Sommar Haiku 2005 Reminiscens

I dag penslarna i linoljetråget,
brittsommar – indiansummer,
stämning av höst - naturen som en canvas
av en tidlös målare.
Går mot några dagars reflektion
- minns sommaren.
Lycklig cyklar jag hem genom förorterna
från femtiotalets folkhem
över villornas Solhem
miljonprogrammen och kamphundar
med svansen i topp.
Galleria, multikulti och runt Kistaskrapan
cirkulerar svärmar av flyttfåglar.
- På väg!








Bild: Lennart Sjögren

Oväntade regn
Karibiens orkaner
En fjärils vingslag

Grönskande grönska
blåglittrande Kalmarsund
sommar ett tillstånd

Dyn dyn våg våg i
skimrande Östersjöljus
sand för ett timglas

Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Xtraordinära stjärnor del II

Norra Öland
Ölandsbron i sommarljus, sundet glittrar, tärnor surfar på varma uppvindar och bilparaden klättrar över brokrönet.
I etern Elton Johns Nikita Öland är något som inte är övriga Sverige likt ser vi, när vi når stranden vid brofästet, precis, ovanför Färjestaden.
Vi åker norrut förbi hus med lummiga bersåer och kalkstensmurar likt lagda pussel.

Nätterna i augusti under norra Ölands klara himmel med sitt täcke av stjärnbilder
En vintergata, illuminerad med extraordinära stjärnor.

- Varför räkna dem alla?

Copyright LarsThommy

Özkök Lütfi

Beckett besökte aldrig den gamla stockholmsförorten Östberga men blev väl porträtterad av en medborgare från denna ädla förort.
I dag är det dags för bokstaven Ö och i och med det finns samtliga bokstäver representerade i Kistalight lexikon.


Lütfi Özkök är fotograf, poet och invandrare från Turkiet.
Redan 1950 kom Lütfi till Sverige. Traditionellt har modern invandring till Sverige gått i vågor. Andra världskrigets flyktingvågor från Baltikum, arbetskraftinvandring under 60 och 70-tal, politiska flyktingar som kom under 80 och 90-talet. Men Lütfi kom för kärleks skull. Föremålet för kärleken hette Ann-Marie och tillsammans bosatte de sig i förorten Östberga. Undertecknad som skrev en artikel i DN där de förekommer fick efter publiceringen ett roligt telefonsamtal från Ann-Marie där hon tyckte till om artikeln:
Hon och Lütfi tyckte om tonen i den sade hon.
Bättre beröm kan man inte få tycker jag.


En litterär Förort – Vilda lekar i Östberga
Östberga! Du stadsdel i södra förorterna med din sena femtiotalspatina!
- Ditt kvarter med Stamgatan som en utdragen oval.
En oval där det liksom alltid blåste småkallt under alla årstider.

 Här växte vi upp ett gäng förortsgrabbar och här fick vi avgörande impulser. Impulser som inte styrdes av fritis, skola eller vuxenvärldens organisation.
 Nej här gällde kompisarna: Hallon, Klacke, Ankan, Slappo, Mackan, Gröding, Vajsing; ”han som var på trån". Killarna med invandrarbakgrund, även om man då inte uttryckte sig på det töntiga viset; bröderna Ruma, Andrus, Jüri, Russe och Özkök – Köket vars pappa var från Turkiet.
Snacket, en konstart och litterärt på sitt sätt, odlade vi på café Specialité. Mellan mackorna och tidningsläsandet kunde en lyckad formulering applåderas och returneras.
 Här fanns vi när president Kennedy blev skjuten. Ett faktum som meddelades av Andrus och det gjorde oss både skraja och förstämda innan snacket kom igång. Kuba, maffian eller kommunisterna det var frågan.
Det andra könet, tjejerna, försökte vi komma i kontakt med på ungdomsgården. Med hjälp av rundpingis, läsk och kaffedrickande, politisk förening (SSU), föredrag med visning av ormar, föredrag med bilder av indianer och framförallt dans till levande band. Bandet kunde i bästa fall vara en höjdare som Jerry Williams and the Violents, ”Hello goodbye, twisting Patricia”.
Vi var alla folkhemsbarn i tilltrons, tillväxtens och de sociala möjligheternas begynnande sextiotal. Men våra lekar uttryckte något annat och kunde ibland bli lite väl vilda och vi höll oss inte helt inom lagens råmärken.
Vilda körningar med trimmade mopeder, falska lotterier, snatterier, tjuvrökning och smuttande på farsans brännvin avlöstes av hängande i gathörn.
Fotbollen och ishockeyn blev räddningen för många, men inte alla. En av de första vintrarna byggdes en ishockeyrink med hjälp av stulna lämmar från det ännu inte färdigbyggda området. Ett faktum som förtörnade byggherren förstås, men som ändå ledde till en lösning mellan byggföretag och bostadsrättsförening i området, ett okonventionellt exempel på folkhemslösning.
Rinken blev för många ett andra hem mellan läxläsning och sänggående. Och det kunde bli långa spontana träningspass på både fyra och fem timmar.
På rinken utvecklades en del av grabbarna till små virtuoser när det gällde hanterandet av puck, klubba (ej hook på den tiden) och skridskoåkning. Det ordnades turneringar och vi deltog i S:t Erikscupen. Några var rent av små stjärnor; Jüri som var med i Bajen och kanske framförallt lille Gröding som kunde göra det mesta med klubban och åkte grillor som en virvelvind.
Fotbollen den andra räddningsplankan upptog de andra årstiderna. Här spelade vi tvåmål, sköt hörnor à la Nacka Skoglund, och ordnade tävlingar i vem som kunde hålla päronet längst i luften. Det gällde klacksparkar, nickar, tillslag med fötter och knän. Här spirade jonglörstalanger, och några löften som Kalle, Jüri och lille Gröding kunde komma upp till en si så där tusen tillslag.
 Tusen författare har nog inte besökt Östberga men väl de allra främsta. De med Nobeldiplom och andra insignier har under åren hukande sökt sig längs stadsdelens blåsiga gata sökande efter ”en stor självlysande solros mellan två kontinenters terminaler”. Citat från Lüfti Özköks diktsamling Vindarnas väg. Deras uppdrag har inte varit att skildra förortslivet utan att besöka Özkök ”Kökets” farsa, den lille främmande mannen med det bullrande skrattet och den stora kameran.
 Nej, Lütfi Özkök kände ingen till att han var poet och berömd fotograf och alla Nobelpristagares porträttör. Men värme fanns i deras kök och det var gott att ta del av.


Vi lägger in en video med läsning av undertecknad, Thommy Kistalight, från våren 2012.
Back
© Thommy Sjöberg

Mount Everest Light

Två Kistaungdomar, Evelina och Bahman, vid Kalla Pathar; med buddhistiska böneflaggor och Mount Everest och dess sydsluttningar The western Cwm i bakgrunden
Bild: Evelina Sjöberg
Fortfarande oroligt i Nepal, hör gårdagens God Morgon Världen och förstår att striderna mellan landsbygdens maoister och de regeringstrogna trupperna fortsätter liksom det meningslösa våldet.

NEPAL - Undantagslagarna förvärrar läget i landetI ett gemensamt uttalande från Amnesty International, Human Rights Watch och Internationella Juristkommissionen uttrycker de tre människorättsorganisationerna stark oro över det undantagstillstånd som infördes i Nepal under tisdagen, då kung Gyanendra avskedade hela regeringen och tog över makten i landet

Mount Everest ligger inte i Hjulsta och Himalayas sluttningar är inte Granholmstoppen men ibland kan osannolika vägar korsas.

