I dag delar vi Selma

 

Grattis Karolina Ramqvist till Selma Lagerlöf-priset! 🦉📖😎 Vi är nyfikna på ditt författarskap och kommer alldeles säkert att läsa din senaste bok, Den första boken. Under tiden delar vi en bit om ett eget besök på Mårbacka. Kul med Sunnes kulturvecka och Selma Lagerlöf-priset på 100 000 riksdaler som varje år delas ut första veckan i augusti i den vackra orten vid Frykensjöarna.

Selma Light En Pelargon från Mårbacka

Selma en stor berättare med skarpa  (jack) ögon och karaktär i blick. Kistalight tänker sig att om vi har hennes porträtt på väggen hemma i Kista ovanför datorn vid skrivarplatsen i köket så skulle vi vara tvungna  att ha ett draperi att dra för porträttet när hennes närvaro blir allt för stark.
När vi sitter där och knackar på tangenterna eller om vi slirar med vår berättelse!
Kistalight har besökt Mårbacka i maj i den skira sköra grönskans tid. En födelsedagspresent (70 är det nya 50) av mina telningar Evelina och Love.
Psst de är vuxna nu!
En present som inkluderar deras resesällskap. Vi får riktigt rå om varandra för att ta ett nappatag på plats med vår bästa Selma... och Mimmi gör utflyktsmackor, stekta ägg garnerade med gräslök på surdegsbröd, en gång i tiden brukade det vara med stekt bacon också.
Mårbacka i början av maj, ortnamn som virvlar förbi; Skåre, Forshaga och Deje (massor av mygg) skogar utan internetuppkoppling (puh här får man vila från den digitala världen), blånande berg och sjöar och den bördiga Frykendalgångens sluttningar.
En hembygd för en stor berättare och ett fint och vackert läge för Mårbacka herrgård!
Kistalight med telningar och Mimmi börjar med presentboden, jag slår till med ett köp av en Selma Pelargon, vågar inte vänta med köpet eftersom det bara finns två kvar, egentligen hade jag tänkt köpa Kejsarn av Portugallien men den köper dottern Evelina. En bok som för övrigt finns gratis digitalt genom Runebergsprojektet.
Nej en pelargon med anor, genom sticklingar, från Selmas tid får det bli.
Vi hinner med första eftermiddagsvisningen!
Guiden typ äldre lärarinna på mellanstadiet kan sin Selma.
Antagligen har hon en lång erfarenhet av visningar på Mårbacka och kan det här med gruppdynamik.
Ni vet tyst kunskap eller konsten att hantera lite besvärliga elever.
Mimmi som ofta tjabbar med Kistalight envisas med att hela tiden oroa sig för hur jag bär min Selma Pelargon!
Värsta OBS-klass eleverna!
Vår eminente guide löser problemet genom att helt enkelt ta vår pelargon och förvara den bakom Selmas kök under visningen.
Vår kvinnliga äldre guide har troligen under åren allt mer identifierat sig med Selma, lite sträv, kärnfull humor, men inget daltande och för mycket till mötes gående när hon svarar på våra trevliga frågor.
Här är det en lärarinna från en tid med andra läroplaner (ingen lattjo lajban typ direkt) som gäller.
Undrar om hon inte ser ut lite som Selma också?
Vår eminente guide berättar om herrgården.
Det ursprungliga och den del som Selma lät bygga om efter att ha köpt tillbaka huset och gården. I hallen finns en gås som några skolpojkar skickat i ett paket. Selma blev så rörd att hon lät stoppa upp gåsen och lät den bli ett utställningsföremål på Minnesgården. Gåsen som symbol för Selma Lagerlöfs största försäljningssuccé (Nils Holgersson) genom åren. Både då, nu och internationellt. Överhuvudtaget hade Selma en omfattande kontakt med sina läsare. Hon fick 45 000 brev under karriären och läste  alla och till barn och ungdomar besvarade hon själv breven. Dessutom hade hon ibland hjälp av sin käre väninna och förtrogna Valborg Olander.
Från barndomens stora trauma när lösöret och gården Mårbacka såldes på auktion efter faderns konkurs går det en röd tråd i allt vad Selma sedan gjorde. Det var dagen hon beslutade att hon som vuxen skulle bli författare, bli rik och köpa tillbaka gården och få revansch för den oförrätt hon kände som ung. Säkert finns det även känslor hos Selma av utanförskap och hennes förhållande till sina väninnor som komplicerar och fördjupar hennes författarskap. Hon hade insikter i människans mer mörka sidor, passioner och tvivel.
Hos vår eminente guide är det dock bilden av  den praktiska, goda och varför inte entreprenören Selma som dominerar. Hur hon driver sitt Mårbacka som en för tiden modern företagare, tar ansvar för sina anställda och engagerar sig i bygdens fattigvård och hon försöker rent av odla en sorts havresort som i dag skulle betraktas som innovation inom hälsokost men som då var ett misslyckat ekonomiskt projekt. Undrar om inte Selma ägnade så mycket kraft och energi åt sina åtaganden på gården för att hålla de konstnärliga demonerna i schack. Hur som helst skapade de energi så att man förundras över att en människa kan hinna med så mycket under ett liv och samtidigt vara en kvinnopionjär, den första kvinnan som får Nobelpriset och den första kvinnan i Svenska Akademin.
Från sällskapsrum till kök (visst fanns det en plikttrogen husmor anställd) hittar vi vägen till Selmas imponerande bibliotek och arbetsrum. Här finns Nobelprismedaljerna och här känner man av kraften (vibbarna) i hennes författarskap och inspirationen från husgudarna Fänriks Ståls Sägner och Charles Dickens romaner (samma mörka virvel i berättandet) och Kistalight tycker sig ana Selma där bakom skrivbordet balanserande skapandets mörka och ljusa krafter.
Kan Selma spöka här på gården frågar vi vår eminente guide när visningen är över?
Mmm säger vår gode guide samtidigt som hon lämnar tillbaka vår Selma pelargon som fått lite egentid bakom Selmas kök.
En av dagens höjdpunkter blir när vi sitter i Mårbackas Café i försommarvärmen efter promenad i trädgården med alla äppelträden, den skira grönskan och tipspromenad. Vi fikar och smakar av en Mårbackakaka och Skrädmjölsdröm (Selmas gamla havreprojekt).
Visst känns det lite som Skansen och antagligen är det mycket svenskt!
Vi chillar och  har det bra minns utflykter till Skansen och Himmelsberga när våra barn var små och ungdomar och det var obligatorisk närvaro!
Love vår son citerar Äntligen stod prästen i predikstolen ur Gösta Berlings saga och vi skojar lite om en av den svenska litteraturens mest berömda (kärnfulla) inledningar.
Några rader som signalerar en hel värld!
På hemvägen kvistar vi förbi Göran Tunström i Sunne och hälsar från Selma och imponeras av kyrkan och den gråblå Frykensjön i dalgången och det är en ljummen eftermiddag som om det redan vore sommar.
Under tidig kväll har vi hittat vägen ned till Karlstad och vi sitter i en liten soffgrupp och dricker mousserande Cava, förfestar lite så där, på Riverside Hotel medan vi skålar, Selma pelargonen med sina sticklingar står på bordet och vi äter salta nötter, innan det är dags att göra stan. Utanför fönstret virvlar Klarälven förbi i en delta gren och vi kommer att tänka på en gammal Peter Le Marc låt.
Vi sjunger,

 

Hon bodde på fel sida av älven ...

