Ostkusten Light Remix

 

Ostkusten Light

När det begav sig ...

Helgen som var tuffade vi söderut längs Ostkusten. Scorpion nytvättad, hålet i den lilla vindrutan fixat, skir grönska i lövträd och på förra årets höstsådda slätter, ljust lyster i hagtornshäckarna och körsbärsträden och blåa blänk från fjärdarna.
Ligga på rulle - hastigheten ja - städer och ortnamn; de små byarna Gladhammar, Mörtfors, Jämserum och Verkebäcksviken.
Den senare ... - En dröm för diktare av limerickar.
Ölandsbron i förklarat ljus och Öland som inte är övriga Sverige likt.
- Norra Öland!
Bister Nordan, gäss på Kalmarsund, svall mot stenkustens kalkflishällar, små varma solgläntor, där man söker lä.
Fågelkvitter och munter revirsång,
- som om världen vore alldeles ny.

Ibland funderar vi på vad som egentligen är Ostkusten!

 Är det en akademisk fråga? När vi var unga småbarnsföräldrar och åkte runt i Sverige med familjen kunde Kistalight prata (tjattra) mest hela tiden om vad som var en bygd. På väg mot Lomsjö nära Åsele i Västerbotten diskuterades det mest hela vägen om det egentliga Ådalen längs Ångermanälven, var den börjar och när den tar slut, inspirerade av Mauritz Edströms Mitt Ådalen, men i Lunde utanför Kramfors besökte vi absolut monumentet för de fyra arbetarnas död vid demonstrationen i maj 1931. Några år senare åkte vi runt i Österlen i Skåne, Kistalight hade läst Tomas Löfströms på Österlen, bodde på Backåkra vandrarhem i Löderup, besökte Dag Hammarskölds gård och tjusades av gåtfullheten och utsikten vid Ale Stenar medan Kistalight diskuterade om vad som var det egentliga Österlen utsträckning så där någonstans mellan Löderup, Borrby, Simrishamn, Brösarps backar, Hasse och Tages Tomelilla. Mimmi och barnen kanske inte alltid lyssnade så intensivt på de akademiska utgjutelserna över vad som var det egentliga Österlen. Gränsdragningar är knepiga historier (grejer) även om barnen ännu inte var tonåringar och Mimmi ung.

Hur som helst, vad är då Ostkusten? En akademisk fråga? Nja strängt taget är det all kust som gränsar till Östersjön, vill man snäva in begreppet kan det vara all kust från Söderköping (Mem) till Karlskrona i söder då Stockholms skärgård (nästan) med Roslagen i norr och Trosa skärgård i söder bildar egna kustlinjer. I vår ungdom paddlade vi kajak, fyra grabbar och två kajaker, mellan Femöre Huvud utanför Nyköping till Figeholm Oskarshamns kärnkraftverk genom några av Sveriges vackraste (egen kurs) skärgårdar som S:t Anna, Gryt, Misterhult och Kråkelunds skärgårdar, en oförglömlig upplevelse några varma sommarveckor 1975. Ett äventyr som säkert påverkar vår uppfattning om vad som är det egentliga Ostkusten.

Åker vi bil, vilket vi alltid gör numera, får Ostkusten vara E 22:an mellan Västervik och Oskarshamn (hardcore) eller en lite mer liberal uppfattning mellan Söderköping och Karlskrona. Vårt flitiga bilkörande under åren längs Ostkusten resulterar ibland i några bloggar. Det kan handla om tennismatcher, turiststopp på namnkunniga platser med spännande ortnamn eller lyssnande på sportradion. I bloggar där vi präntar ned våra iakttagelser och funderingar, som vi här samlar utan inbördes ordning.

Påskallavik, Oskarshamn, Juholt Land 

Kistalight på besök vid Källströmsgården utanför Oskarshamn tar rygg (rumpa) vid grandios dam och passar på att fika  även om timmen är sen och cafeterian är stängd. Bild Mimmi och Kistalight – klicka gärna på fotot! Läs mer i Juholt Land – Kistalight i Påskallavik!

• Mörtfors mellan Västervik och Oskarshamn 

  

  Kvarnen i Mörtfors, röd byggnad med vita knutar som speglar sig i Marströmmen, byns hjärta och prunkande växtlighet. Vatten som porlar rogivande i åns trappor och bara några hundra meter senare blir Marforsen innan ån virvlar ut i sjön Maren. Bild Thommy Sjöberg Läs mer i Mörtfors Light!

• Kalmar, Final Light, Kalmarspelen 2020

  

  Kistalight har varit i Kalmar och lirat tennis i Kalmarspelen 2020. Här bild efter finalen HS 55 från årets finalpar segraren Anders Alriksson och tvåan Kistalight/Thompa. Segraren fick två rör med bollar och tvåan Thompa en rulle tejp för sitt tennisracket.
  Precis vad jag behövde!
  Ska absolut fixa till handledsgreppet med lite fräsch tejp! Läs mer i Final Light Kalmarspelen 2020!

• Karlskrona, Aspö Light och lite grustennis

  

  Kistalight har varit på en liten roadtripp i veckan - några intensiva dagar med deltagande i tennisturneringen Karlskrona Open på grus vid ABB-Arena strax utanför staden och med ett besök i Blekinge skärgård på Aspö.
  Små lätta moln på min himmel som är blå... Läs mer i Aspö Light och lite grustennis!

• Ölandsbron, Glad Påsk Light 2021

  
  Ölandsbron får också vara med i en Ostkustem Light Remix! Kistalight önskar alla vänner, gamla kolleger, arbetskamrater, grannar och släktingar en riktigt Glad Påsk med många påskägg, påskekrim, anpassat umgänge (coronatider) och några goda TV-serier, hopp om vaccin, bra R-faktor, varmare väder och goda tider med en smäktande ballad av Molly Sandén och några egna verser från vårt Norra Öland. Läs mer om egna schlagerförsök på Glad Påsk Light 2021!
• Här kommer några bloggar till från Ostkusten! ...
• 
  

Måltorka i de bästa av medier,  Mellan Jämserum och Söderköping
Expressionism Light, Gladhammar
Sverige VM-Brons - Mimmi Larsson Light, Gröndals IP Kalmar
Aspö Light - Vandrarhem, Världsarv och lite Asfalt Strax söder om, 25 minuter, från Karlskrona. Visst ja, undrar om inte Kalmars Jägarinnor Light, kvalar in i den här samlingen av bloggar , direkt från Kalmar, 1990-tal, Marlboro Light, konditori Fiesta och Tove Folkesson!

