Kistalights utsände på via Partenope i Napoli, Neapel eller Napule - Vesuvius i bakgrunden. Här rådde urbanitet redan på romartiden. Varför inte slå till med en Kistalight goes ryan till jul! Finns att köpa på Akademibokhandeln i Kista! Bild Love Sjöberg
Matteo Garrones film Gomorra
Igår avslutade vi en som vanligt intensiv vecka med biobesök på Grand. I vimlet tyckte vi oss se den
ständige sekreteraren Horace Engdahl faktiskt större, kändisspotting, än att se t ex
Carolina Gynning på Stureplan. På programmet i den sena söndagskvällen Matteo Garrones filmatisering av Savianos Gomorra. En melankolisk, målerisk men ändå intensiv skildring från Le Vele, Seglen, de hårt och svårt nedslitna bostadskvarteren i Scampia norr om Neapel. Maffiabyggen förgiftade av cement dock med en spännande arkitektonisk form med inbyggda gallerier som en napoletansk kashbah. Här råder krigstillstånd och droghandel och genom en storögd pojkes blick får vi följa invånarna. Alla tycks skyldiga att leverera och räkna euro och pricka av på listor. Matteo följer Savianos bok men av konstnärliga skäl är det mer en spelfilm än en film som pekar ut camorrister.
Några ungdomar till som vi får följa, huvudkaraktärer, är Ärtan och hans machokompis som provskjuter Kalasjinikovs och som försöker etablera sig som gangsters.
- För de slutar det illa.
En annan karaktär i filmen som lånar ut sina ögon är den yrkesskicklige skräddaren Pasquale som lär upp kineser och syr en galaklänning till Angelina Jolie. Han slutar som långtradar chaufför.
Savianos alter ego i filmen, storögd även han, är en ung så kallad stakeholder, som är assistent till en stordumpare av miljögifter. I en Beckettliknande scen prövar de cisternliknande utrymmen på en gammal bensinmack innan de beslutar sig för att använda en gammal gruva.
Roberto hoppar av sin karriär som stakeholder efter ett besök hemma hos en sjuk familjefader.
Roberto Saviano skriver i Gomorra:
Landsbygden runt Neapel och Caserta är världskartor över avfall, ett lackmuspapper som reagerar på Italiens industriproduktion.
I kapitlet Eldslandet berättar Saviano även historien om Stakeholders, unga killar med universitetsutbildning, men utan fäder som var advokater eller notarier, så blir de efter några års miljöutbildning i Tyskland, England eller USA mellanhänder för den rika industrin i norr och camorran i söder. Belevade och verserade är de friskyttar mellan den etablerade industrin i norr och den kriminella avfallshanteringen i söder utan att direkt delta i någon brottslig verksamhet. Saviano redogör för hur Syditalien enligt italienska naturskyddsföreningen Legambiente gjort beräkningar för hur allt giftigt avfall skulle kunna -
tillsammans bilda en bergskedja på 14 miljoner ton; praktiskt taget som ett 14 600 meter högt berg med en bas på tre hektar. Mont Blanc är 4810 meter högt, Mount Everest är 8844. Detta soppberg som inte registrerats officiellt skulle vara jordens högsta berg.
Faktauppgifterna om sopberget avslutar filmen Gomorra tillsammans med siffrorna om hur många som mördats av Camorran.
Roberto Saviano på Kulturhuset
Tidigare i veckan var vi på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Roberto Saviano. På Klarabiografen deltog vi länkade till Solidaritetsmötet
Kidnappad yttrandefrihet. Intressanta samtal, Kristina Kappelin intervjuar Roberto Saviano som svarar tålmodigt på de olika frågorna. Han måste ha hört dom ett antal gånger under det senaste året. Arne Ruth leder samtalen och undrar om inte
Savianos framgång med Gomorra bottnar i att han, Saviano, fångar något allmänmänskligt med sin berättelse om Camorran och att den helt enkelt är en jäkligt bra (so damn well) berättad historia. Arne Ruth berättar om att det i Italien är på väg att växa fram en berättarstil som skulle kunna kallas New italian epic som kan jämföras med New journalism på 1960 och 70-talet i USA. Där Saviano är en av de främsta företrädarna. Här blir vi riktigt nyfikna på Kistalight och hittar när vi kommer hem en artikel på nätet i frågan.
NEW ITALIAN EPIC:
WE'RE GOING TO HAVE TO BE THE PARENTS
The London Speech by Wu Ming 1
Artikelförfattaren Wu Ming urskiljer 7 olika punkter som är typiska för det nya italienska berättandet.
1. Ethical commitment to writing and storytelling, which means: a deep trust in the healing power of language and stories.
2. A sense of political necessity -- and you can choose between the broader and the stricter sense of the adjective "political".
3. The choice of stories that have a complex allegorical value. The initial choice may not even be intentional: the author may feel compelled to tell the story and later on understand what he was trying to say.
4. An explicit preoccupation for the loss of the future, with a propensity to use alternative history and alternative realities to force our gaze into imagining the future.
5. A subtle subversion of registers and language. "Subtle" because what's important is not language experimentation in and of itself; what's important is telling your story in what you feel is the best possible way.
6. A way of blending fiction and non-fiction that's different from the ones we've gotten used to (e.g. Hunter S. Thompson's "gonzo journalism"), a manner that I dare describe as "distinctly Italian", which produces "unidentified narrative objects".
7. Last but certainly not least, a "communitarian" use of the Internet to - as Genna himself put it - "share a hug with the reader". Several books published in Italy in the past few years share all or many of these features. Each one is peculiar, and sometimes, if we judge by immediate appearances, a novel doesn't resemble the next in the slightest: different styles, different plots, different historical backdrops, seemingly different genres. And yet, if we go down deep enough, we'll see that all these books are in resonance with each other.
Även om empatin saknas i hans närhet när han besöker Napoli tror Saviano att det pågår en rörelse i riktning mot Camorran - droppen urholkar stenen. På Kistalight hoppas vi att Saviano kanske kan få en riktig mentor i Salmon Rushdie och kan gå vidare med sitt författarskap och komma vidare som människa.
Avslutningsvis läser Bodil Malmsten ett nyskrivet tal till Roberto Savianos ära.
Mio Caro Roberto och önskar honom en röd stuga i vårt avlånga land. Talet är riktigt roligt i en svensk context, mer en satir om oss svenskar och om svensk självgodhet. Problemet är att det liksom blir missförstånd av ämnet.
- Kvällens samtal Kidnappad yttrandefrihet måste känns långt borta från Bodils röda stuga för en ung allvarligt sinnad författare från Kampanien som skrivit engagerat om camorran och miljökatastrofer i en helt annat ton.
Vad ligger inte längre bort än en röd svenskstuga med vita knutar i granskogskanten än en
urbaniserad medelhavsmiljö i Neapelbukten där det ångar av folkliv, rörelse, utrop och dagliga små dramer i en urbaniserad miljö sedan antikens dagar.
Frågan är då om inte den röda stugan i gransusets närhet är ett värre hot än camorran för unge Roberto Saviano.
Tillåter vi oss att skoja på Kistalight.
Andra bloggar om Roberto Saviano Andra bloggar camorran: Andra bloggar om Neapel: Andra bloggar om Kista Andra böcker om Kista
©Thommy Sjöberg
I dag lite reklam för Kistalight goes Ryan. Kistalight som i dagarna funderar på att trycka en reviderad upplaga av goes Ryan
