Dylan Light del II

Dylan Nostalgin rullar vidare. I dag hittade jag en festlig klippbok,Bob Dylan Klippbok 1956 - 1966 i Kista Akademibokhandel. Nyligen har jag köpt No direction home bootleg series vol. 7 och snart är det dags för Bob i Globen. - Det är bara att bita ihop och pynta för en gammal fan. I dag lite tips från webb och böcker. Bob Dylans officiella hemsida och hemvist för Bob på webben i den virtuella världen är lika med sant! En hemsida som är enkel och överblickbar. Här finns Dylans alla album och här finns alla texter, songs, i alfabetisk ordning. Det är kett imponerande livsverk, ett fyrverkeri, av konserter och låtar Dylan skapat genom åren. Surfar man runt genom texterna kan man lyssna på bitar och sjunga med. Var och en kan välja sin Dylan. Här finns de ursprungliga versionerna och här finns nytolkningar och omtolkningar av klassikerna, akustiskt eller med rockbesättning, det är bara att lyssna av i Window media eller Real Audio. Från Bringing it all back home ovan väljer jag att lyssna på kärleksballaden Love minus zero no limit men jag väljer en version från konserten At Budokan 1978. Det är en snabb medryckande tolkning där en flöjt och fiol lägger glada melodislingor kring balladen. "The more i think about, the more I realize what I left behind in Japan – my soul, my music and that sweet girl in the geisha house – I wonder does she remember me?" säger Dylan. Bob i Tokyo Från At Budokan väljer jag även en generations klassiker som Times they are a-changing, som här får en distanserad ironisk tolkning. Saxofon istället för munspel, rockband och bakgrundskör med tre vackra tjejer ger en blandning av rock, blues och gospel som svänger på. Spelglädjen slår även här igenom och frågan är om det inte är Dylan och hans band är de som blir kvar när tiderna förändras - trots allt finns alltid musikens magi. Turnén som förde Dylan till Budokan i Tokyo passerade även Sverige och Göteborg. Klart att man var där, bänkad på de övre raderna i Scandinavium och tog del av konserten. Besättningen av bandet var i stort densamma som At Budokan men det var två tjejer istället för tre som bakgrundskör. I den medhavda kikaren kunde jag ta del av Dylan på scen och innan han gjorde entré. Det var märkvärdigt att ta del av intensiteten och hur fokuserad och genomtänkt han verkade vara som musiker, sångare och dirigent av sin föreställning. Senare när turnén fortskred världen över visade Bob på talanger både som entreprenör i musik och tuff ledare för ett band. Musiker fick sparken och bandet drevs på musikaliskt. Om Bob sa körtjejerna, som inom parentes intrigerade om hans gunst. - Så där Bob! Agerar ingen känslig poet eller musiker som vill ha en bättre värld. Allt enligt Sounes nedan. Från Highway 61 revisited ovan väljer jag att lyssna på Ballad of a thin man. Även här väljer jag en konsertversion men den här gången ett spår från Live 1966. Under den turnén följdes Dylan av The Hawks de som senare blev The Band. Det är den omtumlande konserten från Manchester den 17 maj 1966. Här bryts Dylans nya elektriska surrealismrock mot de mer fundamentalistiska inriktade akustiska anhängarna. Buropen och skriket om Judas körs över i det avslutande numret med att Dylan hojtar till sitt band "play fucking loud" och de öser på med en rockig version av Like a rolling stone. Konserten i Manchester är en av rockhistoriens mest privatkopierade liveföreställningar. Under många år var dessa bootleggings kända som The Royal Albert hall consert. Från samma tid härstammar en märkvärdig intervju med Bob Dylan gjord av Klas Burling på Sveriges Radio från den 28/4 1966. Bandet finns kvar och sändes i repris här om sommaren. Dylan började på sedvanligt maner med sitt hokus pokus snackande som vi Dylan fans känner igen från filmen Don´t look back. Dock tar intervjun efter ca 10 minuter en annan vändning. Dylan tycks fatta förtroende för den tålmodige, korrekte och kanske lite tråkiga Burling. Plötsligt blir tonen en annan. Dylan