 

©Thommy Sjöberg

Afghanistan, En Del av Mitt Hjärta

 Kistalight tar med förfäran del av händelserna i Afghanistan, tumultet på flygplatsen i Kabul när människor försöker fly från landet och rädslan och uppgivenheten hos dem som blir kvar och förundras över hur snabbt landets försvar faller samman. Ett korthus av korruption och fruktan för talibanerna, Kistalight har tidigare bloggat om böcker och film i ämnet,  se, Anniversary Light och Om konsten att flyga till Kabul och minns Jan Myrdals Resa i Afghanistan som vi läste i ungdomen. En fantastisk reseskildring underbyggd av tankar och fakta. Det var (är) bara det att Janne som visionär inte hade en siffra rätt!

Anniversary Light

I dag firar vi femårsjubileum som blogg på Kistalight.
 Vi firar med en födelsedagsbok, present från dottera Evelina, faktiskt fick vi boken i februari och vi läste ut den redan på sportlovet.
Boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är en blandning av reseskildring och självbiografi.
Något som vi tycker om väldigt mycket, gillar skarpt, på Kistalight.
Diana Janse reser i öst och väst och från norr till söder i Afghanistan.
Från Kabul till Herat, med delar av sin familj genom Khyberpasset. ett svärdshugg genom bergen, till Pakistan och Islamabad, till talibanernas Kandahar och FN-svenskarnas Mazar-e Sharif i norr.
Diana Janse kan tillsammans med författare som Johanna Hildebrandt och Åsne Seierstad ses som en grupp kvinnor som skriver sig en egen litterär genre. En genre där unga tjejer ger sig ut till riktiga krishärdar i världen där tillvaron är allt annat än säker. Det kan gälla forna kriget i Jugoslavien och här dagens Afghanistan. Bakom sig lämnar de en ombonad tillvaro som de inte känner sig hemma i. Förutom att beskriva koloniala samhällen med patriarkala styren, göra lite nytta, tror Kistalight också att det hos dem finns en drivkraft att lägga en grund för sina författarskap och få utlopp för sitt behov och lust att skriva.
U-land som en spegel för moderniteten!
Bättre främling i ett främmande land än depp hemma vid Hornstull .
Eller Afghanistan som yttersta utposten i en global värld.
- Sviker vi afghanerna överger vi oss själva!

Det finns gott om lästips hos Janse!
Jan Myrdal reste där "Kulturers korsväg", minnesvärt och en förebild för oss som var unga på 60 och 70-tal.
Tyvärr hade Myrdal inte en siffra rätt i sina visioner om Afghanistan skriver Janse.
Ett lästips som återkommer hos Janse är The great game The struggle for empire in central Asia av den brittiske historikern Peter Hopkirk. Där kan man läsa om tidigare koloniala bakslag, 1880-tal och militära slag, och den brittiska kolonialismens tillkortakommanden i trakterna av Kandahar.
Kandahar där talibanerna och opiumodlingarna har sitt centrum i dag och där Bin Laden bodde.
Tänkvärt!
Bruce Chatwins gamla favorit Robert Byrons Vägen till Oxanien citeras när Janse reser runt i västra Afghanistan, mer välordnat där i Irans närhet, än i övriga landet.
Äntligen ett Asien utan mindervärdskomplex skrev Byron i Herat redan 1933.
Med sina reseskisser, lätt impressionistiska och välformulerade, vänder Janse på berättarperspektivet.
- Världens botten är Kabul med sin fattigdom.
I kapitlet med titeln På botten av världens botten gäller dock att här är det när hennes relation med pojkvännen är över så återvänder Janse till Kabul från Stockholm med en trasselsudd till hjärna och ett beckmörkt rum utskuret ur hjärtat.
Kanske hämtar Janse inspiration ur Paul Colliers bok The bottom billion. Ett annat lästips från Janse - en bok om den miljard människor som befinner sig på världens absoluta botten och fattigdom.
Helt bekväm känner sig inte Janse heller bland diplomater och postmoderna nomader med rätt överklassbakgrund i Kabul. På några rader glimmar det till i boken, likt ett kirurgiskt snitt, när hon minns sin ungdom och önskar sig några lyckliga sommarlov på Rivieran istället för att ha kuskat runt i en överfull ford Escort genom Uppland eller hur hon minns moderns förmaningar och varningar för kanyler i rabatterna runt höghuset i Gottsunda.
Numera åker Diana Janse världen runt som medarbetare till Carl Bildt dessutom driver hon bloggen 120 minutes. En caféblogg om var du kan söka dig om du har några timmar över i en främmande stad. Massor av spännande tips där om fika och spännande miljöer som till exempel gamla Jerusalen eller Alma mater, Mamajev Kurgan, moder Ryssland om du söker efter rysliga historiska monument.
- Betyg Fem omvända talibaner av fem.

Hoppas att Diana Janse får tid att skriva fler böcker och att utveckla sitt författarskap.

- Kanske något om spelet bakom kulisserna på UD?!

©Thommy Sjöberg

Renegater Light eller Skittunnan satt under Fläkten

 I Klas Östergrens Renegater väljer vi att läsa kapitel V (s 483 - 652). Varför inte med titeln Krisen i Svenska Akademien eller Skittunnan Satt Under Fläkten (från citat herr Elm i boken). Klas Östergrens kapitel om krisen i svenska akademien är värd en egen titel och en egen bokutgivning.

Kanske kommer den i framtiden?

Hur som helst är det en underfundig berättelse om vänskap, svek och värdegrund och med en hel del om Svenska Akademiens historia.

Mumma för en litteraturvetare och en bokläsare!

Möjligen kan kapitlet läsas som en motvikt eller komplement till Matilda Gustafssons Klubben, se Kistalight Klubben Light Svenska Akademien Goes Underground!

 Kulturprofilen roll sätts in i ett tidsperspektiv, före och efter #Metoo som var ett paradigmskifte, och sätts in på en rimligare debattnivå än den som rådde på DN:s kultursidor och bland en massa andra tyckare.

