Bruno K Öijer, Wild Bill och Bellman i Kolmätargränd

 

Kistalight tassar vidare i sin ungdoms fotspår, inspirerade av bitarna från Parkgatan (se Gesällprov Light Parkgatan).

I dag några rader till i  adressboken med en bit från Gamla Stan; Brantingtorget och Kolmätargränd.

Skådom nu Kolmätargränden, / smal och smutsig, full med grus / rådstutaket syns vid änden, / s´en blott krog och jungfruhus. Ur ett bugnat fönstergaller / syns en nymf med skinnkarpus; /strax burdus / slagsmål och skvaller; / nakna hjässor, tomma krus. (N:o 34 Fredmans Epistel) Citat från Bellman

På Kistalight har vi alltid varit ett fan av Bruno K Öijer.
 I vår ungdom har vi rent av träffat honom!
Mysko tillställning!
Så här gick det till!
Någon gång på 70-talet, jag och ungdomskompisen Leffe K är ute och svirar i Gamla Stan, hamnar på uteservering typ något kvarter bortom Börshuset vid Brantingtorget dit vi hittar genom mytisk passage, Kolmätargränd.
Där; detaljerna är något dimmiga, finns massor av stolar och bord, nästan alla gäster har gått hem.
Det är i en timme när inga mödrar önskar att deras söner eller döttrar ska vara ute på Stan!
Av någon anledning, diffust varför, sitter jag och kompisen Leffe K och en något bedagad äldre dam (typ över 30 vårar) i en stor poet hatt, hel del smink, tunn schal slängd över axeln, en lågmäld ung Bruno K och den vildsinte Congaspelaren och musicalartisten wild Bill vid ett cafébord. Vår musician och hippie, wild Bill, hade till och med medverkat i Hair under flower power-åren och var gift med en begåvad skådespelerska.
Wild Bill smörar för Bruno K.
Fantastiskt det där att du delar ut ditt litterära pris som 1-kronor i tunnelbanan (stipendieutkastning) säger han!

Leffe K och jag nickar instämmande osäkert varför eftersom vi är arbetargrabbar och tycker att all kosing, inkomster så väl som stipendier, ska man vara varsam och sparsam med!
Bruno K. säger ingenting, hm…hm, men tycks vara gullig mot damen i den stora poethatten.
Wild Bill fattar agg mot damen i poethatten!
Dunkelt varför?
Wild Bill tuggar fradga, kastar ut okvädinsord mot damen i den stora poethatten, sminket rinner och hennes ögon tåras.
Jag och min ungdomskompis Leffe Karlsson säger ingenting, Bruno K. säger hm…hm och den äldre damen med poethatten gråter och sminket droppar.
Plötsligt börjar wild Bill, vår congakille, kasta stolar omkring sig och skjuta bordet framför sig oklart varför men stolarna far genom luften och damen med poethatten skriker och vi, Leffe K och jag, får kalla fötter och bråttom hem genom gränden i Bellmans Kolmätargränd.
Detta skedde som sagt i en timme när inga mödrar önskar att deras söner ska vara ute på Stan tillsammans med vilda congaspelare, dunkla poeter som säger hm ...hm och för hårt sminkade äldre damer med stora bohemhattar som skapar tumult i unga herrars hjärtan.
Än i dag undrar jag över dessa stolar!
Varför for dom genom luften?
Egentligen!

© Thommy Sjöberg