Byxelkrok Light Samhällsförändringar

 

Tjoho, sommarens äventyr på Norra Öland är över för Mimmi och Kistalight, för den här gången. 

Klart vi besökte Byxelkrok både med cykel och bil, men inte är det som förr!

Sjöstugan i centrum på bilden ovan, den gamla krogen och nöjesstället som var ett centrum för partylivet på Norra Öland tillhör numera kategorin (lite skrämmande) övergivna platser, med klart yttre förfall och man kan bara ana hur det ser ut innanför väggarna.

Ägaren, en krögare från Kalmar, har ovissa intentioner med sitt ägande av huset, tydligen ingår även Bok-Olles gamla stuga, en kulturinstitution på sitt sätt, i ägandet. 

Inga försök där att utveckla Olles gamla boklåda!

Är det ursprungligen pengatvätt, oförmåga att driva ett ställe, vänta ut förfallet, riva och bygga nytt, dyrbart och för en annan kategori av verksamhet eller är det något för mer luxösa sammanhang? 

Hur som helst är det inte samma marknad längre än som när det begav sig!

Minns nöjesbussen mellan Lammet och Grisen, Böda Sand Camping och Sjöstugan med komponenterna; bra käk, bad, boende och dricka bärs med glada trubadurers bistånd!

Många av trubadurerna och deras musiker höll faktiskt en riktigt bra nivå, inte bara skrål och fylla på ölglasen, utan även bra tolkningar och tajming, rent av artister i sitt slag.

Kistalight minns en midsommar när det var knökfullt i Sjöstugan, inte en plats över kring borden och  längs dansgolvet var det packat, gick inte att ramla för den som firat med för många U-båtar,  hotshots, sänkta i ölsejdeln.

Hög stämning men visst kunde det råda spänningar mellan traktens glada pågar, seglare, sommargäster och rackarns stockholmare (en egen kategori av fjollor tyckte pågarna) och campare (ofta stammisar boende i husvagn).

Då behövdes vakter, stora kisar som kunde lugna pågar i överhettat tillstånd!

Det kräver sin man, kvinna, för att driva ett nöjesetablissemang som Sjöstugan, under några korta sommarmånader. Fixa med serveringspersonal, kockar, inköp, trubadurer, vaktisar, älska alla besökare och förstå sig på regelverk från myndigheter, bör vara någon med sinne för brinnande entreprenörsskap, sådant frestar på och förra ägaren drog sig tillbaka med ett litet lugnare krögarjobb i Mörbylånga.

Under sommaren har det varit debatt och inlägg på Facebook i en lång tråd på gruppen Byxelkrok Din plats i Solen. Starten var ett inlägg från sommarölänningen Micael Tisell i början av augusti.

Frågan var.

Hur ska det gå med Kroken?

Marinan är stängd

Hamnpuben till salu

Terazzen till salu

Fröjd för ögat till salu (bod?)

Tre stycken bodar till salu

Krokens Sallad o Fisk till salu eller överlämnas

Rasberry  har packat ihop för säsongen eller?

Varför frågar Micael Tisell!

Hyrorna rimmar inte med verksamheten, för dyra Stockholmspriser, en meny för två personer, mat, vin eller öl går lätt på 800 kronor. Dessutom har utbudet på menyer halverats, och är inte bra. Vill ägarna bara ha snabba cash frågar Micael och undrar hur det ska gå med ett levande Norra Öland.

Många frågetecken men något är fel säger han och önskar sig tillbaka till Krokens forna glans.

Tjoho säger Kistalight som inte riktigt längtar tillbaka till sena kvällar på Sjöstugan, inget för en panschis, men gärna en lugn eftermiddag med trubadur och ett glas vitt!

Frågan är om inte Krokens hamnliv är drabbat ungefär som övriga Sverige?

Det är dyrtider, inflation, det är inte billigt att semestra på Norra Öland, dyrt även med handel för både turister och sommarölänningar. Bodar och Ölandsfisk har även svårigheter med att vara äkta vara, utfiskat och kanske för mycket tingel tangel i bodarna så att den forna äktheten inte känns ha så hög valör.

Dessutom är trenderna bland yngre människor, allt mer, mindre alkohol, inget röka, hälsotrender tar över och påverkar livsstilen; inget röka, kröka och tyvärr inte heller pöka, man umgås i communitys via mobiler, plattor och datorer, liksom lever i sina algoritmer där hemma i stugan. Bra för folkhälsan åtminstone med mindre kröken och röken i Kroken men hur ska det gå med tillväxten (inga små rackare) utan pöken? 

Böda Sand Camping verkar numera vara en superkommersiell historia; parkering med App, verksamheter som Yoga, jogging, gympa, paddel, golf och diverse hälsotrender, kan se ut som rena hälsosekten, visst det finns sympatiska familje-evenemang men absolut ingen nöjesbuss till Kroken. Kistalight misstänker dock att camparen med husvagn ägnar en hel del tid till; grill, bärs, umgänge, sol, bad och Afterbeach. Villa, Volvo och vovve på retreat inga billiga grejer.

Inflation är alltid en omfördelning av ekonomiska resurser sade alltid min gamle lärare Allan Larsson, lektor i Ekonomisk Historia på Stockholms Universitet. Mycket inflation än större omfördelning, hyperinflation jisses, törs inte ens tänka oss var det barkar hän?

Kistalight tror dessutom, egen spaning, att det pågår en process i samhället, liknande den som pågår (har pågått) i Stockholm innerstad, gentrification, billiga bostäder och hus omvandlas till bostadsrätter. Hus byggs om, ändras, av folk med ekonomiska muskler, en övre medelklass med goda inkomster  som har gjort goda klipp i samhällsomvandlingar i spåret på teknikutveckling och managementkultur, en process som även sker på Norra Öland av folk som inte direkt är intresserade av bodar i hamnen eller pubar.

Kistalight på uppdrag till ICA Byxelkrok, drar vidare till Homrevet, för bad och sol med barn och barnbarn, blir en smula törstig efter den ödsliga parkeringen i Mellby, och köper en läsk (Pepsi) i kiosken vid badet. Ägarinnan pratar om krig i världen, flyktingar och dåliga ledare. Vi instämmer dåliga ledare och förskräckliga idéer (Putin och Stor-Ryssland) och frågar vår dam om var hon kommer ifrån. Vår dam säger sig vara från Makedonien vilket väcker ett visst huvudbry för en gammal So-lärare.

Vilket Makedonien är det frågan om, nya eller gamla, vi frågar om vad Pepsin kostar, 45 SEk, säger vår makedoniska dam, som kanske förväxlar en fattig gammal So-lärare med en managementkonsult!

Dyrt tänker vi medan vi funderar över vilket Makedonien var det nu som det var flyktingströmmar ifrån?

Tar du cash frågar vi som verkligen är törstiga efter Mellby och solen och glömt vattenflaskan hemma.

Visst säger vår dam som bara har en femtiolapp i växel.

Har du en femkrona också går det bra säger vi?

Nix säger vår dam.

Men då får du en femkrona av mig så funkar det säger Kistalight som har fått någon sorts solsting av funderingar kring Makedonien, flyktingar, inflation och längtan efter bad i böljan blå, barn och barnbarn.

Blir 55 pics för Pepsin.

Visst säger vår dam som nu är övertygad om att hon har att göra med en förvirrad managementkonsult.

Sådant kan vara inflationsdrivande!

PS Lite musik AI och text, låt, Ölandsbron i Sommarljus, från Kistalight, blues R&B.

Går du på Hamnpuben eller After Beach, när det begav sig. 

När det är dags för Allsång kanske den här biten är något, R&B och liksom  Allman Brother Band i Byxelkrok, efter si så där tre starköl och några shots, dricker du fyra bärs får du med Socialstyrelsen att göra! 

