Lunch with a view med Kistalight Remix

Kistalight gör en Remix av sin gamla blogg Lunch witht a view och tänker på migrantarbetarna i Qatar. Vem berättar deras historia bland skyskrapor i öknen, arenor, tunnelbanebyggen, med medeltida slavkontrakt (kafalasystemet), samtidigt som vi passar på att önska alla våra läsare ett Gott Nytt År!

Amerikas mest efterfrågade fotografi! Lunch with a view! Den amerikanska drömmen uppflugen på en järnbalk under Den stora depressionen!

 Bara att kika på bilden (tidigare film) så får du lite fina vyer över Central Park och Hudson river. Se även  klicka in sig på Twistedsifter! Hisnande upplevelse!
Fegt med säkerhetslina?!
Fotot är från 1932 - det är tuffa tider för New Yorks immigranter. Irländare, tyskar, polacker, skandinaver och andra etniciteter hade en tuff tillvaro i kampen för att överleva och lyckas. 
 I Chicago var det framförallt svenskarna och andra skandinaver som byggde skyskraporna Downtown kring the Loop.
 En bortglömd etnisk grupp på balken i New York är Mohawks från Caughnawagas vid St Lawrencefloden i Quebec i franska Canada.  En grupp byggnadsjobbare som ofta anlitades på höga höjder på skyskrape och brobyggen. De tycktes sakna något i generna som gjorde att de uppträdde som smidiga stengetter, agile  goats, si så där 250 meter över marken.

En legendarisk samtida journalist, 1930-tal, var Joseph Mitchell från magasinet The New Yorker som skrev ett mycket läsvärt reportage om just den etniska gruppen, The Mohawks in high steel - från samlingen Up in the old hotel. Genom stålkonstruktions byggena, som gjorde det möjligt  att bygga på höga höjder -  så var speciellt Mohawkerna ovärderliga med sina arbetsgäng och de kom att utgöra spetsen (raising and riveting gangs) vid själva monterandet (banka, nita, svetsa, skruva) av järnbalkarna. Möjligen skymtar de i K-specials film - se de som svingar sig upp och ned på stålbalkarna med hjälp av rep - likt stengetter. Tack vare mohawkerna insatser som järnbalksjobbare  på Manhattan kom de med sina familjer att bilda en liten koloni i Brooklyn. 
Problemet var att mohawkerna kunde dra oavsett tidpunkt. Vid lunch kunde gänget lägga ned sina verktyg packa sina väskor och försvinna ut på den amerikanska kontinenten. Buffalon som sjunger på prärien, indiansk musik som ljuder i själen eller drömmen om ett annat bättre, mer betalt jobb på Golden Gate bron i Californien?
Sånt är problematiskt i vår lutheranska värld!
De stora bolagen Bethlehem, American Bridge, Lehigh Structural Steel Company med flera där mohawkerna ändå var med och där deras kunnande och förmåga till arbete med stålbalkarna på höga höjder utnyttjades i rader av kända byggen, RCA, Empire State, Daily News, Waldorf Astoria - building, George Washington Bridge  och Henry Hudson Bridge för att nämna några.
Några som skymtar där uppe bland balkarna på bygget är våghalsiga fotografer. Stora kameror med blixtar, fördröjd exponering och glasplåtar i fodral på ryggen till filmerna. Under 1930-talet och Den stora depressionen växte det fram en typ av dokumentär fotografi i USA. Tuffa arbetsmiljöer, ruffiga bostadskvarter och farmarna på landsbygden i Mellanvästern och deras fattigdom kom att dokumenteras av professionella fotografer med konstnärliga ambitioner. Under Franklin D Roosevelts New Deal kom rent av fotografer att anlitas med uppdrag av ett speciellt departement FSA. 
 En fotograf i den dokumentära traditionen är Lewis Hine som rent av specialiserade sig på arbetarskildringar som hyllade arbetet i sig och publicerade en fotobok, bildessay, om arbetet och byggandet av Empire State Building, Men at work: Photographic study of Men and Machines 1932. Vill du se mer hisnande bilder bara att klicka in sig på Twistedsifter och se bilder på Empire State building under construction.
 Säger Kistalight som själv fick ett hyfsat höghöjdserbjudande sommaren 1971 när jag jobbade på kvarter Garnisonen. Erbjudandet att underhålls måla och bättra på (färg) tornet på Riddarholmskyrkan! Bra betalt - machostatus men jag avböjde och tackade artigt nej!
PS Har du inte sett Lunch 250 m över marken ännu?
Skynda 22 dagar kvar!


