Thursday, September 22, 2005

Nacka Light



Italienska ligan har startat och här hemma går allsvenskan mot sin upplösning.
- Varför inte lite fotbollsnostalgia
Nacka Skoglund vad har han att göra i ett kulturlexikon frågar sig vän av ordning?
- Men var inte hans klacksparkar ett poem och var inte hans aviga dribblingar när motståndarna lurades upp på läktaren som ett oväntat slut på en novell.
- Fanns det inte en story bakom de geniala passningarna?
En rolig familjeutflykt gjorde vi när barnen hade börjat skolan. Från Kista åkte vi in till Stockholms söder, vandrade i kvarteren, insöp atmosfären och naturligtvis fick de följa med farsan till Nackas staty för några fotografier.
Något år senare hittade jag ett foto med Nacka och barnen i ett sådant där litet album med bilder och text som barnen får göra på lågstadiet om sin familj.
- Här en gubbe som farsan tvingade mig och syrran att åka och titta på men det var roligt i alla fall.


Sparven på Katarina Bangata

Står vid monumentet ”Vi syns vid målet” på Katarina Bangata 42. Moderna myter och sagor lever ju sitt eget liv.
Kalla mig Skoglund kunde han säga när han joxade som värst med trasan. Det var långt innan han blev den vajande majskolven i Brasilien. Och långt innan han blev avgudat fotbollsproffs i Inter och liramiljonär flera gånger om i Italien. Och långt innan han konverserade kungen efter VM-finalen 58. Och för den delen långt innan han kylde vänsterdojan i en vattenhink efter att ha gjort mål på hörna mot Karlstad i sin comeback efter Italiensejouren. Dagis och fritis, utvecklingssamtal och välvilliga föräldragrupper hade inte sett dagens ljus på Skoglunds gata. Vilket nog var en förutsättning för hans artisteri och fotbollssaga.

 Nej, här gällde kompisarna och gänget och de första lärospånen gjordes mer i parker och på bakgårdar. Här lurade faror, men det fanns även en paradoxal frihet; föräldrar och lärares inflytande var långt borta.
På Katarina Bangata kunde man ju joxa med trasan, trilla med päronet, hålla lädret i luften och klacka ett mynt i bröstfickan.
Skoglund var säkert en känslig men ändå orädd kille med glimten i ögat. Det fanns så mycket som kunde överflyttas på den där läderbiten och vissa situationer var man bara tvungen att snacka sig ur: Trångboddhet och matos och ute i kvarteren kriminalitet och alkoholism som också hörde till vardagen. Och så fanns ju grabbarna som inte var lika snabba å huvudets vägnar som Skoglund och då gärna använde nävarna som argument om det uppstod debatt.
Att trilla med bollen blev lyftet från vardagen och det var inte en dröm att tjäna storkovan. Det här var långt innan en svensk fotbollskille kunde bli fotbollsproffs och tjäna miljoner. Någon sådan förebild fanns ännu inte i fyrtiotalets Sverige. Ju snyggare klackspark eller en direktinskruvad hörna:
Vad bryr jag mig om trångboddhet!
En tunnel med öppnande passning kunde bli rena frälsis och ackompanjerades gärna med:
Skoglund var namnet!
Just i dag sitter en sparv på monumentet och vid foten har någon lagt en ros. Bestämt har jag varit med om ett möte när jag står där. Visslande den fina gamla schlagern La vie en rose går jag därifrån. - Visst kan det väl fortfarande vara knorr på trasan!


Kistalight i läsartagen ur ABC... vid Nacka Hörna april 2012

Back>< Just for fun

©Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

3 Comments:

Anonymous Thommy said...

Biten om Sparven har varit publicerad i DN på Namn och Nytt sommaren -98.

12:58 PM  
Anonymous Språkbanken said...

Språkbanken från Göteborgs universitet har följande kommentar.
Hur dom nu kan ha det?
Hittat på nätet i alla fall!

- Fotbollen har många dialekter Fotbollen dör långsamt, muttrar Pessimisten mellan tänderna under det provensalska mullbärsträdet. Traditionerna urholkas, säg...

1:23 AM  
Anonymous Kistalight said...

Uppenbarligen har Språkbanken läst NoN på DN när det begav sig!

1:27 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home