Under några vintermånader traskade min dotter Järvafältet runt på helgerna iförd vandrarkängor och ryggsäcken full med vattenflaskor. Vissa helger, när hon inte var ute med tjejkompisarna och dansade, vandrade hon upp och ner på Granholmstoppen med utrustningen. I veckorna jobbade hon på posten och levererade brev och paket i ett snömoddigt Husby. Målet var en resa till Nepal och att vandra upp till foten av Mount Everest. Inspirationen kom från pojkvännen som hade läst Göran Kropps bok om Mount Everest.
En vacker aprildag försvann de upp i skyn med Thai air mot Bangkok och Kathmandu. I en tutande taxi nådde de sitt mål Jiri i Nepal där vandringen kunde starta. Jiri är den klassiska startplatsen för den väglösa vandringen upp till Khumbuglaciären där everestexpeditionerna har sina basläger. Härifrån gick de första som nådde toppen 1953, förra årets jubilarer Sir Edmund Hillary och Norgay Tengzing, hit cyklade även Göran Kropp innan han fortsatte med apostlahästarna och all sin utrustning upp emot Everest.
Vandringen bjuder på hisnande utsikter och svängande hängbroar medan Milky River försvinner allt djupare ner i sin vårflod i ravinerna. Efter en veckas vandring når man sherpaland och dess centrum Namche Bazar. Hemorten för det tibetanska folk som hör ihop med alla Everestexpeditioner. Här går man även in i Sagarmatha nationalpark.
Efter Namche Bazar fick våra Kistaungdomar uppleva några av världens vackraste berg, Ama Dablam som blev en favorit, Lhotse och det högsta av dem alla granitpyramiden Mount Everest. Vandringens högsta punkt blev Kalla Pathar med sina böneflaggor och en toppbestigning i sig på 5545 meter. I Everests basecamp blev de bjudna på vandringens höjdarlunch, persisk mat, av en iransk expedition.
Andra bemärkta platser på deras vandring var besök på ett av världens högt belägna kloster, buddistiskt, Tengboche och en skola i Khumjung som Sir Hillary har bekostat genom åren och där han i år, jubileumsåret, hyllats av sherpabefolkningen.
I Lukla på 2850 meter avslutades vandringen. Här finns ett litet flygfält inrymt mellan Himalayas bergssidor. På en minimal airstrip tog de ett ilsket litet surrande plan. Det gäller att ge järnet för piloten för att komma upp i luften mellan bergssluttningarna.
Magsjuka besökte de Apornas tempel i Katmandu. Bara några dagar senare stod de på Arlanda välbehållna hemma efter en osannolik prestation. En stolt och lycklig fader tog emot dottern Evelina som trots ett flitigt ätande av den vitlöksdoftande linsrätten Dahl Bath förlorat ett antal kilon. Men med en vacker orkidé från Thai air uppsatt i håret och vandringsstavar från Nepal så vad gjorde det?
Men frågar jag mig.
- Vad är egentligen mest riskfyllt; illa underhållna hängbroar, hisnande stup, höghöjdssjuka, Delly belly, den maoistiska gerillan i Nepal eller en fredagskväll på Stureplan?
Back>< Just for fun
© Thommy Sjöberg

Tyst kunskap

Tyst kunskap om konsten att vara ledare är något som man brukar tillskriva lärare, tränare i idrotten, poliser, folk som arbetar inom vården och det sociala. Kort sagt, personer, som jobbar nära med människor och som under en längre tid skaffat sig handlag med det där att kunna "ta folk".

Vill man se en film som gör en varm och go och är ett utmärkt exempel på denna tysta kunskap som kan känneteckna en god lärare ska man gå och se Att vara och ha. Vilket Arbetslag Tre på Spånga gymnasium gjorde en regnig höstkväll för att fortbilda sig och få lite näring till sin pedagogiska gärning.
I filmen, som är en dokumentär regisserad av Nicolas Philibert, får vi följa den snart pensionerade läraren (i Frankrike sker det i 55-årsåldern efter ett visst antal tjänsteår) George Lopez under ett år.
Årstidernas växling följer filmen som ett viktigt ledmotiv. Vi befinner oss på franska landsbygden, nära centralmassivet i departementet Auvergne. Skolan är inte större än att eleverna ryms i ett klassrum. Det är en skola för de lägre åldrarna. En skola som vi kallar för B-skola här i Sverige.
Eleverna hör hemma i en miljö som ligger nära natur och jordbruksbygd. En är bondson uppträder som en hel karl när han rattar gårdens traktor eller när han mjölkar i ladugården eller för den delen huserar i köket bland stekpannor och kokkärl. En praktisk glad och jordnära kille som man har svårt att tänka sig att det inte ska gå bra för här i livet om det inte var för det där med matematiken. Hemläxorna med räkning av tal lever sitt eget liv, problemlösandet blir en knepig historia och till slut är hela familjen inklusive en morbror engagerad men siffrorna går sin egen väg och man förstår att detta är inte en familj av skolfuxar.
Andra elever är barn till familjer som blivit kvar efter det stora uppbrottet från landsbygden.
Någon elev har en svårt sjuk förälder som påverkar och genomsyrar hans unga liv. Bland de allra yngsta som är där för att lära sig läsa finns en mycket pigg och vaken elev som det spritter i och som vår lärare så småningom håller hisnande samtal med om talens storhet.
Med en mild, bestämd, tålmodig och envis auktoritet leder monsieur Lopez sina elever.
- Rast?

 Nej först gör vi klara våra bokstäver. Tid och ro ges till den mödosamma fantastiska företeelse som det är att lära sig läsa. Här prövas diktamen med de små med en ganska avancerad litterär text och färdighetsträningen ger i svenska ögon ett gammaldags intryck men inger också paradoxalt nog värme och trygghet.
 Här förs en dialog både med elever och föräldrar som förmedlar insikter och krav om hur vägen dit ser ut, föredömliga, men inte formella för hur utvecklingssamtal kan se ut.
Filmens storhet tror jag beror på det varsamma handlaget hos regissören när han fångar den ömtåliga process som en fin kontakt mellan människor just är. Kanske finns just den tid och ro som en sådan process kräver i en avfolkad del av franska landsbygden där en snart pensionerad lärare skapat ett eget litet universum av inlärning med instrument som tålamod, mild auktoritet, tro på att lära sig att läsa, skriva och räkna kräver en tidlös färdighetsträning (som i sig inte kräver spektakulära idéer och konferenser i arbetslag). Den viktiga processen är den som sker mellan lärare och elev och i elevens inre när han (hon) lär sig forma grunderna i att läsa, skriva och räkna med läraren som vägvisare. Skolarbetet blir liksom jordbruket odling och en del av årstidernas växling och påpassligt slutar filmen när det är dags för sommarlov.
Filmen, om än dokumentär, blir som alla goda berättelser större än sitt ämne. Här symboliserat av att skolan aldrig riktigt är stängd, grinden står alltid öppen till skolentrén, liksom att monsieur Lopez med sitt lite strikta sinne är öppen man och att han visar på möjligheter och förhållningssätt i sina samtal med elever och föräldrar. Eleverna ska även formas för ett liv utanför skolan.
Dokumentären om skolläraren George Lopez har blivit en filmsuccé i Frankrike. I Sverige lever filmen sitt eget liv och tycks ha fått en egen publik utanför de kommersiella biograferna.
- Intresserad av skolan – se filmen!
Om du är lärare varför inte se filmen nästa konferens! Diskutera vilka processer som är viktiga i skolarbetet. Diskutera dynamiken hos en intressant lärare som med små pedagogiska medel fyller en skolsal och film med värme. Den tysta kunskapen blir lite mindre tyst då.

Back>< Just for fun

© Thommy Sjöberg

Tensta konsthall

I dag en bit om gamla konsthallen i Tensta där duon Gregor Wroblevski och Celia Prado drev ett så konstnärligt framgångsrikt projekt under några år.

Tensta konsthall mellan parkeringsdäck och nämndhus, strax under Tensta köpcentrum, är en spännande plats för fantasifulla videoinstallationer och spännande samtidskonst. Av och till besöker vi där utställningar för att beröras av djärva bilder patinerade med känslor och stämningar från vår tid.