Kistalight har gjort lite egen källforskning hemma vid köksbordet och hittat fotografen Charles C. Ebbets som troligen tog bilden Lunchtime on a skyscraper. I filmen drivs tesen att männen på balken är anonyma, ett berättargrepp, för att höja intresset och att så många har en relation till bilden. Två identifieras faktiskt i filmen som irländare - se nr 1 och 11. Tre stycken omnämns i filmen och identifieras genom andra foton som togs samma dag. Faktiskt är två av männen svenskar nr 5 och 6 enligt Wikipedia, Albin Svensson och John Johansson från Backagård i Halland han med ciggen, Albin lär ha varit vindögd - inte så kul att springa på balkar då 250 m över marken. Tre stycken har identifierats som mohawker enligt deras community center (Wigwam bar!) i Boerum Hill Brooklyn.
Lust att se mer höjder, machomän och ta del av mohawkernas historia - se  "High Steel"!
Har passat på att läsa om The Mohawks in High Steel av Joseph Mitchell. En feature artikel som har allt - ett fantastiskt reportage med hisnande detaljerade beskrivningar av arbetet med nitar, bultar, bommar och svetsning på riktigt höga höjder men också en berättelse om mohawkernas historia, deras bosättningar, religion, mångkultur -  flera språk de talade som engelska franska och irokesdialekter. Mitchells essä från 1949 är i sin komplexitet en modern historia som också är ett dokument över modern life med rotlöshet och en känsla av att inte höra hemma någonstans - ett öde som kunde drabba mohawkerna i Brooklyn New York.

PS Här kan du läsa Mitchells berömda reortage - Read about Mohawk Iron Workers in Up In the Old Hotel, the Mohawks in High Steel.

                                                            ❤

Istället för arbetsplatsreportage, några bloggar från fotbolls-VM!

• Lunch with a view med Kistalight Remix
• Final, oj oj oj Qatar ... stroph
• Kvartsfinaler, Oj Oj Oj, Qatar ... stroph
• Qatar ... stroph Light

© Thommy Sjöberg

Final, oj oj oj Qatar ... stroph

Tjoho för denna VM-final, VM i Qatar är inget annat VM likt!

Favoriterna, super duper, Ronaldo och Neymar föll, de stora lagen föll, en efter en, Danmark (favorit nåja men ändå ett bra lag), likadant med Belgien the golden generation, Tyskland fiasko, Spanien som spelade runt runt utan glöd och grit, Brasilien som ägde liret i sin kvartsfinal med ett fantastiskt mål men tappade matchen som gick till straffar där Kroatien visade beslutsamhet och karaktär och en sensation var ett faktum.

En episk förlust för brassarna!

Portugal där laget verkade få en boost när super duper Ronaldo bänkades mot Schweiz och spelade sensationellt bra och de vann med 6-1 och en ny stjärna Ramos tändes, men var det verkligen rätt att bänka super Ronaldo i kvarten? Marocko, ytterligare en sensation, vidare 1-0 till semi efter nick av Yossef och Ronaldo i tårar.

Argentina ägde också matchen i kvarten mot Nederländerna men visade oerhörd mental styrka efter The Oranges 2-2  och kom igen efter kvitteringen med mycket energi i förlängningen och vann med beslutsamma straffar 4-2.

Semifinalerna blir mer programenliga, Argentina kör över Kroatien som inte riktigt räcker till 3-0, Messi visar sin storhet och är planens gigant i jämförelse med Modric Kroatiens spelmotor och lille store spelare. Frankrike slår även relativt lätt Marocko 2-0 utan att Mbappe visar sin storhet och Griezman agerar mittfältsmotor för Les Bleus.