Ölandsbron i Sommarljus/på väg mot vårt sommarhus ... bara kruta på! Ölandsbron i Sommarljus 

© Thommy Sjöberg

Yayoi Kusama i Minne

 

Remix

Pumpor och prickar i oändliga speglingar, Kistalight och Mimmi på Vännernas vernissage Bild Thommy Sjöberg

Yayoi Kusama har avlidit 97 år gammal. Kistalight hyllar hennes minne och minns en av de roligaste, fantasifulla och mest stimulerande utställningarna vi har sett på Moderna Museet. Kusama som var en av modernismens pionjärer och en av de stora, som förenade pop, koncept, och happeningkonst, som hade både hippie, hipster drag och var en del av den sexuella frigörelsen på 1960-talet, och som förde in konsten i fotografin, textil och klädkonst. I hennes konst fanns även ton av surrealism och psykoanalys och hennes tags var polkaprickar som hon varierade i oändliga mönster, former och färger.  

Kistalight och Mimmi var där och instagrammade, tog selfies - se ovan, när det begav sig.

Wow för Yayoi Kusama!

Kistalight i festlig spegelsal på Moderna, visst har vi stängt dörren om oss, men vad har vi för humoristiskt sällskap där i rummet? Bild Thommy Sjöberg from Yayoi Kusamas Phallic field

 Sist men inte minst pressvisning och vernissage med vännerna på Moderna, 2016, när det begav sig.
Fina presentationer av Moderna Museets intendenter Daniel Birnbaum, Ann-Sofi Noring och curatorn Jo Widoff om den nya utställningen I oändligheten med Yayoi Kusama.
En av vår tids mest kända, uppburna och respekterade konstnärer!
Det är en till synes lättsam introduktion som görs av vår trio ovan.
 Visst är det en hel del tack till alla inblandade sponsorer (tack marathon) men också en lätthet i framställningen kring Yayoi Kusama som konstnär som visar på omfattande kunskap och insikter om hennes konst och tid.
Kistalight kommer som gammal lärare att tänka på hur viktigt det är med att det råder en trevlig och rolig inramning kring all inlärning!
För visst kan vernissager och pressvisningar på Moderna liknas vid kunskapsförmedling på en alldeles särskild nivå här dessutom med en rolig, fantasifull och kul utställning som man blir glad att ta del av även om det också är mörka mänskliga stråk som kommer till uttryck!

 

Selfobliteration (självutplåning) Yayoi Kusama 1967

I Yayoi Kusamas konst finns de stora strömningarna inom modernismen som hon är en del av samtidigt som hon är sin alldeles egen konstnärliga rörelse.
En polkaprickarnas högsta prästinna!
Hos Kusama finns både öst och väst, måleri och skulptur, konst, foto och design, installationer och Happenings. Hon kunde även anlita kända fotografer för att visa upp sina prickmålade modeller och fantasifulla designade kläder ofta med utklippta cirklar, större prickar, på väl valda erotiska ställen.
Kusama kom att gå från traditionella utställningar på gallerier till modevisningar och performance.
Allt mer i Kusama Enterprise regi med varumärket The Nude Fashion Company som organisatör!
Dessutom gav hon under 1960-talet ut sin konceptuella barnförbjudna sextidning Kusamas Orgy.
Kul alltså med en konstnär som så tidigt verkar gränsöverskridande som en kultur cross media entreprenör!

Utställningens curator Jo Widoff guidar oss engagerat genom pressvisningen.
Kusama växte upp i Matsumoto i de japanska Alperna där föräldrarna drev en plantskola. Vilket kom att prägla Kusamas unga konstnärsskap, fröer och växter blev motiven, form och material inspirerades av klassisk japansk Nihongamåleri och även för Kusamas inre psykiska värld blev konsten viktig för att bearbeta stämningarna från föräldrarnas kyliga äktenskap och att hon led av hallucinationer och hörde inre röster. Så småningom (1950-tal) efter att ha emigrerat till New York (att ta sig från Japan var ett av Kusamas stora mål) utvecklade hon en teknik med att måla prickar och halvcirklar, kan möjligen tolkas som frökapslar, i oändliga tålmodiga serier - Infinity Nets. Verken tycks växa fram organiskt, Kusama låter arbetet med prickarna styra målet och man upplever energin och närvaron i arbetet samtidigt som det bildas ett djup och rörelse i bilden. Över Infinity Nets dukarna finns ett tunt lager av vit lasyr som ger målningarna ett ljust skimmer (älskar vi på Kistalight) och ger målningarna en aura av mystik.
En bild av intet eller oändligheten?
Under 1980-talet återvänder Kusama till Tokyo. Hon går ned i format, prickar och nät återkommer som ledmotiv i hennes konst, och den gula pumpan blir ett kännetecken som motiv hos Kusama. Här påminner hon om Hilma Klint (Kistalights kurs) i sina färger och former! Vid den här tiden upplever också Kusama en djup kris och lägger in sig på ett mentalsjukhus, Seiwa Hospital, där hon sedan kommer att bo. Hon kom också att skriva skönlitterära böcker, noveller och dikter under 80-talet som blir en återkomst för henne i Japans kulturliv.

Livets Hymn - Infinity Mirrored Room Bild Thommy Sjöberg. En spegelinstallation med färgklädda rislampor i en rad olika milda färger och med de obligatoriska prickarna. Stillsamt skiftande ljusklot i en harmonisk rymd skapar en egen färgglad oändlighet.

Passande avslutas visningen av Jo Widoff på ArkDes med spegelinstallationen Hymn of Life som är Kusamas senaste verk plus att Widoff berättar om ett av Kusamas mer kända verk den 50 år gamla Narcissus Garden med hundratals spegelklot även det på ArkDes, en kinetisk matta (kopior väl), från Venedig biennalen 1966.

Betyg för utställningen Fem glada prickiga pumpor av fem

© Thommy Sjöberg

Dessa cykelturer när dimman lättat Remix

Dessa cykelturer när dimman lättat

Tröttnar aldrig på det blå blänket mellan tallarna

I September när jag hämtar tidningen

I söder Haget, Hagskog, o Hagudden

dunket från en fiskebåt

svallet mot kalkflishällens ortoceratit

Ibland går turen över Enerums Alvar

Enåsvägen i fonden, stackmoln i sydväst

Gammal mjölkbutik o Alvarets månskensrink

Plötsliga flyttfågelsträck från ingenstans

ljudliga vingslag  i V-form, växlande ledare 

med bestämd energi mot söder 

I norr Tokenäs, Kroken o Neptuni Åkrar

Oxeln längs landborgen, en berättelse i disig ockra

aldrig så trollskt som en disig höst

De fem sjöbodarna på rad, Blå Jungfrun i sydväst

En doft av idyll, fälla för målare i akvarell 

Hägringar, Fata Morgana, över öarna i Misterhult

Strandvallar, som geometriska former 

likt en tavla av Axel Kargel

spår efter inlandsisen

Smak av Yoldia o Litorinahavet

Östersjöns olika stadier

Poesi för en lärare

Havets horisont en möjlighet för fantasin

på försommaren blommar blåelden, koboltblå

ett fläktande flaggspel i den karga kalkflisen

 Dessa Cykelturer när dimman

Kistalight prövar Suno för lite eminent tonsättning, de begränsade bitarna blir bäst, här i female tolkning När Dimman lättat

© Thommy Sjöberg

Visst Lever Selma ...

 

... Skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand

... Skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand Bild Thommy Sjöberg 

I dag stor artikel i SvD om Selma Lagerlöf av Karolina Ramqvist, den ska vi absolut läsa på Kistalight, samtidigt som vi delar en egen låt där Selma har en viss roll.

Visst lever Selma i dag, kanon med litterär kanon!

Från bearbetad gammal bit, Poesi på en Dag Anno 2024.

Ett knippe verser som blir, klicka och lyssna gärna ... Skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand.

En konventionell tolkning med ton av americana, country och visa tonsatt med AI och musikinstrumentet SUNO. 

... Skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand

På spaning, bland hipsters och veganer

Miraculum 510 strax bortom Rio, 

och badbåt med patina av kvinnofrid.