The Promised land -Tensta Konsthall
Fredag eftermiddag, disig senhöst, besök med skolklass årskurs nio på Tensta konsthall.
Besöket är ett led i att introducera modern konst i skolan men ska även ses som ett inslag i skolans SO-undervisning, personligen tycker jag också att det är ett mycket trevligt sätt att variera undervisningen och få stoff till kommande diskussioner.
Klassen har förberetts på de olika momenten i utställningen. Det är en videoinstallation av Mark Wallinger som är en medelålders engelsman, konstnär, vars stora intressen förutom konsten är religion, politik och samhälle. Titeln är Promised land och de olika underavdelningarna heter i tur och ordning; Via Dolorosa, World view och Treshold to the kingdom. Titlarna diskuteras och det ges öppningar för kommande symboliska tolkningar.
Jag som undervisande lärare betonar att besöket är ett led i vår undervisning och att det gäller att sköta sig och svara och diskutera väl i kommande möte med konsthallens lärare Inger Höjer.
Till de mer livliga av klassens elever säger jag att:
- Blir ni oroliga under visningen håll er till mig!
Här ska vi bara uppehålla oss vid visningen av Treshold to the kingdom – filmen är från Londonsairports ankomsthall. Eleverna är medvetna om symboliken och titelns mångtydighet. De vet att här passeras en gräns och tröskel, kanske är det en modern tolkning av entrén till himmelrikets härlighet. Lugn och koncentration råder i visningssalen när den sakrala musiken, Allegris Miserere (körsång med text på engelska och latin) och videoduken med bilder i slow-motion visas på när ankomsthallens dörrar öppnas med sin speciella automatik och de ankommande träder in. Det är den flygande världens människor, välklädda inom ramen från sportiga fritidskläder till korrekt klädsel med kostym och överrock. De ser målmedvetna ut, baggaget är påfallande litet – här gäller färd för dagen eller kortare tid. Någon gäspar, få mötande, flygbesättningen med paranta och långbenta flygvärdinnor glider förbi, en äldre elegant dam tar glädjefyllt emot två väninnor. En kvinna från markpersonalen glider förbi i en springande uppåtriktande cirkelrörelse a la Michael Jordan. Är det månne en ängel?
En avvikande ankommande finns: Man med asiatiskt utseende, från Pakistan eller Indien kanske, inte lika välklädd, bär skjorta och långbyxor, har baggage på rullvagn och medför stor gul taxfreepåse med devisen see, buy and fly. Sakta passerar han gränsen när dörrarna slås upp, ser sig om, tar upp en lapp och tittar länge – länge till höger.
En av de livliga eleverna har tagit fasta på mina förmaningar och bänkat sig bredvid mig.
- Thommy! Thommy jag får lust att sjunga med säger han.
Och någonstans ropar någon.
- Hålla handen!
Vilket jag tycker är utmärkta förslag. Ska man passera pärleporten vad passar inte bättre än lite sång och hålla handen? Dock säger jag något annat inför stundens allvar.
- Nej säger jag på en sån här plats måste man klara sig själv.

Elever i årkurs nio är ofta mycket kulturkonservativa. Dock reagerar dom, allt ifrån killen som spelar trummor i rockband, hans gitarrspelande kompis, killen som brukar stå på Norra stå under AIK: s hemmamatcher , sportkillarna, tjejerna som tittar på såpor och killarna med invandrarbakgrund. Diskuterar och tycker till om videoinstallationer det gör de gärna men alla är rörande överens om att inte är det konst i alla fall.
Men visst funderar många över installationens scener, mannen med gula påsen t ex! Tolkningarna haglar vid busshållplatsen och någon, en fundersam elev ställer en fråga innan vi tar bussen hem i den disiga höstdagen.
- Blir det krig frågar han.
- I Irak?
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Nacka Light

Italienska ligan har startat och här hemma går allsvenskan mot sin upplösning.
- Varför inte lite fotbollsnostalgia
Nacka Skoglund vad har han att göra i ett kulturlexikon frågar sig vän av ordning?
- Men var inte hans klacksparkar ett poem och var inte hans aviga dribblingar när motståndarna lurades upp på läktaren som ett oväntat slut på en novell.
- Fanns det inte en story bakom de geniala passningarna?
En rolig familjeutflykt gjorde vi när barnen hade börjat skolan. Från Kista åkte vi in till Stockholms söder, vandrade i kvarteren, insöp atmosfären och naturligtvis fick de följa med farsan till Nackas staty för några fotografier.
Något år senare hittade jag ett foto med Nacka och barnen i ett sådant där litet album med bilder och text som barnen får göra på lågstadiet om sin familj.
- Här en gubbe som farsan tvingade mig och syrran att åka och titta på men det var roligt i alla fall.

Sparven på Katarina Bangata

Står vid monumentet ”Vi syns vid målet” på Katarina Bangata 42. Moderna myter och sagor lever ju sitt eget liv.
Kalla mig Skoglund kunde han säga när han joxade som värst med trasan. Det var långt innan han blev den vajande majskolven i Brasilien. Och långt innan han blev avgudat fotbollsproffs i Inter och liramiljonär flera gånger om i Italien. Och långt innan han konverserade kungen efter VM-finalen 58. Och för den delen långt innan han kylde vänsterdojan i en vattenhink efter att ha gjort mål på hörna mot Karlstad i sin comeback efter Italiensejouren. Dagis och fritis, utvecklingssamtal och välvilliga föräldragrupper hade inte sett dagens ljus på Skoglunds gata. Vilket nog var en förutsättning för hans artisteri och fotbollssaga.

 Nej, här gällde kompisarna och gänget och de första lärospånen gjordes mer i parker och på bakgårdar. Här lurade faror, men det fanns även en paradoxal frihet; föräldrar och lärares inflytande var långt borta.
På Katarina Bangata kunde man ju joxa med trasan, trilla med päronet, hålla lädret i luften och klacka ett mynt i bröstfickan.
Skoglund var säkert en känslig men ändå orädd kille med glimten i ögat. Det fanns så mycket som kunde överflyttas på den där läderbiten och vissa situationer var man bara tvungen att snacka sig ur: Trångboddhet och matos och ute i kvarteren kriminalitet och alkoholism som också hörde till vardagen. Och så fanns ju grabbarna som inte var lika snabba å huvudets vägnar som Skoglund och då gärna använde nävarna som argument om det uppstod debatt.
Att trilla med bollen blev lyftet från vardagen och det var inte en dröm att tjäna storkovan. Det här var långt innan en svensk fotbollskille kunde bli fotbollsproffs och tjäna miljoner. Någon sådan förebild fanns ännu inte i fyrtiotalets Sverige. Ju snyggare klackspark eller en direktinskruvad hörna:
Vad bryr jag mig om trångboddhet!
En tunnel med öppnande passning kunde bli rena frälsis och ackompanjerades gärna med:
Skoglund var namnet!
Just i dag sitter en sparv på monumentet och vid foten har någon lagt en ros. Bestämt har jag varit med om ett möte när jag står där. Visslande den fina gamla schlagern La vie en rose går jag därifrån. - Visst kan det väl fortfarande vara knorr på trasan!