FINALEN, Argentina visar vilja, spelar på gränsen till brutalt i vissa situationer, får en tveksam straff, som Messi rullar in efter att ha väntat ut Frankrikes målvakt, cool kille det är ju ändå final, 1-0. Fortsatt tryck från Argentina, 2-0 Di Maria efter riktigt klapp, klappspel, ett tillslag per spelare med start av Messi, passningar som syr upp det franska  försvaret. Argentina äger matchen till matchminut 80, när Frankrike vid intensivt anfall får straff, fram stegar Mbappe, som hittills varit osynlig och nitar straffen säkert, 1-2.

Vi vet ju hur VM sett ut så här långt!

Matcher som har sett klara ut byter plötsligt karaktär, bollen är rund men rundare i Qatar!

Vilket Mbappe ser till än en gång, vasst anfall i anfallsboxen minuten efter straffen och en fin macka och han vräker in bollen med kraft, 2-2.

FÖRLÄNGNING, Argentina fortsätter att föra matchen, vilja, vilja, i slutet av första förlängning forcerar de himmelsblå, Messi, in bollen och Argentina ser ut att ro hem VM-trofén. Matchen goes wild, två minuter kvar kvitterar Frankrike med straff slagen av Mbappe efter vildsint forcering av Frankrike, 3-3, matchen i matchen mellan Messi och Mbappe 2-3.

STRAFFAR, Argentina med Messi som dirigent visar mest vilja, även här, och att vara cool när det gäller, 4-2, och VM-finalen blir ännu mer vild (goes wild)!

Är detta tidernas VM-final?

Är Messi tidernas spelare? 

En sak är säker, stora lirare, vinner stora mästerskap! 

Messi har vunnit allt!

På Kistalights redaktion gör vi följande ranking över de stora spelarna!

Varje epok har sin ...

Pelé 1958, 1962 och 1970, tre VM guld, vem slår det?

Cryuff 1970-tal, Nederländerna från Ajax till Barcelona, men vann inte VM

Maradona 1980-tal, en publikens gunstling och en sydamerikansk legend, från Buenos Aires till Napoli, VM-guld 1986

Zidane 1990-tal, Frankrikes store spelare, VM-guld 1998

Messi 2000-talet nu efter VM-guld i Qatar har han vunnit allt!

Hm ... hm tre stora spelare utkristalliserar sig, alla sydamerikaner, av enkel härkomst (fattiga). De stora finterna, rörelserna (moves), tekniken, bollbehandlingen och spelförståelsen fanns redan i ungdomen och lärdes in med spel på gatan med egen kreativitet och smartness innan den förädlades i diverse ligor och landslagsspel av stora tränare.  

Bara att välja din egen superstar bland Pelé, Maradonna eller Messi som alla berättar en historia om den fattige killen som skapar sin egen framgångssaga från fattiga förorter (favelas) till de finaste salonger bland mäktigt folk. Det blir lite som i Clintans westernfilmer; The Good, The Bad and The Ugly! Här Pelè den Gode, Maradona buskillen (gatupojken) men vem blir då Messi, Kistalight föreslår fotbollens egen partikelfysiker; ingen vet som han var bollens banor går och tar vägen.

 Kistalight väljer dock som gammal lärare Pelé som favorit för att han som ung kille som knappt kunde läsa och skriva efter de första framgångarna även valde att studera både på (vuxen) gymnasium och universitetsnivå samtidigt som han spelade fotboll på toppnivå.

FIFA:s Infantino (nöjd), emiren av Qatar (mycket nöjd) och emiren av fotboll Messi i arabisk mantel (otroligt nöjd) med VM-pokalen FIFA World Cup vid prisutdelningen 2022.

Framgångsrik sportwashing javisst!

Bollen är rund, i Qatar är den ännu rundare! 

I de flesta länderna i Mellanöstern brinner man för fotboll men icke så i Qatar där intresset för fotboll är måttligt (Cecilia Uddén SR En kärleksförklaring till Mellanöstern – den sista podden 13 december 2022 - P1:s Mellanösternpodd | Sveriges Radio) ändå lyckas man arrangera ett av världens största idrottsevenemang.

Svårt att inte förundras över Qatar, detta lilla land något större än Skåne, som inte dyrkar fotboll, som har diplomatiska relationer, tentakler, åt alla håll. USA har en militär bas i landet, de har diplomati med Kabul och talibaner, Tysklands handelsminister med hbtq-band runt handleden på fotbollsläktaren förhandlar fram nytt avtal om naturgas för kommande leveranser och man tycks hålla fred med sina motstridiga grannar runt Persiska viken.