Narrativet  om Svenska Akademiens roll som det svenska kulturlivets maktcentrum får av Östergren en mer nyanserad och balanserat uttryck än hos den dominerande offentligheten.

Inom kulturlivet har statliga institutioner, politiska etablerade organisationer, de stora förlagen, (gammel) media och numera sociala media (ny aktör) väl så mycket makt menar Östergren.

Kistalight nickar bifall. 

Det unika med Akademien är att det är en unik fristående korporativ institution, stiftelsekaraktär, med stort ekonomiskt och kulturellt kapital, väl förvaltat, med konungen som beskyddare. 

Otidsenlig alltså!

Men väl en motpol till statliga och politiska organisationer och gammelmedia!

Vilket retar gallfeber på många i gammelmedia och något som Kistalight är riktigt förtjust i! Se tidigare blogg Svenska Akademien i Våra Hjärtan.

Ett viktigt begrepp hos Östergren är den dolda kritiken, på norsk Den skjulte kritikken. Där den i Oslo  varit föremål för akademiska seminarier ... med bland annat Herr Styvrepe, Horace Engdahl, som deltagare. Den dolda kritiken skulle kunna beskrivas som (light version) av de koder som ligger bakom när litteratur, konst, musik mm räknas som finkultur. Den upphöjda kultur som är föremål för hyllningar i media av uppburna recensenter och ligger till grund för stipendieutdelningar men en litteratur som knappast säljer något på marknaden eller når folkliga framgångar och erkännanden. Den dolda kritiken är är personstyrd och svår att kategorisera och kan beskrivas som en viskningslek där budskapet sprids från mun till mun bland de kulturbärande och tongivande kretsarna tills det blir ett rykte. Den objektiva kvalitetsbedömningen är godtycklig den absolut viktigaste faktorn är vem som uttalar omdömet.

Subjektiv och grumlig (dold) agenda bakom stipendier och hyllningar kan skapa ett tomrum och missnöje och här någonstans kan Kulturprofilen och Klubben kliva in. Se  Klubben Light Svenska Akademien Goes Underground!

Klubben alltså som symbol, Forum (ha...ha) för den dolda kritiken och där Kulturprofilen får ett utrymme för sin agenda, kring den yta (med ett vaccum) som stavas finkultur!

Där även Herr Styvrepe (Horace Engdahl) och Herr Darrgräs (Anders Olsson) och Fru Timotej (Kararina Frostenson utomordentlig företrädare för den dolda agendan, kritiken) och Fru Stagg (Jayne Svenungsson som intrigerar med ryktbar undersökande journalist) och lite mer i periferin Fru Råg (Sara Danius), Fru Slok (Kristina Lugn) var besökare på Klubben.

Östergren inför en festlig namngivning på Svenska Akademiens medlemmar där alla får ett eget namn hämtat från växtriket med olika benämningar på grässorter.

Några gräsnamn (som agentkoder) till!

Gräs en art som är böjbar men ändå tålig för väder och vind!

Herr Svingel (Klas Östergren själv), fru Vass (Sara Stridsberg även hon i viss mån en sinnebild för den dolda kritiken men med hög konstnärlig verkshöjd), herr Elm (Peter Englund), herr Kavle (kjell Espmark), herr Havre (Per Wästberg storläsare och tongivande i Nobelkommittén), herr Elm (Peter Englund) som även lanserar idén (ungefär) om att, om en skittunna ställs fel i en gammal byggnad när man installerar nya fläktar så luktar det i hela huset och lite till!

Apropå Kulturprofilen, modernitet, transparens och Svenska Akademien! 

Klas Östergren söker ett sammanhang, en gemensam nämnare, för herr Styvrepe, fru Timotej, kulturprofilen även kallad klubbvärden och deras agerande och hittar Johnny Bode en av de svenska underhållningsbranschen värsta och geniala enfant terrible. En skojare med kaliber; talang och begåvning, låtskrivare, bedragare, tjuv, misslyckad nazist, upphovsman till operetter i Wien, författare, upprepad bedragare, skrivit Bordellmammans visor och tonsatt klassiker, skulle säkert kunna vara föremål för någon psykiatrisk diagnos.

Hos Johnny Bode hittar Klas Östergren en symbol (metafor) för turerna kring klubbvärden, fru Timotej och deras vänskap med herr Styvrepe och medlöparna fru Stagg, fru Slok och herr Darrgräs och några till. Något fel (vajsing) i relationen (varseblivning) måste det ha varit i att kunna skilja på vem en person är och vem en person vill vara, mellan sken och verklighet, eller som vi säger i dag imagen från en narcissistisk Instagram verklighet eller den en person verkligen är. En fransk intellektuell utbildad från ENS Ecole Normale Superieure  eller annan elitskola i Frankrike hade antagligen blixtsnabbt genomskådat klubbvärdens pompösa stil och personliga ihålighet (karaktär) tränade som de är i både språk (franska) och intelligent stringens. 

/ _ _ _ /

Med ett citat av Leonard Cohen, I´m leaving the table, I´m out of the game. lämnar herr Svingel (Klas Östergren) Svenska Akademien och beviljas senare, efter konungens stadgeändringar (2/5 - 18) utträde ur Akademien tillsammans med fru Totel (Kerstin Ekman), fru Losta (Lotta Lotass) och fru Vass (Sara Stridsberg).

Något Nobelpris delades inte ut 2018 istället blev det två pris året efter, 2019, som delades ut. Det förlorade året 2018 blev det en värdig vinnare Olga Tokarczuk från Polen  för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform vilket det litterära etablissemanget tyckte var helt i sin ordning.

Värre då med 2019 års vinnare Peter Handke som fick priset för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet. Här anade man herr Styvrepes inflytande och intrigerande trots att han inte längre var med i den speciella Nobelkommittén i Akademien (fått sparken där) trots allt hade han styrt herr Darrgräs och fru Slok, blidkat herr Havre och de övriga storläsarna.

Vilken arrogans att välja en författare som förnekat folkmorden i Srebrenicamassakern i de Jugoslaviska krigen och tagit ställning för den i Haag dömde serbiske ledaren Milosevic.

Peter Handke var stor på 1970, PK och då en litterär trend i finkulturens värld, och passar säkert in i herr Styvrepe, herr Darrgräs och Fru Sloks och de övrigas agenda när det gäller den Dolda Kritiken. Se även bit från Kistalight Gott Nytt Läsår 2020 från Kistalight!

