni 2009

Kaffetår och den svenska ensamheten 6 juni 2010

Undervisning är det som pågår medan vi sysslar med annat 6 juni 2011

Heja Sverige - Kistalight firar Nationaldag 6 juni 2012

Berättelser från Sverige 6 juni 2013

Slas Light 6 juni 2014

Miljonprogrammet Light från Kloss till Koja 6 juni 2015

Det var Håkan Hellström och jag... 6 juni 2016

Friggeboden i våra hjärtan 6 juni 2017

Svenska Akademien i våra hjärtan 2018

Veronica Maggio Light 2019

Sommarlov för Grupparbete Light 2020

Efter Matchen ... Inte Utan Mitt Tennisracket 2021

Om du vill bli en Svenne ... 2022 

Nationaldags Hjälte Light 2023

Tjoho Light Nationaldag 2024 

Kistalight Songbook Light 2025

© Thommy Sjöberg

 

  

A Light Million Visitors Bash

Kistalight har haft mer än en million besökare på sin sida. Milstolpen passerades troligen den 22 maj med råge. Känslan bakom detta kan vara lite knepig.

 Är det nyfikna läsare från The world wide webb som hittat vägen fram till vår eminenta sida från Järvafältet eller är det AI-botar från Singapore, Hongkong eller hightech jättar från USA som liksom scannar av (dammsuger) våra  texter?

 Se förra veckans bloggar Tojours Light in Hong Kong och Tojours Light in Hong Kong!

Vad göra?

Kistalight firar med att besöka Rinkeby Bokfestival, https://www.rinkebybokfestival.se/, söndag den 24 maj och lyssnar på ett samtal mellan Jon Klassen och Jönsson Mellgren. Jon Klassen är bördig från Canada och är en prisbelönt författare, senast det svenska ALMA-priset. Han är en lättpratad författare från början animatör för filmer som Kung Fu Panda och Coraline. Sättet att tänka i bilder och scener går starkt igen i hans bilderböcker och även känslan för den dramatiska tonen. I samtalet mellan Klassen och Mellgren görs jämförelser med Hitchcock och hans film Psycho, en barnbokens kalla outsagda kårar alltså, i scenerna mellan en björn, en kanin och en försvunnen hatt. 

Visst finns det hopp för den läsande människan med sådana böcker som dessutom kombinerar bild och text så fint. Bilderna har en återhållen ton och lever i sina mättade färger med förunderliga blickar från björnen, sköldpaddan, räven, grodan, ormen, bältdjuret, rådjuret, kaninen och ekorren på resan genom berättelsens drama.

Klart vi köper en signerad barnbok, mästerverket Jag vill ha min hatt, och får den tillägnad till barnbarnet Emilia som just i dagarna har fyllt tre år, ... från farmor och farfar with Love!

Ikväll säger jag till Jon Klassen blir det högläsning för farmor Mimmi av rysaren I want my hat back, vilket roar vår briljante animatör Jon Klassen.

Vi tackar för mästerverket.

⚘️🌻🌹🎈🎷😎 Läs mer om Rinkeby Bokfestival på FB och Instagram, se även https://www.instagram.com/rinkebybokfestival/ och https://www.facebook.com/rinkebybokfestival

Just i dag när vi publicerar, och trycker på record knappen, fyller Kistalight även år som blogg, 21 år, en myndighetsålder från Anno dazumal, och det var för typ mer än 1000 bloggar sedan vi startade vårt bloggäventyr.

Practise makes sence, övning ger färdighet!

Visst skriver vi mest för jämnan men kanske inte det vi tänker oss!

Vi firar vidare (mer än en miljon besökare) med ett projekt som knappt har styrfart; Kistalight Jukebox (https://se.pinterest.com/kistalight/kistalight-jukebox/), en memoar, analog istället för digital form, skivor (discs) istället för streaming, ett soundtrack som ton för en rad av minnesbitar. 

Här Disc A7 Sittin on a fence med de unga Stones.

Något, en bit från de första dagarna om unga som ville vara mods i London. Vilda berättelser från stadsdelar som Shepheards Bush och Richmond, på den tiden allt det spännande hände i förorten (periferin).