 Kistalight som är hobby intresserad av arkitektur och designe försöker ta reda på mer om de 8 VM-arenorna. 

Vem har byggt, planerat och ritat dem?

Verkar inte som några enskilda arkitekter vill stå för, skylta utåt, för de både konstnärligt och storslagna arenorna. 

Finalarenan Lusail Iconic Stadium, strax norr om Doha, med plats för 80 000 åskådare har ett solcellsdrivet kylsystem för att svalka åskådarna om de dricker för många förbjudna bärs, som sagt det är svårt att hitta arkitekterna och beskrivningar bakom verken, men många av dem är absolut vackra och har fantasifulla former under ljusspel i den arabiska kvällen. En av arenorna som lystrar till det prosaiska namnet(?) Stadium 974 med plats för 40 000 åskådare, minner om sovjetryska tider och finns i Doha. Bakom namnet, beteckningen, finns möjligen tankar om hållbar utveckling, stadion består av 974 överblivna containrar och ska monteras ned efter VM och skickas till Brasilien, Kistalight spanar vidare om fakta för de övriga arenorna. Hur som helst står finalarenan Lusail Iconic Stadium pall för de argentinska fansens sjungande och hoppande på läktaren.

Sportwashing with David Beckham and tennisstar, US-Open winner, Emma Radecanu at the World Cup final

Vad vill då Qatar med emiren i spetsen uppnå med sina miljardrullningar; arrangera stora mästerskap (VM i fotboll och Fri Idrott), bygga väldiga arenor och skapa nya citylandskap med mötesplatser för idrott, handel, TV-stationer (Al Jazera) turism och diplomati. En softpower (mjuk makt) satsning för att överleva och utvecklas som en liten stat i regionen eller är det för den egna klanens makt och fortlevnad? I bland annat Utrikesmagasinet från UI, VM i Qatar: så uppnås mjuk makt och politiska mål (ui.se) av Ekim Caglar. Där kan du läsa mer om Qatars ambitioner att bli en regional profil i ett område fyllt av politiska och militära spänningar. Kistalight undrar också om vi inte efter storhelgerna ska slå till med att läsa Olof Lundh uppmärksammade bok om Qatar, Templet i Öknen, för vidare förkovran i ämnet om migrantarbetarnas slavlika förhållanden, kafala-systemet och skyskrapor som Potemkinkulisser i kanten av Dohas öken.

GOD JUl!

© Thommy Sjöberg

Kvartsfinaler, Oj Oj Oj, Qatar ... stroph

 

Kistalight via Modric said... Cartoon ovan Omar Momani

Kvartsfinal 1 Croatien - Brasilien 1-1 (4 - 2 efter straffar)
Kistalight citerar Modric eftermatchen mot Brasilien.

1) Unbelivable
2) Croatia got teamspirit
3) Croatia got caractere
4) Croatia, invent, making, their own game 
Wow kistalight kan bara instämma!

Kvartsfinal 2 Argentina - Nederländerna 2-2 (4 - 3 efter straffar)

Himmel eller helvete som från klassikern med samma namn! Tar vägen över Tensta bibliotek där jag lånar Eduardo Galeanos klassiker Fotbollens himmel & helvete. En bok som varvar samhällskritik med finesser från fotbollshistoriens stora ögonblick. I Galeanos bok får vi följa VM-fotbollens historia från 1930 till 1994. De stora stjärnorna porträtteras, de magiska ögonblicken och de klassiska målen tecknas med lätta genomlysta rader.
Allt med eleganta stilistiska finter som likt klacksparkar och geniala passningar öppnar läsarens ögon för fotbollens tjusning och världens orättvisor speciellt sedda från den Latinamerikanska horisonten. Fantastisk bok som rekommenderas för omläsning av en författare (Galeano) som själv inte kunde lira fotboll.