Klas Östergrens jämförelse med Johnny Bode för herr Styvrepe, fru Timotej, klubbvärden och klubben Forum och turerna kring Svenska Akademien är kanske inte alls orättvist.

Det får historien utvisa! Betyg för Klas Östergrens Renegater; fem tåliga, uthålliga och strävsamma grässorter av fem!

Året efter tilldelas Svenska Akademien Johnny Bode Sällskapets pris med följande motivering: 

• Juryns motivering: Med kungligt beskydd, en stinn kassakista, fastighetsinnehav och prestigen i att dela ut världens finaste litteraturpris hade Svenska Akademien kunnat välja att tryggt vila på lagrarna, lyfta sina jetonger, endast göra bekväma val och hösta in kulturetablissemangets välsignelser. Men så icke! Med en generositet som torde ha kostat på har dessa herrar i frack och damer i aftonklänning i stället bjudit på ett ständigt flöde av spränghett skvallerstoff liksom grunder för underhållande polariserande kulturdebatter och allmänt häckel – allt sådant som får ses som ett uppmuntransvärt beteende i sann Bode-anda.

  Faktum är att akademien redan under ett antal år legat väl till för ett Johnny Bode-pris. I år utgjorde den dock ett självklart val.

  Akademien får priset för en enastående dramaturgisk duperingsbragd. Efter de senaste årens svårslagna formtopp av skandaler och interna pajkastningar har man först invaggat massorna i tron att man slutligen tagit till sig  av den externa kritiken, bara för att sedan likt en perfekt fekalieträff i bordsfläkten slå till med att utse en folkmordsförnekare till Nobelpristagare. Givetvis toppat med åtföljande interna avståndstaganden och nya avhopp. Bom succés, som Johnny Bode brukade uttrycka det!

  Priset bör dock även ses som en uppskattning av den flera sekler långa och trogna tjänst i de mer eller mindre litterärt spirituella skandalernas tecken, som akademien presterat.

To be continued, biten, om Klas Östergrens Renegater får bli en egen blogg! 

© Thommy Sjöberg

Fika, festlig Fotboll och en Croissant ... Vinna ett Silver eller förlora ett Guld

 

Sorgearbete ... Sveriges Damer fotboll ... Sommar OS i Tokyo 2021 ... You´ll never walk alone ... stort spel inte alldeles säkert lika med en vinst i stort mästerskap! De starka dramerna, poesin, litteraturen om fantastiskt spel, matcher man minns skrivs inte alltid av vinnarna! Kistalight minns några stora lag, stort spel, där guldet gick upp i rök, (in to thin air) mästarna blev fel lag men där man ändå minns spelet och liret hos dem som borde vunnit!

Ända sedan Kistalight var en liten knodd har jag varit en fotbollsfan, ett fan med både boll och spelsinne, all fritid ägnades åt bollsporter - Hälsningar från Östberga, på den tiden läste vi också Rekordmagasinet och All Sport. Tidigt lärde vi oss, läste om, de stora mytiska landslagen i fotboll som Brasilien kring VM i Rio 1950 och Ungern 1954 i Schweiz. Båda landslagen gick fram som virtuoser på sin väg fram till finalen, tycktes oövervinnliga och presterade en fantastisk fotboll.  

I finalen 1950 inför 200 000 åskådare på Maracanã i Rio de Janeiro föll Brasilien med 2 - 1  mot Uruguay inför en knäpptyst publik som hade förväntat sig en fotbollsfest, antagligen tidernas förlust i fotbollsvärldens historia och i Brasilien rådde en landssorg som kom att kallas Maracanazó. 

I VM 1954 var det Ungern, De Magiska Magyarerna, tur att vara storfavoriter, i finalen mötte man Västtyskland som man tidigare i turneringen besegrat med 8 - 3, klara favoriter alltså, de tog också ledningen i finalen både en och två gånger men föll med 2 - 3 i slutskedet av matchen. Ungerska storhetstiden som fotbollsnation tog slut efter den Ungerska revolten 1956 när Sovjet krossade upproret i landet.

Puskas en av fotbollslegendarerna blev storstjärna i Real Madrid och var med och inledde deras storhetstid som Europacup-vinnare föregångaren till Champions League. I dag heter den stora fotbollsarenan i Budapest Puskas Stadion. VM 1954 i Schweiz minns man (de som var med när det begav sig) för Ungerns fantastiska fotbollsspel även om det inte räckte hela vägen hem!

Från vår ungdom minns vi Nederländerna i VM i Västtyskland 1974 och VM i Argentina 1978. Ett land som blev silvermedaljör i bägge VM-slutspelen och en nation som stod för en offensiv fotboll, kanske inte direkt storfavoriter, men oj vad de präglade upplevelsen av turneringarna med sin totalfotboll med den Nederländska fotbollens Golden Boy Johan Cruyff som härförare.

En av Kistalights stora favoriter, inte stora mästare, men silver blev det!

Spanien VM i fotboll 1982, Kistalight klistrad vid TV-apparaten när kanske tidernas bästa landslag, Brasilien, spelare som Zico (den vita Pelé, mittfältarna Socrates och Falcao och den hårdskjutande Eder bjöd på sambafotboll, äkta jogo bonito. Första gruppspelet med målskillnaden 10 - 2, Maradonas Argentina besegrades med 3 - 1 och laget var jättefavoriter. Men vad hjälpte det i andra gruppspelet förlorade man mot Italien med 3 - 2 i en match som anses vara en av fotbollshistoriens bästa matcher, oavgjort hade räckt för Brasilien för att ta sig till semifinal. Brasilien av 1982 års modell (selecao) anses som ett av de bästa fotbollslag som någonsin funnits och laget är ett av de mest älskade någonsin trots att man inte ens vann en enda medalj. 

VM 1990 i Italien, hemmalaget skyhöga favoriter, spelar bra, men åker dit på straffar i semi mot Argentina som då var ett trist spelande lag med betongförsvar (ett riktigt benknäckargäng) trots att de var anförde av Maradona. Han satte för övrigt den avgörande straffen, stort i Napoli (Forza Napoli) men knäpptyst (trauma) i övriga Italien, blev så småningom brons för Italien ändå minns man laget för sin offensiv och spelskicklighet med profiler som Zenga, Maldini, Baresi, Vialli, Baggio och Schillaci som vann skytteligan.