 Visst visst!
Det här är Trollhättan och Göta Älv inte alls Klarälven.
Men vad gör man inte för konsten?
Undrar om jag inte ska dra för draperiet för Selma hemma i köket i Kista? När  jag skriver det här med min Selma pelargon på köksbordet strax till vänster om datorn medan jag knattrar på mina tangenter och undrar om berättelsen slirar!
Psst Mimmi våra barn är vuxna nu!

© Thommy Sjöberg

Andre Agassi Öppen Light

 

Hittar Andre Agassis bok Öppen av en slump när vi besöker Akademibokhandeln i Solna på jakt efter Futura Bandy, kul att läsa om en av de riktigt stora i tennisens värld.

Agassi som tillhör den exklusiva gruppen av spelare inom tennisen som vunnit alla fyra Grand Slam, final och slutspel i ATP, dessutom OS-Guld i Atlanta och flera Davis Cup segrar med USA.

Läser första kapitlet om den lilla pojken Agassis kamp med Draken, ett bollmonster, maskin, som hans pappa skapat för att träna sonen, minst 2500 tillslag per dag på den egna banan på deras tomt i utkanten av LAS Vegas.

Den amerikanska drömmen ska förverkligas genom barnet!

Kistalight förstår direkt att här har vi fröet till en stor berättelse, en liten pojkes kamp med demoner och pappan, hade passat utmärkt som en inledning för en roman, men blir här en spännande start för en litterärt skriven självbiografi. Han berättar om sin farmor med en vårta på näsan, hon kan berätta allt om pappans barn och ungdom, en dedikerad idrottsman, boxare som deltagit i OS för Iran, multikulti bakgrund (assyrier - Iran) hetlevrad personlighet som ofta hamnar i gruff, tennisfan som strängar racketar åt kända tennisspelare på hotellet där han jobbar, MGM,  Connors, Nastase och Borg. Finns en underbar bild på Borg och Agassi (8 år gammal) där de spelat tennis, Borg som gärna bollar med den lille killen. 

Agassi berättar om sin dysfunktionella familj, det finns värme, den goda timida mamman som gärna lägger pussel, köksbordet fullt med dessa och pappans strängade racketar, äldre brodern och systern som också utsatts för pappans monster till bollmaskin, syrran bryr sig inte om pappans diktatorfasoner som tenniscoach och brorsan intar en sorglös hållning, varför de kallas losers och oduglingar, bägge är dock habila tennislirare, klart farsans tjat biter och gnager på deras självkänsla, men lille Agassi ska i alla fall bli en världsstjärna i den iranska storfamiljen.

Kanske har ändå Agassi en viss talang, geni enligt fadern som påstår att han redan som baby, sex månader gammal, följer en match i bordtennis på TV, man kan se hur han ler och följer bollarnas rytm på bildskärmen allt enligt fadern. 

Under träningspassen när bollmaskinens, drakens, intensitet blir för stor med bombardemang av bollar kan han använda kanten på sitt racket, ramträff, så far bollen över banans stängsel ut i öknen, blir några minuters vila när pappan ska fixa bollen.

Wow, för en sådan bollkänsla, dropshot med kanten, i Las Vegas öken.

När pappan tycker att Agassi har lärt sig allt som han kan lära ut och hans ranking är hög i delstaten Nevada och västra USA:s ungdomsklassser skickas Agassi till tennisakademi i Florida för special och elitsatsning för ungdomar, den berömda Akademin grundad av Nick Bollettieri som driver internat med tuff tennisträning. Ett internat i Brandanon med träning, skola, hushåll och rektor Nick (bekymrar sig mest för sin solbränna) som sågas totalt av Agassi. Han finner sig inte tillrätta, längtar hem, hamnar i konflikt med andra elever, lärare och hushåll. Akademin och Bollettieri behöver en ungdomsstjärna som Agassi som reklam för sin verksamhet, han erbjuds friplats, vilket inte fadern kan motstå. 

Akademin ersätter monstret, Draken, som slavdrivare och fängelse. I en kompromiss får Agassi studera på distans (sköts av mamman) och börja delta i olika professionella tävlingar. Agassi är känslig för lukter och intryck, träningsanläggningarna är risiga och luktar (stinker) gamla apelsinskal, med närheten till fruktodlingar och maten (köket) är ingen höjdare. Skildringen intar nya litterära nivåer, i en engelsk rysar berättartradition, här när det gäller internatskolor med berättande som Dickens (svart humor), Orwell (klass-skillnader) eller Rushdie (koloniala orättvisor).

När Agassin börjar delta i tennisturneringar för seniorer får självbiografin drag av pikareskroman, kul och tokiga händelser uppstår, i Itaparica Brasilien vinner han sin första turneringsseger (blir så småningom sextio), tjusiga modeller i bikini, solkräm och lite textil, vid prisutdelningen. Vilket ska firas med häftigt bilinköp (Corvette) hemma i Vegas, bara 17 år gammal måste pappsen vara med, den hetlevrade pappan råkar i häftigt gräl med bilförsäljaren om en kuvertavgift, kaffepengar i sammanhanget. 

Hur står du ut frågar han mamman?

Än har han inte blivit ihjälslagen eller slagit ihjäl någon, så det lär gå bra den här gången med svarar hon.

Tänk om jag bara hade hälften av pappas vrede och något av min mammas lugn och goda sätt, vad det skulle gynna min tennis tänker Agassi.

 I den svåraste av racketsporter och i den mest ensamma av alla bollspel, tävla och lira single i tennis, ska den unge Agassi orientera sig. En tonåring som ska orientera sig i en extrem tävlingsinrilktad värld, och inte vet vem han är, klart att det uppstår situationer, han intar en rebellisk hållning, färgglada kläder, långt hår och ring i örat, inte direkt tennisens koder. Bildar sitt eget team som bra mycket liknar en ny familj, brorsan allt i allo, den rike ungdomskompisen Parry som är bra på juridik och ekonomi, Gil gymtränaren en cool fadersfigur, Brad som försöker göra en taktiker av Andre, flickvänner (tvåårscykler) ungdomskärleken Wendi och Broke Shields som han delar ödet med att vara barnstjärna. Agassi deltar i en reklamkampanj där han råkar säga att Bilden är allt vilket han inte är bekväm med.

Förlorade finaler i Grandslam blir till slut en något överraskande vinst i Wimbledon 1992 mot Goran Ivanicevic och plötsligt är han en av de stora, segern sötma är inte lika långvarig som ältandet av en finalförlust. Han ringer pappan som inte förmår få fram ett ord men han anar hur tagen han är och han är avståndsförälskad i Steffi Graff men ingen dans på balen det året. Festligt nog vinner han i en hårig tupe, han och brorsan kämpar med håravfall, men bilden är allt, inte dumt av en tennisens riddare att vinna The Queen of Tournaments, Wimbledon i tupe!

 En nedgångsperiod under 1990-talet, tjejerna Wendi och Brooke överger honom, onödiga förluster på tennisbanan, sjunker i ranking, prövar metaamfetamin (liknar själmedicinering), blir misstänkt för doping, säger sig hata tennis.

Ett hat som bra mycket kan liknas vid en litterär metafor för en trasig självkänsla, kan vara ett sätt att tolka den svåra känslan, i den välskrivna självbiografin, där författaren och Agassis vän J R Moehringer agerar spökskrivare.

