I väntan på Godot

Delar av Kistalights redaktion på väg, biljetter finnes, mot morgondagens repetition av I väntan på Godot.

- Ja faktiskt samtliga på väg utom undertecknad och katten.
- Måste jobba och ha mina lektioner.
- Man kanske skulle hänga på till teatern?
- Sätta upp ett anslag!

I väntan på So-läraren /eleverna!
eller I väntan på So-läraren /Godot!

Kanske kommer han snart?
Han brukar vara sen!
Var det inte någon som såg han gå in på fiket i backen och handla semlor?
Så börjar han äta dom redan på väg ut genom dörren.
Han köper alltid två i en påse.
Nu kommer han!
Äh det är Olle - ser ut som So-läraren men han är något mindre och inte lika gråhårig.
Han klippte sig här om dagen, So-läraren alltså, ingen frisyr men massor av hår.
Nu har han frisyr men inget hår.
Förra torsdagen fick 8a sluta tidigare!
Han skulle till KS och kolla hörseln.
Looked like a fucking BBC-station!
På KS alltså!
Men det var inget fel på hörseln, lite sämre på ena örat bara, med ålderns rätt.

SMS från Pelle!
Nu går han över Spånga torg på väg mot pendeln.
Kanske väntar han på ett tåg från Jakobsberg.
Blir som i väntan på Godot he…he.
Då blir det En lång dags färd mot natt!
Är inte det en låt av Lars Winnerbäck?
- Ni vet!
Cigarettändaren i luften, svensk folkpark och allt det där!
Har du ingen bildning det är en roman av James Joyce.
- Asch!

Fotnot: Samuel Becketts I väntan på Godot spelades första gången i Paris 1953 på franska. Vilket också är pjäsens originalspråk. Samuel Beckett var en skygg man som inte släppten någon in på livet. Dock fotades han 1960 i Paris av Östbergabon, poeten och fotografen Lüfti Özkök, mannen med det bullrande skrattet och det stora hjärtat.
Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om väntan
©Thommy Sjöberg

Özkök Lütfi

Beckett besökte aldrig den gamla stockholmsförorten Östberga men blev väl porträtterad av en medborgare från denna ädla förort.
I dag är det dags för bokstaven Ö och i och med det finns samtliga bokstäver representerade i Kistalight lexikon.


Lütfi Özkök är fotograf, poet och invandrare från Turkiet.
Redan 1950 kom Lütfi till Sverige. Traditionellt har modern invandring till Sverige gått i vågor. Andra världskrigets flyktingvågor från Baltikum, arbetskraftinvandring under 60 och 70-tal, politiska flyktingar som kom under 80 och 90-talet. Men Lütfi kom för kärleks skull. Föremålet för kärleken hette Ann-Marie och tillsammans bosatte de sig i förorten Östberga. Undertecknad som skrev en artikel i DN där de förekommer fick efter publiceringen ett roligt telefonsamtal från Ann-Marie där hon tyckte till om artikeln:
Hon och Lütfi tyckte om tonen i den sade hon.
Bättre beröm kan man inte få tycker jag.


En litterär Förort – Vilda lekar i Östberga
Östberga! Du stadsdel i södra förorterna med din sena femtiotalspatina!
- Ditt kvarter med Stamgatan som en utdragen oval.
En oval där det liksom alltid blåste småkallt under alla årstider.

 Här växte vi upp ett gäng förortsgrabbar och här fick vi avgörande impulser. Impulser som inte styrdes av fritis, skola eller vuxenvärldens organisation.
 Nej här gällde kompisarna: Hallon, Klacke, Ankan, Slappo, Mackan, Gröding, Vajsing; ”han som var på trån". Killarna med invandrarbakgrund, även om man då inte uttryckte sig på det töntiga viset; bröderna Ruma, Andrus, Jüri, Russe och Özkök – Köket vars pappa var från Turkiet.
Snacket, en konstart och litterärt på sitt sätt, odlade vi på café Specialité. Mellan mackorna och tidningsläsandet kunde en lyckad formulering applåderas och returneras.
 Här fanns vi när president Kennedy blev skjuten. Ett faktum som meddelades av Andrus och det gjorde oss både skraja och förstämda innan snacket kom igång. Kuba, maffian eller kommunisterna det var frågan.
Det andra könet, tjejerna, försökte vi komma i kontakt med på ungdomsgården. Med hjälp av rundpingis, läsk och kaffedrickande, politisk förening (SSU), föredrag med visning av ormar, föredrag med bilder av indianer och framförallt dans till levande band. Bandet kunde i bästa fall vara en höjdare som Jerry Williams and the Violents, ”Hello goodbye, twisting Patricia”.
Vi var alla folkhemsbarn i tilltrons, tillväxtens och de sociala möjligheternas begynnande sextiotal. Men våra lekar uttryckte något annat och kunde ibland bli lite väl vilda och vi höll oss inte helt inom lagens råmärken.
Vilda körningar med trimmade mopeder, falska lotterier, snatterier, tjuvrökning och smuttande på farsans brännvin avlöstes av hängande i gathörn.
Fotbollen och ishockeyn blev räddningen för många, men inte alla. En av de första vintrarna byggdes en ishockeyrink med hjälp av stulna lämmar från det ännu inte färdigbyggda området. Ett faktum som förtörnade byggherren förstås, men som ändå ledde till en lösning mellan byggföretag och bostadsrättsförening i området, ett okonventionellt exempel på folkhemslösning.
Rinken blev för många ett andra hem mellan läxläsning och sänggående. Och det kunde bli långa spontana träningspass på både fyra och fem timmar.
På rinken utvecklades en del av grabbarna till små virtuoser när det gällde hanterandet av puck, klubba (ej hook på den tiden) och skridskoåkning. Det ordnades turneringar och vi deltog i S:t Erikscupen. Några var rent av små stjärnor; Jüri som var med i Bajen och kanske framförallt lille Gröding som kunde göra det mesta med klubban och åkte grillor som en virvelvind.
Fotbollen den andra räddningsplankan upptog de andra årstiderna. Här spelade vi tvåmål, sköt hörnor à la Nacka Skoglund, och ordnade tävlingar i vem som kunde hålla päronet längst i luften. Det gällde klacksparkar, nickar, tillslag med fötter och knän. Här spirade jonglörstalanger, och några löften som Kalle, Jüri och lille Gröding kunde komma upp till en si så där tusen tillslag.
 Tusen författare har nog inte besökt Östberga men väl de allra främsta. De med Nobeldiplom och andra insignier har under åren hukande sökt sig längs stadsdelens blåsiga gata sökande efter ”en stor självlysande solros mellan två kontinenters terminaler”. Citat från Lüfti Özköks diktsamling Vindarnas väg. Deras uppdrag har inte varit att skildra förortslivet utan att besöka Özkök ”Kökets” farsa, den lille främmande mannen med det bullrande skrattet och den stora kameran.
 Nej, Lütfi Özkök kände ingen till att han var poet och berömd fotograf och alla Nobelpristagares porträttör. Men värme fanns i deras kök och det var gott att ta del av.


Vi lägger in en video med läsning av undertecknad, Thommy Kistalight, från våren 2012.
Back
© Thommy Sjöberg