I VM i Tyskland 2006 var hemmalaget favoriter åtminstone hos den egna publiken. De överraskade med en offensiv och trevlig anfallsfotboll, vann alla matcher i gruppspelet, slog ut Sverige i åttondelen (2 - 0), i kvarten höll man nerverna i styr och vann över Argentina på straffar men förlorade mot blivande världsmästarna Italien (0 - 2) i semin. Hemmalaget Tyskland lyckades genom sitt pigga anfallsspel med offensiv lust skapa en good will kring laget och man talade om en positiv ny typ av patriotism, skild från gammaldags nationalism (känsligt i Tyskland) man viftade avslappnat med sina flaggor och spelade glatt och positivt hem bronsmatchen mot Portugal med 3 - 1. Kistalight vet för vi var där, i Stralsund såg vi matchen på storbild på krog i hamnen, Mimmi bjöd på fisksoppa utan fisk, vitt vin, livat, glatt och vänlig patriotism och försvunna fiskar. Dagen efter tog vi vår lilla hyrbil till Berlin för att se finalen mellan Frankrike och Italien på storbildsskärm i Waldbühne nära Olympiastadion där matchen skulle avgöras. Men det är som man säger en helt annan historia. Se Tourist in Berlin!

Visst finns det länder som både varit favoriter, spelat trevlig anfallsfotboll och blivit världsmästare genom åren; Brasilien 1970 och 2002, Frankrike 1998 och 2018 och Tyskland 2014 som spelade en mycket trevlig offensiv fotboll men det är kring förlorarna de som spelade med hjärtat, de som stod för charmen i liret (kreativ och charmig offensiv) men inte nådde ända fram som den speciella magin finns; Spel vi minns; Brasilien 1950, Ungern !954, Nederländerna 1974, Italien 1990, Tyskland 2006 och varför inte Sveriges Damer nu i år i OS i Tokyo 2021! 

Vi får säga tack, till de svenska fotbollsdamerna, som glatt oss panschisar (Mimmi och Kistalight) så mycket med sin roliga och fantasifulla offensiva fotboll under OS-veckorna, Förmiddag, fika, festlig fotboll och croissant. Fotboll kan också vara stor underhållning, glädja pensionärer och inte bara vara en fråga om vunna mästerskap och medaljer.

 
 

 Vi avslutar med Gary and The Pacemakers You´ll never walk alone! Old Liddypool (John Lennon) song from the sixties, workingclass and a real footballclassic song.

© Thommy Sjöberg

Sommarläsning Light Anno 2021

 

Stilleben, böcker, från början av sommaren, juni,  2021, ... August Strindberg, Carl Michael Bellman, Alberto Giacometti, Anna Fock och Klas Östergren. Tunga namn i kulturens värld och en yngre spännande författare, Anna Fock, med sin spaning Kustobservationer. Bild Thommy Sjöberg

Vi börjar från vänster Röda Rummet av A S, omläsning av en klassiker, den första moderna romanen i svensk litteratur. Där mer Stockholm (staden) är det centrala temat i skildringen än enskilda karaktärer. Men visst gestaltas ett härligt antal personer  från Stockholms artist och författarliv som både krumelurer, karikatyrer och med en vass satirisk penna för de giriga, fåfänga och de som missbrukar makt. Kistalight råkar läsa kapitlet om Arma fosterland, just den dagen då vi har en misstroendeförklaring mot den svenska regeringen i riksdagen och vi måste säga att Röda Rummet känns märkvärdigt aktuell!

Länge har vi varit på jakt efter Nationalupplagan av Röda Rummet, med vår gamle litteraturlärare Carl Reinhold Smedmark (1918 - 95) som redaktör, för vår omläsning. Vi har rotat bland diverse kända antikvariat (Ryes och Blå Tornet) i Stockholm men gått bet på uppgiften, istället hittar vi den i djupaste Småland på ett fin-fint antikvariat i Mörtfors - se Mörtfors Light!

Strindbergs Röda Rummet lever genom sitt språk, den stilistiska spänsten, det rörliga sinnet, iakttagelserna och de livliga utropen men det kan vara spännande att ta del av Nationalupplagans info om hur samtiden tog emot Strindbergs roman, vilka karaktärerna var (nyckelroman), hur den sålde (den var en bestseller - se nyckelroman) och hur den politiska och ekonomiska situationen var i 1870-talets Sverige. I stort sett har vi redan läst klart (omläsning) Röda Rummet med illustrationer av Arvid Fougstedt när vi fyndar Nationalupplagan i Mörtfors.

Röda Rummet en roman för alla tider!

Nästa bok från vänster är C. M. Bellman Sånger, Dikter och Epistlar där vi väljer att läsa Fredmans Epistlar mest för att vi upptäcker att ett av våra egna äventyr i ungdomen, när vi var ute och rumlade, hörde hemma på en litterär adress. 

Skådom nu Kolmätargränden, / smal och smutsig, full med grus / rådstutaket syns vid änden, / s´en blott krog och jungfruhus. Ur ett bugnat fönstergaller / syns en nymf med skinnkarpus; /strax burdus / slagsmål och skvaller; / nakna hjässor, tomma krus. (N:o 34 Fredmans Epistel) Citat från Bellman

Se Bruno K Öijer, Wild Bill och Bellman i Kolmätargränd!

Blir lite närläsning från platsen och i minnesbiten innan vi tar oss an resten av Fredmans Epistlar.

Kistalight hävdar bestämt att Bellman och Strindberg är syskonsjälar i den svenska litteraturen, samma livliga stil, utropen, det rörliga sinnet, virtuoser i språkbehandlingen, användande av tyska och franska ord (Strindberg senare i livet även engelska), Stockholm som tema (Röda Rummet och Fredmans Epistlar där de skapat egna litterära världar) det precisa i detaljerna och bruket av namn på orter, platser och gator, ett persongalleri av krumelurer som karaktärer med verkliga personer som förebilder, alltså en nästan  journalistisk syn på tillvaron där de inte väjer för realistiska detaljer med precisa iakttagelser om vardagens fattigdom och elände. Dessutom, kuriosa, är båda födda i vattumannens tecken vilket ju förebådar ett ljust och luftigt sinnelag med engagemang i samhällsfrågor och medmänsklighet om än på lite avstånd.