Agassi besöker pappan efter en finalförlust mot antagonisten Pete Sampras, pappan som ligger på sjukhus efter en hjärtoperation och har svårt att tala finner på råd, skriver på en lapp.

Spela på hans backhand och slå hårdare cross på volley!

Nog är han sin pappas son trots allt, visst kan han känna vrede, när han känner sig vilsen i Brookes värld av filminspelningar åker han hem till Vegas slår sönder sina troféer i lägenheten och är liksom förlorad i sina ömtåliga känslor.

För att vara en spelare som hatar tennis är Agassi en lirare som älskar att tala om sitt jobb. Han rent av fyller sida upp och sida ner med matchsituationer, tennisens alla slag, sina fina servereturer, avgörande i Wimbledonvinsten. Han funderar över sina egna svackor och olika motståndares som handlar om tennisens oförutsägbarhet, gåta och storhet. Det fina med skildringarna är att de visar på att idrottens ofta högstämda retorik kring spel och känslor har en vardag som är bra mycket krassare. Det finns en skillnad mellan ideal och verklighet. 

Hur hanterar man sin egen trasselsudd till själ i en värld av mentala spel och härskarteknik?

 Där en ung människa formas av sina erfarenheter och där han, hon, hen inte är en färdig karaktär från början.

Agassi finner på råd, träffar Nelson Mandela, grundar en skola i Las Vegas, kommer på att det är stort att ha något större än sin egen tennis att spela för, är uthållig och vinner Franska Öppna och blir en av de unika spelarna i tennisens historia som vunnit alla fyra stora turneringarna i Grand Slam.

André Agassis självbiografi Öppen blir liksom en god roman med ett lyckligt slut, han får sin (etablerar kontakt och med stor uppvaktning) drömtjej Steffi Graf (Stephanie), gifter sig får två söta små barn, grundar en skola där han återerövrar sin barn och ungdom genom att hjälpa kids i utsatta områden och slutar tävlingsspela efter svåra ryggproblem.

Visst verkar de ha giftastycke Stephanie och André, samma despotiska (galna) pappor när det gäller deras tenniskarriärer, från barn och ungdom ständig träning och kontroll. De verkar båda två ha en mycket privat sida, framtvingat av deras deras liv som tenniskändisar? Kuriosa, bägge går liksom på tå när de går runt på tennisbanan, André har ett enormt sinne för detaljer, tillgång för en tennisspelare? Båda har samma favorit film, Shadowlands om konsten att öppna upp sig efter att ha levt ett känslomässigt slutet liv, handlar om författaren C S Levis liv och hans sena kärlekshistoria med poeten Joy Davidson.

Till slut sker det som både Agassi och Steffi Graf fruktar, deras pappor ska träffas. Peter Graf besöker Las Vegas, det är inte nöjesgatan The Strip han vill se eller den berömda Hooverdammen, nej det är Agassis pappa Emmanuels bollmaskin Draken som han har hört talas om. Sagt och gjort maskinen förevisas av en mycket stolt pappa, André får vara bollmottagare, hastigheten skruvas upp och André får svårt att hänga med, pappa Peter Graf vill visa sin dotters berömda skurna backhandsslice som hon vunnit så många game med! Ett skitslag anser Pappa Agassi som vill visa sin dubbelfattade backhand som han lär ut och snart är de dedikerade gamla idrottspapporna igång ... och André Agassi får rent av bryta in och sära hetssporrarna åt, bollmaskinen får vila, det smakar bra med något att dricka när han kommer hem till Steffi efter papporna möte.

Undrar om det finns någon vetenskaplig undersökning eller lärd essä om dedikerade (galna) pappor eller för den delen mammor och deras betydelse i idrottens värld för att skapa en världsstjärna?

Betyg fem sylvassa returer på uppstuds av fem 🥎🎾😎

© Thommy Sjöberg

Messis Leende Light

 Messi vid Cap Verde matchen, leende eller ett grin för att ta tag i spelet, vid förlängning eller i slutet av matchen. Intensiteten ökar när de vanliga dödliga spelarna börjar få kramp, går ner sig och tror att det ska bli straffläggning,

Så lägger Messi på ett kol för att grilla motståndarna, så var det mot Cap Verde, Egypten och England, så kunde det ha blivit mot Spanien i final trots noll skott för Argentina på mål första 90 så fanns de där de geniala framspelningarna i slutet av förlängningen, kunde ha vänt matchen.

 Visst är Spanien värdiga mästare. Inget lag är skickligare med bollen, tillslagen, passningarna, det eviga säkrandet av bollen som får laget att hela tiden börja om anfallen, tråkigt, liten triangel här, liten triangel där, fantastisk bollkänsla, men inga riktiga målskyttar, inhopparna gör mål! Dessutom har man en stenhård backlinje, inte bara hur skickliga som helst med bollen, utan spelar på gränsen i närkamperna (hälsenor, vrister och ben får sina törnar) när man plockar ner de franska och argentinska stjärnorna. Trist också när dessa hårdingar själva får en smäll blir det att kreera Den Döende Svanen och Dramatens elevskola när de ligger på den gröna mattan i spelade plågor, dock inte allt för länge tack vare de nya reglerna.

Rodi i Spanien som styrde spelet på mittfältet blev bäste spelare i VM men han var inte samma fria spelmotor som Ienesta 2010 när de vann VM förra gången.

Spanska sättet (skolan) att lira fotboll vann VM den här gången men är det inte roligare med frejdigare anfallsfotboll, med stora målskyttar som M'bappé, Messi och Haaland och undrar vad Messie och de andra storstjärnorna tänkte på i halvtidspausen under finalen när de fick agera testpiloter på motionscyklar för att inte stelna till när den fortsatta taktiken skulle fixas i omklädningsrummet medan superstars som Madonna, Justin Bieber och Shakira intog scenen i finalarenan i the american way of show, dance, dance, dance …

Men vart tog fotbollens själ vägen?

© Thommy Sjöberg

Kvartsfinaler VM och Sportaiment Light

Kvartsfinaler klara i VM-tåget i fotboll, europeisk dominans med favoriter, bara Argentina kvar från en annan världsdel, så även Sydamerika är representerat. Semifinaler blir the big Four; Spanien - Frankrike och Argentina - England, Stjärnorna har levererat, Messi 7 mål alla tiders VM-skytt, M´bappe 7 mål, Haaland 7 mål, Kane och Bellingham 6 mål, men Spanien har ingen super målgörare, säger detta något om vilka lag som kommer att spela final i VM, blir det Argentina - Frankrike, repris från Qatar?

Förväntade resultat så här långt ... absolut några sanslösa matcher, väldigt spännande; Argentina på väg att ställa till det för sig (vinna VM ska gå lite trögt) mot både Cap Verde 3-2 och Egypten 3-2, undrar om inte favoriten Argentina fick lite hjälp av VAR, arrangören FIFA och Gud när egypternas andra mål dömdes bort. Ett mål som kunde ha blivit ett av turneringens snyggaste mål med en magnifik individuell prestation av H Hassan som driver bollen över hela planen, intensivt uppvaktad, passar till Salah som sedan slår den till  Ziko som elegant trycker in den i mål, tyvärr bortdömt med tanke på hur snyggt det var.