Här i kvartsfinal nr 1 kunde den Uruguyanske författaren fått mer stoff till sin klassiker om sydamerikansk fotboll.
Brasilien ägde sin match i 115 minuter med ett mycket vackert mål av Neymar i förlängningen, men Kroatien hade Modric som kittade ihop mittfältet med sina snygga passningar, frisparkar och hörnor och liksom spred ett lugn, som den gröna mattans dirigent, till Kroatiens fördel.
Vad händer? Jo Kroatien kvitterar 5 minuter kvar (Petkovic) och plötsligt är det en helt annan scen på plan (berättelse) med ett mycket beslutsamt (determinerat) Kroatien som har psyke att avgöra straffläggningen. Straffläggning som strängt taget är en helt annan match än den man just har spelat. Brasilien kan lägga till en episk förlust i sin fotbollshistoria.

Argentina äger också matchen, 1-0 efter en underbar maskerad passning från Messi till Molina som öppnar upp Nederländernas försvar med ett kirurgiskt snitt, Messi sätter sedan 2-0 på straff. Matchen avgjord trodde vi alla, men icke, Nederländerna reducerar, och i slutminuten slår de en frispark a la Jönssonligan, klurig historia, som letar sig fram i flera steg längs marken, som en inbrytning i ett kassaskåp, och hamnar i Argentinas mål via nederländarens Dumfries fot. Förlängning och Argentina visar stor beslutsamhet först i spel och sedan i straffläggningen, lagmoral och hjärta, spelar de för Messi och alla sina fans som kanske belånat sina hus för att ta sig ända vägen till Qatar?

 Kistalight fotbollsfan said...

Kvartsfinal 3 Marocko - Portugal 1 - 0

Coachningen och laguttagningen för Portugal som visade vägen mot Schweiz 6 - 1, Ronaldo, bänkad och Ramos tremålsskytt, kanske inte skulle ha upprepats mot Marocko!?
Hur mår laget Portugal med en super duper star på bänken, hur stora är spänningarna i laget, störs spelet på plan av en superstar på bänken?
Hur som helst Marocko håller ihop sin röda vägg, en defensiv, som varken super duper stjärna, en ung hattrickmaker Ramos eller resten av Portugals stjärnor förmår bryta.
Tjoho trots allt för denna sensation! Yossef nick 1 - 0 i slutet av första halvlek. Nu är ett lag från den afrikanska kontinenten i semifinal (för första gången) och dessutom representerar Marocko Arabvärlden och Mellanöstern vilket lär höja fotbollsfebern i Qatar och i den muslimska världen, om Argentina lirar för att Messi ska få lyfta VM-bucklan så verkade inte Portugal ha någon sådan teamspirit!
Ronaldo i tårar!

Kvartsfinal 4 Frankrike - England 2 - 1

Puh, oj oj oj, en normal match efter de inledande pärserna! Två spelskickliga lag, Frankrike inleder bäst, tyngre spel, passningsskickliga, gör ett överraskande mål på distans, snyggt men oväntat. Kistalight har en viss svaghet för det franska gänget med 8 spelare från Orten (kuben), Paris förorter, där unga killar som älskar fotboll skaffat sig möjligheter med sina liv.

Ett kungarike (emirat) för en spelmotor på mittfältet, Kroatien har Modric, Frankrike har Griezman som agerar fri kreatör på plan med passningar, frisparkar och hörnor. Bägge Frankrikes mål efter leveranser (mackor) från Griezmans känsliga fot. Vad är väl en super duper lirare (Ronaldo eller Neymar) mot en skicklig mittfälts kreatör? Frankrike rättvist vidare efter att Kane bränt straff nr 2, Les Bleus i semi!

 © Thommy Sjöberg

Qatar ... stroph Light

 

Nu börjar det bli dags för de stora matcherna i VM i fotboll, kvartsfinaler, Europa mot Sydamerika men Marocko har smugit sig in som representant för den afrikanska kontinenten och speciellt arabvärlden. Kul att de slog ut Spanien, en av de stora fotbollsnationerna, som har sig själv att skylla efter en förskräcklig slagen straffsparksläggning och där de dessförinnan spelat runt, runt, runt med stort bollinnehav utan glöd och intensitet, liksom spelat av matchen innan den var spelad inför en publik som buade (ruttnat rejält) inför den stora bollskickligheten utan hjärta och energi.

Klart att vi inte kan låta bli att titta på fotbolls-VM, fotbollsfan som vi är sedan ungdomen, trots all kritik om mänskliga rättigheter för hbtq-personer, förskräckliga förhållanden för anläggningsarbetarna som byggt arenor, hotell och infrastruktur i ett rasande tempo och förstås den korrumperade FIFA-organisationens sätt att låta pengar styra, sportwashing, för ett litet svinrikt land på olja och gas. Ett land utan sport och fotbollstraditioner som har fått ett av världens stora mästerskap.

