Beckett i Östberga

Samuel Beckett besökte aldrig den gamla stockholmsförorten Östberga i Älvsjö men blev magiskt porträtterad av en medborgare från denna ädla förort. Bild - foto av Beckett Lütfi Özkök 1960 i Paris.
 I dag hyllar vi på Kistalight Lûtfi Özkök 90 år! Ser i DN på familjesidan att han, troligen fyller 90 år i dag - en ansenlig ålder - värdig en poet. 
 För ett antal år sedan skrev vi en artikel om förorten, typ krönika, som publicerades i DN. Artikeln kunde lika gärna vara en hyllning till Lûtfi Özkök och hans familj.
Hip , hip hurra säger vi från Kistalight samtidigt som vi läser vår bit om Östberga och Özkök Lütfi!                      

   
 Videobit från 2012, inspirerad av kurs på STDH för crossentreprenörer, fru Ulla/Mimmi, Kistalight och vår dotter Evelina besöker Östberga. Vi citerar som en hyllning på 90-årsdagen en strof ur Lütfi Özköks diktsamling Vindarnas väg. 

I bakgrunden Elefanthuset som är en märkvärdig skapelse med hiss upp till fem trappor där ett speciellt etage finns sedan får man gå upp eller ner till de övriga våningarna. Huset har gett namn åt en kortfilm om Lûtfi Özkök av hans barnbarn Anna Juhlin - Poeten i Elefanthuset.

En stor självlysande solros mellan två kontinenters terminaler
 _ _ _ 

På väg mot Bosporen mötte du en sen höstkväll en
gammal vän, lika gammal som livets första gräs
gator, gator som flyr
några pilar här, några popplar där
ännu ett glas vin, ännu ett par steg,
cigaretten som ryker på asfaltens kant
gryningen som vaknar på fönsterrutan
morgonen som glider neråt och söver
dagen som störtar och slocknar
en pöl
ensamheten
yrsel och ingenting.
(Lüfti Özkök ur Vindarnas väg - om Orhan Veli)

 Läs mer om Beckettbilden, Lütfi Özkök och I väntan på Godot, att Lûtfi Özkök fotade Beckett i Paris 1960 bekräftade han när jag träffade honom i mitten på 2000-talet  på Rinkeby bokmässa.

Andra bloggar   om Kista  Andra bloggar om litteratur    Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om Östberga 
© Thommy Sjöberg

Hälsningar från Östberga

 
Kistalight med sina indiefilmare, fru Mimmi och dotter Evelina, besöker i dag förorten Gamla Östberga. Här bodde vi under några år i ungdomen  i slutet av 50 och i början av 60-talet. Ovan Stamgatan med Elefanthuset i bakgrunden.

Det är en märklig känsla att flanera i sin ungdoms förort. De här kvarteren har jag inte promenerat i på över 40 år. Visserligen har jag åkt bil genom området och skrivit en minnesbit Vilda lekar i Östberga som publicerades i DN På Stan november 93 (se Özkök Lütfi ) om området.
 Berättar förstås när vi knallar runt bland husen.
Där högst upp bodde min klasskompis Uffe. Han tillhörde inte gänget av grabbar. Hans föräldrar var akademiker och cyklade vilket betraktades som underligt.
I Stamparken hade vi vår hockeyrink där Kistalight tillbringade all fritid under vintern och lirade månskenshockey. På hörnan låg ungdomsgården där vi också tillbringade en del fritid. En av ledarna var kommunist – suspekt tyckte vi som var barn till småföretagare och flyktingar från Baltikum. Vid något tillfälle ordnades det maskerad här eftersom det var ont om tjejer fann Klacke och Hallon på råd och klädde ut sig till två riktiga puddingar med högklackat, rejäl byst och massor av smink långt före Prideparader och HBT-frigörelse.
 Snett ovanför ungdomsgården bodde Kalle och om jag minns rätt så spelade vi en sen kväll luftgitarr för bilarna på parkeringen och invånarna i Elefanthuset, Jag, Kalle och Russe, kanske var Ankan med och med högt påskruvat ljud till tonerna av Apache - the Shadows. Stor hit 1962 si så där – luftgitarrliret ackompanjerades av små danssteg höger…vänster…höger…vänster medan Kalles föräldrar var någon annanstans.

 Annars drog tiden hårt fram med gänget som skildras i videon ovan. Många av killarna var livliga ungdomar som ville hänga med i mode och musik, inte så hårt hållna av sina föräldrar, nyfikna, sökande bortom idrott, studier och arbete och de prövade förstås droger som började dyka upp kring tonerna av Beatles, Stones och Dylan.
 Frigörelse och popgenerationens uppror var förödande, som en farsot, för det här gänget och Kistalight har ofta undrat varför det går så snett för vissa här i livet och att andra klarar sig hyfsat bra.
Har man bara helt enkelt haft tur?
Vi gjorde ju inga speciella val men det är klart att jag har haft drivkrafter!
Att inte välja är också ett val säger dottern Evelina som är med för dagen.
Filosofiskt säger vi på Kistalight!
Visst gjorde vi val när vi tänker efter!
Hur som helst  blir vi känslomässigt tagna efter ett besök i Gamla Östberga och för alla gamla kompisar som nämns i videon ovan tillägnar vi en gammal Stoneslåt från 65.

Maybe the choice you made wasn't really right
But you go out and you don't come back at night
so I'm just sittin' on a fence 
You can say I got no sense

PS Viss svajig lässtil ovan på videon! Beror på att Kistalight lever sig in i sin egen text dessutom är vår dotter Evelina en mycket receptiv indiefilmare och följer med i läsandet.
Dubbelsvaj alltså!