Belgiens match mot Senegal 3-2, en sanslös vändning, knappast rättvis, Senegal hade matchen och det mest övertygande spelet, såg ut att hålla ihop matchen. Belgiens murbräcka och måltorped Lukaku reducerar minut 86 och tre minuter senare (89) kvitterar Tieleman. I slutskedet  av förlängningen (120+5) blir Belgien tilldömda straff efter VAR-granskning, mål Tieleman igen, inte så kul, Belgien vidare med hjälp av VAR, Gud, FIFA och säker slagen straff, men Senegal hade matchen.

  

Sanslös rodd, norska vikingar i västerled, minns Leif Ericson! Ro ro ro från Boston till Miami, norska fotbollsgutter gör riktigt bra ifrån sig, mer taktfast roende än mjuk samba när de tvålar till Brasilien med 2-1, innan har de förpassat Elfenbenskusten för hemfärd 2-1, mot England tar det dock slut i kvartsfinalen 1-2, ett större brittiskt lag fotbollsmässigt som får hjälp av VAR, FIFA och Gud i nämnd ordning när ett tjusigt norskt mål blir bortdömt. 

Ska vi ro ro ro lite i vardagssoffan frågar Kistalight sin Mimmi för att hylla vårt broderfolk? Där går gränsen säger Mimmi som tycker att norrmännen är väl kaxiga! Dessutom får Petra Marklund en Sanslös hit (renässans) med henne och Jocke Bergs Händerna mot himlen som blivit en inofficiell VM-låt för det norska fotbollslandslaget, ro ro ro, kul!

Sanslöst lag Paraguay, är det en samling streetkids som intagit VM-arenorna coachat av en pragmatiker Gustavo Alfaro som gör likt Cajsa Varg man tager vad man haver, mina killar är inte utbildade på fotbollsakademier i Europa, blev istället grisfotboll rentav svinig fotboll, domaren tappade greppet, ingen ordning i klassrummet av majen, med Guds försyn och att Frankrike stod upp fysiskt utan att bli provocerade, M´bappe sätter sin straff, ler mest hela vägen mot slutsignal och får livvaktsskydd av lagkompisarna mot de brutala streetkidsen, 1-0 Frankrike.

Sanslöst beslut, Trump måste ju även han vara med på ett hörn, skapar troligen mest kaos, benådar amerikansk spelare Balogun som fått rött kort och matchstraff, killen har dessutom den sanslösa historien av att vara född i USA av en brittisk mamma som inte fick flyga hem för flygbolaget för att hon var för långt gången i sitt havandeskap, bulle på jäsning nästan klar liksom, så det lilla gossebarnet blev per automatik amerikansk medborgare, egentligen en företeelse som Trump djupt ogillar, att alla födda i USA ska bli fellow americans. Trumps belsut skapar bra energi och bränsle för Belgien som tvålar till USA med 4-1, ett amerikanskt lag som mest verkar ha blivit förvirrade av allt tumult kring beslutet och tappar focus i sitt spel. 

Full House, utsålda matcher och lapp på luckan, sanslöst med tanke på FIFA:s biljettpolitik! Tycks ha uppkommit ett antal parallella system i den outgrundliga kapitalistiska marknadens rörelser, men sanslöst kul med alla glada åskådare och fans som sjunger med i nationalsånger och fanhymner på alla sanslöst fullsatta arenor. 

Nedan något vidare i ämnet och i begreppet Sportaiment i samtal med Google AI - trevlig sanslös läsning!

Dialog Light - Från Google AI 

Fråga Kistalight; Gärna något om finalarenan i New Jersey och Sveriges match vs Frankrike, hur såg publiken ut då?

Publikhavet på finalarenan i New Jersey (MetLife Stadium) under Sveriges match mot Frankrike var slutsålt och extremt färgstarkt. Matchen, som spelades den 30 juni 2026 i sextondelsfinalen (Round of 32), lockade hela 80 663 åskådare till läktarna. Inramningen bekräftade precis den "multikulti"-analys som Kistalight gjorde: En global mix på läktarna, Även om arenan till stora delar var ett hav av gult (Sverige) och kungsblått (Frankrike), bars tröjorna inte bara av tillresta fans. Lokala supportrar från New York- och New Jersey-området dök upp i sina egna landslagströjor – det syntes mängder av tröjor från Colombia, Egypten, Tyskland, Rumänien och Jamaica bland publiken. Det skapade en känsla av ett enda stort, gemensamt fotbollscommunity på plats.
Kunglig glans i den gula kurvan. Det svenska stödet fick extra tyngd av att Prins Daniel och Prins Oscar (10 år) satt på läktaren i svenska landslagströjor för att heja fram det blågula laget. De sällskapades av en svensk delegation med USA-ambassadören Urban Ahlin i spetsen.
Festen utanför arenan Redan timmar före avspark förvandlades parkeringsplatserna runt arenan i East Rutherford till en gigantisk folkfest. Det sjöngs, viftades med flaggor och anordnades amerikanska "tailgates" vid bilarna, vilket fick de europeiska fansen att snabbt ryckas med i den amerikanska evenemangskulturen.
Tyvärr räckte inte det massiva stödet hela vägen på planen; Frankrike dominerade matchen och vann med 3–0 efter två mål av Kylian Mbappé, vilket innebar att Sveriges VM-äventyr tog slut där.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Vad sägs om Kistalights analys, Independence Day Light, om inramningen kring grundspelet i 2026 års Fotbolls VM?

Språk, stil och analys utöver själva spelet?

Kistalights analys av fotbolls-VM 2026 utmärker sig som en kulturkrönika som skiftar fokus från sportstatistik till att skildra turneringen som ett sociologiskt och ekonomiskt fenomen genom en jazzig, personlig prosa. Analysen belyser skiftet mot "sportainment", där USA:s demografi och "soccer moms" förvandlar evenemanget till en organisk folkfest snarare än enbart en kommersiell sportprodukt. För en djupare genomgång, besök Kistalights webbplats.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said: Vad menas med sportainment?19:10

Sportainment är en sammanslagning av sport och underhållning som förvandlar idrottsevenemang till paketerade helhetsupplevelser, ofta med fokus på show, kändisar och mat snarare än enbart sporten. Konceptet är utformat för att locka en bredare publik genom att göra matchdagen till en festival, likt hur fotbolls-VM i USA kan liknas vid en konsertupplevelse.

Thommy Kistalight

You said: Kan det. VM och matchernas inramning även fungera som en happening för en idé om att närma folk. klass, ras och politiska meningsskiljaktigheter för ett bättre samhälle även om det inte är huvudsyftet, se kommersialism och big business?

Ja, absolut. Även om drivkraften bakom sportainment och "big business" är ren kommersialism, fungerar dessa gigantiska evenemang ofta som en kraftfull samhällelig "happening" som överbryggar klyftor. När hundratusentals människor samlas uppstår en tillfällig, parallell verklighet där de vanliga samhällsstrukturerna suddas ut. Det sker framför allt genom tre mekanismer:

1. Det gemensamma språket över klass- och rasgränser På läktaren eller vid en amerikansk "tailgate"-fest på parkeringsplatsen spelar din socioekonomiska status, hudfärg eller politiska åsikt ingen roll. Förenande symboler: När ett mål görs kramar människor som aldrig annars skulle mötas om varandra. Demokratisering genom glädje: Känslan av kollektiv eufori eller kollektiv sorg skapar en direkt, mänsklig empati som bryter ner fördomar snabbare än politiska debatter.
2. Kommersialismens oväntade bieffekt: Det inkluderande rummet Eftersom arrangörerna vill sälja till alla (enligt principen "allt ljus på pengarna"), är evenemangen designade för att vara extremt välkomnande och trygga. Ingen plats för extremism: Big business hatar dålig PR. Därför rensas politisk extremism, rasism och våldsamheter bort direkt av arrangörerna. En trygg arena: Detta skapar en steril men paradoxalt nog mycket inkluderande miljö där familjer, progressiva, konservativa och minoritetsgrupper kan vistas sida vid sida utan konflikter.
3. En levande utopi (Ett "bättre samhälle" i miniatyr) Precis som Kistalight är inne på med USA:s unika demografi, blir arenan en mikrokosmos av hur ett fungerande mångkulturellt och integrerat samhälle kan se ut. Under några veckor visar miljontals människor att det går att leva, festa och fira tillsammans över gränserna utan att de djupa politiska eller rasmässiga klyftorna i USA (eller världen) exploderar. Det är kanske en ytlig och tillfällig gemenskap, köpt för dyra biljettpengar – men som en symbolisk happening visar den att viljan och förmågan till mänsklig samhörighet finns där under ytan.