Kistalight i läsartagen ur ABC... vid Nacka Hörna april 2012

Back>< Just for fun

©Thommy Sjöberg

Gympa Light

- Varför inte ett gympapass så här på höstkanten? Gympa, jogga, cykla, åka långfärdsskridskor eller ta långa promenader visst kan det frigöra en massa kreativitet. Det visste författaren Henry Miller när han cyklade runt i Boulogneskogen i Paris på trettiotalet på en gammal banracercykel. Han iakttog och skrev och cykeln kom att bli en av hans bästa vänner. Detta kan man läsa om i hans lilla vän och minnesbok My bike & other friends. Annars var Henry Miller en stor flanör. I Parisstadsdelar som Clichy och Montparnasse vandrade han runt i timmar, insöp atmosfären, la märke till detaljer, levde med i folklivet, slog sig i slang med arbetare på barerna och flörtade med kvinnor. Av detta blev det en utmärkt Parisskildring, Kräftans vändkrets, som först gjorde skandal och ansågs som pornografisk, men som i dag räknas som en litterär klassiker. Miller flanerade sedan vidare i världen och skrev utmärkta reseskildringar som Kolossen från Maroussi från Grekland, Den luftkonditionerade mardrömmen, om en resa tvärs över USA, och en bok om Big Sur i Kalifornien på den amerikanska västkusten där han slog sig ned på femtiotalet. När han var på besök i bilens Los Angeles kunde han flanera i timmar i stadsdelar som Bel Air i Hollywood och i city Downtown mellan motorvägarnas brus. Cyklandet och pingisspelande fortsatte han med ända till åttioårsåldern då han levde i Santa Barbara. Cykla, jogga, gympa och promenera frigör skaparkraft men det vet förstås, förutom Henry Miller, också en massa andra kreativa människor, författare och konstnärer. Henry Miller gillade jag för hans glupska aptit på böcker, konst, mat och förstås kvinnor. Under sina flanörspromenader och sina cykelturer var han en känslans reporter från sin tid med öppna sinnen och ett stort romantiskt hjärta. - Av någon anledning kommer jag alltid att tänka på gympa när jag läser Henry Miller. Gympa på Semco i Kista Festligt, folkligt och fullsatt! Torsdagskväll med gympa på Semco vid Torshamnsgatan i Kista. Vem har sagt att inte folkrörelserna lever om än inte studieförbundsform? Här gympas det i Friskis och Svettis regi och det som skall befrias är naturligtvis mer kropp än själ. Det är en brokig skara gympare; anställda från Semco och Ericson, tonåringar från Ärvingeskolan och medelålders boende från Kistaområdet som med glatt humör tar sig an passet. Gympaledama, som får ha passet i högst två år, fungerar som de goda lärarna. Några som passerat revy är stålmormor, ungdomlig och spänstig, BrandJanne, även gympaledare på Arlanda brandförsvar, och i dag har vi Johanna Iroegbu, välväxt mörk tjej med ambitioner att springa marathon. Gemensamt har de förmågan att bygga upp passet med klara och tydliga rörelser, alla får chansen och komma in i rörelsen innan tempohöjningen tar vid. Musiken, så viktig ingrediens för gympapasset, växlar mellan passets olika faser. En calypso för uppvärmning och smidighet, en arbetssång för styrkebiten, I've been working, och en sydafrikansk frihetssång vid nedvarvningen. Höjdpunkten i passets intensitet är när pulsen i konditionsbiten når max och skorna gnisslar och svetten stänker medan man försöker få koordinationen att stämma till en låt som vi kallar pizzalåten. Det som i medelålders öron låter som att det är dags att köpa pizza visar sig efter konsultation hos tonårsdottern vara Prodigys hit "Smack my bitch up!" Vid stretchen läser Johanna dagens Friskis och Svettis meddelande: - Det behövs nya gympaledare, speciellt i förorterna och hon fyller i med sin egen -bakgrund och vision. - Gärna även tjej er med invandrarbakgrund, de är underrepresenterade som gympaledare hos Friskis och Svettis. Det var faktiskt en av anledningarna till att jag blev gympaledare säger Johanna. Nyfiken på de andra anledningarna: Låter vi oss nöja med att det varit ett roligt pass med bra musik och klara tydliga rytmiskt uppbyggda rörelser. - Visst är det befriande med gympa tänker vi och applåderar passet. - Visst lever de gamla folkrörelserna om än inte i studieförbundsform. PS I dag har Kista gympan flyttat in i nya lokaler Back>< Just for fun Copyright Thommy Sjöberg 

Installation - Nittiotal

I dag något på bokstaven I - en extra T-shirt kan vara bra på morgonens cykeltur och varför inte lyssna på något från det vilda Balkan.

Installation – Nittiotal

Under ett brospann mellan Rinkeby och Tensta där E18 välver en båge över Järvafältet cyklade jag varje morgon en höst.
Just där de två kosmopolitiska stadsdelarna i förorten möts genom bron såg jag dem för första gången.
Någon, en konstnär får man anta, hade gjort en installation:
Mellan bropelarna hängde en wire med tre, kanske fyra par tröjor i olika storlekar, möjligen var det märkeströjor eller helt enkelt tröjor av ordinär kollektion.
Hur som helst svarta var de och högt och oåtkomligt hängde de ovanför min cykeltur.
Fantasier som att ett sådant konstverk kan även jag skapa dök upp i mina tankar.
Jag kunde ställa frågor till mina elever - mina cykelfärders mål.
Är detta konst?
Alternativt: Skulle vi inte kunna lämna klassrummet någon fredag eftermiddag och göra något liknande undrade jag?
Hoppfullt såg jag konstens fest och möjligheter till lite spännande pedagogik..

Tankarna på tröjorna levde sitt eget slumrande liv men väcktes varje morgon när jag passerade under brospannets välvda båge. Där de i vinden och i bruset från motorvägen sakta vajade av och an.
Världen är alltid nära i Rinkeby och Tensta och tröjorna tycktes på många sätt ställa frågor om exil, eller en svekfull vuxenvärld men även om mångfald och tolerans:

- Sarajevo!

En kylklar höstmorgon, med imma på mina ännu varma glasögon, hängde tröjorna stela och vita av rimfrost i den vindstilla morgonen.
Bara några dagar senare var de borta.

Back>< Just for fun

©Thommy Sjöberg

Humanitet

I dag en bit om Lasse Hallström - aktuell med filmen Casanova 

Humanitet är något som Lasse Hallström ofta visar prov på i sina filmer. Filmer med en egen ton där han lyfter fram värme och mänsklighet hos lite udda personer i samhällets utkanter. Det stora internationella genombrottet var Mitt liv som hund. Filmen blev kult hos filmälskare på den amerikanska kontinenten. Detta ledde i sin tur till engagemang av Hollywoods filmindustri. En själsfrände har Lasse Hallström i Peter Hedges som skrivit boken What´s eating Gilbert Grape. Om författaren vet jag inte mycket mer än att boken om Gilbert Grape var hans debut och att han kommer från West Des Moines i Iowa. Alltså den miljö där Hedges bok och Lasses film utspelar sig. I min tolkning av Gilbert Grape nedan spelar begreppet allegori stor roll och att i all god konst finns det alltid utrymme för personliga tolkningar. 

  Gilbert Grape och skolan inför 2000-talet Temavecka med kultur, början av vårterminen; applåder, visslingar och hurrarop, ser Lasse Hallströms Gilbert Grape tillsammans med skolans nior. Filmen ingår i ett projekt för att få högstadiet och gymnasieelever att se kvalitetsfilm. Handlingen är kortfattat att Gilbert lever i Iowa tillsammans med sin magnifikt överviktiga mamma. Han är storebror och tar hand om övriga familjen, en utvecklingsstörd bror och en tonårssyster. Gilbert har det körigt. Han vill vara till lags och i en nyckelscen förklarar han att han ”vill vara en god människa” samtidigt som att han får höra att han bara bryr sig om sig själv! Plötsligt verkar allt med blixtens klarhet så igenkännbart! - Är inte Gilbert Grape i själva verket en allegori över den svenska skolans lärares vardag om än förflyttad till Iowas oändliga prärierymder? Den magnifikt övergödda mamman som likt en strandad val äter alla ur huset och får alla att må dåligt är naturligtvis symbolen för lärarnas avtal inför år 2000. Mesalliansen med den kärleksranka hemmafrun, för Gilbert ett tvång, för hemmafrun en maktutövning, är givetvis 1989 års kommunalisering av skolan. Den utvecklingsstörde brodern som ständigt är på rymmen för att bli räddad från stadens vattencisterns topp (för att han får sådana kickar när han hör polissirener) är naturligtvis ett uttryck för problemet med att räcka till i en skola för alla. Den frånvarande fadern, i dag ack så vanlig, ett självmord antyds, kan ses som skolan som väljer bort en tydlig pedagogisk roll av kunskapsförmedlare. 

Gilbert finner på råd. Han förälskar sig i en slank tjej från Arizona medan den magnifikt övergödda damen (modern) brinner inne! Om vi lämnar filmen där och den allegoriska (bildlika) tolkningen av lärarens situation i dagens skola så kan vi fundera på skolan och lärarnas roll i ett samhälle på väg in i ett nytt sekel. Den tydliga kunskapsförmedlaren från sin kateder skall ju enligt läroplaner och visioner ersättas av mentorer (handledare) som skall förmedla vägen till kunskapen. Kunskap ses då som någonting föränderligt, ej statiskt. En vacker tanke i en värld med stora förväntade förändringar; kunskapssamhället där eleverna via Internet, databaser, media och bibliotek får makt över sättet att nå kunskap. Läroplanerna anpassar sig då även till att skolan inte längre är en absolut auktoritet när det gäller kunskapsförmedling. Dock är kraven på skolan och lärarna i praktiken "ett både och": De gamla hederliga allmänbildningen och färdigheterna förväntas från många håll läras in utan urskillning och förmåga till det, från utvecklingsstörd till snille. Samtidigt som nya betygskriterier, utvecklingssamtal, lärarlags-organisationer och arbetsplatsträffar skapar andra förväntningar på skola och lärare. Klart att det blir (likt i Gilberts fall) körigt. Nej fram för en tydligare, om man så vill slankare och mindre övergödd roll för skolan.