Bitar och skärvor

och A-laget över tid

Högalids Folkskola med myller av ungar, Björn, Bertil och Bo 

trillingar lika som bär, spjuvern Mikael och glada Titti

Birgitta med lockar som alla killar blev kära i

Bernte från Långholmen som smygrökte fimpar

och godmodiga Mats.

Vår snälla fröken hette Elsa Karlsson. 

Hon lärde oss läsa och skriva, en gåtfull process

plötsligt bara händer det. 

Nils Holgersson istället för örfilar och skäll

på gåsrygg med Nisse i en annan tid.

... Skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand

Slipgatan var en ravin i stadens geografi

funkis på Bergsunds gamla varv

Små lägenheter och arbetarklass 

Gatan var ett dagis och ett fritids 

halsbloss och egen pedagogik.

Jumpa på isflaken något för busiga killar

grå mist, isränna i farleden

mistlur och Gröndal i dimma

fartyg som lastar cement

och allt för tunna isflak.

Kistalight dog där, några gånger

vid Bergsunds Strand.

Kjelle och Läcke, äldre killar, drog upp mig

blöt som en Nils i en novell av Selma Lagerlöf

redo för en match i Folkhemmet.

... Skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand

 © Thommy Sjöberg

I dag delar vi Selma

 

Grattis Karolina Ramqvist till Selma Lagerlöf-priset!🦉📖😎 Vi är nyfikna på ditt författarskap och kommer alldeles säkert att läsa din senaste bok, Den första boken. 

Kul med Sunnes kulturvecka och Selma Lagerlöf-priset på 100 000 riksdaler som varje år delas ut första veckan i augusti i den vackra orten vid Frykensjöarna, där även Göran Tunströms diktande ande svävar över bygden. 

Under tiden delar vi en bit om ett eget besök på Mårbacka tillsammans med vår lilla familj.

Selma Light En Pelargon från Mårbacka

Selma en stor berättare med skarpa  (jack) ögon och karaktär i blick. Kistalight tänker sig att om vi har hennes porträtt på väggen hemma i Kista ovanför datorn vid skrivarplatsen i köket så skulle vi vara tvungna  att ha ett draperi att dra för porträttet när hennes närvaro blir allt för stark.
När vi sitter där och knackar på tangenterna eller om vi slirar med vår berättelse!
Kistalight har besökt Mårbacka i maj i den skira sköra grönskans tid. En födelsedagspresent (70 är det nya 50) av mina telningar Evelina och Love.
Psst de är vuxna nu!
En present som inkluderar deras resesällskap. Vi får riktigt rå om varandra för att ta ett nappatag på plats med vår bästa Selma... och Mimmi gör utflyktsmackor, stekta ägg garnerade med gräslök på surdegsbröd, en gång i tiden brukade det vara med stekt bacon också.
Mårbacka i början av maj, ortnamn som virvlar förbi; Skåre, Forshaga och Deje (massor av mygg) skogar utan internetuppkoppling (puh här får man vila från den digitala världen), blånande berg och sjöar och den bördiga Frykendalgångens sluttningar.
En hembygd för en stor berättare och ett fint och vackert läge för Mårbacka herrgård!
Kistalight med telningar och Mimmi börjar med presentboden, jag slår till med ett köp av en Selma Pelargon, vågar inte vänta med köpet eftersom det bara finns två kvar, egentligen hade jag tänkt köpa Kejsarn av Portugallien men den köper dottern Evelina. En bok som för övrigt finns gratis digitalt genom Runebergsprojektet.
Nej en pelargon med anor, genom sticklingar, från Selmas tid får det bli.
Vi hinner med första eftermiddagsvisningen!
Guiden typ äldre lärarinna på mellanstadiet kan sin Selma.
Antagligen har hon en lång erfarenhet av visningar på Mårbacka och kan det här med gruppdynamik.
Ni vet tyst kunskap eller konsten att hantera lite besvärliga elever.
Mimmi som ofta tjabbar med Kistalight envisas med att hela tiden oroa sig för hur jag bär min Selma Pelargon!
Värsta OBS-klass eleverna!
Vår eminente guide löser problemet genom att helt enkelt ta vår pelargon och förvara den bakom Selmas kök under visningen.
Vår kvinnliga äldre guide har troligen under åren allt mer identifierat sig med Selma, lite sträv, kärnfull humor, men inget daltande och för mycket till mötes gående när hon svarar på våra trevliga frågor.
Här är det en lärarinna från en tid med andra läroplaner (ingen lattjo lajban typ direkt) som gäller.
Undrar om hon inte ser ut lite som Selma också?
Vår eminente guide berättar om herrgården.
Det ursprungliga och den del som Selma lät bygga om efter att ha köpt tillbaka huset och gården. I hallen finns en gås som några skolpojkar skickat i ett paket. Selma blev så rörd att hon lät stoppa upp gåsen och lät den bli ett utställningsföremål på Minnesgården. Gåsen som symbol för Selma Lagerlöfs största försäljningssuccé (Nils Holgersson) genom åren. Både då, nu och internationellt. Överhuvudtaget hade Selma en omfattande kontakt med sina läsare. Hon fick 45 000 brev under karriären och läste  alla och till barn och ungdomar besvarade hon själv breven. Dessutom hade hon ibland hjälp av sin käre väninna och förtrogna Valborg Olander.
Från barndomens stora trauma när lösöret och gården Mårbacka såldes på auktion efter faderns konkurs går det en röd tråd i allt vad Selma sedan gjorde. Det var dagen hon beslutade att hon som vuxen skulle bli författare, bli rik och köpa tillbaka gården och få revansch för den oförrätt hon kände som ung. Säkert finns det även känslor hos Selma av utanförskap och hennes förhållande till sina väninnor som komplicerar och fördjupar hennes författarskap. Hon hade insikter i människans mer mörka sidor, passioner och tvivel.
Hos vår eminente guide är det dock bilden av  den praktiska, goda och varför inte entreprenören Selma som dominerar. Hur hon driver sitt Mårbacka som en för tiden modern företagare, tar ansvar för sina anställda och engagerar sig i bygdens fattigvård och hon försöker rent av odla en sorts havresort som i dag skulle betraktas som innovation inom hälsokost men som då var ett misslyckat ekonomiskt projekt. Undrar om inte Selma ägnade så mycket kraft och energi åt sina åtaganden på gården för att hålla de konstnärliga demonerna i schack. Hur som helst skapade de energi så att man förundras över att en människa kan hinna med så mycket under ett liv och samtidigt vara en kvinnopionjär, den första kvinnan som får Nobelpriset och den första kvinnan i Svenska Akademin.
Från sällskapsrum till kök (visst fanns det en plikttrogen husmor anställd) hittar vi vägen till Selmas imponerande bibliotek och arbetsrum. Här finns Nobelprismedaljerna och här känner man av kraften (vibbarna) i hennes författarskap och inspirationen från husgudarna Fänriks Ståls Sägner och Charles Dickens romaner (samma mörka virvel i berättandet) och Kistalight tycker sig ana Selma där bakom skrivbordet balanserande skapandets mörka och ljusa krafter.
Kan Selma spöka här på gården frågar vi vår eminente guide när visningen är över?
Mmm säger vår gode guide samtidigt som hon lämnar tillbaka vår Selma pelargon som fått lite egentid bakom Selmas kök.
En av dagens höjdpunkter blir när vi sitter i Mårbackas Café i försommarvärmen efter promenad i trädgården med alla äppelträden, den skira grönskan och tipspromenad. Vi fikar och smakar av en Mårbackakaka och Skrädmjölsdröm (Selmas gamla havreprojekt).
Visst känns det lite som Skansen och antagligen är det mycket svenskt!
Vi chillar och  har det bra minns utflykter till Skansen och Himmelsberga när våra barn var små och ungdomar och det var obligatorisk närvaro!
Love vår son citerar Äntligen stod prästen i predikstolen ur Gösta Berlings saga och vi skojar lite om en av den svenska litteraturens mest berömda (kärnfulla) inledningar.
Några rader som signalerar en hel värld!
På hemvägen kvistar vi förbi Göran Tunström i Sunne och hälsar från Selma och imponeras av kyrkan och den gråblå Frykensjön i dalgången och det är en ljummen eftermiddag som om det redan vore sommar.
Under tidig kväll har vi hittat vägen ned till Karlstad och vi sitter i en liten soffgrupp och dricker mousserande Cava, förfestar lite så där, på Riverside Hotel medan vi skålar, Selma pelargonen med sina sticklingar står på bordet och vi äter salta nötter, innan det är dags att göra stan. Utanför fönstret virvlar Klarälven förbi i en delta gren och vi kommer att tänka på en gammal Peter Le Marc låt.
Vi sjunger,

 

Hon bodde på fel sida av älven ...