 I den senare stadsdelen hade Stones sina första spelningar på Crawdaddy Club och mellan 1963 och 65 var Stones husgudar för modsen där de gärna utvecklade speciella danssteg, moves, med kidsen och kring klubben växte det fram en marknad med en skivbytarkultur, dela grejer långt före internet.

På väg att växa ur kostymen ... Stones i Soho London 1964

 

När Stones fick sina hits blev de för stora för Crawdaddy, växte ur kostymen, och tillhörde inte längre modsen. Mods var kids som var känsliga med sin subkultur och lyhörda för vad som var trendigt och smalt och då gick det inte med ett band som toppade listorna för tonåringar, sippor och kisar, på stan och på bystan. Popgruppen WHO med Pete Townsend tog sedan över stafettpinnen som det ledande bandet för alla mods medan de åkte runt och slog sönder gitarrer. 

Kistalight som ung före detta bolltalang försökte bli både mods och verka lite arty så där genom att gå i målarlära och klä sig i kritstrecksrandiga utsvängda brallor, ökenkängor, tabbskjorta med button down krage, öga som pekade i norr och krullig mopsfrisyr men skepparkavaj köpte vi långt senare. En klädsel vi hade läst om att en ung snubbe i Shepheard Bush klädde sig i medan han mest längtade att vandra på gatorna i The City of London med sina kängor och typ slippa trista typer i orten som inte hajade nånting. Se även Våra hjältar Light Ett Eget Rum!

Att vara mods kunde vara att vara lite kluven, många av killarna och tjejerna kom från arbetar eller lite lägre medelklass, vakna, nyfikna men inte hågade för högre studier eller talang med uthållighet för konstnärligt krävande arbete, senare blev drogerna tyvärr en genväg till att känna sig unik.

Det var liksom Sittin on a fence genom att undvika vuxenlivet, Stones låt kom ut något efter deras slit (hard work) i Richmond och Crawdaddy åren men spelades in 1965 kring albumet Aftermath.

 

Sittin`On a Fence får vara soundtrack till vår bit om Gamla Östberga. se Beckett i Östberga, Özkök Lütfi, Poeten i Elefanthuset Light eller Hälsningar från Östberga, si så där kring 1963 - 64 när det begav sig för en ung kille som gillade att lira fotboll och hockey.

© Thommy Sjöberg 

Bandy Futura Light

 

Kan inte motstå denna titel och presentation av en roman som handlar om dokumentärfilmaren Sanna som får i uppdrag att fånga bandyns själ av sin uppdragsgivare. Ett uppdrag som verkar hamna någonstans mellan nostalgi, reaktionär verklighetsuppfattning eller är det en ny marknad för reformivrare som ska skildras. I sitt följe har hon ett gäng festande bandyfantaster som tar sig runt i en färdtjänstbil. Berättelsen går sin egen väg, en väg som bara kan botas med gin, Trocadero och stora mängder bandy. 

Kistalight tar tuben till Solna och köper Bandy Futura på Akademibokhandeln för att utnyttja en rabattkod, passar på med en promenad i vinterkylan till närbelägna Solna Ishall på Blomgatan (nostalgi Man kan aldrig sluta lira). Hittar inte ishallen, verkar mest vara en öde gräsplätt där den låg en gång tiden, googlar får upp en adress Blomgatan 20 där den ligger i en port till ett bostadshus, mystiskt, är hallen riven eller liksom uppslukad av den lokala bostadsföreningen?

Bra start för att läsa Bandy Futura!

Ishallen säger min son Love, den kunde man inte undgå att se på Blomgatan när det begav sig!

Se eller inte se en ishall, det är  frågan? 

Hur som helst blir romanen läst någon gång i mars och varför inte skriva om den i maj!

Riktigt kul plot, story, i Bandy Futura!

