I dag lite pyssel med bloggen, prövar en egen översättning av en text, Shadow of a nation, som jag verkligen gillar. En text med en alldeles speciell ton av den amerikanske sportskribenten Gary Smith. Han är en prisbelönt skribent som skriver i Sports Illustrated sedan många år. Texten handlar om Jonathan Takes the Enemy en ung indian som försöker bryta ett socialt mönster och styra sitt eget öde.Den finns i The collected sportswriting of Gary Smith.
Här inledningen till Shadow of a nation, så här kan man också skriva om sport!
Mer nyfiken på indianer se även bildspel om siouxindianer från DN!
Skuggan av en nation
Sången. Hörde du den?
Den dagen ljöd sången än en gång i landet. Hur skulle man kunna kalla the Crows annat än ett stolt folk om man såg dem i rörelse den eftermiddagen. Hur skulle ens hjärta kunna hålla sig på jorden om man var en av de indianpojkar som ledde folket genom Big Hornflodens dalgångar.
Det var den 24 mars 1983, en dag med lätta moln och en blek sol i södra Montana.
En buss saktade ned när den nådde krönet av en kulle, och därifrån, för första gången, kunde pojkarna se allting genom fönstren. Kofångare mot kofångare sträckte sig en karavan av bilar bakom dem, mer än en mil lång hade den gjort att asfalten försvunnit iväg. Genom salvian och buffelgräset sträckte den sig, över kullar och stenblocks fyllda raviner. Det var som under dagarna förr i tiden när deras spanare hade fått korn på bufflar och folket i deras byar hade packat upp sina wigwams och indianhyddor, kastade skinnen till hundarna och rörde sig med i jakten på horden.
Men vad de följde nu var ett highschool lag i basketboll, tolv tonåringar på väg till Billings för att spela i en delstatsturnering. Pojkarna stirrade genom sina fönster på karavanen. Det var dödstyst i bussen. Det var som om pojkarna, alla på en gång, hade uppfattat med sina sinnen händelsens betydelse och vad som förväntades av var en av dem när det hela var över.
I ett säte, med näsan pressad mot fönstret var en av skolan Hardins startguards (försvarare), Everette Walks, en pojke med onaturligt stora händer som aldrig hade lärt känna sin fader. Om några veckor skulle han bli en ”drop out” från skolan, sen skulle cirrhosis (skrumplever) ödelägga hans mors hälsa. Han skulle dyka upp på en restaurang svängande en mopp på förmiddagarna i kråkreservatet.
I ett annat säte satt en av lagets forwards, en häpnadsväckande löpare, kallad Miles, kämpen. Han hade också vuxit upp utan far, och nyligen hade hans mor dött i skrumplever. Om bara några år skulle han vara arbetslös och en tung drinkare.
Inte långt borta satt en annan startguard, Jo Jo Pretty Paint, en briljant långdistans skytt, en hängiven grabb, bara några minuter före en match i Miles City, fann hans tränare honom ensam, krypande, släpande, täckande en osynlig opponent i omklädningsrummets dusch.
Inom två år skulle Pretty Paint gå ut en kväll för att dricka, hoppa in i en bil omkomma och liksom bli kölhalad över en vägbank. Vid begravningen fanns ett fotografi av honom i hans uniform kramande sin basketboll.
Hukad bredvid, allt var knän, armbågar och skuldror, Darren Big Medicine, den lättgående centern. Sexton månader efter Pretty Pains död lämnade han ett party efter en natts drickande, föll i sömn när han i för hög hastighet längs en väg i reservatet, körde i ett dike och dog.
Och där var Jonathan Takes the Enemy...
Sången. Hörde du den?
Den dagen ljöd sången än en gång i landet. Hur skulle man kunna kalla the Crows annat än ett stolt folk om man såg dem i rörelse den eftermiddagen. Hur skulle ens hjärta kunna hålla sig på jorden om man var en av de indianpojkar som ledde folket genom Big Hornflodens dalgångar.
Det var den 24 mars 1983, en dag med lätta moln och en blek sol i södra Montana.
En buss saktade ned när den nådde krönet av en kulle, och därifrån, för första gången, kunde pojkarna se allting genom fönstren. Kofångare mot kofångare sträckte sig en karavan av bilar bakom dem, mer än en mil lång hade den gjort att asfalten försvunnit iväg. Genom salvian och buffelgräset sträckte den sig, över kullar och stenblocks fyllda raviner. Det var som under dagarna förr i tiden när deras spanare hade fått korn på bufflar och folket i deras byar hade packat upp sina wigwams och indianhyddor, kastade skinnen till hundarna och rörde sig med i jakten på horden.
Men vad de följde nu var ett highschool lag i basketboll, tolv tonåringar på väg till Billings för att spela i en delstatsturnering. Pojkarna stirrade genom sina fönster på karavanen. Det var dödstyst i bussen. Det var som om pojkarna, alla på en gång, hade uppfattat med sina sinnen händelsens betydelse och vad som förväntades av var en av dem när det hela var över.
I ett säte, med näsan pressad mot fönstret var en av skolan Hardins startguards (försvarare), Everette Walks, en pojke med onaturligt stora händer som aldrig hade lärt känna sin fader. Om några veckor skulle han bli en ”drop out” från skolan, sen skulle cirrhosis (skrumplever) ödelägga hans mors hälsa. Han skulle dyka upp på en restaurang svängande en mopp på förmiddagarna i kråkreservatet.
I ett annat säte satt en av lagets forwards, en häpnadsväckande löpare, kallad Miles, kämpen. Han hade också vuxit upp utan far, och nyligen hade hans mor dött i skrumplever. Om bara några år skulle han vara arbetslös och en tung drinkare.
Inte långt borta satt en annan startguard, Jo Jo Pretty Paint, en briljant långdistans skytt, en hängiven grabb, bara några minuter före en match i Miles City, fann hans tränare honom ensam, krypande, släpande, täckande en osynlig opponent i omklädningsrummets dusch.
Inom två år skulle Pretty Paint gå ut en kväll för att dricka, hoppa in i en bil omkomma och liksom bli kölhalad över en vägbank. Vid begravningen fanns ett fotografi av honom i hans uniform kramande sin basketboll.
Hukad bredvid, allt var knän, armbågar och skuldror, Darren Big Medicine, den lättgående centern. Sexton månader efter Pretty Pains död lämnade han ett party efter en natts drickande, föll i sömn när han i för hög hastighet längs en väg i reservatet, körde i ett dike och dog.
Och där var Jonathan Takes the Enemy...
©Thommy Sjöberg
2 comments:
Texten ovan, Skuggan av en nation, finns även översatt till svenska i Konsten att berätta en historia från 2001 med Anders Sundelin som redaktör.
Tycker dock att översättningen där är en aning utslätad. Översättaren Stewe Claesson missar en del av kraften och energin i texten.
Kan förstås ha missförstått någon passage - tänker speciellt på strofen när man kastar skinnen till hundarna.
Funderar även över fotot av Pretty Paint och översättningen av uniform där.
- Menar författaren då hans indianuniform - se dräkt eller klädsel?
Hälsningar från Karlskoga ang nationaldagen igår, (B. Borg.)
Post a Comment