börjar berätta om hur han växte upp med rock n roll och hur han redan vid unga år hade en rockgrupp. Intervjun måste vara en av de få som finns med Dylan där han inte maskerar och distanserar sig. Burlings intervju skulle kunna användas som ett föredöme och exempel i all god journalistutbildning. Lyssnar på Desolation row, ovan gör jag helst från MTV Unplugged från november 1994, live även där. Här är det en äldre mans stämma som hörs. Rösten har djupnat men omfånget minskat. Den gamla mannens röst passar bra för att fånga stämningen och lyriken i prosadikten Desolation row. En kalender över Dylans bootlegging records. Series of dreams, spelades inte i Borgholms slottsruin sommaren 2001. Vilket är lika med sant om man kollar denna sida. Här kan man slå upp de flesta av Dylans spelningar och konserter och se vilka sånger som har spelats på hans olika konserter. Series of dreams från The bootlegs series 1991 som så väl fångar kreativitetens rötter i Dylans musikskapande lyssnar jag gärna på. En Dylansida som håller sig ajour med senaste nytt om Dylan. Här kan man läsa recensioner av hans nyutkomna första memoardel och mycket mer. Varför inte läsa en kritisk recensent som Jesse Kornbluth som ifrågasätter Dylans minneskonst – en artist säger han som ägnat en livstid åt att täcka sina spår och "mörka" det han gör fortsätter med det. Intressant blir det säger han när Dylan skrivit sig in i boken. Dylan skriver och skriver inte som en författare som stryker, skriver om, stryker igen utan som en som sparar varje ord varje detalj för att nå fram till kärnan i sitt skapande som i Dylans fall är hans musik. En sång är som en dröm skriver Dylan och här börjar det bli intressant skriver recensenten för här börjar en 60-sidig berättelse om en musikinspelning. Dylans memoarer får liv och börjar andas och här har han hittat en rik åder, människor gestaltas, händelser får form och läsaren bjuds in. Liksom en musikskiva behöver en producent behöver en författare en förläggare men vem skulle vilja säga till Bob att stryka och att skriva om frågar recensenten. Lyckligtvis är Dylan så begåvad och talangfull så att sista hälften av hans bok får oss att glömma den första delen avslutar recensenten Jesse Kornbluth. Hovard Sounes Biografin Bob Dylan i litteraturens värld. - Varför inte läsa Howard Sounes ”Dylan Biografin”. En brittisk journalist som följer Dylan tätt i spåren. Sounes lyfter fram en Dylan som har en hel del osympatiska drag och handlingar att mörka genom åren. Sounes biografi är aningen träig och hade vunnit på att bearbetas för att bli läsvärd. Men som journalistiskt arbete är det en bragd. Visst spårar han gåtan Dylan. Kanske byggde Dylan upp sina mystifikationer när han i ungdomsåren ville skydda sin ömtålighet, sin talang och sin begåvning. En begåvning som även tycktes bestå av en hel del nervös energi - kombinerad med genuin utstrålning. - Var det skapandets mani? Dylan behövde mystifikationerna för att klara sig och kunna gå vidare skriver Sounes om Dylans första tid i New York. Ett intressant spår visar Thomsen och Schnack på i sin Dylanguidé. Högklassiska texter som Dylan ratar från sina album, s. k. outtakes, som Mr Tambourine man från Another side – kom ju med i ett senare album, Tomorrow is a long time från Freewheelin, Positively 4th street från Bring it all back home och Series of dreams från Oh Mercy visar en Dylan som väljer bort verkliga pärlor. - Låg låtarna då allt för nära? Var han där för öppen och hudlös i förhållande till flickvännerna, kamraterna och musiken? Dylans image med mystifikationer och överraskningar genom åren tycks hur som helst bara ha stärkt hans fans beundran och tillit för honom. I dag måste man säga att Dylans image har vuxit till ett varumärke. Det fina med all Dylanlogi är ju att var och en får möjlighet att välja sin Dylan. Till sist kanske valet säger mer om betraktaren än om föremålet för alla tolkningar och all beundran. >to be continued Copyright LarsThommy