Huvudpersonen Sanna kulturarbetartjej, dokumentärfilmare som har många drag av samtida deckarförfattare, så där typisk manlig medelålders antihjälte som kört fast i samtiden, får inget fäste med släkt och vänner, rotlös, för mycket röka och kröka, känner sig inte hemma med pk kulturisar för att söka de rätta anslagen och bidragen för sitt filmande, bor dessutom i Östberga, (Hälsningar från Östberga) framgår ej om det är Gamla stadsdelen eller Höjden, men anti även det!

Får ett suveränt privat uppdrag från stiftelsen Bandy Futura, något motsägelsefullt, att söka efter bandyns själ eller är det framtid? 

Uppdragsgivarna är två; en gammal patriark och företagsledare, Karl Fredrik Bergenströmmer, med nostalgisk inriktning, bruksorternas idyll, bandy som formar och kittar ihop ett bruk, laganda, bandybollens skimmer, härliga vinterdagar, hyvens killar, Snoddas och en samhällsordning (hierarki) som består, jag var ung en gång för längesedan ...

Ung företagsledare dotter till K F, Marie Schytt, med managementkultur i blick, snabba ryck, visar sig vara utbränd och behöver något projekt för att bättra på en sargad självkänsla och självförtroende, blir ett moderniseringsprojekt med bandy, som kopierar ishockeyn för mycket. Det ska satsas på rinkbandy inomhus, musik, uppumpade läktargrejer, tomma kalorier, snabbare tempo och arrangemang i tidens anda, hon är liksom tondöv för bandyns själ och alldeles salig i sitt fikonspråk med swenglish, IT och managementglosor, kul och mycket ironi från författaren Nils Håkansson.

Far och dotter synes inte nämnvärt kommunicera med varandra, blir två olika världar vilket medför stor konstnärlig frihet för Sanna att själv tolka sitt projekt att söka efter bandyns själ. Dessutom får hon en frikostig ekonomi, kallas här för stipendium, att genomföra projektet.

På sin väg genom projekt Bandy Futura stöter Sanna på ett (anti)gäng bandyfantaster som även de på sitt sätt söker efter bandyns själ på ett nästan sekteristiskt sätt, små enhörningar som symboler för bandyns anda blir viktiga, mer än att hålla på något enskilt lag. Möjligen spretar skildringen av gänget väl mycket, blir plats både för en ung Romeo och Julia Story och ett besök i Ryssland för Sanna för att ytterligare filma material till sin dokumentär, resultatet blir en sargad kropp, tunga smärtstillande preparat och en del gindrickande, huva huva! 

Turerna med bandygänget går bra, visst hittas en enhörning, och det upplevs Gudomliga bandyögonblick både från Zinken, Gubbängen ip (halleluja moment) och små orter som Frillesås ...

Visst blir det en del turer genom klassiska bandylandskap, Sörmland, Västmanland och framförallt Hälsingland, men Sanna missar framgångssagan Villa Lidköping i modern tid. Visst hör bandyn ihop med gamla bruksorter, patriarkal kultur (den gamle finansmannen K F Bergenströmer), Snoddas och folklighet. Visst lever bandyn som bollsport och speciell folklig kultur i bandylandskapen av alldeles egen kraft. Nu är ju Bandy Futura en roman och inget dokumentärt reportage och kulturtjejen Sanna gör sin alldeles egen egensinniga dokumentär och fångar bandyns väsen i inte helt lättolkade bilder, men sitt stipendium får hon av sina mecenater K F och Marie Schytt om än under knorr.

Om Kistalight hade varit redaktör hade vi strukit avsnittet om Ryssland och försökt vässa spänningarna i triangeln mellan den gamle finansmannen KF (patriark) hans dotter Marie S (management och IT) och den något sekteristiska fangruppen i bandy som jagar enhörningar. Tips för Sanna som kulturdokumentär filmare och som då kan knyta ihop säcken för bandyn och det lilla röda nystanets framtid liksom.

Betyg fem välfyllda bandyportföljer av fem med framtidens bandy som vi tror kommer att leva av alldeles egen kraft på Zinken och andra arenor där det är knorr på trasan och bandybollen kan skimra i vintriga dagars solljus till fansens förtjusning.

© Thommy Sjöberg