 Visst visst!
Det här är Trollhättan och Göta Älv inte alls Klarälven.
Men vad gör man inte för konsten?
Undrar om jag inte ska dra för draperiet för Selma hemma i köket i Kista? När  jag skriver det här med min Selma pelargon på köksbordet strax till vänster om datorn medan jag knattrar på mina tangenter och undrar om berättelsen slirar!
Psst Mimmi våra barn är vuxna nu!

© Thommy Sjöberg

Andre Agassi Öppen Light

 

Hittar Andre Agassis bok Öppen av en slump när vi besöker Akademibokhandeln i Solna på jakt efter Futura Bandy, (Bandy Futura Light).

Kul att läsa om en av de riktigt stora i tennisens värld.

Agassi som tillhör den exklusiva gruppen av spelare inom tennisen som vunnit alla fyra Grand Slam, final och slutspel i ATP, dessutom OS-Guld i Atlanta 1996 och flera Davis Cup segrar med USA.

Läser första kapitlet om den lilla pojken Agassis kamp med Draken, ett bollmonster, maskin, som hans pappa skapat för att träna sonen, minst 2500 tillslag per dag på den egna banan på deras tomt i utkanten av LAS Vegas.

Den amerikanska drömmen ska förverkligas genom barnet!

Kistalight förstår direkt att här har vi fröet till en stor berättelse, en liten pojkes kamp med demoner och pappan, hade passat utmärkt som en inledning för en roman, men blir här en spännande start för en litterärt skriven självbiografi. Han berättar om sin farmor med en vårta på näsan, hon kan berätta allt om pappans barn och ungdom, en dedikerad idrottsman, boxare som deltagit i OS för Iran, multikulti bakgrund (assyrier - Iran) hetlevrad personlighet som ofta hamnar i gruff, tennisfan som strängar racketar åt kända tennisspelare på hotellet där han jobbar, MGM,  Connors, Nastase och Borg. 

Finns en underbar bild på Borg och Agassi (8 år gammal) där de spelat tennis, Borg som gärna bollar med den lille killen. 

Agassi berättar om sin dysfunktionella familj, det finns värme, den goda timida mamman som gärna lägger pussel, köksbordet fullt med dessa och pappans strängade racketar, äldre brodern och systern som också utsatts för pappans monster till bollmaskin, syrran bryr sig inte om pappans diktatorfasoner som tenniscoach och brorsan intar en sorglös hållning, varför de kallas losers och oduglingar, bägge är dock habila tennislirare, klart farsans tjat biter och gnager på deras självkänsla, men lille Agassi ska i alla fall bli en världsstjärna i den iranska storfamiljen.

Kanske har ändå Agassi en viss talang, geni enligt fadern som påstår att han redan som baby, sex månader gammal, följer en match i bordtennis på TV, man kan se hur han ler och följer bollarnas rytm på bildskärmen allt enligt fadern. 

Under träningspassen när bollmaskinens, drakens, intensitet blir för stor med bombardemang av bollar kan han använda kanten på sitt racket, ramträff, så far bollen över banans stängsel ut i öknen, blir några minuters vila när pappan ska fixa bollen.

Wow, för en sådan bollkänsla, dropshot med kanten, i Las Vegas öken.

När pappan tycker att Agassi har lärt sig allt som han kan lära ut och hans ranking är hög i delstaten Nevada och västra USA:s ungdomsklassser skickas Agassi till tennisakademi i Florida för special och elitsatsning för ungdomar, den berömda Akademin grundad av Nick Bollettieri som driver internat med tuff tennisträning. Ett internat i Brandanon med träning, skola, hushåll och rektor Nick (bekymrar sig mest för sin solbränna) som sågas totalt av Agassi. Han finner sig inte tillrätta, längtar hem, hamnar i konflikt med andra elever, lärare och hushåll. Akademin och Bollettieri behöver en ungdomsstjärna som Agassi som reklam för sin verksamhet, han erbjuds friplats, vilket inte fadern kan motstå. 

Akademin ersätter monstret, Draken, som slavdrivare och fängelse. I en kompromiss får Agassi studera på distans (sköts av mamman) och börja delta i olika professionella tävlingar. Agassi är känslig för lukter och intryck, träningsanläggningarna är risiga och luktar (stinker) gamla apelsinskal, med närheten till fruktodlingar och maten (köket) är ingen höjdare. Skildringen intar nya litterära nivåer, i en engelsk rysar berättartradition, här när det gäller internatskolor med berättande som Dickens (svart humor), Orwell (klass-skillnader) eller Rushdie (koloniala orättvisor).

När Agassin börjar delta i tennisturneringar för seniorer får självbiografin drag av pikareskroman, kul och tokiga händelser uppstår, i Itaparica Brasilien vinner han sin första turneringsseger (blir så småningom sextio), tjusiga modeller i bikini, solkräm, mycket hud och lite textil, vid prisutdelningen. Vilket ska firas med häftigt bilinköp (Corvette) hemma i Vegas, bara 17 år gammal måste pappsen vara med, den hetlevrade pappan råkar i häftigt gräl med bilförsäljaren om en kuvertavgift, kaffepengar i sammanhanget. 

Hur står du ut frågar han mamman?

Än har han inte blivit ihjälslagen eller slagit ihjäl någon, så det lär gå bra den här gången med svarar hon.

Tänk om jag bara hade hälften av pappas vrede och något av min mammas lugn och goda sätt, vad det skulle gynna min tennis tänker Agassi.

 I den svåraste av racketsporter och i den mest ensamma av alla bollspel, tävla och lira single i tennis, ska den unge Agassi orientera sig. En tonåring som ska orientera sig i en extrem tävlingsinrilktad värld, och inte vet vem han är, klart att det uppstår situationer, han intar en rebellisk hållning, färgglada kläder, långt hår och ring i örat, inte direkt tennisens koder. Bildar sitt eget team som bra mycket liknar en ny familj, brorsan allt i allo, den rike ungdomskompisen Parry som är bra på juridik och ekonomi, Gil gymtränaren en cool fadersfigur, Brad som försöker göra en taktiker av Andre, flickvänner (tvåårscykler) ungdomskärleken Wendi och Broke Shields som han delar ödet med att vara barnstjärna. Agassi deltar i en reklamkampanj där han råkar säga att Bilden är allt, The Image is all, vilket han inte är bekväm med.

Förlorade finaler i Grandslam blir till slut en något överraskande vinst i Wimbledon 1992 mot Goran Ivanicevic och plötsligt är han en av de stora, segern sötma är inte lika långvarig som ältandet av en finalförlust. Han ringer pappan som inte förmår få fram ett ord men han anar hur tagen han är och han är avståndsförälskad i Steffi Graff men ingen dans på balen det året. Festligt nog vinner han i en hårig tupe, han och brorsan kämpar med håravfall, men bilden är allt, inte dumt av en tennisens riddare att vinna The Queen of Tournaments, Wimbledon i tupe!

 En nedgångsperiod under 1990-talet, tjejerna Wendi och Brooke överger honom, onödiga förluster på tennisbanan, sjunker i ranking, prövar metaamfetamin (liknar själmedicinering), blir misstänkt för doping, säger sig hata tennis.