Tredje boken ovan är utställningskatalogen från Moderna Museets utställning om Alberto Giacometti Face To Face med texter om konstnären. Katalogen är väl så litterär med texter av bland annat Georges Bataille, Jean Genet och nobelpristagaren Samuel Beckett. Alla tre nära vänner till Giacometti, de tillhörde hans umgänge på Paris caféer och de satt modell för hans porträtt när han målade. Kistalight har läst de flesta texterna, bläddrar gärna i katalogen, kikar gärna på bilderna och har tidigare bloggat om Giacometti, se Face to Face Light Giacometti på Moderna!

Kul med Giacometti och hans lilla ateljé på rue Hippolyte Maindron i Montparnasse kom att bli en träffpunkt, kulturhäng, där det var roliga fester och en mötesplats för konstnärer, författare. En plats där berömda fotografer som Henri-Cartier Bresson och Christer Strömholm förevigade Giacometti, hans konst och modeller.

Giacometti är en del av stadsdelen Saint Germain des Pres DNA och han är en god representant för den eviga bohemen i Paris och den intellektuella boom som fanns kvarteren kring caféerna Flore, Deaux Magots och Place de la Saint Germaint des Pres under mellankrigstiden, www2 och 1950-talet. 

Nästa bok, Anna Fock Kustobservationer, är en trevlig ny bekantskap (inte lika litterär tung som de övriga i bokstillebenet) där  Liis huvudpersonen är något av en punkflanör från Tallin i Estland. Det blir en ironisk släng åt traditionell flanörlitteratur (en mycket manlig genre). Liis är en ung punkig tjej (kvinna) som trampar runt i Tallins hippa Gamla Stan, sunkiga ryska kvarter, nybyggda förorter, dricker hipsteröl och går på punkkonsert med häftigt estniskt röj. Hon har kärlekssorg, försöker komma över förlusten av pojkvännen Madis som försvunnit till soliga Tropikerna för att öppna (starta) en bar på en idyllisk ö och strand. Liis hinner även med en romans (försök) med Kaur, som drabbas av sjukdom (testikelcancer) och där hon inte riktigt får kreera rollen som flickvän.

Till vardags arbetar Liis som städare på Östersjöfärjorna och frilansar som korsordsbyggare på ett antal tidningar efter en utebliven akademisk karriär inom språk och lingvistik.

Vilket karaktärsscenario!

Berättar tekniskt inleds varje kapitel med en kort kärnfull observation (Kustobservationer) från de olika miljöer Liis rör sig i, redan inledningen bjuder på prosa med märg: Tallins hamn, D-terminalen. Vid taxistationen sover en man med Viru Valge reklam på mösan. Han har en välfylld kasse från SuperAlko som huvudkudde. 

Eller den här - inte dum den heller! 

Harju, 21,15. En man med jättemustasch går längs gatan med orimliga långa kliv. Ur ryggsäcken han släpar efter sig spelas James Bond-ledmotivet på hög volym.

I Klas Östergrens Renegater väljer vi att läsa kapitel V (s 483 - 652).

Varför inte med titeln Krisen i Svenska Akademien eller Skittunnan Satt Under Fläkten (Kistalights kurs). Klas Östergrens kapitel om krisen i svenska akademien är värd en egen titel och en egen bokutgivning.

Kanske kommer den i framtiden?

Hur som helst är det en underfundig berättelse om vänskap, svek och värdegrund och med en hel del om Svenska Akademiens historia.

Mumma för en litteraturvetare och en bokläsare!

Möjligen kan kapitlet läsas som en motvikt till Matilda Gustafssons Klubben, se Kistalight Klubben Light Svenska Akademien Goes Underground!

 Kulturprofilen roll sätts in i ett tidsperspektiv, före och efter #Metoo som var ett paradigmskifte, och sätts in på en rimligare debattnivå än den som rådde på DN:s kultursidor och bland en massa andra tyckare.

Narrativet  om Svenska Akademiens roll som det svenska kulturlivets maktcentrum får av Östergren en mer nyanserad och balanserat uttryck än hos den hos dominerande offentligheten.

Inom kulturlivet har statliga institutioner, politiska etablerade organisationer, de stora förlagen, (gammel) media och numera sociala media (ny aktör) väl så mycket makt menar Östergren.

Kistalight nickar bifall. 

Det unika med Akademien är att det är en unik fristående korporativ institution, stiftelsekaraktär, med stort ekonomiskt och kulturellt kapital, väl förvaltat, med konungen som beskyddare. 

Otidsenlig alltså!

Men väl en motpol till statliga och politiska organisationer och gammelmedia!

Vilket retar gallfeber på många i gammelmedia och något som Kistalight är riktigt förtjust i! Se tidigare blogg Svenska Akademien i Våra Hjärtan 

Ett viktigt begrepp hos Östergren är den dolda kritiken, på norsk Den skjulte kritikken. Där den i Oslo  varit föremål för akademiska seminarier ... med bland annat Herr Styvrepe, Horace Engdahl, som deltagare. Den dolda kritiken skulle kunna beskrivas som (light version) de koder som ligger bakom när litteratur, konst, musik mm räknas som finkultur. Den upphöjda kultur som är föremål för hyllningar i media av uppburna recensenter och ligger till grund för stipendieutdelningar men knappast säljer något på marknaden eller når folkliga framgångar och erkännanden. Den dolda kritiken är är personstyrd och svår att kategorisera och kan beskrivas som en viskningslek där budskapet sprids från mun till mun bland de kulturbärande och tongivande kretsarna tills det blir ett rykte. Den objektiva kvalitetsbedömningen är godtycklig den absolut viktigaste faktorn är vem som uttalar omdömet.

Subjektiv och grumlig (dold) agenda bakom stipendier och hyllningar kan skapa ett tomrum och missnöje och här någonstans kan Kulturprofilen och Klubben kliva in. Se  Klubben Light Svenska Akademien Goes Underground!

Klubben alltså som symbol, Forum (ha...ha) för den dolda kritiken och där Kulturprofilen får ett utrymme för sin agenda, kring den yta (med ett vaccum) som stavas finkultur! Där även Herr Styvrepe (Horace Engdahl) och Herr Darrgräs (Anders Olsson) och Fru Timotej (Kararina Frostenson) och Fru Stagg (Jayne Svenungsson) och lite mer i periferin Fru Råg (Sara Danius), Fru Slok (Kristina Lugn) var besökare på Klubben.