PS II Kikade in lite i olika portuppgångar, både Lütfi Özkök vår Östbergapoet och världsfotograf och lagledaren Thunis som skjutsade oss till bortamatcherna i Sanktan verkar bo kvar.
Kul!

© Thommy Sjöberg

Özkök Lütfi

Beckett besökte aldrig den gamla stockholmsförorten Östberga men blev väl porträtterad av en medborgare från denna ädla förort.
I dag är det dags för bokstaven Ö och i och med det finns samtliga bokstäver representerade i Kistalight lexikon.


Lütfi Özkök är fotograf, poet och invandrare från Turkiet.
Redan 1950 kom Lütfi till Sverige. Traditionellt har modern invandring till Sverige gått i vågor. Andra världskrigets flyktingvågor från Baltikum, arbetskraftinvandring under 60 och 70-tal, politiska flyktingar som kom under 80 och 90-talet. Men Lütfi kom för kärleks skull. Föremålet för kärleken hette Ann-Marie och tillsammans bosatte de sig i förorten Östberga. Undertecknad som skrev en artikel i DN där de förekommer fick efter publiceringen ett roligt telefonsamtal från Ann-Marie där hon tyckte till om artikeln:
Hon och Lütfi tyckte om tonen i den sade hon.
Bättre beröm kan man inte få tycker jag.


En litterär Förort – Vilda lekar i Östberga
Östberga! Du stadsdel i södra förorterna med din sena femtiotalspatina!
- Ditt kvarter med Stamgatan som en utdragen oval.
En oval där det liksom alltid blåste småkallt under alla årstider.

 Här växte vi upp ett gäng förortsgrabbar och här fick vi avgörande impulser. Impulser som inte styrdes av fritis, skola eller vuxenvärldens organisation.
 Nej här gällde kompisarna: Hallon, Klacke, Ankan, Slappo, Mackan, Gröding, Vajsing; ”han som var på trån". Killarna med invandrarbakgrund, även om man då inte uttryckte sig på det töntiga viset; bröderna Ruma, Andrus, Jüri, Russe och Özkök – Köket vars pappa var från Turkiet.
Snacket, en konstart och litterärt på sitt sätt, odlade vi på café Specialité. Mellan mackorna och tidningsläsandet kunde en lyckad formulering applåderas och returneras.
 Här fanns vi när president Kennedy blev skjuten. Ett faktum som meddelades av Andrus och det gjorde oss både skraja och förstämda innan snacket kom igång. Kuba, maffian eller kommunisterna det var frågan.
Det andra könet, tjejerna, försökte vi komma i kontakt med på ungdomsgården. Med hjälp av rundpingis, läsk och kaffedrickande, politisk förening (SSU), föredrag med visning av ormar, föredrag med bilder av indianer och framförallt dans till levande band. Bandet kunde i bästa fall vara en höjdare som Jerry Williams and the Violents, ”Hello goodbye, twisting Patricia”.
Vi var alla folkhemsbarn i tilltrons, tillväxtens och de sociala möjligheternas begynnande sextiotal. Men våra lekar uttryckte något annat och kunde ibland bli lite väl vilda och vi höll oss inte helt inom lagens råmärken.
Vilda körningar med trimmade mopeder, falska lotterier, snatterier, tjuvrökning och smuttande på farsans brännvin avlöstes av hängande i gathörn.
Fotbollen och ishockeyn blev räddningen för många, men inte alla. En av de första vintrarna byggdes en ishockeyrink med hjälp av stulna lämmar från det ännu inte färdigbyggda området. Ett faktum som förtörnade byggherren förstås, men som ändå ledde till en lösning mellan byggföretag och bostadsrättsförening i området, ett okonventionellt exempel på folkhemslösning.
Rinken blev för många ett andra hem mellan läxläsning och sänggående. Och det kunde bli långa spontana träningspass på både fyra och fem timmar.
På rinken utvecklades en del av grabbarna till små virtuoser när det gällde hanterandet av puck, klubba (ej hook på den tiden) och skridskoåkning. Det ordnades turneringar och vi deltog i S:t Erikscupen. Några var rent av små stjärnor; Jüri som var med i Bajen och kanske framförallt lille Gröding som kunde göra det mesta med klubban och åkte grillor som en virvelvind.
Fotbollen den andra räddningsplankan upptog de andra årstiderna. Här spelade vi tvåmål, sköt hörnor à la Nacka Skoglund, och ordnade tävlingar i vem som kunde hålla päronet längst i luften. Det gällde klacksparkar, nickar, tillslag med fötter och knän. Här spirade jonglörstalanger, och några löften som Kalle, Jüri och lille Gröding kunde komma upp till en si så där tusen tillslag.
 Tusen författare har nog inte besökt Östberga men väl de allra främsta. De med Nobeldiplom och andra insignier har under åren hukande sökt sig längs stadsdelens blåsiga gata sökande efter ”en stor självlysande solros mellan två kontinenters terminaler”. Citat från Lüfti Özköks diktsamling Vindarnas väg. Deras uppdrag har inte varit att skildra förortslivet utan att besöka Özkök ”Kökets” farsa, den lille främmande mannen med det bullrande skrattet och den stora kameran.
 Nej, Lütfi Özkök kände ingen till att han var poet och berömd fotograf och alla Nobelpristagares porträttör. Men värme fanns i deras kök och det var gott att ta del av.


Vi lägger in en video med läsning av undertecknad, Thommy Kistalight, från våren 2012.
Back
© Thommy Sjöberg