Roberto Saviano Blues

Napoli inne i vulkanens hetta – Montage av bl a Andy Wahrols Vesuviomålning

- Inte riktigt klokt egentligen!
Som turist bland Toscanas böljande kullar, hisnande utsikter och brinnande färger i november, runt slingrande serpentinvägar, sprakande vinrankor och cypresser som reser sig likt utropstecken kring chiantigrevars vingårdar. I Sienas medeltida kvarter och bland Pisas och Firenzes konstskatter från renässansen:
- Så drabbas jag av Roberto Savianos bok Gomorra om Napolis camorra.
- På cafeer och hotellrum läser jag boken.
Savianos texter lär ha startat som en blogg när han som student åkte runt på vespa i Neapel och följde Camorran som en led i sina filosofistudier på universitetet Federico II i Neapel.
Savianos metod är journalisten på spaning. På plats ser han offren för Camorrans vendettor, mord och knarkförsäljning.
Han följer de kriminella verksamheterna och idkar närstudium av aktuella platser; Neapels hamn, textilfabriker i gamla slitna industrilokaler i förorterna, byggen "förgiftade av cement", drogförsäljning och speedade ungdomsgäng i Casal de Principe, legala hotellaffärer i Scotland och inte minst sopphantering och besök i Eldslandet bland dumpade soppor i Caserte - området. Intervjuer och samtal på plats följs upp av polisrapporter, obduktionsprotokoll, listor för angörande båtar och konsten att trolla bort ett antal laster, femtiotusen förfalskade fraktsedlar, i Neapels hamn.
Radio och tidningsreportage granskas och han beskriver hur ungdomar lägger in foton från aktuella arresterade gangsters i sina mobiltelefoner.
Skildringarna av bestialiska mord är så plågsamma i sina detaljer att man är tvungen att lägga ifrån sig boken under läsningen.
Berättelsens tempo hämtar energi just i samlingen av fakta och inte minst namngivna camorister som löper genom handlingen. Språket är litterärt. Saviano arbetar med metaforer och bygger upp en världsbild genom bilden av Systemet. Se camorran som likt den starkare a la Machiaveli behärskar världen med hot våld och Euros. Systemet skonar inte heller någon. Det finns inga knivskarpa gränser mellan det rika nord och det fattiga Syditalien eller mellan den vita och den svarta ekonomin.
- Egentligen finns det bara förlorare.
Globaliseringen slår igenom och i princip är alla delaktiga och drabbade.

- Ändå är det i grunden, tycker jag, en postkolonial situation (södra Italien som exploaterat u-land) som råder för människor i den vackra Napolibukten och som gestaltas i Gomorra.
Saviano har skrivit en utvecklingsroman. Under resans gång träder hans jag fram. Han söker en plats där han kan reflektera över ordens möjligheter utan att korrumperas. Valet blir Pasolinis grav i Casarsa i regionen Friuli-Venezia i nordöstra Italien. Där kan han skrika ut sitt "jag vet, min tids jag vet" och han beslutar sig för att bli en sanningssägare.
Kanske är det de som inte ger upp som blir förebilder. De som träder fram likt prästen Don Peppino Diana eller lärarinnan i Mondragone som vågade vittna efter att ha sett ett begånget mord. De som är aktiva och sanningsenliga i kampen mot Camorran med livet som insats.
Kapitlet om den mördade prästen Don Peppino avslutas med en bibeltext om Gomorra, som kanske Peppino förberedde, som predikan när han mötte sina mördare i kyrkan i Casal de Principe och har fått gett namn åt boken.
Det är lätt att göra litterära associationer till Savianos vandring: Som en nutida Dante vandrar han, snarare åker vespa, genom Camorraland. Det är ett dödsrike, likt Dantes helvetesskildring i Den Gudomliga komedin, om än förflyttat till jordelivet och det nutida konsumtionssamhället. Inkörsporten till helvetet är Neapels hamn faktiskt inte långt från ingång till Helvetet, Lago DÁverno, som Dante trädde in i tillsammans med Vergilius när det begav sig i Den Gudomliga Komedin.
Avslutningen är storartad, "i den yttersta kretsen" - se slutstationen i vandringen i Camorraland: I Eldslandet, soptipparnas Casertesområde, konsumtionssamhällets yttersta utpost vandrar han med fötter nedsjunkna i dyn räddar sig upp på ett flytande kylskåp och slungar ut ett skrik med sin mages fulla kraft i ett,
- Där fick ni, era jävlar! Än är jag inte död!
Likt Dante får han också finna sig i ett liv i exil efter att skrivit boken. Det lär också vara svårt för honom att röra sig i hemtrakterna i Neapel utan att ha ständigt livvaktsskydd.
Savianos bok är välskriven med en vulkanisk hetta får man säga. Kanske är det som gör att de litterära associationerna infinner sig.
Konstigt nog är den dåligt uppmärksammad av de svenska stora tidningarna speciellt DN. Saviano har ändå nyligen, 22 november, besökt Stockholm (Svd var där och Junivallen med festlig inspelningsmojäng) och en intensivare samtida samhällsskildring får man leta efter. En som skrivit passionerat redan i somras om Roberto Saviano och hans bok är bloggaren Junivallen och även Bodil Malmsten har uppmärksammat den.
Betyg: Fem vulkaner av fem
Andra bloggar camorran: Andra bloggar om Neapel: Andra bloggar om Roberto Saviano
© Thommy Sjöberg