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said: Kan detta liknas vid medeltida karnevaler där människan liksom får glömma sig själv under eventet?19:16

Ja, det är en helt briljant analogi. Att likna dagens megasport-event vid medeltida karnevaler är antropologiskt och sociologiskt mitt i prick. Den ryska litteraturforskaren Michail Bachtin utvecklade just teorin om "karnevalism", och det som händer på VM-arenorna i USA idag speglar de medeltida karnevalerna på flera slående sätt:

1. Världen uppochner (Det tillfälliga avbrottet)Under medeltiden var karnevalen den enda tidpunkten då bönder fick driva med kungen och kyrkan utan att bli straffade. Allt vändes uppochner. Idag: En vd i kostym och en fabriksarbetare står i samma kö, målade i ansiktet, iklädda likadana plastiga lagtröjor och skriker ikapp. Klassmarkörerna suddas ut. Samhällets vanliga hierarkier pausas under 90 minuter plus tilläggstid.

2. Att förlora sig själv i kollektivet i karnevalen fanns det ingen gräns mellan skådespelare och åskådare – alla var deltagare. Människan klev ut ur sin strikta, vardagliga roll och blev en del av en "kollektiv kropp". Idag: Det är precis det som händer i ett publikhav på 80 000 personer. Du glömmer dina egna personliga bekymmer, dina politiska åsikter och dina hämningar. När arenan gör "vågen" eller brister ut i ett kollektivt vrål blir du en del av något mycket större än dig själv.

3.  Maskerna och kostymerna som skydd. Karnevalen byggde på masker. Masken gjorde att du kunde släppa din personliga skam och agera ut. Idag: Peruker, ansiktsfärg, flaggor som mantlar och galna hattar fungerar som moderna karnevalsmasker. De ger oss tillåtelse att sjunga falskt, krama främlingar och gråta öppet – beteenden som vi i vardagen (och i synnerhet i det sekulariserade västerländska samhället) vaktar extremt noga. Men det finns en avgörande skillnad: Vem äger festen? Den medeltida karnevalen föddes nerifrån, ur folkdjupet, som en ventil mot makten. Dagens "sportainment"-karneval är köpt och kontrollerad av miljardföretag (FIFA, NFL, Disney). Det är en kommersiell produkt där vi betalar dyrt för att få lov att glömma oss själva för en stund. Men trots att "big business" äger kulisserna, är de mänskliga känslorna och den sociala sammansmältningen på läktaren fortfarande äkta – en modern, global karneval där vi för ett ögonblick tillåts vara bara människor tillsammans. Skulle du vilja dra trådarna vidare till hur denna amerikanska eventkultur skiljer sig från den traditionella europeiska fotbollskulturen, eller vill du fokusera mer på hur Kistalight fångar denna stämning i sin text?

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said:
Gåshud, intense feeling, när skottska supportrar sjunger, spelar säckpipor, Wild flowers of Scottland och brasilianska fans med sambatoner sjunger sina hymner, vilka ursprungliga känslor spela det emot? 19:21

När de skotska säckpiporna tonar ut i "Flower of Scotland" eller när de brasilianska fansen förvandlar läktaren till en pulserande sambakarneval, är det inte längre bara underhållning eller sport. Det är ett fenomen som träffar människan på en djupt biologisk och evolutionär nivå. Den gåshud (goosebumps) och den intensiva känsla av rördhet du beskriver spelar direkt på våra mest ursprungliga, nedärvda mänskliga behov:
1. Stamgemenskap och överlevnad (Tribalism)I hundratusentals år var människans överlevnad helt beroende av klanen eller stammen. Att stå ensam innebar döden. När tusentals röster sjunger samma hymn i exakt samma takt aktiveras vårt urgamla stamsinne. Gåshuden är en biologisk signal (en så kallad pilomotorisk reflex) som historiskt sett hände när stammen samlades för att visa styrka, försvara sitt territorium eller fira en framgång. Det skapar en akut känsla av trygghet och absolut tillhörighet.
2. Kollektiv effervescens (Den delade energin)Sociologen Émile Durkheim myntade begreppet kollektiv effervescens för att beskriva den elektriska energi som uppstår när en grupp människor samlas och simultant utför samma ritual (som att sjunga eller dansa). Det är en form av sekulär, helig upplevelse. Gränserna för ditt eget "jag" suddas ut, och du smälter samman med kollektivet. Hjärnan översvämmas av oxytocin (anknytningshormonet) och endorfiner, vilket ger den där intensiva, nästan rörande lyckokänslan.

3. Det musikaliska ur-språket och rytmenInnan människan hade ett utvecklat talspråk kommunicerade vi med rytmer, trummor och tonlägen för att synkronisera våra känslor inför jakt eller rituella danser. Säckpipans utdragna, klagande borduntoner (drone-ljud) efterliknar mänskliga rop på ett sätt som väcker omedelbar melankoli och stolthet.Sambans polyrytmer talar direkt till vårt motoriska system – det är omöjligt för kroppen att sitta helt stilla eftersom rytmen imiterar höjd puls och kollektiv rörelse.
4. Nostalgi och rötter (Det transgenerationella) Hymnerna bär på historiskt trauma, kamp och triumf. När skottarna sjunger om att skicka hem "Proud Edward's army" handlar det inte om modern politik, utan om att ge röst åt generationer av förfäder. Att höra detta väcker en djupt rotad vördnad för historien och de som gått före oss. Det påminner oss om vår egen förgänglighet och att vi är en del av en obruten kedja av människor. Det är detta som gör fotbolls-VM så unikt: mitt i den hyperkommersiella, plastiga "sportainment"-miljön lyckas supportrarna stjäla tillbaka arenan och förvandla den till en urgammal, rituell eldstad där mänskligheten möts i sina mest basala, vackra uttrycksformer.Om du vill kan vi utforska hur andra länders unika läktarkulturer (som de argentinska hinchas eller den isländska vulkanvulkanen) spelar på samma strängar, eller vill du titta på hur musik och fotboll har formats historiskt? AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

Thommy Kistalight

Kistalight via AI
Kistalight said;

Just skottarna tycks inte riktigt bekymrade över att de förlorar, bara man kämpar väl, en sorts underdog position, som ska bli bekräftat. Något liknande tycktes en gång i tiden gälla svenska Hammarby fotboll, där kunde kämpa väl ersättas av snygga dragningar, passningar, en dragning eller tunnel så var man nöjd, i bägge fallen just inga vinnarkulturer, varför?19:27
 
