Thursday, May 26, 2022
Tamla Motown Light på Berwaldhallen
Monday, May 16, 2022
Putin´s Krets Catherine Belton
Kistalight har läst Catherine Beltons Putins krets, eller den engelska titeln (original) är kanske mer rättvisande; Putin´s People med underrubriken (svenska) Maktkampen om det moderna Ryssland.
Vilka är de då Putin´s People?
En samling skrupellösa herrar (bara herrar - patriarkatets sista suck?), nätverk från KGB, ortodoxa ryska kyrkans potentater, ryska eliten bland politiker, ekonomer, militärer, ledare från statliga institutioner, flummiga filosofer med stort skägg, men också undre världen; gangsters från S:t Petersburg (från Putins ungdom) och Moskvas kriminella värld och ruggiga typer från Tjetjenien.
Catherine Belton delar in sin bok (forskningsresa) i tre delar och driver tesen att Putin är en skapelse av en inre krets, främst KGB, som skapar honom.
Kistalight roar sig med att rubricera delarna: 1) Konsten att skapa en president 2) Presidenten skapad - Well Done! 3) Presidenten becomes a Star, jag menar Tsar!
Catherine Beltons bok om Putin tangerar Masha Gessens resultat och slutsatser från hennes verk Putin, Mannen utan ansikte. Jfr Kistalight Om du åker till S:t Petersburg Putin i Repris!
Men Catherines undersökning är även från ett senare skede i Putins Ryssland och bygger på fler intervjuer och kontakter med ett antal ledande oligarker och genomgång av offentligt material. Med Catherine Belton som var på plats i Moskva och Ryssland som utrikeskorrespondent för New York Financial Times.
I bokens senare delar betonas oligarkernas roll och ryskt kapital(väldiga mängder) inflytande i England, Londongrad, där man investerar i fastigheter, banker, yachter och nöjesvärlden (fotboll - Chelsea) och något liknande sker även i USA (New York) där ledande ryska oligarker (gangsters) knyter upp Donald Trump i sina ekonomiska nätverk.
Både USA och Storbritannien blev ju sedan utsatta för de påverkanskampanjer som ledde både till Brexit och Trumps fyra år som president.
Putins ideologiska världsbild växer fram i Catherine Beltons bok, redan 2007, från Putins tal i München så finns idén om Ryssland som ett imperium där Putin förorättad efter Sovjets sammanbrott 1989 vill att världen ska ta dem på allvar som en geopolitisk stormakt.
Ryska nationen (imperiet) ska vila på benen hos den ryska ortodoxa kyrkan, nationen och dess historia, och i smyg det gamla nätverket kring KGB, och de inspireras av tidigare marginaliserade filosofer som Alexander Dugin, en tänkare med långt hår och skägg som hämtad ur en rysk roman av Dostojevskij. Dugin tassar i högernationalistiska fotspår med drag av fascism men formulerar en tankevärld som är specifik rysk med boken Geopolitikens Grunder 1997. En rysk nationell idé med EuroAsien som ett sant ryskt imperium (hel del flum där?) som bevarar patriarkatets väsen, det sanna i ett tredje Rom. Där även staten har en roll för makten, individen är till för staten, inte tvärtom att staten tjänar den enskilda människan.
Rörelser som stöttade den mjuka ortodoxa värdena fick väldiga ekonomiska tillgångar och bidrag, som en sorts ortodoxa talibaner mot liberal västlig påverkan för att främja det ryska, men även webbsidor som Russkij Mir, ryska kosackgrupper och på Krim en brokig skara motorcykelentusiaster, The Night Wolves, som fungerade ömsom som propagandister eller som ett paramilitärt gäng.
Betyg Fem omvända imperienationalister av fem för en vettig historiesyn och en sund syn på världen.
To be continued ...
