En fantastisk fin stämning kring matcher, publik och arrangemang så här långt! Hur gick det med biljettpriserna, från början till synes svindyra ... FIFA med ett begränsat andel tilldelning till de de deltagande ländernas förbund och sedan dynamisk prissättning för resten av biljetterna, som till en början fick priserna för attraktiva matcher, final mm, att nå fantasinivåer. Hursomhelst tycks biljettpriserna ha stabiliserat sig. Verkar finnas ett tredje kretslopp för försäljning (hemliga släpp från FIFA) och utsålt, full house, mest överallt på de gigantiska arenorna, samtidigt som de dynamiska priserna dumpas, aj aj, oj oj för denna kapitalism, men kul kul är det på läktarna och folk verkar inte ha intecknat värdet på sommarstugan för att kunna gå på match.
Lyckliga fans får (köper) biljetterna i ett multikulti Amerika, demografin i USA, gör att det kring de stora städernas arenor alltid finns möjliga etniciteter för att fylla ut fanskaran både med latinos, européer, asiater och afrikaner när fotbollsturisterna inte hänger med i resorna över jättekontinenten. Dessutom har soccer, europeisk och sydamerikansk fotboll, blivit störst i USA när det gäller antal utövare. Sugar moms and dads, medelklassen, väljer hellre en billigare och mindre tuff sport för sina barn och ungdomar och sporten är populär på många highschools, kanske är det dessa mums and dads med fotbollskids som hittar vägen till arenorna med dumpade priser.
Matcherna liknar mer stora event, Atlanta, Miami, Houston, Dallas, L. A. San Fran, Philly, Boston and New Jersey, kunde vara en serie konserter med Stones, Taylor Swift, Beyonce eller Bruce Springsteen men även hemmaplan för de stora lagen i amerikansk fotboll eller Superbowl. Ländernas supportrar är inte så mycket rivaler, här gäller party och fest, fansen samlas gärna timmar före avspark på de jättelika parkeringarna; med husbilar, de spänner upp solskydd och tält, grillar, dricker bärs, sjunger och umgås över nationsgränserna, alla är en stor familj bortom ras och nationsgränser på fotbollshappening, skulle kunna vara ett multikulti projekt och visa på förbrödning en av idrottens idéer och grundbultar.
Matcherna inleds med pampig men inte svulstig ceremoni, i mittcirkeln lagen, domargänget, avbytarna, ledarna, små fotbollsbarn framför startelvorna, matchbollen, funktionärer, och utlagda nationsflaggor, nog kan man skönja olika teman i nationalsångerna, hos Frankrike, USA, kanske Canada stråk och ton av frihetsprojekt, hos gamla kolonialländer toner av överhet (gud, konung och fosterlandet), medelhavsländer och deras gamla kolonier, sprutt av både operett och militärmarsch.
En toppeninledning var matchen mellan Scotland och Brasilien. Skottarna med sina säckpipor, The Tartan Army, förstärkt med brittisk pilsner, sång Flower of Scotland med massor av decibel, gott humör och ett aldrig sviktande godmod, skottarna är som bäst i spelet utan boll, det vill säga när de kämpar i underläge, fansen sjunger och de är vana att ta en förlust. Brassarnas sambafölje är inte dumma de heller, men deras nationalsång liknar mest en combo av struttig operett, marsch och banandiktatur. Mild, godmodig nationalism med glimten i ögat med stråk av multikulti i Miami, utdruckna bärs och gåshud. Hur det gick i matchen, 3-0 till brassarna, måldans med Junior och hörnflaggan, och skottarna gick inte till slutspel den här gången heller men färg och liv skänkte deras fans till platser som Boston och Miami.
Matcherna är TV-anpassade, hydration break i mitten av halvleken passar bra i värmen, mest anpassad för reklam, passar bra i SVT för lite inslag av fördjupning i kommentarerna. Arrangörerna passar på med att köra slagdängor i arenan, Just a smalltown girl, musik som dånar i anläggningen. Inslaget är mycket kritiserat av traditionella fotbollsexperter och förståsigpåare, men har kanske kommit för att stanna och är absolut en stämningshöjare. Riktigt bra är att domarna inte blåser i onödan när känsliga spelare agerar döende svanen vid minsta närkontakt och inte får ligga och rulla på planen och vänta på fysterapeutens frysspray, basta basta upp och hoppa spelet går vidare, detta är en commercial.
Så här på The Independence Day, 4 juli, är fotbolls-VM kommen till åttondelsfinalerna, knallen var Tyskland utslagna av Paraguay och den positiva överraskningen är Cap Verde som skakar om både Spanien, Uruguay och Frankrike. Kul för oss som gillar när underdogs står upp emot de stora, annars verkar de stora länderna Frankrike, Spanien och Argentina övertyga även om det skaver i några matcher, kanske har Les Bleu övertygat mest, är det de kommande mästarna?
Visst är det kul med USA som lyckad VM-arrangör, här får nationen tillfälle att reparera lite av sitt skamfilade rykte i världen när det gäller mjuka värden, soft power, som under Trumps andra period nått sådana bottennivåer, allt från humanitär hjälp till SIDA, stöd till reaktionära regimer och ledare, flirtandet med Putin, det taffliga kriget med Iran och Hormoz-sundet, brist på insatser mot klimatförändringar, hybrisfirandet i Vita Huset, kamp mot media och universitet, taffligheten med brist på regleringar när det gäller Techmiljardärer och oljeindustrin, impulsiviteten och oförutsägbarheten när det gäller Trumps ledarskap som president, mm ...
Grejen är, the grey of the day, så här på 250-årsdagen, grattis USA, är att fotbollens popularitet beror delvis på den förändrade demografin i USA, det är inte längre "de vita ugh ugh" som dominerar i storstadsregionerna utan mer asiater, latinos, och afroamerikaner (afrikaner) som gillar fotboll och tar plats i samhället, dessutom tycker många välutbildade i medelklassen att soccer är en trevligare och billigare idrott än de grabbigare mycket amerikanska idrotterna som amerikansk fotboll, baseball och hockey.
Soccer är inte Make America Great Again utan mer en idrott för mjukisar, intellektuella och alla de Trump misstänker behöver utvisas, kort sagt en allt för europeisk sport, men nu genom VM tycks den få ett riktigt stort genombrott i USA med, kul kul, fullsatta arenor.
Grattis USA 250 år och grattis fotbollen till så många roliga arrangemang och matcher!
© Thommy Sjöberg