 Applåder, visslingar och hurrarop för lite kreativt bus när det gäller läroplaner 

Back>< Just for fun 

© Thommy Sjöberg

Yttersta udden

I dag är det dags för bokstaven Y.
- Har att välja mellan följande tre artiklar. Yossarian - antihjälte i Joseph Hellers Moment 22. Yusovopalatset - privatförmöget palats i S:t Petersburg för familjen Yusovo - en plats som spelade en viktig roll när Rasputin mördades året innan Ryska revolutionen 1917.
- Nej det får bli exemplet ovan.

Vid den Yttersta udden
först där kan man se
att havet drunknar i horisonten.



Till norra Öland kom jag som medelålders med min lilla familj, skaffade en stuga nära Kroken där sundet mynnar i Östersjön.
Förtjusningen var omedelbar. Byxelkrok och Byerum blev snart två ortnamn som klingade hembygd för oss. På kvällarna, lärde vi, drog vi man ur huse, för att beskåda solnedgångarna över Kalmarsund.

Mellan Byxelkrok och Byerum
Sommaren är över och solnedgångarna blir allt rödare över Kalmarsund.
Om du har vägarna förbi, kanske när det är skördefestival i slutet av september , passa på att ta en cykeltur utmed kusten mellan Byxelkrok och Byerum. Bil går också bra men inte hela sträckan.
- Neptuni åkrar får vi lov att kalla ett fält, av ett bysseskotts bredd och några bysseskotts längd. Så precist beskrev Linné strandvallarna norr om Byxelkrok från sin Öländska resa 1741. Strandvallarna är i dag naturvårdsområde och populärt utflyktsmål och startpunkt för vår cykeltur.
Lite söderut har du Haget och Hagskog, ett verkligt smultronställe för ölandskonnässörer. Ett kargt område med betesmark, klungor av enar på vakt, vindpinade oxlar i landborgskanten och ett ständigt brus när vågorna bryter mot strandlinjens kalkflishällar. Under sommaren är det en fantastisk badplats och på hösten är det en utmärkt plats för fiske och björnbärsplockning.
Ute i sundet skimrar Blå Jungfrun, värmd av solglitter efter sommaren, svalkad av vågorna och lugnad av vattnets kluckande.
Den röda granitkupolen väller ur den grönklädda barmen och hård men ändå mjuk kittlar hon vår fantasi och gäckar vår horisont., ständigt berörd av vatten, vind och förstås av människan, nog är hon värd ett besök. Något som även författaren Verner von Heidenstam tyckte 1896 när han i nationalromantikens anda ställde till med ett riktigt kändisbröllop på ön med bland annat Gustaf Fröding och Albert Engström som gäster.
Mellan Hagskog och Byerum cyklar du i stretig sand utmed tallhed, ljung och blåbärsris, varma sommardagar doftar tallkådan och solen strilar mellan trädens stammar och enbärsblått blänker Kalmarsund. Här kan du stanna vid turens högsta punkt och läska dig med medhavda drycker. En rastplats med fina vyer över sundet.
Vid Byerums stengetter, raukar, kikar årsmiljonerna fram; fossil av bläckfiskar, även kallade spikar och stjärtsköldbitar (trilobiter). Väljer du att här trots höst att ta dig ett svalkande dopp efter cykelturen kan du fundera på den mer än 200 miljoner år gamla hälsningar de sänder oss. En som funderat är författaren Lennart Sjögren som bor i Haget.

- Det här är en trakt / som sent flöt upp ur havet/---/ Solnedgångarna är praktfullt hejdlösa/de leder tankarna till Johannes uppenbarelse. /citat från dikten Kusttrakt ur diktsamlingen Ormens tid.

Lennart Sjögren har vid Haget en konstnärsateljé som varje sommar och skördefest öppnas för allmänheten i något som traktens konstnärer, Åkerbokonstnärerna, kallar Öppen ateljé. Sjögrens ateljé har en gång i tiden varit ladugård och det är i mogen ålder som Lennart Sjögren förvandlat den till en smakfull utställningslokal och ateljé, där det i ljusa sommarkvällar ges både gladjazz och klassiska konserter. Någon gång har han även visat sin och makan Eva Forsbergs konst på vinden i ladan. Då får man från en sidoingång knalla uppför en trappa och beskåda samlingarna. En konstnärlig upplevelse där Lennarts oljor hänger tillsammans med Evas träsnitt i en dunkel belysning kombinerat med ljuset från ladans sidofönster.

- Här stod jag och mjölkade för hand i ett bås när jag var ung och dräng här på gården berättar Sjögren, som i dag är i sjuttioårsåldern, vid ett annat besök. Det är sannerligen en resa han har gjort sedan dess, i dag firad författare, etablerad kulturskribent och uppskattad målare, det senare i som jag tycker Carl Kylbergs anda, en poetisk målare där färgerna anger ton och rytm.
Många av den svenska litteraturens arbetarförfattare bröt upp från sina hemorter, så inte Sjögren som blivit trogen sin hemmiljö, med undantag för något år i ungdomen vid målarskola i Göteborg. Impulser kom istället från konstnärer och författare som var sommargäster på ön.
Miljön är den stora inspirationskällan i hans konstnärliga gärning. Det är aldrig långt till en kärv vardag för fiskare och bönder i hans poesi och han visar stor förståelse för nyttoaspekten i tillvaron.
Kärnkraftverken på andra sidan sundet kan han aldrig riktigt förmå sig till att fördöma. Dock är alltid ljuset, svallet från havet, norra Ölands färger, årstidernas växlingar närvarande i hans diktning. Känslan av att det aldrig är långt mellan liv, växande och förmultning går som en röd tråd för denne diktens ölänning genom hans författarskap.
Strängt taget är det solnedgångarna som drar här utmed kustlinjen. Till stranden vallfärdar vi på kvällarna där vi har en alldeles särskild egen plats.

-Varför inte slå följe med din käresta och dina vänner, tänd utflyktsgrillen, sjunk ned i den bärbara stolen, korka upp en flaska rött, grilla, smaka och dofta på havet. Sök tröst i natursceneriet denna sorgsna höst!
Back>< Just for fun