Monday, May 09, 2022
Årsdagen av Stora Fosterländska Kriget, Remix
Flanör från Lenin till McDonald, Kistalight spanar i S:t Petersburg
På morgonen har vi besökt den politiska polisens museum. En äldre liten dam, typ sträng lärare för yngre elever, har föreläst om Sovjets politiska historia. Vår lärare kan sitt ämne. Med en liten pekpinne i handen tycks hon kunna tala hur länge som om de olika aktörerna i Tjekans historia. (Tjekan hemliga polisen under Tsaren och Lenins tid.)
Av vår museidams (politruks) kroppsspråk, tal och hållning, förstår vi utan att kunna ett ord ryska att det inte är frågan om en uppgörelse med det förflutna eller med några brott som begåtts i kommunismens namn. Tvärtom är beskrivningen det gamla Sovjets officiella syn på historia och politisk polis. En iakttagelse som dagen efter bekräftas av vår andra guidé Natalya som skämdes över den patriotiska föreläsningen.
Det fanns både onda och goda människor inom Tjekan säger vår museidam.
Hon har rätt, så var det säkert tänker jag. Modern psykologisk forskning har visat att även goda vanliga hyggliga människor under speciella omständigheter kan begå brott när order uppifrån utfärdats. Psykoanalytikern Ludvig Igra har under en av våra föreläsningar, resan har förberetts med ett antal föreläsningar, berättat om en pluton i Hitlertyskland bestående av medelålders män med vardaglig bakgrund kommande från hyggliga omständigheter, Ordinary men, som beordrades att avrätta judar. Några få brutaliserades, någon vägrade men de flesta gjorde vad de blivit tillsagda att göra utan till synes stora personlighetsförändringar. Naturligtvis är alla våldshandlingar brutaliserande men andelen som är sadister, potentiella psykopater, tycks dock vara konstant i de här sammanhangen.
I Stalins Sovjet måste hur som helst antal bödlar från Tjekan ha varit omfattande med tanke på alla mördade men steget var aldrig långt mellan offren och bödel. Stalintidens avrättade fångar mördades i första hand enskilt av bödlarna inte som i NaziTyskland i läger.
Under den solidariska parollen ”hellre en sned balkong än ett nackskott” följer vi några arkitekter i spåren i Primorskayaområdets bostadsmiljöer och på Vasilyevskiyön. Arkitekt var inget ofarligt yrke i Stalins Sovjet.
Vilket yrke och sysselsättning var det? Vi går vilse och hamnar på halvöns gamla stadsdelar i de så kallade tyska kvarteren. Gatorna och prospekten (de stora avenyerna) bortom turiststråk och officiella kvarter är här svårt nedslitna med stora gropar i skarven mellan Jeltsins och Putins styre.
Med sina småindustrier i stadens centrala delar och med larmet från spårvagnar, trådbussar och lukten från bilar som drivs med av lågoktanig bensin, så påminner S:t Petersburg om Klarakvarteren i Stockholm under femtiotalet.
Utmed Sredniy Prospekt kommer en vindpust i värmen med en doft av hägg till tonerna från en fiol. En ung kvinna klädd i linne och jeans tränar en klassisk bit i ett öppet fönster lutande sig mot fönsterbågarnas kors. Här strömmar bildning emot oss i de slitna kvarteren och vi inser att vi är i S:t Petersburg – Ryssland och att sommaren inte är långt borta.
Utanför Mc Donalds vid Sredniy Prospekt ramlar jag ned i en grop på trottoaren när jag kisar mot en långbent excentriskt klädd fotomodell som under fotoblixtar kliver in i en BMW modell exklusiv.
När jag kravlat upp ur gropen så prövar jag en Big Mac and Company. Med hamburgermenyn som index förstår vi att det är något billigare i S:t Petersburg än i Stockholm: Cirka tjugosju svenska kronor får man betala för en slik meny.
Sedan dyker vi ned i tunnelbanan, station Vasileostrovskaya för vidare studier och beskådar de vackra stationerna byggda under femtiotalet med Leninbyster, proletära berättelser om arbetarklassens hjältar i gipsstuckatur och pampiga kristallkronor.