Östergren inför en festlig namngivning på Svenska Akademiens medlemmar där alla får ett eget namn hämtat från växtriket med olika benämningar på grässorter.

To be continued, biten, om Klas Östergrens Renegater får bli en egen blogg!

© Thommy Sjöberg

In to The Wild of The Polarbear

 

Läs något svalkande, coolt, i sommarvärmen! Kistalight har tidigare under året läst Bea Uusmas Expeditionen Min Kärlekshistoria, ett nyårslöfte när det gäller läsning. Vi rekommenderar i hängmattan! Bild och teckning Thommy Sjöberg

Vi drar en bok från vår läsehylla. Blir Expeditionen Min Kärlekshistoria av Bea Uusma, en praktutgåva med bilder och illustrationer som jag fått i present av min son Love, har läst de första 100 sidorna, sedan när de nödlandat (kraschat) med sin vätgasballong (Ingenjör Andrees Polarfärd) på packisen på väg mot Nordpolen blir det bara för sorgligt! Boken får ligga till sig ett tag! Nu är det dags igen! Utdrag ur Dagbok Nils Strindberg till hans fästmö Anna.

Älskade lilla vännen min!

Vi hafva just stannat för dagen nu sedan vi

släpat och dragit på kälkarne i 10 timmar. Jag

är verkligen ganska trött men måste prata

några ord med min älskling. Först och främst

måste jag gratulera dig.Det är ju det dag

din födelsedag ingår. O hvad jag önskar att

jag kunde underrätta dig om att jag mår

utmärkt och att intet är att befara för oss. Vi 

skola nog taga oss hem så småningom

                                        (Nils Strindberg)

Raderna ovan blir de sista Nils skriver till sin fästmö Anna, sedan blir strapatserna för stora. Vandringen på packisen blir mödosam, isen flyter norrut och bryts itu, så småningom når de vulkanön Vitön norr om Svalbard där de slår läger och de avlider. Trettiotre år senare hittades deras kvarlevor och länge har man trott att de avlidit av trikiner från skjutet viltkött från isbjörnar. Deras anteckningar och fotografier har bevarats i det arktiska klimatet och väckte sensation när de upptäcktes.

Bea Uusma följer expeditionen tätt i spåren på alla upptänkliga vis; dokumentärt material, utbildar sig till läkare för att bättre kunna ta del av de medicinska materialet, ifrågasätter den officiella dödsorsaken - blir en deckarhistoria, studerar geologi och geografi och passar samtidigt på att berätta sin egen historia. 

Fantastiskt med människor som drabbas så passionerat av ett ämne - Bea Uusma med Expeditionen! Kistalight ser fram emot att läsa klart hela boken, ett totalkonstverk!

Kistalight på Arktis ... said...

Lite om Expeditionen av Bea Uusma
In to the Wild; kan inte låta bli att tänka på Jon Krakauers bok som blev film när jag läser Beas bok, även hans lysande reportagebok om Mt Everest expeditionen 1996 In to Thin Air (Gå upp i rök) ligger nära i temat. En bok som så väl skildrar när så många klättrare (två grupper) omkommer när naturens krafter utmanas.
Hos Bea Uusama skulle titeln kunna vara In to the Wild of the Polarbear.
Uusamas bok har allt vad en god berättelse behöver; en kärlekshistoria (två), drama - en omöjlig expedition som utmanar naturen, omänskliga prestationer, en livslögn André insåg troligen projektets galenskap men var oförmögen att ändra sina planer, en vision av en vetenskaplig hägring i arktisk miljö, en existentiell resa i torr dagboksform i form av tabeller som blir riktigt spännande att läsa, utmaningen av det arktiska ishavet (The Wild of The Polarbear) som blir en fantastisk naturskildring och som avslutning en gåta.
Vad hände med dem?
Uusama ger en mycket trolig och trovärdig tolkning av vad som kan ha hänt med André, Strindberg och Fraenkell.
En trio och expedition som gick upp i rök i 33 år och som återfanns 1930 på Vitön norr om Svalbard och Spetsbergen med bevarade dagboksanteckningar och märkvärdiga fotografier som har en egen konstnärlig verkshöjd t ex bilden när ballongen Örnen landat på isen och alla brevduvorna släppts, skickats, iväg. En annan stark bild är läger, tält, på isen med kälkar och båt. Dessutom har Bea Uusma tagit egna bilder från Vitön och sin Ishavsexpedition, gjort egna illustrationer från fyndplatsen och vi undrar om man inte kan se de gulnade återfunna dagboksanteckningarna som konstföremål. Arkeologiska fynd, liksom fotografierna, konst i sin kontext, speciellt när vi har fått kännedom genom dem om Andrées Expeditions umbäranden och slut.

Boken är organiserad i 13 kapitel, passande för tragiken, kapitlen är tonade i olika färger, i klang (ton) med dramats utveckling.

Betyg fem återfunna expeditioner av fem ...

© Thommy Sjöberg

Mörtfors Light

 

Kvarnen i Mörtfors, röd byggnad med vita knutar som speglar sig i Marströmmen, byns hjärta och med prunkande växtlighet. Vatten som porlar rogivande i åns trappor och bara några hundra meter senare blir Marforsen innan ån virvlar ut i sjön Maren. Bild Thommy Sjöberg

Kistalight är på väg hem till Mimmi i Kista och åker på rulle längs Ostkustens Europaväg, svänger vänster ungefär mitt emellan Oskarshamn och Västervik för att besöka den lilla bruksorten Mörtfors. Orten ligger i en dalgång och vägen in mot byns centrum lutar en aning (brant) efter ett par km från E 22;an där man strax passerar  en gammal Shellmack (pump) och åker över en bro som delar samhället i två delar längs Marån. 

Mörtfors är levandegjort av dokumentärfilmaren Tom Alandh i filmen Mörtfors-Tarzan och genom en tidningsartikel i årets Barfota (sommarbilaga) i Kalmartidningen Barometern. Vi har läst artikeln och sett Tom Alandhs film. Dessutom har filmaren Jan Troell gjort en delvis självbiografisk dokumentär, Sagolandet, där Mörtfors spelar en viktig roll, där han skildrar sin barndom under ww2 när han var evakuerad från Malmö till orten. 