Grabbar och tjejer som om Kistalight fortfarande stod i katedern!

Svårt även att inte fascineras av ett litet fattigt land, något större än Skåne, som har levt på fiske och pärlfångst i Persiska viken, där terrängen mest bestod av sanddyner och kalksten, kan genomgå sådana förändringar, från kamel till limousine på mindre än 50 år, ett skifte som förstås stavas olja och gas. Grannar till havs är Bahrain och Förenade Arabemiraten och i söder längs fastlandet går gränsen mot Saudarabien. Under en kort tid tillhörde Qatar Osmanska riket från 1871 till ww1 (osmanernas sammanbrott) sedan blev det ett brittiskt protektorat innan det blev självständigt 1971. Från 1940-talet när oljan upptäcktes har det skett dramatiska förändringar, från medeltid till modernitet när det gäller teknik och ekonomi dock inte på det kulturella området.

Statsskicket är en absolut monarki, inget tjafs (obs ironi) med parlamentarism (verkställande, lagstiftande och dömande makt) utan emiren bestämmer allt. I sitt sammanhang är Qatar med muslimska mått mätt liberalt, kvinnor behöver inte täcka kropp eller ansikte, alkohol får förtäras med restriktioner men inte på fotbollsarenorna. Det är därför  det är så tyst när England lirar (inga stärkande bärs för allsång under matchtid) men hbtqrättigheter är förbjudna enligt gamla religiösa (sharia) lagar enligt Islam där Qatar tillhör sunnimuslimerna. I Qatar har också den förhållandevis fria TV-kanalen al Jazira sin huvudredaktion. TV-kanalen har varit en radikal och positiv röst i bevakningen av Mellanöstern och Arabvärlden.

Dags för fotbollsfest redan på fredag (bara att bänka sig i TV-soffan) start med Kroatien - Brasilien, meste mästaren mot uppstickaren Kroatien, gällde förra VM 2018 i Ryssland, med spelmotorn Luca Modric (favo hos Kistalight) en av de stora i förra VM när de gick till final. Brasilien har imponerat, fart, fest och samba med bollen, räcker det hela vägen?

Definitivt tror vi att det räcker mot Kroatien i alla fall!

Fredagens kvällsmatch står mellan två av de stora inom VM-fotbollen Nederländerna vs Argentina. Räcker Messis Boys till mot Oranje? Hur som helst är de favoriter. Lagen har mötts förr, till och med i VM-final i Buenos Aires 1978 då de himmelsblå vann med 3-1. Nederländerna hade då under 1970-talet sin storhetstid som fotbollsnation, med en totalfotboll kallad Clockwork orange, passningsspelet gick som en klocka, anförda av The golden boy Johan Cryuff, Nederländerna ett av Kistalights favoritlag genom åren.

Lördag eftermiddag Marocko mot Portugal, två länder präglat av Medelhavskulturen!

Bäste indieförfattare Portugal ligger vid Atlantkusten men är förstås påverkat av sina grannar Spanien och Frankrike på Iberiska halvön och Marocko har längre Atlantkust än Medelhavskust på Afrikanska kontinenten, men de är nästan grannar. Hur som helst är Portugal storfavorit efter sin urladdning  mot Schweiz 6-1 där super duper Ronaldo var bänkad. Kanske fick laget en riktig boost av detta och Schweiz blev chockat och fick vi se en ny storstjärna Ramos (med sina tre mål) födas?

Lördag kväll, Nobelfest eller VM i fotboll, genier från labbet, gott käk, spirituella tal eller genier på gröna mattan? Får bli Frankrike vs England!

Derby i Europa?

I alla fall grannar!

Kistalight tror på Frankrike med nya generationens superstar Mbappe och mittfältsmotorn Griezman (favo hos Kistalight) dessutom har de 8 spelare (lirare) från förorten (kuben) som skolats på lokala Akademier, Bondy, och lever sin dröm om fotboll.

Sånt är kul!