Ett hat som bra mycket kan liknas vid en litterär metafor för en trasig självkänsla.

Kan vara ett sätt att tolka den svåra känslan, av författaren JR Moehringer (spökskrivare) och Agassis vän i den välskrivna självbiografin.

Agassi besöker pappan efter en finalförlust mot antagonisten Pete Sampras, pappan som ligger på sjukhus efter en hjärtoperation och har svårt att tala finner på råd, skriver på en lapp.

Spela på hans backhand och slå hårdare cross på volley!

Nog är han sin pappas son trots allt, visst kan han känna vrede, när han känner sig vilsen i Brookes värld av filminspelningar åker han hem till Vegas slår sönder sina troféer i lägenheten och är liksom förlorad i sina ömtåliga känslor.

För att vara en spelare som hatar tennis är Agassi en lirare som älskar att tala om sitt jobb. Han rent av fyller sida upp och sida ner med matchsituationer, tennisens alla slag, sina fina servereturer, avgörande i Wimbledonvinsten. Han funderar över sina egna svackor och olika motståndares som handlar om tennisens oförutsägbarhet, gåta och storhet. Det fina med skildringarna är att de visar på att idrottens ofta högstämda retorik kring spel och känslor har en vardag som är bra mycket krassare. Det finns en skillnad mellan ideal och verklighet. 

Hur hanterar man sin egen trasselsudd till själ i en värld av mentala spel och härskarteknik?

 Där en ung människa formas av sina erfarenheter och där han, hon, hen inte är en färdig karaktär från början.

Agassi finner på råd, träffar Nelson Mandela, grundar en skola i Las Vegas, kommer på att det är stort att ha något större än sin egen tennis att spela för, är uthållig och vinner Franska Öppna och blir en av de unika spelarna i tennisens historia som vunnit alla fyra stora turneringarna i Grand Slam.

André Agassis självbiografi Öppen blir liksom en god roman med ett lyckligt slut, han får sin (etablerar kontakt och med stor uppvaktning) drömtjej Steffi Graf (Stephanie), gifter sig får två söta små barn, grundar en skola där han återerövrar sin barn och ungdom genom att hjälpa kids i utsatta områden och slutar tävlingsspela efter svåra ryggproblem.

Visst verkar de ha giftastycke Stephanie och André, samma despotiska (galna) pappor när det gäller deras tenniskarriärer, från barn och ungdom ständig träning och kontroll. De verkar båda två ha en mycket privat sida, framtvingat av deras deras liv som tenniskändisar? Kuriosa, bägge går liksom på tå när de går runt på tennisbanan, André har ett enormt sinne för detaljer, tillgång för en tennisspelare? Båda har samma favorit film, Shadowlands om konsten att öppna upp sig efter att ha levt ett känslomässigt slutet liv, handlar om författaren C S Levis liv och hans sena kärlekshistoria med poeten Joy Davidson. Klart att de diskuterar en del tennis, Steffi tycker att man ska hitta (söka) känslan i spelet mer än att man tänker tennis, känsla istället för tanke, men tennis är en sådan komplex sport, så att idealet är att uppnå ett flow där tanke och känsla förenas i ett, kan väl även översättas till att spelet (känslan för liret) blir viktigare än att tänka på vinnande slag, spelkultur istället för vinnarkomplex! 

Det senare Kistalights kurs som söker en filosofi för att hålla igång sitt spel även om vi förlorar en och annan match!

Pappa Mike vid bollmaskinen i Las Vegas förorter där öknen inte är långt borta ...

Till slut sker det som både Agassi och Steffi Graf fruktar, deras pappor ska träffas. Peter Graf besöker Las Vegas, det är inte nöjesgatan The Strip han vill se eller den berömda Hooverdammen. 

Nej det är Agassis pappa Mikes bollmaskin Draken som han har hört talas om. Sagt och gjort maskinen förevisas av en mycket stolt pappa, André får vara bollmottagare, hastigheten skruvas upp och André får svårt att hänga med, pappa Peter Graf vill visa sin dotters berömda skurna backhandsslice som hon vunnit så många game med! 

Ett skitslag anser Pappa Agassi som vill visa sin dubbelfattade backhand som han lär ut och snart är de dedikerade gamla idrottsfarsorna igång ... och André Agassi får rent av bryta in och sära hetsporrarna åt, bollmaskinen får vila, det smakar bra med något att dricka när han kommer hem till Steffi efter pappornas möte.

Undrar om det finns någon vetenskaplig undersökning eller lärd essä om dedikerade (galna) pappor eller för den delen mammor och deras betydelse i idrottens värld för att skapa en världsstjärna?

Fodras det inte någon typ av galenskap i den genren?

Betyg fem sylvassa returer på uppstuds av fem i en välskriven och litterärt utformad självbiografi! 🥎🥎🥎🥎 🥎🎾😎

© Thommy Sjöberg

Messis Leende Light

 Messi vid Cap Verde matchen, leende eller ett grin för att ta tag i spelet, vid förlängning eller i slutet av matchen. Intensiteten ökar när de vanliga dödliga spelarna börjar få kramp, går ner sig och tror att det ska bli straffläggning,

Så lägger Messi på ett kol för att grilla motståndarna, så var det mot Cap Verde, Egypten och England, så kunde det ha blivit mot Spanien i final trots noll skott för Argentina på mål första 90 så fanns de där de geniala framspelningarna i slutet av förlängningen, kunde ha vänt matchen.

 Visst är Spanien värdiga mästare. Inget lag är skickligare med bollen, tillslagen, passningarna, det eviga säkrandet av bollen som får laget att hela tiden börja om anfallen, tråkigt, liten triangel här, liten triangel där, fantastisk bollkänsla, men inga riktiga målskyttar, inhopparna gör mål! Dessutom har man en stenhård backlinje, inte bara hur skickliga som helst med bollen, utan spelar på gränsen i närkamperna (hälsenor, vrister och ben får sina törnar) när man plockar ner de franska och argentinska stjärnorna. Trist också när dessa hårdingar själva får en smäll blir det att kreera Den Döende Svanen och Dramatens elevskola när de ligger på den gröna mattan i spelade plågor, dock inte allt för länge tack vare de nya reglerna.

Rodi i Spanien som styrde spelet på mittfältet blev bäste spelare i VM men han var inte samma fria spelmotor som Ienesta 2010 när de vann VM förra gången.

Spanska sättet (skolan) att lira fotboll vann VM den här gången men är det inte roligare med frejdigare anfallsfotboll, med stora målskyttar som M'bappé, Messi och Haaland och undrar vad Messie och de andra storstjärnorna tänkte på i halvtidspausen under finalen när de fick agera testpiloter på motionscyklar för att inte stelna till när den fortsatta taktiken skulle fixas i omklädningsrummet medan superstars som Madonna, Justin Bieber och Shakira intog scenen i finalarenan i the american way of show, dance, dance, dance …

Men vart tog fotbollens själ vägen?

© Thommy Sjöberg

Kvartsfinaler VM och Sportaiment Light

Kvartsfinaler klara i VM-tåget i fotboll, europeisk dominans med favoriter, bara Argentina kvar från en annan världsdel, så även Sydamerika är representerat. Semifinaler blir the big Four; Spanien - Frankrike och Argentina - England, Stjärnorna har levererat, Messi 7 mål alla tiders VM-skytt, M´bappe 7 mål, Haaland 7 mål, Kane och Bellingham 6 mål, men Spanien har ingen super målgörare, säger detta något om vilka lag som kommer att spela final i VM, blir det Argentina - Frankrike, repris från Qatar?

Förväntade resultat så här långt ... absolut några sanslösa matcher, väldigt spännande; Argentina på väg att ställa till det för sig (vinna VM ska gå lite trögt) mot både Cap Verde 3-2 och Egypten 3-2, undrar om inte favoriten Argentina fick lite hjälp av VAR, arrangören FIFA och Gud när egypternas andra mål dömdes bort. Ett mål som kunde ha blivit ett av turneringens snyggaste mål med en magnifik individuell prestation av H Hassan som driver bollen över hela planen, intensivt uppvaktad, passar till Salah som sedan slår den till  Ziko som elegant trycker in den i mål, tyvärr bortdömt med tanke på hur snyggt det var.