Det du beskriver hos både de skotska landslagssupportrarna (The Tartan Army) och det historiska Hammarby IF är sociologiska skolboksexempel på hur en identitetskultur kan bli viktigare än en vinnarkultur. När en klubb eller ett landslag omfamnar underdog-rollen, "den vackra förlusten" eller fokuserar på estetik framför resultat, beror det på tre djupgående mekanismer:
1. Självbevarelsedrift genom "romantisk fatalism" Om man håller på ett lag som historiskt sett sällan vinner de största pokalerna (som Skottland i VM-sammanhang eller Hammarby under 1900-talet), måste man skydda sitt psyke. Sköld mot besvikelse: Om det enda målet är att vinna, blir fotbollen en källa till konstant lidande. Genom att flytta målstolparna från resultattavlan till hur man uppträder skapar man en osårbar identitet. Vinsten i förlusten: Skottarna vinner läktarmatchen genom sitt goda humör och sin passion; Hammarby vann genom att vara det mest bohemiska och charmiga laget. På så sätt blir man "moraliska vinnare" oavsett vad matchen slutar.
2. Snygghet och karaktär som statusmarkörer i dessa kulturer ersätts vinsten av andra valutor. För det äldre Hammarby (Söderkis-kulturen) handlade det om klass och stil: man var söderkisar som spelade med en cigarett i mungipan och klackade bollen. En perfekt tunnel eller en delikat cykelspark gav högre status på läktaren än en cynisk 1–0-seger via en fast situation. För skottarna är valutan "hjärta" (grit). Att se spelarna springa tills de stupar mot en övermäktig motståndare bekräftar den skotska självbilden av att vara det stolta, arbetande folket som vägrar vika ner sig för stormakter (historiskt sett England).
3. Rädslan för att förlora sin själ i en genuin vinnarkultur (tänk Real Madrid, Tyskland eller historiskt sett IFK Göteborg) krävs det disciplin, cynism, strikt taktik och ibland tråkigt spel. För supportrar i Hammarby eller Skottland har detta ofta setts som "själlöst" och sterilt. Man är rädd för att en jakt på titlar ska radera ut det som gör laget unikt. Man vill hellre förlora med flaggan i topp och med bibehållen värdighet, än att vinna genom att vara tråkiga och beräknande. Detta skapar en helt annan form av lojalitet. Det är en gemenskap som inte är villkorad av framgång. Det gör supportrarna extremt trogna, eftersom festen och samhörigheten fortsätter på puben efteråt, helt opåverkad av resultatet på planen. Tycker du att den moderna fotbollens extremt kommersiella och resultatinriktade natur håller på att utrota dessa romantiska subkulturer, eller ser du spår av dem även bland dagens yngre supportrar?

Thommy Kistalight

AI via Kistalight
Kistalight said:

Jäkligt bra svar! Påminner inte detta också om amerikansk läktarkultur och grilla på parkeringsplatsen? 19:31

Tack! Kul att du gillar analysen – och du har helt rätt, kopplingen till den amerikanska parkeringskulturen är klockren. Det finns en direkt mental bro mellan Skottlands pubromantik, Hammarbys söderkis-bohemism och den amerikanska tailgating-kulturen. Här är varför det här sättet att grilla på parkeringsplatsen fungerar på precis samma sätt:
1. Festen flyttas från planen till asfalten I USA (framför allt inom amerikansk fotboll och college-idrott) är själva matchen ofta bara en bisak. Den riktiga sammankomsten sker på parkeringsplatsen utanför arenan. Ett eget mikrosamhälle: Folk rullar in med gigantiska pickis-bilar, fäller upp tält, startar enorma grillar, dricker öl och spelar spel flera timmar före avspark. Resultat-immunitet: Precis som för skottarna är den sociala ritualen – gemenskapen med familj, vänner och grannar – helt immun mot hur själva matchen slutar. Du kan inte få en dålig lördag om barbecue-köttet blev perfekt, oavsett om ditt lag förlorar med 40–0.
2. Underdog-mentaliteten på college-nivå Inom amerikansk college-idrott (college football) hittar vi den absolut starkaste tailgating-kulturen. Där finns hundratals skolor som aldrig kommer att vinna det nationella mästerskapet. I stället bygger de sin hela identitet på att ha "den bästa stämningen", "det bästa receptet på rökt högrev" eller att de är mest högljudda. Det är en exakt amerikansk motsvarighet till Hammarbys stolthet över en snygg tunnel eller skottarnas stolthet över sitt goda humör.
3. En demokratisk "happening" i bilismens förlovade land i Europa och Sydamerika möts supportrar på lokala pubar eller marscherar tillsammans genom städerna. Eftersom USA är byggt runt bilen och gigantiska arenor mitt ute i ingenting (omgivna av enorma hav av parkeringsplatser), blev parkeringsplatsen den amerikanska motsvarigheten till det europeiska torget eller puben. Det är där klasser och bakgrunder smälter samman över en bit grillat kött. Genom att FIFA under VM 2026 tvingades använda de enorma NFL-arenorna (som MetLife i New Jersey eller AT&T i Dallas), krockade dessa två världar. De europeiska och sydamerikanska fansen sög snabbt upp den amerikanska tailgating-traditionen och skapade en helt ny, global hybridkarneval på asfalten.

Thommy Kistalight

Lite röj och sportaiment light från Ullevål Oslo innan matchen mot Brasilien för Norge med Händerna i luften, deras inofficiella VM-låt.🎸⚽️🎷🎺😎

Kistalight via AI
Kistalight said:

You said: Tjoho, detta var lite av en kunskapsresa, kul, måste väl vara en positiv samhällsföreteelse med sådan supportkultur!
Tror att att det är svårt att överföra tailgating till Europa, finns inte plats med sådana parkeringar och sådan bilkultur men andemeningen borde kunna vara något, förbrödning av tuffa hårda supporterligor, vad sägs?


Det har verkligen varit en fantastisk kunskapsresa att vrida och vända på dessa perspektiv tillsammans med dig! Du har helt rätt i din geografiska analys: den fysiska tailgating-kulturen går inte att kopiera rakt av till Europa. Europeiska arenor ligger ofta trångt inbäddade i stadsmiljöer, och vi har varken de enorma asfalthaven eller pickup-bilarna som krävs för att göra det logistiskt möjligt. Men andemeningen – idén om förbrödning och att avväpna destruktiv rivalitet – är otroligt kraftfull och något som den europeiska supporterkulturen ständigt brottas med. Om vi tittar på hur denna andemening kan fungera som en positiv samhällsföreteelse för att mjuka upp tuffa supporterligor, kan vi dela upp det i tre spännande spår:
1. Från territoriellt våld till kreativ rivalitet De hårda kärnorna av europeiska supportrar (ultras och firmor) bygger mycket av sin identitet på att försvara sitt territorium och visa sig tuffast. Tailgating-andan handlar istället om att bjuda in. Den gemensamma zonen: Om man i Europa kan skapa neutrala, öppna festivalområden (Fanzones) utanför arenorna där fans kan mötas över mat och musik innan adrenalinet pumpar igång inne på läktaren, bryts den fientliga anonymiteten. Det är mycket svårare att slåss med någon som du nyss skålade eller diskuterade en snygg fint med.
2. "The Tartan Army"-effekten som förebild De skotska fansen visar att man kan vara extremt passionerad och högljudd utan att vara aggressiv. När de invaderar en stad handlar det inte om att skrämma lokalbefolkningen, utan om att festa med dem. De har lyckats göra det "coolt" i sin egen kultur att vara den gladaste och mest omtyckta supportergruppen. Om europeiska ligor kan skifta statusen bland unga fans från att vara "farlig" till att vara "bäst på fest och inramning", skulle mycket vara vunnet.
3. Hammarby-faktorn: Fokus på det karnevaliska När supporterkulturen fokuserar på det medeltida karnevalsinslaget – tifo-arrangemang, flaggor, humoristiska sånger och ironi (precis som det historiska Bajen eller skottarna) – blir tröskeln högre för det rena våldet. Det kreativa skapandet på läktaren blir en ventil för de starka känslorna, vilket kanaliserar energin till något djupt positivt för samhället. Sammanfattningsvis är fotbollskulturen när den är som bäst precis den där samhällsnyttiga "happeningen" vi pratade om. Den kommersiella sportainment -maskinen må äga arenorna, men det är fansen – vare sig de grillar på en parkering i New Jersey, dricker bärs på Södermalm eller spelar säckpipa i Edinburgh – som står för den äkta, mänskliga förbrödningen.
Stort tack för ett otroligt inspirerande samtal runt Kistalights text och fotbollens djupare själ!