©Thommy Sjöberg

Dylan Light del II

Dylan Nostalgin rullar vidare. I dag hittade jag en festlig klippbok,Bob Dylan Klippbok 1956 - 1966 i Kista Akademibokhandel. Nyligen har jag köpt No direction home bootleg series vol. 7 och snart är det dags för Bob i Globen. - Det är bara att bita ihop och pynta för en gammal fan. I dag lite tips från webb och böcker. Bob Dylans officiella hemsida och hemvist för Bob på webben i den virtuella världen är lika med sant! En hemsida som är enkel och överblickbar. Här finns Dylans alla album och här finns alla texter, songs, i alfabetisk ordning. Det är kett imponerande livsverk, ett fyrverkeri, av konserter och låtar Dylan skapat genom åren. Surfar man runt genom texterna kan man lyssna på bitar och sjunga med. Var och en kan välja sin Dylan. Här finns de ursprungliga versionerna och här finns nytolkningar och omtolkningar av klassikerna, akustiskt eller med rockbesättning, det är bara att lyssna av i Window media eller Real Audio. Från Bringing it all back home ovan väljer jag att lyssna på kärleksballaden Love minus zero no limit men jag väljer en version från konserten At Budokan 1978. Det är en snabb medryckande tolkning där en flöjt och fiol lägger glada melodislingor kring balladen. "The more i think about, the more I realize what I left behind in Japan – my soul, my music and that sweet girl in the geisha house – I wonder does she remember me?" säger Dylan. Bob i Tokyo Från At Budokan väljer jag även en generations klassiker som Times they are a-changing, som här får en distanserad ironisk tolkning. Saxofon istället för munspel, rockband och bakgrundskör med tre vackra tjejer ger en blandning av rock, blues och gospel som svänger på. Spelglädjen slår även här igenom och frågan är om det inte är Dylan och hans band är de som blir kvar när tiderna förändras - trots allt finns alltid musikens magi. Turnén som förde Dylan till Budokan i Tokyo passerade även Sverige och Göteborg. Klart att man var där, bänkad på de övre raderna i Scandinavium och tog del av konserten. Besättningen av bandet var i stort densamma som At Budokan men det var två tjejer istället för tre som bakgrundskör. I den medhavda kikaren kunde jag ta del av Dylan på scen och innan han gjorde entré. Det var märkvärdigt att ta del av intensiteten och hur fokuserad och genomtänkt han verkade vara som musiker, sångare och dirigent av sin föreställning. Senare när turnén fortskred världen över visade Bob på talanger både som entreprenör i musik och tuff ledare för ett band. Musiker fick sparken och bandet drevs på musikaliskt. Om Bob sa körtjejerna, som inom parentes intrigerade om hans gunst. - Så där Bob! Agerar ingen känslig poet eller musiker som vill ha en bättre värld. Allt enligt Sounes nedan. Från Highway 61 revisited ovan väljer jag att lyssna på Ballad of a thin man. Även här väljer jag en konsertversion men den här gången ett spår från Live 1966. Under den turnén följdes Dylan av The Hawks de som senare blev The Band. Det är den omtumlande konserten från Manchester den 17 maj 1966. Här bryts Dylans nya elektriska surrealismrock mot de mer fundamentalistiska inriktade akustiska anhängarna. Buropen och skriket om Judas körs över i det avslutande numret med att Dylan hojtar till sitt band "play fucking loud" och de öser på med en rockig version av Like a rolling stone. Konserten i Manchester är en av rockhistoriens mest privatkopierade liveföreställningar. Under många år var dessa bootleggings kända som The Royal Albert hall consert. Från samma tid härstammar en märkvärdig intervju med Bob Dylan gjord av Klas Burling på Sveriges Radio från den 28/4 1966. Bandet finns kvar och sändes i repris här om sommaren. Dylan började på sedvanligt maner med sitt hokus pokus snackande som vi Dylan fans känner igen från filmen Don´t look back. Dock tar intervjun efter ca 10 minuter en annan vändning. Dylan tycks fatta förtroende för den tålmodige, korrekte och kanske lite tråkiga Burling. Plötsligt blir tonen en annan. Dylan börjar berätta om hur han växte upp med rock n roll och hur han redan vid unga år hade en rockgrupp. Intervjun måste vara en av de få som finns med Dylan där han inte maskerar och distanserar sig. Burlings intervju skulle kunna användas som ett föredöme och exempel i all god journalistutbildning. Lyssnar på Desolation row, ovan gör jag helst från MTV Unplugged från november 1994, live även där. Här är det en äldre mans stämma som hörs. Rösten har djupnat men omfånget minskat. Den gamla mannens röst passar bra för att fånga stämningen och lyriken i prosadikten Desolation row. En kalender över Dylans bootlegging records. Series of dreams, spelades inte i Borgholms slottsruin sommaren 2001. Vilket är lika med sant om man kollar denna sida. Här kan man slå upp de flesta av Dylans spelningar och konserter och se vilka sånger som har spelats på hans olika konserter. Series of dreams från The bootlegs series 1991 som så väl fångar kreativitetens rötter i Dylans musikskapande lyssnar jag gärna på. En Dylansida som håller sig ajour med senaste nytt om Dylan. Här kan man läsa recensioner av hans nyutkomna första memoardel och mycket mer. Varför inte läsa en kritisk recensent som Jesse Kornbluth som ifrågasätter Dylans minneskonst – en artist säger han som ägnat en livstid åt att täcka sina spår och "mörka" det han gör fortsätter med det. Intressant blir det säger han när Dylan skrivit sig in i boken. Dylan skriver och skriver inte som en författare som stryker, skriver om, stryker igen utan som en som sparar varje ord varje detalj för att nå fram till kärnan i sitt skapande som i Dylans fall är hans musik. En sång är som en dröm skriver Dylan och här börjar det bli intressant skriver recensenten för här börjar en 60-sidig berättelse om en musikinspelning. Dylans memoarer får liv och börjar andas och här har han hittat en rik åder, människor gestaltas, händelser får form och läsaren bjuds in. Liksom en musikskiva behöver en producent behöver en författare en förläggare men vem skulle vilja säga till Bob att stryka och att skriva om frågar recensenten. Lyckligtvis är Dylan så begåvad och talangfull så att sista hälften av hans bok får oss att glömma den första delen avslutar recensenten Jesse Kornbluth. Hovard Sounes Biografin Bob Dylan i litteraturens värld. - Varför inte läsa Howard Sounes ”Dylan Biografin”. En brittisk journalist som följer Dylan tätt i spåren. Sounes lyfter fram en Dylan som har en hel del osympatiska drag och handlingar att mörka genom åren. Sounes biografi är aningen träig och hade vunnit på att bearbetas för att bli läsvärd. Men som journalistiskt arbete är det en bragd. Visst spårar han gåtan Dylan. Kanske byggde Dylan upp sina mystifikationer när han i ungdomsåren ville skydda sin ömtålighet, sin talang och sin begåvning. En begåvning som även tycktes bestå av en hel del nervös energi - kombinerad med genuin utstrålning. - Var det skapandets mani? Dylan behövde mystifikationerna för att klara sig och kunna gå vidare skriver Sounes om Dylans första tid i New York. Ett intressant spår visar Thomsen och Schnack på i sin Dylanguidé. Högklassiska texter som Dylan ratar från sina album, s. k. outtakes, som Mr Tambourine man från Another side – kom ju med i ett senare album, Tomorrow is a long time från Freewheelin, Positively 4th street från Bring it all back home och Series of dreams från Oh Mercy visar en Dylan som väljer bort verkliga pärlor. - Låg låtarna då allt för nära? Var han där för öppen och hudlös i förhållande till flickvännerna, kamraterna och musiken? Dylans image med mystifikationer och överraskningar genom åren tycks hur som helst bara ha stärkt hans fans beundran och tillit för honom. I dag måste man säga att Dylans image har vuxit till ett varumärke. Det fina med all Dylanlogi är ju att var och en får möjlighet att välja sin Dylan. Till sist kanske valet säger mer om betraktaren än om föremålet för alla tolkningar och all beundran. >to be continued Copyright LarsThommy

Brev till Bob

Fyrtio år sedan Highway 61 kom på skivdiskarna - firas med ett gammalt brev!

Brev till Bob
Tjaba Bob, brev från en fan ifrån en gammal slottsruin.
Tog inte biljetterna slut på några timmar så där i början av april?
Samma magi fortfarande Bob!
Där ändras inte tiderna, trots att du fyllt sexti!
Såg dig första gången på Skärmarbrinks T-station!
Ja på ett skivomslag alltså - bärandes av en ung litteraturstudent.
Du såg gammal ut där på framsidan då du blickade fram bakom titeln The times they are a changing.
Ja som du redan då faktiskt insett och upplevt det mesta i tillvaron!
Lyckades den gången 1964 fixa ett exemplar av skivan genom ett köp på fiket mitt emot Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, så småningom kom ju dina skivor ut i den vanliga handeln.
I dag har jag inte lyckats fixa några biljetter här till konserten i Borgholm på Öland.
Things have changed!
Du Bob, din gamle bard, istället picknickar vi och avnjuter din konsert på alvaret framför den belysta ruinen i skymningen och här undrar jag om inte ditt artisteri fått sin perfekta inramning.
Århundraden av historiska avlagringar kring den belysta ruinen, Alvarets karga skönhet, fullmånen som börjar titta fram bortom enbuskarna, That big, fat moon gonna shine like spoon och runt hörnet finns faktiskt riktiga prinsessor, en prins, ja till och med en kung och drottning i ett italienskt inspirerat litet slott.
Nedanför dig Bob har du Landborgen och en vegetativ grönska och ett sund som skimrar i solnedgången och kvällen är ljum och framför dig har du en medveten, om än inte helt ung, publik som entusiastiskt följer dig utan att ställa töntiga frågor om konstens roll eller texternas mening.
När din musiks klanger klingar ut från Slottsruinen känns dina gamla klassiska låtar som små poetiska glada miniatyrer: En rockhälsning med poesi direkt från alvarskanten i Borgholm.
Ja här skulle Series of dreams passa!
Kanske sjöng du den - picknickgänget bredvid oss glammade så väldigt, en del toner tog vinden och faktiskt var det någon tok som verkade övningsflyga runt ruinen (kanske Ölandsbladets utsände som försökte kringgå fotoförbudet?) och så distraherades vi av tornsvalornas kvitter och piruetter men dom hör ju till vid en gammal slottsruin.
Förresten ett försenat grattis från en gräsrotsfan på sextioårsdagen.
Missen med biljetterna!
Ja vi höjer vår tändare här från vår picknick vid de doftande rosenbuskarna och saluterar dig Bob och önskar dig en paus från din Never Ending World Tour.
Mailed from Desolation row
Back>< Just for fun
© Thommy Sjöberg

Elfte september

Bild signaturen A-CHA

Elfte september – verkar ha varit en lugn dag i världen. Hågkomster på Ekot, God Morgon Världen och tidningarna blandas med dagens sport. Bilar upp från Gryts och S:t Annas skärgård genom ett lummigt landskap med mäktiga gröna ekar och solljus som spretar genom lövverken.
- Världen trygg genom bilfönstret - moderniteten så självklar.
Back>< Just for fun
LarsThommy

Zinken Light

I dag är det dags för bokstaven Z. Gör det med en artikel om ungdomshockey som skildrar tiden för mitten av nittiotalet. Kanske var det de åren ungdomshockeyn tog steget från att vara en folkrörelsesport till att bli en exklusiv idrott i Storstockholm?
Foppas Guldmål - OS 1994 i Lillehammer - kan man bli annat än en hockeyfan?