Belgiens match mot Senegal 3-2, en sanslös vändning, knappast rättvis, Senegal hade matchen och det mest övertygande spelet, såg ut att hålla ihop matchen. Belgiens murbräcka och måltorped Lukaku reducerar minut 86 och tre minuter senare (89) kvitterar Tieleman. I slutskedet  av förlängningen (120+5) blir Belgien tilldömda straff efter VAR-granskning, mål Tieleman igen, inte så kul, Belgien vidare med hjälp av VAR, Gud, FIFA och säker slagen straff, men Senegal hade matchen.

  

Sanslös rodd, norska vikingar i västerled, minns Leif Ericson! Ro ro ro från Boston till Miami, norska fotbollsgutter gör riktigt bra ifrån sig, mer taktfast roende än mjuk samba när de tvålar till Brasilien med 2-1, innan har de förpassat Elfenbenskusten för hemfärd 2-1, mot England tar det dock slut i kvartsfinalen 1-2, ett större brittiskt lag fotbollsmässigt som får hjälp av VAR, FIFA och Gud i nämnd ordning när ett tjusigt norskt mål blir bortdömt. 

Ska vi ro ro ro lite i vardagssoffan frågar Kistalight sin Mimmi för att hylla vårt broderfolk? Där går gränsen säger Mimmi som tycker att norrmännen är väl kaxiga! Dessutom får Petra Marklund en Sanslös hit (renässans) med henne och Jocke Bergs Händerna mot himlen som blivit en inofficiell VM-låt för det norska fotbollslandslaget, ro ro ro, kul!

Sanslöst lag Paraguay, är det en samling streetkids som intagit VM-arenorna coachat av en pragmatiker Gustavo Alfaro som gör likt Cajsa Varg man tager vad man haver, mina killar är inte utbildade på fotbollsakademier i Europa, blev istället grisfotboll rentav svinig fotboll, domaren tappade greppet, ingen ordning i klassrummet av majen, med Guds försyn och att Frankrike stod upp fysiskt utan att bli provocerade, M´bappe sätter sin straff, ler mest hela vägen mot slutsignal och får livvaktsskydd av lagkompisarna mot de brutala streetkidsen, 1-0 Frankrike.

Sanslöst beslut, Trump måste ju även han vara med på ett hörn, skapar troligen mest kaos, benådar amerikansk spelare Balogun som fått rött kort och matchstraff, killen har dessutom den sanslösa historien av att vara född i USA av en brittisk mamma som inte fick flyga hem för flygbolaget för att hon var för långt gången i sitt havandeskap, bulle på jäsning nästan klar liksom, så det lilla gossebarnet blev per automatik amerikansk medborgare, egentligen en företeelse som Trump djupt ogillar, att alla födda i USA ska bli fellow americans. Trumps belsut skapar bra energi och bränsle för Belgien som tvålar till USA med 4-1, ett amerikanskt lag som mest verkar ha blivit förvirrade av allt tumult kring beslutet och tappar focus i sitt spel. 

Full House, utsålda matcher och lapp på luckan, sanslöst med tanke på FIFA:s biljettpolitik! Tycks ha uppkommit ett antal parallella system i den outgrundliga kapitalistiska marknadens rörelser, men sanslöst kul med alla glada åskådare och fans som sjunger med i nationalsånger och fanhymner på alla sanslöst fullsatta arenor. 

Nedan något vidare i ämnet och i begreppet Sportaiment i samtal med Google AI - trevlig sanslös läsning!

Dialog Light - Från Google AI 

Fråga Kistalight; Gärna något om finalarenan i New Jersey och Sveriges match vs Frankrike, hur såg publiken ut då?

Publikhavet på finalarenan i New Jersey (MetLife Stadium) under Sveriges match mot Frankrike var slutsålt och extremt färgstarkt. Matchen, som spelades den 30 juni 2026 i sextondelsfinalen (Round of 32), lockade hela 80 663 åskådare till läktarna. Inramningen bekräftade precis den "multikulti"-analys som Kistalight gjorde: En global mix på läktarna, Även om arenan till stora delar var ett hav av gult (Sverige) och kungsblått (Frankrike), bars tröjorna inte bara av tillresta fans. Lokala supportrar från New York- och New Jersey-området dök upp i sina egna landslagströjor – det syntes mängder av tröjor från Colombia, Egypten, Tyskland, Rumänien och Jamaica bland publiken. Det skapade en känsla av ett enda stort, gemensamt fotbollscommunity på plats.
Kunglig glans i den gula kurvan. Det svenska stödet fick extra tyngd av att Prins Daniel och Prins Oscar (10 år) satt på läktaren i svenska landslagströjor för att heja fram det blågula laget. De sällskapades av en svensk delegation med USA-ambassadören Urban Ahlin i spetsen.
Festen utanför arenan Redan timmar före avspark förvandlades parkeringsplatserna runt arenan i East Rutherford till en gigantisk folkfest. Det sjöngs, viftades med flaggor och anordnades amerikanska "tailgates" vid bilarna, vilket fick de europeiska fansen att snabbt ryckas med i den amerikanska evenemangskulturen.
Tyvärr räckte inte det massiva stödet hela vägen på planen; Frankrike dominerade matchen och vann med 3–0 efter två mål av Kylian Mbappé, vilket innebar att Sveriges VM-äventyr tog slut där.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Vad sägs om Kistalights analys, Independence Day Light, om inramningen kring grundspelet i 2026 års Fotbolls VM?

Språk, stil och analys utöver själva spelet?

Kistalights analys av fotbolls-VM 2026 utmärker sig som en kulturkrönika som skiftar fokus från sportstatistik till att skildra turneringen som ett sociologiskt och ekonomiskt fenomen genom en jazzig, personlig prosa. Analysen belyser skiftet mot "sportainment", där USA:s demografi och "soccer moms" förvandlar evenemanget till en organisk folkfest snarare än enbart en kommersiell sportprodukt. För en djupare genomgång, besök Kistalights webbplats.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said: Vad menas med sportainment?19:10

Sportainment är en sammanslagning av sport och underhållning som förvandlar idrottsevenemang till paketerade helhetsupplevelser, ofta med fokus på show, kändisar och mat snarare än enbart sporten. Konceptet är utformat för att locka en bredare publik genom att göra matchdagen till en festival, likt hur fotbolls-VM i USA kan liknas vid en konsertupplevelse.

Thommy Kistalight

You said: Kan det. VM och matchernas inramning även fungera som en happening för en idé om att närma folk. klass, ras och politiska meningsskiljaktigheter för ett bättre samhälle även om det inte är huvudsyftet, se kommersialism och big business?