På paraden ser vi hela den brokiga flora som S:t Petersburg politiska liv består av i dag.
Här paraderar stolta veteraner, och disciplinerade soldater. Flottister, mindre disciplinerade, och militära musikkårer blandas med unga snaggade nationalbolsjeviker klädda i gröna bombarjackor och kängor. Stalinanhängare bär på skyltar med porträtt på den gamle diktatorn. Brokigheten ger prov på stämningar i dagens ryska samhälle med ekon från sovjettiden. Dock försvinner mycket av de unga bolsjevikernas aggressiva och nationalistiska talkörer och slagord a la Lenin i den allmänna feststämningen bland alla glada deltagare.
När fyrverkeriet över Neva klingat ut i den ljusa majkvällen står jag vid Nevskiy Prospekt och ser på de hemvändande människorna. En flod av människor som aldrig tycks ta slut passerar på väg ut till S:t Petersburgs betongförorter. Förorter som får de svenska miljonprogrammen att blekna och mer likna kolonistugeområden.
Jag tänker på Lenin och hur han inspirerades av massornas kraft i S:t Petersburg när han och kommunistpartiet tog makten 1917. En makt och kraft han så grymt manipulerade med i det tomrum som fanns efter tsarens fall och februarirevolutionens misslyckande. En revolution som mer påminner om en elitistisk statskupp, ledd av en ideologi, än en revolution av massorna.
Ryssland så utsatt av 1900-talets historia; krig och terror, är ändå ett stort land inte bara geografiskt, utan med mängder av människor och med massor av möjlig kraft, talang och kunskapstradition. Vilket ger hopp, så där någonstans mellan Lenin och Mc Donald!
Vattenspeglingar från ett fönster
Från vårt ofantliga hotell Pribaltyskaja på Vasilyevskiyön kan man nere vid strandpromenaden se en liten prick omgärdad av trädplanteringar där en och annan kaja slagit sig till ro i träden. Pricken rymmer en servering och ett charmigt café. Till det lilla caféet tog vi vår tillflykt efter dagar med studiebesök.
Vem vill häcka på en gammal betongkoloss till sovjethotell?
Efter studiebesöken på Eremitaget, monument för politiska offer, begravningsplatsen Levashova, Yosovopalatset, Peter Paulfästningen, politiska polisens museum, besök i skola vid torget med det ominösa namnet Proletariatets Diktatur, Dostojevskijs museum och inte minst deltagandet, nåja observerandet, av årsdagen för freden den 9 maj på Nevskiy Prospekt, kändes det bra att få diskutera sina intryck.
När de ljusa majkvällarna speglades sig i Finska viken åt vi vitlöksdoftande små rätter och drack öl på det lilla caféet. Här pratade vi om det goda livet och hur man ska förhålla sig till historien och kommunismen.
Allt medan vi underhölls av en zigensk trio som spelade ryska melankoliska sånger. Melodislingor som blev allt vildare och sorgsnare när kvällen övergick i ljus natt.
Bakom caféets breda fönsterperspektiv såg vi hur vågornas svall från Östersjön bröts mot ljusreflexerna från S:t Petersburg och bildade en ljus strimma som ett ankare ut mot Kronstadt i Finska viken.
© Thommy Sjöberg
Tuesday, May 03, 2022
Kistalight Nyfiken på Afghanistan
Läser ut Jesper Huors I Väntan på Talibanerna den 20 februari, är ett nyårslöfte när det gäller läsning och får bli en blogg här!
Hittar boken, lite oväntat, i ett skåp i min bokhylla.
Som en drog beskriver Jesper Huor sitt förhållande till Kabul och Afghanistan, gång på gång återvänder han till landet för sina resor. Boken är drygt tio år gammal men känns märkvärdigt aktuell och profetisk med sin titel.
Kabul är under hela min vistelse en belägrad stad skriver Huor (känns igen från andra krisorter i världen). Staden Kabul har till och med utvecklat en egen form av arkitektur; en skyline av köpcenter, lyxvillor, kontor och skyskrapor byggda av personer som gjort sig en förmögenhet i opiumbranschen och korruption så kallad narkotektur.