Zinkensdamm nästan i hörnan av Hornsgatan och Ringvägen. Här huserar Hammarby i bandy och här finns deras träningshall för hockeyjuniorer.
­ När Ulf Lundells ­- Nere vid Zinkensdam hörs i högtalarna är det utsålt på Bajens bandymatcher, hög stämning, allsång med Blossaverser, skålande med glögg och förstås massor av mål med det lilla röda nystanet.

Ungdom och elit
På söndagarna när det är allmänhetens åkning myllrar det av skridskoåkare på planen. Här kan man lira tvåmål i timmar. Snöar det dessutom lite lätt fram emot kvällen ser idrottsplatsen ut att ligga i ett förtrollat skimmer i skenet av snöflingor och varmt strålkastarljus.
Här har jag tillbringat hundratals ja kanske tusentals timmar. Grabben spelade i Bajens ungdoms, sedermera juniorlag i hockey. I elvaårsåldern blev han tillfrågad om han ville börja, andra skulle säga värvad till, ett av Bajens pojklag, så Kista IP byttes mot Zinken med legendariska ungdomstränare inom ungdomshockeyn i Stockholm som Tomas Storm, Krister Falk, Roffe Nordström, Andreas (Guzten) Gustavsson och Daniel Broberg. Värvningen medförde en av den höstens heta debatter inom ungdomsidrott: Liten ledsen kille som inte tyckte sig få vara med på grund av värvningen ställer upp i Sportspegeln på bästa sändningstid. Reportaget, inslaget, fick en nationell genomslagskraft och blev inledningen till ett ”Drevet går” i media. Opportunistiska politiker var inte sena att surfa på vågen. Kända krönikörer i AB skällde, politiker kallade Bajenordförande till samtal och hotade med att dra in bidrag, soffprogram i TV debatterade, knattarna filmades i ABC-nytt. Dagens Eko hade föräldrapanel och det gjordes en dokumentär om pojkhockey av SR där Bajen fanns med som exempel på ”elitsatsning” inom ungdomshockey. Den senare inslaget, dokumentären, av Esping var ett av de få inslag som försökte ge en rättvis bild av Bajens ambitiösa och seriösa ungdomsverksamhet.
- Ingenstans tar man så väl vara på sina talanger som hos Bajen sade han. Alla får samma istid och träningarna är genomtänkta och allsidiga. Här gnuggas teknik, skridskoåkning och lir på varje träningspass. Problemet är bara att alla inte kan få vara med i Bajen säger han utan kommentarer.
En insiktsfull krönikör som Göran Löwgren i DN undrade om man måste dansa "gammeltjo" i förorten innan man i femtonårsåldern, ålder som i fotboll och hockey anses passande för elitsatsning, fick åka in till stan och delta i seriös träning. Jämförelse gjordes då med annan träning; dans, musik och gymnastik som kräver allvarliga satsningar från tioårsåldern.
- Hur som helst visade genomslagskraften i debatten att ungdomsidrott är inte bara rosenskimrad folkrörelse utan att här finns numera konkurrens och elittänkande i Sverige långt bortom Bajens Zinkensdam.
- Tillhör problemet i dag inte mer föräldrarnas värld än ungdomarnas? Vem är det som placerar sina barn i elitverksamheten? Barn och ungdomar vet mycket väl vad de kan och klarar av. Själv kommer jag ihåg från min egen ungdom hur det var när det var dags att välja lag i hockey eller fotboll. Då på spontanidrottens tid var det på ungdomars villkor, men rättvist, knappast!
Vilka drömmar och ideal speglar då det i samhället?
- Själviska och kompensatoriska föräldrar som vill förverkliga de möjligheter de själva en gång i tiden inte hade – javisst! Men också gamla idrottsföräldrar som tyckte det var naturligt att barnen idrottade mycket. Vilket det fanns möjlighet till hos Bajen.
Säkert var min föräldradröm även präglad av detta men även av telningens möjlighet att få spela mycket hockey vilket då var det roligaste han visste. Ville man, drömde om, en möjlighet att få spela final i AB-cup, i Globen så var någon av Stockholms storklubbar också enda möjligheten.
För min egen del resulterade debatten i skuldkänslor och ett mångårigt skrivande av små artiklar av debattkaraktär i Stockholms ishockeyförbunds tidning Nedsläpp där jag envist betonade att ungdomshockey ska bedrivas på ungdomars villkor och att det måste vara kul att lira hockey.
Några av hockeyns koder lärde jag mig aldrig att stå ut med: Bänkandet, frysboxen för unga tonårsgrabbar när de, eller deras föräldrar, kommer i onåd hos tränaren. Uttagningarna varje ny säsong, som var ett crescendo av intriger, föräldratryck och vuxensåpa för att inte tala när det var dags för uttagningar till olika distriktlag som Sverigepucken, TVpucken och Mc Donalds cup.
Nedan dock en bit som betonar liret och lattjandet med den lilla hårda trissan.

Lördag eftermiddag – talangjakt - på Zinken
På isen ett gäng ungdomar från Bajens sommarhockeyskola som spelar matchserier i hockey. Åldrarna är blandade, från 11 år - min son, upp till femton. Nationaliteterna är blandade, nåja, det finns ett gäng amerikaner med som ger färg och liv till matcherna:
- Go…go…go!
- Are you defense? Frågar den amerikanska killen min lille son? Han har svårt att förstå hur en elvaåring med talang spelar back med de stora killarna.
Här gäller liret i dess enklaste form.
En värmare i planket - livar bara upp!
Finter, dribblingar och passningar får det att vattnas i mun och blir det mål, samma glädje varje gång.
Enda styrningen av spelet är tränarens signal från visselpipan när det är byte:
Skapar tempo och när endorfinerna rinner till, större chans till en lyckad dragning
eller en öppnande passning.
När jag i den kylslagna hallen hör grillornas skär mot isen och känner den speciella doften när en hockeylirare drar förbi går tanken till forna tiders spel på naturisar och på uterinkar. Månskenshockey som kunde pågå i timmar.
Långt från organiserade träningspass och dagens debatt om utslagning inom ungdomshockeyn och för den delen långt från högavlönat elitseriespel och dollarstinna NHL-drömmar. Nej för Bamsingarna på fyrtiotalets Kanalplan och för Bajens talanger



Gammal legendar Bajen, fyrtiotalet, Kurre Kjellis baljar - lika kul då!






i dag på Zinken står tiden still.
Då som nu gäller glädjen att lattja, ta och ge en smäll i planket.
Fart, fysik och lir blir en passion.
- Vem har sagt att man behöver någon anledning en lördag eftermiddag på Zinken för att göra det man gillar allra bäst Man kan leka, skoja och kivas bara för att hockeyn finns där.
Back>< Just for fun
Copyright Thommy Sjöberg 