Ja, absolut. Även om drivkraften bakom sportainment och "big business" är ren kommersialism, fungerar dessa gigantiska evenemang ofta som en kraftfull samhällelig "happening" som överbryggar klyftor. När hundratusentals människor samlas uppstår en tillfällig, parallell verklighet där de vanliga samhällsstrukturerna suddas ut. Det sker framför allt genom tre mekanismer:

1. Det gemensamma språket över klass- och rasgränser På läktaren eller vid en amerikansk "tailgate"-fest på parkeringsplatsen spelar din socioekonomiska status, hudfärg eller politiska åsikt ingen roll. Förenande symboler: När ett mål görs kramar människor som aldrig annars skulle mötas om varandra. Demokratisering genom glädje: Känslan av kollektiv eufori eller kollektiv sorg skapar en direkt, mänsklig empati som bryter ner fördomar snabbare än politiska debatter.
2. Kommersialismens oväntade bieffekt: Det inkluderande rummet Eftersom arrangörerna vill sälja till alla (enligt principen "allt ljus på pengarna"), är evenemangen designade för att vara extremt välkomnande och trygga. Ingen plats för extremism: Big business hatar dålig PR. Därför rensas politisk extremism, rasism och våldsamheter bort direkt av arrangörerna. En trygg arena: Detta skapar en steril men paradoxalt nog mycket inkluderande miljö där familjer, progressiva, konservativa och minoritetsgrupper kan vistas sida vid sida utan konflikter.
3. En levande utopi (Ett "bättre samhälle" i miniatyr) Precis som Kistalight är inne på med USA:s unika demografi, blir arenan en mikrokosmos av hur ett fungerande mångkulturellt och integrerat samhälle kan se ut. Under några veckor visar miljontals människor att det går att leva, festa och fira tillsammans över gränserna utan att de djupa politiska eller rasmässiga klyftorna i USA (eller världen) exploderar. Det är kanske en ytlig och tillfällig gemenskap, köpt för dyra biljettpengar – men som en symbolisk happening visar den att viljan och förmågan till mänsklig samhörighet finns där under ytan.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said: Kan detta liknas vid medeltida karnevaler där människan liksom får glömma sig själv under eventet?19:16

Ja, det är en helt briljant analogi. Att likna dagens megasport-event vid medeltida karnevaler är antropologiskt och sociologiskt mitt i prick. Den ryska litteraturforskaren Michail Bachtin utvecklade just teorin om "karnevalism", och det som händer på VM-arenorna i USA idag speglar de medeltida karnevalerna på flera slående sätt:

1. Världen uppochner (Det tillfälliga avbrottet)Under medeltiden var karnevalen den enda tidpunkten då bönder fick driva med kungen och kyrkan utan att bli straffade. Allt vändes uppochner. Idag: En vd i kostym och en fabriksarbetare står i samma kö, målade i ansiktet, iklädda likadana plastiga lagtröjor och skriker ikapp. Klassmarkörerna suddas ut. Samhällets vanliga hierarkier pausas under 90 minuter plus tilläggstid.

2. Att förlora sig själv i kollektivet i karnevalen fanns det ingen gräns mellan skådespelare och åskådare – alla var deltagare. Människan klev ut ur sin strikta, vardagliga roll och blev en del av en "kollektiv kropp". Idag: Det är precis det som händer i ett publikhav på 80 000 personer. Du glömmer dina egna personliga bekymmer, dina politiska åsikter och dina hämningar. När arenan gör "vågen" eller brister ut i ett kollektivt vrål blir du en del av något mycket större än dig själv.

3.  Maskerna och kostymerna som skydd. Karnevalen byggde på masker. Masken gjorde att du kunde släppa din personliga skam och agera ut. Idag: Peruker, ansiktsfärg, flaggor som mantlar och galna hattar fungerar som moderna karnevalsmasker. De ger oss tillåtelse att sjunga falskt, krama främlingar och gråta öppet – beteenden som vi i vardagen (och i synnerhet i det sekulariserade västerländska samhället) vaktar extremt noga. Men det finns en avgörande skillnad: Vem äger festen? Den medeltida karnevalen föddes nerifrån, ur folkdjupet, som en ventil mot makten. Dagens "sportainment"-karneval är köpt och kontrollerad av miljardföretag (FIFA, NFL, Disney). Det är en kommersiell produkt där vi betalar dyrt för att få lov att glömma oss själva för en stund. Men trots att "big business" äger kulisserna, är de mänskliga känslorna och den sociala sammansmältningen på läktaren fortfarande äkta – en modern, global karneval där vi för ett ögonblick tillåts vara bara människor tillsammans. Skulle du vilja dra trådarna vidare till hur denna amerikanska eventkultur skiljer sig från den traditionella europeiska fotbollskulturen, eller vill du fokusera mer på hur Kistalight fångar denna stämning i sin text?

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said:
Gåshud, intense feeling, när skottska supportrar sjunger, spelar säckpipor, Wild flowers of Scottland och brasilianska fans med sambatoner sjunger sina hymner, vilka ursprungliga känslor spela det emot? 19:21

När de skotska säckpiporna tonar ut i "Flower of Scotland" eller när de brasilianska fansen förvandlar läktaren till en pulserande sambakarneval, är det inte längre bara underhållning eller sport. Det är ett fenomen som träffar människan på en djupt biologisk och evolutionär nivå. Den gåshud (goosebumps) och den intensiva känsla av rördhet du beskriver spelar direkt på våra mest ursprungliga, nedärvda mänskliga behov:
1. Stamgemenskap och överlevnad (Tribalism)I hundratusentals år var människans överlevnad helt beroende av klanen eller stammen. Att stå ensam innebar döden. När tusentals röster sjunger samma hymn i exakt samma takt aktiveras vårt urgamla stamsinne. Gåshuden är en biologisk signal (en så kallad pilomotorisk reflex) som historiskt sett hände när stammen samlades för att visa styrka, försvara sitt territorium eller fira en framgång. Det skapar en akut känsla av trygghet och absolut tillhörighet.
2. Kollektiv effervescens (Den delade energin)Sociologen Émile Durkheim myntade begreppet kollektiv effervescens för att beskriva den elektriska energi som uppstår när en grupp människor samlas och simultant utför samma ritual (som att sjunga eller dansa). Det är en form av sekulär, helig upplevelse. Gränserna för ditt eget "jag" suddas ut, och du smälter samman med kollektivet. Hjärnan översvämmas av oxytocin (anknytningshormonet) och endorfiner, vilket ger den där intensiva, nästan rörande lyckokänslan.

3. Det musikaliska ur-språket och rytmenInnan människan hade ett utvecklat talspråk kommunicerade vi med rytmer, trummor och tonlägen för att synkronisera våra känslor inför jakt eller rituella danser. Säckpipans utdragna, klagande borduntoner (drone-ljud) efterliknar mänskliga rop på ett sätt som väcker omedelbar melankoli och stolthet.Sambans polyrytmer talar direkt till vårt motoriska system – det är omöjligt för kroppen att sitta helt stilla eftersom rytmen imiterar höjd puls och kollektiv rörelse.
4. Nostalgi och rötter (Det transgenerationella) Hymnerna bär på historiskt trauma, kamp och triumf. När skottarna sjunger om att skicka hem "Proud Edward's army" handlar det inte om modern politik, utan om att ge röst åt generationer av förfäder. Att höra detta väcker en djupt rotad vördnad för historien och de som gått före oss. Det påminner oss om vår egen förgänglighet och att vi är en del av en obruten kedja av människor. Det är detta som gör fotbolls-VM så unikt: mitt i den hyperkommersiella, plastiga "sportainment"-miljön lyckas supportrarna stjäla tillbaka arenan och förvandla den till en urgammal, rituell eldstad där mänskligheten möts i sina mest basala, vackra uttrycksformer.Om du vill kan vi utforska hur andra länders unika läktarkulturer (som de argentinska hinchas eller den isländska vulkanvulkanen) spelar på samma strängar, eller vill du titta på hur musik och fotboll har formats historiskt? AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said;

Just skottarna tycks inte riktigt bekymrade över att de förlorar, bara man kämpar väl, en sorts underdog position, som ska bli bekräftat. Något liknande tycktes en gång i tiden gälla svenska Hammarby fotboll, där kunde kämpa väl ersättas av snygga dragningar, passningar, en dragning eller tunnel så var man nöjd, i bägge fallen just inga vinnarkulturer, varför?19:27
 