Jesper Huor reser i landet Afghanistan, betydligt störren än Sverige till ytan (65/45). Ett land med en karg skönhet, okuvliga människor och med en historia där stormakter (imperier) britter, ryssar och jänkare fått vika ned sig, gått på pumpen, fått däng när de försöker ockupera landet.
Jesper Huors styrka som reporter, reseskildrare, är hans nyfikenhet på människor. han träffar en rad udda personligheter, både de som sökt sig till Afghanistan, en förlorad engelsman, den siste juden i Kabul eller en förälskad japanska som hittat vägarna till landet eller den inhemske Hafiz som sökt sig bort, en filosofisk resa, från religiös fundamentalism och blivit ateist.
Kanske är styrkan i Jesper Huors reportage, berättelse, att han inte är så där alldeles säker på vad han själv söker och vill få bekräftat med sin resa. Det blir ett sökande a la Gunnar Ekelöf; jag är en främling i detta land, men detta land är även en främling i mig.
Hur som helst leder det till en rad spännande möten. Vår avfälling Hafiz den djupt troende pojken, muslim, som blev ateist, poet och rumlare som till slut får ett stipendium för att studera på universitet i USA där han hoppas bli av med sin oskuld, svårt att greja i Afghanistan, men han har hört att amerikanska tjejer är lösaktiga.
Sic!
Men Jesper Huor träffar även de som är aktörer i kriget (krigstillståndet) en krigare i norr, ett möte värdigt en romanfigur hos John Le Carré, många mystiska turer där för att få en intervju. Ett möte som också blir föremål för den svenska underrättelsetjänstens (MUST) intresse, John Le Carré vibbar även där. I kapitlet Imperiet besöker Jesper Huor Kandahar Airfields, KAF, amerikanarnas militära flygfält och bas. En plats där 30 000 människor från 42 länder arbetar och bor. Ett overkligt ställe, science fiction, space opera, moderskeppets moderskepp, och Nodernas nod men i högsta grad en konkret plats i Afghanistan med mängder av flyg, helikoptrar, jättehumlor (en riktig militär leksak), Black Hawk och Apachehelikoptrar, tunga drönare och bortom alla landningsbanor en barackstad med mängder av verksamhet och människor.
Kul approach även när Jesper Huor refererar till det massiva regelverk som gäller på KAF den militära basen i Kandahar och allt man ska se upp med. Alkohol absolut förbjudet, Marijuana no ... no no, ömhetsbetygelser aj aj aj och sex ett stort No! Men kärleken kan övervinna allt eller är det lusten, för dessa höviska unga män, antitalibaner från USA. Det finns riktigt bepansrade fordon, MRAP, Mine Resistant, Ambush Protected, som står emot det mesta, kulspruteeld, raketer, vägbomber men den skyddar också mot insyn, rena kärleksnästet, om sedlighetspolisen (MP), de alldeles egna talibanerna skulle dyka upp.
I kapitlet En latte i Kandahar finns referenser till bokens titel när Jesper Huor träffar en livs levande anhängare av talibanerna Gul Noor, en tjugofemårig bonde som aldrig suttit i en soffa, aldrig sett en dator eller mött en utlänning. Gul Noor är en enkel och okonstlad man som mest av allt vill få ett slut på korruption och laglöshet. Slutsatsen blir, I Väntan på Talibanerna, att det största hindret för en fredlig utveckling i Afghanistan är korruption, maktlöshet och oduglighet.
Betyg, bra bok som lever genom inkännande personporträtt och fina miljöskildringar. Fem om inte omvända talibaner av fem, så åtminstone fem av fem talibaner som respekterar mänskliga värden och låter flickor få gå i skolan! Basta ... basta!
PS Kistalight har skrivit förr om Afghanistan, här, Afghanistan, En Del av Mitt Hjärta och Om konsten att flyga till Kabul som hittat vägen till en och annan läsare.