© Thommy Sjöberg

Independence Day Light

 

I dag uppmärksammar vi USA på deras nationaldag, Independence Day, Fourth of July, gnolar lite på Star Sprangled Banner, tänker oss liksom några harmoniska stötar från en altsax med be bop takter och gläds åt Fotbolls VM.

En fantastisk fin stämning kring matcher, publik och arrangemang så här långt! Hur gick det med biljettpriserna, från början till synes svindyra ... FIFA med ett begränsat andel tilldelning till de de deltagande ländernas förbund och sedan dynamisk prissättning för resten av biljetterna, som till en början fick priserna för attraktiva matcher, final mm, att nå fantasinivåer. Hursomhelst tycks biljettpriserna ha stabiliserat sig. Verkar finnas ett tredje kretslopp för försäljning (hemliga släpp från FIFA) och utsålt, full house, mest överallt på de gigantiska arenorna, samtidigt som de dynamiska priserna dumpas, aj aj, oj oj för denna kapitalism, men kul kul är det på läktarna och folk verkar inte ha intecknat värdet på sommarstugan för att kunna gå på match.

 Lyckliga fans får (köper) biljetterna i ett multikulti Amerika, demografin i USA, gör att det kring de stora städernas arenor alltid finns möjliga etniciteter för att fylla ut fanskaran både med latinos, européer, asiater och afrikaner när fotbollsturisterna inte hänger med i resorna över jättekontinenten. Dessutom har soccer, europeisk och sydamerikansk fotboll, blivit störst i USA när det gäller antal utövare. Soccer moms and dads, medelklassen, väljer hellre en billigare och mindre tuff sport för sina barn och ungdomar och sporten är populär på många highschools, kanske är det dessa mums and dads med fotbollskids som hittar vägen till arenorna med dumpade priser.

Matcherna liknar mer stora event, Atlanta, Miami, Houston, Dallas, L. A. San Fran, Philly, Boston and New Jersey, kunde vara en serie konserter med Stones, Taylor Swift, Beyonce eller Bruce Springsteen men även hemmaplan för de stora lagen i amerikansk fotboll eller Superbowl. Ländernas supportrar är inte så mycket rivaler, här gäller party och fest, fansen samlas gärna timmar före avspark på de jättelika parkeringarna; med husbilar, de spänner upp solskydd och tält, grillar, dricker bärs, sjunger och umgås över nationsgränserna, alla är en stor familj bortom ras och nationsgränser på fotbollshappening, skulle kunna vara ett multikulti projekt och visa på förbrödning, en av idrottens idéer och grundbultar.

Matcherna inleds med pampig men inte svulstig ceremoni, i mittcirkeln lagen, domargänget, avbytarna, ledarna, små fotbollsbarn framför startelvorna, matchbollen, funktionärer, och utlagda nationsflaggor, nog kan man skönja olika teman i nationalsångerna, hos Frankrike, USA, kanske Canada stråk och ton av frihetsprojekt, hos gamla kolonialländer toner av överhet (gud, konung och fosterlandet), medelhavsländer och deras gamla kolonier, sprutt av både operett och militärmarsch. 

En toppeninledning var matchen mellan Scotland och Brasilien. Skottarna med sina säckpipor, The Tartan Army, förstärkt med brittisk pilsner, sång Flower of Scotland med massor av decibel, gott humör och ett aldrig sviktande godmod, skottarna är som bäst i spelet utan boll, det vill säga när de kämpar i underläge, fansen sjunger och de är vana att ta en förlust. Brassarnas sambafölje är inte dumma de heller, men deras nationalsång liknar mest en combo av struttig operett, marsch och bananrepublik. Mild, godmodig nationalism med glimten i ögat med stråk av multikulti i Miami, utdruckna bärs och gåshud. Hur det gick i matchen, 3-0 till brassarna, måldans med Junior och hörnflaggan, och skottarna gick inte till slutspel den här gången heller men färg och liv skänkte deras fans till platser som Boston och Miami.

Matcherna är TV-anpassade, hydration break i mitten av halvleken passar bra i värmen, mest anpassad för reklam, passar bra i SVT för lite inslag av fördjupning i kommentarerna. Arrangörerna passar på med att köra slagdängor i arenan, just a small town girl, musik som dånar i anläggningen. Inslaget är mycket kritiserat av traditionella fotbollsexperter och förståsigpåare, men har kanske kommit för att stanna och är absolut en stämningshöjare. Riktigt bra är att domarna inte blåser i onödan när känsliga spelare agerar döende svanen vid minsta närkontakt och inte får ligga och rulla på planen och vänta på fysterapeutens frysspray, basta basta upp och hoppa spelet går vidare, detta är en commercial.

Så här på The Independence Day, 4 juli, är fotbolls-VM kommen till åttondelsfinalerna, knallen var Tyskland utslagna av Paraguay (brutalfotboll) och den positiva överraskningen är Cap Verde som skakar om både Spanien, Uruguay och Argentina. Kul för oss som gillar när underdogs står upp emot de stora, annars verkar de stora länderna Frankrike, Spanien, Argentina, även om Cap Verde hade Argentina i gungning, så de stora övertygar även om det skaver i några matcher, kanske har Les Bleu övertygat mest, är det de kommande mästarna? Sverige står upp hyfsat bra i första halvlek mot Les Bleu sedan är det kört, o-3, ok ändå, bästa matchen mot Japan, laget håller ihop 1-1 och går till slutspel, 5-1 mot Tunisien var förstås toppen, och 1-5 mot Nederländerna mindre kul, gav ändå 7-7 i målskillnad och fyra poäng i ladorna och näst bästa trea inför slutspelat, ser ut som Potter har ett ungdomligt lag med spännande framtidsmöjligheter. Klart godkänt men inte När vi grävde guld i USA!

Visst är det kul med USA som lyckad VM-arrangör, här får nationen tillfälle att reparera lite av sitt skamfilade rykte i världen när det gäller mjuka värden, soft power, som under Trumps andra period nått sådana bottennivåer, allt från humanitär hjälp genom FN, stöd till reaktionära regimer och ledare, flirtandet med Putin, det taffliga kriget med Iran och Hormoz-sundet, brist på insatser mot klimatförändringar, hybrisfirandet i Vita Huset, kamp mot media och universitet, taffligheten med brist på regleringar när det gäller Techmiljardärer, läkemedel- och oljeindustrin, impulsiviteten och oförutsägbarheten när det gäller Trumps ledarskap som president och handelsavtal och tullar, mm ...