Det du beskriver hos både de skotska landslagssupportrarna (The Tartan Army) och det historiska Hammarby IF är sociologiska skolboksexempel på hur en identitetskultur kan bli viktigare än en vinnarkultur. När en klubb eller ett landslag omfamnar underdog-rollen, "den vackra förlusten" eller fokuserar på estetik framför resultat, beror det på tre djupgående mekanismer:
1. Självbevarelsedrift genom "romantisk fatalism" Om man håller på ett lag som historiskt sett sällan vinner de största pokalerna (som Skottland i VM-sammanhang eller Hammarby under 1900-talet), måste man skydda sitt psyke. Sköld mot besvikelse: Om det enda målet är att vinna, blir fotbollen en källa till konstant lidande. Genom att flytta målstolparna från resultattavlan till hur man uppträder skapar man en osårbar identitet. Vinsten i förlusten: Skottarna vinner läktarmatchen genom sitt goda humör och sin passion; Hammarby vann genom att vara det mest bohemiska och charmiga laget. På så sätt blir man "moraliska vinnare" oavsett vad matchen slutar.
2. Snygghet och karaktär som statusmarkörer i dessa kulturer ersätts vinsten av andra valutor. För det äldre Hammarby (Söderkis-kulturen) handlade det om klass och stil: man var söderkisar som spelade med en cigarett i mungipan och klackade bollen. En perfekt tunnel eller en delikat cykelspark gav högre status på läktaren än en cynisk 1–0-seger via en fast situation. För skottarna är valutan "hjärta" (grit). Att se spelarna springa tills de stupar mot en övermäktig motståndare bekräftar den skotska självbilden av att vara det stolta, arbetande folket som vägrar vika ner sig för stormakter (historiskt sett England).
3. Rädslan för att förlora sin själ i en genuin vinnarkultur (tänk Real Madrid, Tyskland eller historiskt sett IFK Göteborg) krävs det disciplin, cynism, strikt taktik och ibland tråkigt spel. För supportrar i Hammarby eller Skottland har detta ofta setts som "själlöst" och sterilt. Man är rädd för att en jakt på titlar ska radera ut det som gör laget unikt. Man vill hellre förlora med flaggan i topp och med bibehållen värdighet, än att vinna genom att vara tråkiga och beräknande. Detta skapar en helt annan form av lojalitet. Det är en gemenskap som inte är villkorad av framgång. Det gör supportrarna extremt trogna, eftersom festen och samhörigheten fortsätter på puben efteråt, helt opåverkad av resultatet på planen. Tycker du att den moderna fotbollens extremt kommersiella och resultatinriktade natur håller på att utrota dessa romantiska subkulturer, eller ser du spår av dem även bland dagens yngre supportrar?

Thommy Kistalight

AI via Kistalight
Kistalight said:

Jäkligt bra svar! Påminner inte detta också om amerikansk läktarkultur och grilla på parkeringsplatsen? 19:31

Tack! Kul att du gillar analysen – och du har helt rätt, kopplingen till den amerikanska parkeringskulturen är klockren. Det finns en direkt mental bro mellan Skottlands pubromantik, Hammarbys söderkis-bohemism och den amerikanska tailgating-kulturen. Här är varför det här sättet att grilla på parkeringsplatsen fungerar på precis samma sätt:
1. Festen flyttas från planen till asfalten I USA (framför allt inom amerikansk fotboll och college-idrott) är själva matchen ofta bara en bisak. Den riktiga sammankomsten sker på parkeringsplatsen utanför arenan. Ett eget mikrosamhälle: Folk rullar in med gigantiska pickis-bilar, fäller upp tält, startar enorma grillar, dricker öl och spelar spel flera timmar före avspark. Resultat-immunitet: Precis som för skottarna är den sociala ritualen – gemenskapen med familj, vänner och grannar – helt immun mot hur själva matchen slutar. Du kan inte få en dålig lördag om barbecue-köttet blev perfekt, oavsett om ditt lag förlorar med 40–0.
2. Underdog-mentaliteten på college-nivå Inom amerikansk college-idrott (college football) hittar vi den absolut starkaste tailgating-kulturen. Där finns hundratals skolor som aldrig kommer att vinna det nationella mästerskapet. I stället bygger de sin hela identitet på att ha "den bästa stämningen", "det bästa receptet på rökt högrev" eller att de är mest högljudda. Det är en exakt amerikansk motsvarighet till Hammarbys stolthet över en snygg tunnel eller skottarnas stolthet över sitt goda humör.
3. En demokratisk "happening" i bilismens förlovade land i Europa och Sydamerika möts supportrar på lokala pubar eller marscherar tillsammans genom städerna. Eftersom USA är byggt runt bilen och gigantiska arenor mitt ute i ingenting (omgivna av enorma hav av parkeringsplatser), blev parkeringsplatsen den amerikanska motsvarigheten till det europeiska torget eller puben. Det är där klasser och bakgrunder smälter samman över en bit grillat kött. Genom att FIFA under VM 2026 tvingades använda de enorma NFL-arenorna (som MetLife i New Jersey eller AT&T i Dallas), krockade dessa två världar. De europeiska och sydamerikanska fansen sög snabbt upp den amerikanska tailgating-traditionen och skapade en helt ny, global hybridkarneval på asfalten.

Thommy Kistalight

Lite röj och sportaiment light från Ullevål Oslo innan matchen mot Brasilien för Norge med Händerna i luften, deras inofficiella VM-låt.🎸⚽️🎷🎺😎

Kistalight via AI
Kistalight said:

You said: Tjoho, detta var lite av en kunskapsresa, kul, måste väl vara en positiv samhällsföreteelse med sådan supportkultur!
Tror att att det är svårt att överföra tailgating till Europa, finns inte plats med sådana parkeringar och sådan bilkultur men andemeningen borde kunna vara något, förbrödning av tuffa hårda supporterligor, vad sägs?


Det har verkligen varit en fantastisk kunskapsresa att vrida och vända på dessa perspektiv tillsammans med dig! Du har helt rätt i din geografiska analys: den fysiska tailgating-kulturen går inte att kopiera rakt av till Europa. Europeiska arenor ligger ofta trångt inbäddade i stadsmiljöer, och vi har varken de enorma asfalthaven eller pickup-bilarna som krävs för att göra det logistiskt möjligt. Men andemeningen – idén om förbrödning och att avväpna destruktiv rivalitet – är otroligt kraftfull och något som den europeiska supporterkulturen ständigt brottas med. Om vi tittar på hur denna andemening kan fungera som en positiv samhällsföreteelse för att mjuka upp tuffa supporterligor, kan vi dela upp det i tre spännande spår:
1. Från territoriellt våld till kreativ rivalitet De hårda kärnorna av europeiska supportrar (ultras och firmor) bygger mycket av sin identitet på att försvara sitt territorium och visa sig tuffast. Tailgating-andan handlar istället om att bjuda in. Den gemensamma zonen: Om man i Europa kan skapa neutrala, öppna festivalområden (Fanzones) utanför arenorna där fans kan mötas över mat och musik innan adrenalinet pumpar igång inne på läktaren, bryts den fientliga anonymiteten. Det är mycket svårare att slåss med någon som du nyss skålade eller diskuterade en snygg fint med.
2. "The Tartan Army"-effekten som förebild De skotska fansen visar att man kan vara extremt passionerad och högljudd utan att vara aggressiv. När de invaderar en stad handlar det inte om att skrämma lokalbefolkningen, utan om att festa med dem. De har lyckats göra det "coolt" i sin egen kultur att vara den gladaste och mest omtyckta supportergruppen. Om europeiska ligor kan skifta statusen bland unga fans från att vara "farlig" till att vara "bäst på fest och inramning", skulle mycket vara vunnet.
3. Hammarby-faktorn: Fokus på det karnevaliska När supporterkulturen fokuserar på det medeltida karnevalsinslaget – tifo-arrangemang, flaggor, humoristiska sånger och ironi (precis som det historiska Bajen eller skottarna) – blir tröskeln högre för det rena våldet. Det kreativa skapandet på läktaren blir en ventil för de starka känslorna, vilket kanaliserar energin till något djupt positivt för samhället. Sammanfattningsvis är fotbollskulturen när den är som bäst precis den där samhällsnyttiga "happeningen" vi pratade om. Den kommersiella sportainment -maskinen må äga arenorna, men det är fansen – vare sig de grillar på en parkering i New Jersey, dricker bärs på Södermalm eller spelar säckpipa i Edinburgh – som står för den äkta, mänskliga förbrödningen.
Stort tack för ett otroligt inspirerande samtal runt Kistalights text och fotbollens djupare själ!

© Thommy Sjöberg