Stones Light

Stones - Vilken förfrågan Chadie! Det är bara att trycka på nostalgiknappen.
Tidigt sextiotal, Beatles var på väg att bli hejdlösa idoler. Ett gäng förortsgrabbar i gamla Östberga - här gällde kompisarna: Hallon, Klacke, Ankan, Slappo, Mackan, Gröding, Vajsing - han som var på trån. Alla var vi Beatlesdiggare och blev Stonesfans.
De äldre av oss hade sett Beatles i Kungliga tennishallen som var en av deras första utlandsshower.
Så kom det ett ruffigt rhytm and bluesband från Londons förorter. Killar som levde och brann för sin musik och som hade bejublade liveföreställningar på Marquee Club i London. Deras kläder var minst av allt uniforma och de var lika ruffiga som Keith Richards gitarriff.
Tabbkragar på skjortorna och vildvuxna frisyrer förstärkte intrycket. Klart att det gjorde intryck på oss förortsgrabbar. Den första singeln Not fade away har allt det ursprungliga, upproret och intensiteten och får bli nummer ett på min Stoneslista för känslans skull.
Nummer två får bli Like a Rolling stone för att jag är en stor Dylan fan och för att den är vald till tidernas rock ´n roll låt. Mick sjunger och tolkar den med förträfflig intensitet. Säkert finns någon bootlegversion av den när Mick och Bob sjunger gemensamt. Vilket de har gjort under en av Stones Sydamerikaturnér. Mick som en skuttande tonåring och Bob som en stenstod.
Den ultimata upplevelsen av Like a rolling stone är annars Dylan och The Bands liveversion från den 17 maj 1966 i Manchester. Med det berömda judasskriket och när Bob vrålar sitt play fucking loud till bandet. Den konserten var under många år känd som The Royal Albert Hall consert på bootlegmarknaden.
Nummer tre får bli Street fighting man. En låt från det sena sextiotalet när tilltron och optimismen hos hippies, vänstern och fredsrörelsen övergått i desperation och Bob Dylan flyttat till landet.
Alltså en liten lista även om det är omöjligt att ranka jag skulle lika gärna välja tre ballader som Tell me, Under the boardwalk och Angie eller tre rockklassiker som Sympathy for the devil, Honky tonk women och Satisfaction och så där kan man gå på.

Listan
1 Not fade away

2 Like a rolling stone

3 Street fighting man

Hälsningar från Kista LarsThommy

Kistalight Bloggroll II

Bloggroll II

Bob Dylan och dåvarande flickvännen Suze Rotolo flanerar på 4th West Street i början av sextiotalet, i trakterna av Washington Square i Greenwich Village. Bob är redan på väg in i berömmelsen med ett stim av mästerliga sånger. Klart att de hade varit bloggare i dag. Säkert hade de haft sändningar i podcasting direkt från Gaslight Café i Village. Varför inte direktsändning av A hard rain´s a gonna fall, så här i växthuseffektens tidevarv.
- Hör slamret av kaffekoppar och ölsejdlar, sorlet och tystnaden när Bob med sin svetslåga till stämma, blåsbälg till munspel, stämmer upp i It´s a hard... it´s a hard rain´s a gonna fall...
Visst är Bob föregångare och en inspiratör till musikanter och låtskrivare i dag. Bob som förändrade musikindustrin och banade väg för en singer/songwriter tradition och förpassade slagdängeindustrin på Tin Pan Alley, Pling Plong gatan kring 28th street och femte avenyn i New York, till populärmusikens skräphög.
Men ärligt talat är inte konsten att blogga ett 2000-talets sätt att skicka vykort?
Nedan en fortsatt blandning av roliga, fyndiga och tänkvärda bloggar och länkar; svenska, internationella och sidor med populärmusikens poeter och annat kul. Ny trend med många kvinnliga singer/songwriter? Passar bra här på rollen med begåvade tjejer.

Beppe Grillo nygammal favorit på Kistalight
Bruni Carla Fransk l´auteur et compositeur
Como o bater de asas de uma borboleta Vacker sida - fjäril?
Det progressiva USA Spännande sida om det andra USA
Diski Jenny Resenär med både yttre och inre resor
Etxebarria Lucia Una Blog como otra cualquiera
Finistère Genom Bodil har Sverige blivit större
Garden State Blogg från feel good film
Junivallen Tjejblogg om italiensk fotboll
Kistachic Ung Kistabloggare
K T Tunstall Miljörockare with golden legs
Laleh if you ever...
Le Marc Peter Nygammal med Sjutton sånger
Lenjangel Café och Le Marc fan
Lundell Ulf The Old One med ungt sväng
Ternheim Anna Intressant ung songwriter
Wainwhright Martha Aktuell - massor av feeling
Winnerbäck Lars Behövs kommentarer?

>to Kistalight blogroll III







.

Limerick Light

Tre bokstäver kvar innan Kistalight lexikon är fulltecknat från a till ö. Y, Z och Ö är kvar. Bitar finns där men dom får vara i dag. I dag kör vi något lättsamt - varför inte något om handskar?


Limerick ort och grevskap på Irland men också en femradig skämtvers med en avslutning som är absurd, skämtsam eller rentav skabrös. Dock finns stränga formregler när det gäller stavelser men det har jag lämnat därhän för den konstnärliga frihetens skull. Femradingens tjusning upptäckte jag en sommar på nittiotalet när jag bilade runt i Norden.
Vad kan inte fantasin sätta igång för tankar när man passerar byar med namn som Gökalund. En by söder om Kalmar som i dag har fått byta namn för att de ständigt blev bestulna på sina ortnamnsskyltar eller Aarsballe på Bornholm inte dumt det heller. Limerickdiktandet kom dock igång kring oskyldigare namn än så.
Ja det var rentav snuskigt att åka genom landet – se Sveriges sexiga geografi. Då förstod jag att det var sommaren som jag blev medelålders.
Limericken kan även i förorten dyka upp som ett passande hjälpmedel för att tolka verkligheten någonstans mellan villa och betong.

Opinionsundersökning eller visst är det skönt med läder
Precis i kanten av Kista på gränsen mot Akalla bland avknoppade entreprenörer, hightechföretag och elektronikbyar fanns för några år sedan ett framgångsrikt opinionsinstitut.
Passande för den kreativa miljön och vi lever ju i ett kunskapssamhälle.
Tillfrågad per telefon av detta kända institut för dylika spörsmål svarade jag fåfängt ja till en intervju i hemmet speciellt som intervjuaren bar på ett för i svenska öron aktat adligt namn.
Och vem vill inte få känna betydelsen av att bli tillfrågad om världens problem eller nationens plågor.
Vad tycker du om EMU?
Hur ser du på konjunkturnedgångar i IT-krisens kölvatten?
Är det verkligen förenligt med demokrati att stödja frihetskamp som utnyttjar terrorism för sina syften?
Vilket parti vinner valet?
Varför är en sjunkande konsumtion varken bra för facket eller för miljön?
Globaliseringen, hot eller möjlighet?
Behöver demokratin förnyas i en allt mer internationell värld?
Växthuseffekten och Kyotoprotokollet?
Ser du några problem kring att söka källmateriel via Internet?
Intervjun förflöt angenämt och under ett par timmar fick jag likt en statsman eller som en etablerad politiker svara på aktuella frågor.
Glatt skildes vi åt i tamburen och med en van och säker rörelse tog min intervjuare ett par handskar på hatthyllan innan han försvann till nya intervjuuppdrag.
Det var i alla fall vad min fru var helt övertygad om att hon hade sett när det var dags för en kvällspromenad och handskarna saknades.
Telefonsamtal och förfrågningar till vårt opinionsinstitut ledde till förnyat hembesök av vår prominente intervjuare. Generat plockade han handskar ur en kasse.
Var det dom här eller var det kanske dom där?
Ett brett urval visades upp. Handskar av skinn och läder blandades med enklare av hemstickad typ och nog hade vår opinionsundersökare fått en omfattande samling värdigt en intervjuare som vill ha en spännvidd från slott till koja vid sina undersökningar.
Vad är väl statistiska mätmetoder och gallupundersökningar mot en handske av skinn eller stickat av lättare snitt?
Och vad i sammanhanget passar väl här bättre än en limerick. Ett försök till tolkning bortom klassiska och stränga formregler ger följande lilla bit.

En intervjuare från Sifo
får av handskar sin sisu
tar en här och en där
har med alla en kärleksaffär
när han får sätta på dem serru!

Vem vet om inte en sådan femrading säger mer om vår tid än en statistisk säkerställd opinionsundersökning i de avknoppade entreprenörernas Kista så där i och omkring millenniumskiftet.
Obs alla likheter med verkligheten är bara tillfälligheter och arrangerat av förment konstnärliga skäl!

Back>< Just for fun

© Thommy Sjöberg