Grejen är, the grey of the day, så här på 250-årsdagen, grattis USA, är att fotbollens popularitet beror delvis på den förändrade demografin i USA, det är inte längre "de vita ugh ugh" som dominerar i storstadsregionerna utan mer asiater, latinos, och afroamerikaner (afrikaner) som gillar fotboll och tar plats i samhället, dessutom tycker många välutbildade i medelklassen att soccer är en trevligare och billigare idrott än de grabbigare mycket amerikanska idrotterna som amerikansk fotboll, baseball och hockey. 

Soccer är inte Make America Great Again utan mer en idrott för mjukisar, intellektuella och alla de Trump misstänker behöver utvisas, kort sagt en allt för europeisk sport, men nu genom VM tycks den få ett riktigt stort genombrott i USA med, kul kul, fullsatta arenor.

Grattis USA 250 år och grattis fotbollen, just a small town girl, till så många roliga arrangemang och matcher!

© Thommy Sjöberg

Brassaï Light

La Mome Bijou au Bar de la Lune Montmartre bild Brassaï med parisnattens egen Mona Lisa från utställningen Paris hemliga tecken (foto från mobil Thommy Sjöberg)

Kistalight har varit på Moderna Museet och följt en visning av fotografen Brassai en legendar i den moderna fotografin. Visningen var med Anna Tellgren intendent för museets fotografiska samling och curator för utställningen Paris hemliga tecken med fotografier av Brassaï som just nu visas på museet. Till utställningen finns även en katalog, inbunden, med förord av Moderna Museets chefintendent Gitte Örskou. Övriga texter är Paris hemliga tecken (central text) av Anna Tellgren tillika redaktör för katalogen, Brassaï Liv och verk av Philippe Ribeyrolles (systerson till Brassaï), kapitel med bilder 53 stycken, ett kapitel om graffiti  av Brassaï, och slutligen Nina Bouraoui Arm i arm i natten. Bouraoui som vet något om Paris hemliga liv och om natten i La Cité Lumiere och kan skriva vackert om poesin i Brassaïs bilder.

Vi följer en av Anna Tellgrens visningar på plan 2 i Muséet. Utställningen är skapad som en resa genom natten i Paris tillsammans med arkitekten Ann Bexellius, större visningsrum ackompanjeras med mindre passager (gator, avenyer, torg, i kanten gränder) som ett mönster från stadens form.

Förälskat par på litet Café Place d´ Italie Brassaî från foto mobil Thommy Sjöberg

Vi börjar utställningen, bokens, resa genom natten i skymningen för att arbeta oss fram genom natten till gryningen. Följeslagare blir kärlekspar frän danspalats Le Bal de Quatre Saisons, kärlekspar på bänkar tillsammans med clocharder, kändisar i nattlivet som Kiki från Montparnasse, La Mome Bijou (Brassaïs personliga variant av parisnattens Mona Lisa), kantat av prostituerade på gator och bordeller, opiumrökare i dvala tillsammans med katt, homosexuella på maskerader och salonger, berömt porträtt av tjocka Claude (lesbisk) och hennes väninna, Claude som samarbetade med nazisterna och senare blev avrättad. När natten framskrider dyker även en ikonisk plats som Moulin Rouge upp och lättklädda (Light) långbenta modeller från Folies Bergére. Nattens arbetare med tunga sysslor från Hallarna i Paris, slaktare och bärare (porteurs) fångas i svulstiga bilder samtidigt som nattens gäng i gränderna är just inga svärmorsdrömmar medan cyklande gendarmer gör en razzia i Montmartre. 

Brassaï fångar även staden Paris atmosfär med 1930-talets gasljus, poetiskt skimmer av fukt och dimma, möjligen gryning och en ny dag, här trappor i Montmartre i en lyrisk och skulptural form, klara rutmönster, skuggor, lyktor, räcken och gåvänliga trappsteg, en arkitekt skulle kunna bli grön av avund, foto från mobil Thommy Sjöberg. Andra stadsbilder är husgavlar med skorstensrester, fotografi och kubism i häftigt samarbete, pråmar på Seine, regn och snö på gator, målare under bro och Pont Neuf. 

En annan grupp av bilder är porträtt av konstnär och författarvänner; Picasso, Henry Miller, Anaïs Nin och Salvador Dali. Ovan en gruppbild från spexig teater med Picasso, Sartre, Beauvoir, Camus m fl som sätter upp satirisk pjäs, Åtrån fångad i svansen. Bild Brassaï, foto från mobil Thommy Sjöberg

Det finns ekon av konsthistorien i Brassai fotografier, han var en mångsidig man från Ungern, utbildad på konsthögskola i Budapest 1918 och senare Berlin 1920, till Paris kom han 1924 från början försörjde han sig genom att skriva artiklar i ungerska och tyska tidningar illustrerade med egna bilder. Brassaï var både målare, fotograf, journalist, författare, skulptör, illustratör och filmare. Ibland plågades han av den inre dragkampen mellan uttrycksformerna men oftast blev det ett intensivt växelbruk.

Urscen med graffiti från serien Images Primitives Brassaï foto från mobil Thommy Sjöberg

I sina vandringar i Paris, på spaning, hittade han även fram till graffiti, nog så modernt men också ett uttryck för stadens hemliga tecken, ett uttryck bortom medelklassens salonger, gallerier och museer. Det blir texter och dokumentation med bilder av uttryck, graffiti, som Brassaï såg som ett sorts urväsen för konst. Brassaïs bilder hittade där så småningom vägen till New Yorks konstscen och museer och Kistalight undrar om inte en pop och graffitikonstnär som Jean Michel Basquait har tagit intryck av Brassaïs fotografier av graffiti.

Brassaïs speciella karaktär, lyriska lyster i bilderna hör till en del av att han är en analog fotograf, från början omkring 1930, använde han en bälgkamera med glasnegativ sedan en Rolleiflex, blev knuten till en bildbyrå Rapho och kom att huvudsakligen försörja sig som fotograf. Berömmelsen vilade på hans parisbilder, porträtt av författare, konstnärer och hur han banade en ny väg, rentav pionjär, för graffitin. Det är svårt att tänka sig att det går att nå samma konstnärliga höjder med digital fotografi och kameror eller är det bara olika uttryck för olika perioder i fotografins historia?

Bouche de gaz Image latentede la serie i Propositions du mur, graffiti,nästan ett modernistiskt landskap av tecken och former. Bild från mobile Thommy Sjöberg

 Brassaï har påverkat svenska fotografer som Rune Hassner, Tore Johnson och alldeles säkert inspirerat konstfotografer som Christer Strömholm, med Vännerna från Place Blanche, och Anders Pedersen, med Café Lehmitz, där de liksom Brassaï fungerade som ett litet titthål på en för vanligt folk främmande och skrämmande värld så där bortom den trygga medelklassens normer.

Betyg fem förälskade par av fem på ett litet Café vid Place d´Italie, bild Brassai, foto Thommy Sjöberg  mobil

Jane Birkin med remixad version, arr Serge Gainsbourg, av Comment te dire adieu från en annan tid i Paris när det begav sig.

© Thommy Sjöberg