Kistalight stannar till vid Shellmacken, en gammal oanvänd pump, och ett hus där fasaden renoveras och där Mörtfors berömda, nåja, antikvariat huserar. Bild Thommy Sjöberg

Jag får sällskap av ett litet följe som är där för att hälsa på och presenteras för Ulf Jönsson som driver antikvariatet. Bakom huset finns en grönskande trädgård och en dammliknande bit av Marströmmen blänker mellan träd och buskar. Vi hittar vägen genom byggnadsställningar och skyddsväv, likt en Dante och Vergilius, hm ... hm, för att hitta passagen in i antikvariatet. Samlingarna är uppbyggda likt ett klassiskt antikvariat med höga hyllor och är sorterade efter sina ämnen;  historia, skönlitteratur, geografi, klassiker, Smålandsförfattare (speciellt Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg), deckare och allmänt, några väggar är prydda med lokala konstnärer och det finns ett fikabord med bröd.

Kistalight blir bjuden på kanelgifflar.

En favorit!

Minsann fanns det inte en hylla med August Strindberg också där vi hittar nationalupplagan av Röda Rummet som vi varit på jakt efter på ett antal antikvariat i Stockholm; Ryes, Blå Tornet och till med på Strindbergsmuseet och några antikvariat till. 

Se nyårslöfte med läsning Gott Nytt Läsår från Kistalight 2021!

Kistalight slår till med ett köp, faktiskt blir jag så överväldigad att jag ger ett överblivet ex av Kistalight på spaning, en bok om böcker och författare, som jag skänker till Ulf och antikvariatet, sedan tackar jag för visningen och hittar ut genom skyddsväv och byggnadsställningar.

Minsann, de böcker de inte har i Stockholm kan man hitta på ett antikvariat i en liten idyllisk by i Småland längs Ostkusten när man åker på rulle på sin väg hem till Mimmi och Kista!

Kistalight strosar vidare i byn längs ån, förbi Bjurstams Pensionat där Tom Alandh sommarjobbade som ung med att servera kaffekorgar till gästerna och tömma pottor, hittar festplatsen Basarkullen, där hans pappa fanns avbildad som Tarzan i en träskulptur i naturlig storlek och lite till. En skulptur som Jan Troell ropat in på en auktion när pensionatet såldes och inventarier ropades ut.

Mörtfors är en idyll och var en högst levande by under 1950 och 60-tal med över 200 invånare, det fanns 28 verksamheter med snickerifabrik, kvarn och Bjurstams pensionat i förarsätet. Pensionatet drevs av Mörtfors store kreatör och entreprenör Bjurstam som även var god vän med Tom Alandhs äventyrliga pappa, Mörtfors-Tarzan, som han porträtterar i sin dokumentär.

Det är en sorgsen mild ton i Tom Alandhs berättelse om sin frånvarande pappa med massor av understatements, under istället för överdrifter, och man undrar om det i dag skulle ställas en diagnos för Mörtfors-Tarzan och hur den skulle se ut.

Säkert hämtade Tom Alandh en hel del styrka och trygghet från den trygga småländska byns kollektiv  och dess natur, något som var fint att ta med sig ut i världen, först när han blev student på Blackebergs läroverk och sedan som vuxen.

Undrar om man inte skulle kunna se Tom Alandhs Mörtfors-Tarzan som en del av en viss typ av minnesberättelser för oss som var unga på 1950 och 60-tal. Unga med en trasig uppväxt i Stockholms förorter, frånvarande föräldrar, dysfunktionella familjer och kanske missbruk. De som blev skickade till bystan där de tankade trygghet under sina sommarlov i små byar bland original, kollektiv med ungar och kloka vuxna med fötterna på jorden. 

En film i den andan är Lasse Hallströms Mitt Liv som hund. En film som fann sin egen väg till den internationella publiken. Filmen blev kult i USA, Oscarnominerad och en av Michael Jacksons favoritfilmer och filmen fick massor av priser och credd från kulturetablissemanget.

 Vilket ledde till en internationell karriär för Lasse Hallström. Vi tycker att det är en av Lasses bästa filmer och absolut en klassiker i svensk modern filmhistoria. Se  Mitt liv som hund - Light!

Både Mimmi och Kistalight har liknande erfarenheter från vår barn och ungdom, Mimmi från Sjöbron vid Mycklaflon i Småland och Kistalight från Narveryd i Vallerstad socken utanför Skänninge i Östergötland. 

Istället för kollo, egna Bullerby somrar Light!

Blev en liten minnesblogg av detta se Fågel-Einar Light!

Aron, båt och likaledes rederi som trafikerar Maren mellan Mörtfors och Solstadsström. Där den anknyter till skärgårdstrafiken från Västervik. Bild Thommy Sjöberg

Båten Aron för utflykter, här i modern skepnad, har gamla anor från tiden för Mörtfors som bruksort då den användes för att skeppa och dra släp med malm, virke och ved och sedan under Bjurstams gyllene år som pensionat, en livlina, då båten användes för att hämta sommargäster från Västervik.

 När du susar fram på E 22:an och man åker på rulle på sin väg hem till Mimmi och Kista passerar man Sjön Maren över en bro vid avfarten till Virum mellan Mörtfors och Solstadsström. Där skymtar för några ögonblick blåa blänk på fjärdarna mellan Smålands grågröna skogar och Misterhults skärgårds bräckta vatten. 

I Mörtfors dalgång (en gång i tiden gräns mellan Misterhult och Hjorteds kommuner) anar Kistalight att det råder en sorts fuktig och vegetativ miljö, ett mikroklimat, där det växer så det knakar i byns trädgårdar.

Mest verkar det vara pensionärer som står för odlarglädje och prunkande växtlighet bland gula och röda villor med vita knutar och rosor i rabatten.

Finns det återigen en framtid för den lilla (bruks)orten så här i kölvattnet på pandemi, klimatkris och globaliseringens skavsår.

När modernitet och urbanisering fått sina törnar!

För många går det dessutom alldeles utmärkt att arbeta hemifrån så där i digitaliseringens uppkopplade tidevarv ...

Mörtfors verkar dessutom vara hyfsat försedd med fiber.

Vem vet?

Vi kanske syns  i vår barn och ungdoms förlovade bruksort!

©Thommy Sjöberg