England har dock varit överraskande bra, nya generationen plus Kane, får de dessutom ett tidigt ledningsmål kan det gå riktigt bra, medgångslag som de är!

Messi, Ronaldo eller Neymar!

Super, duper!

Vem tar hem VM-bucklan?

Svaret är kanske någon av ungtupparna Mbappe eller Ramos, men ingen lirare är större än sitt lag

© Thommy Sjöberg

Bildning Light, vad är en bra lärare

It's late september

And I really should be back at school

 Maggie May med Rod Stewart och Faces från 1971, är det inte Ron Woods som lirar några soloriff i mitten av stycket, kanske inte den ultimata låten om skolan, men en fantastisk sång när vi partajade på Nybban kring 71; Årstagalningen, Jakobinen, Rapunzel med det långa håret, Stefan Älgen med de fantastiska kliven på fotbollsplanen, Berra törst, Knutson med sötad Parador och damer på rummet, Gordon med sin pyton,  Max cool city cat vars farsa var en jazzmusician, Tengvall som diggade Miles, korrekta Ola som pluggade journalistik och alltid hade plats för en starkbärs i portföljen, Hasse och Jörgen som alltid hade tid för lite marxistiska filosofier, och Kenneth som varje kväll plinkade på sin gitarr, Håkan the chief  som pluggade till maskiningenjör och hade sjömanssäcken full med rom, Gerry med sin squaw och intresse för indiankultur, tjejerna Eva, Åsa, BM och Mandy med stora ögonen som stötte på Kistalight som inte hajade någonting - tjejer var inte hans världsmästargren, (minns inte alla namnen på de övriga brudarna), som var med och Kistalight som levde drömmen om att vara student. 

I supposed I collect my books and get on back to school ,,,

                                     💓

Kistalight maje said... Vi knyter an till de förra bloggarna  om Sturebyskolan anno 1963 och Skolbänk RÄP.

 Vad kännetecknar en bra lärare och vad går undervisningen ut på, vad är den magiska formeln?

 Nedan refererar vi till John Hatties Synligt Lärande ... Studien avser i första hand brittiska skolor men kan också vara gångbar för svenskt skolväsen. Lärarpersonligheten som här granskas (hyllas) är i första hand en lärare med klassisk akademisk utbildning. En kunskapsinhämtning som genomförts under en viss frihet och med möjlighet till att sätta sin personliga prägel på bildningen. Något som sedan kommer att prägla den kommande lärargärningen.

Att spela på klassen som ett klaviatur, se och uppmärksamma den enskilde eleven, det var ett signum för den gamle läraren, långt innan kunskap och bildning var något mätbart för rigida utbildningsteknokrater!

 Det finns en viss frihet bortom måluppfyllelse, digitala fyrkantiga program och snäva betygskriterier som mer förminskar (kontrollerar) både lärare och elev i dagens svenska grundskola och gymnasium. 

Av någon anledning kommer Kistalight att tänka på Ivar Lo-Johansson och hans Statarnoveller när det gäller lärarnas arbetssituation (miljö). Digitalisering och administrativa program likt Den vita piskan med mjölkplikten som varje dag ska uppfyllas som ett aldrig slutande Sisyfosarbete ...  

Kistalight på föreläsning ...

Det finns något befriande uppriktigt i John Hatties metaundersökning Synligt lärande från skolans värld och vad som påverkar elevers studieresultat. Från blogg Kistalight 2012.
Jan Håkansson från Växjö föreläser och SKL har skapat en länk till hans text.
Vi kan börja med allt det som inte är det väsentliga för bra studieresultat: Tekniska hjälpmedel, lärarutbildning, lärares ämneskunskap, klassernas storlek, olika lekprogram och specialmetoder.
Faktiskt kan man ana en släng åt alla teknokratiska lösningar på skolans problem.
Bör då även kunna gälla den svenska skolans digitala dokumentationshysteri.
Därmed inte sagt säger Hattie att alla dessa faktorer är dåliga. De är bra och kan vara viktiga även om de inte är de mest betydelsefulla.
Med John Hatties poäng gäller att följande faktorer har stor betydelse: Att se utmaningar i sina ämnen och ge feedback och ha inflytande där, skapa bra relationer till eleverna, inte samma sak som att man är kompis med dem.
Ha varierade strategier, typ kunna ändra sin lektion i flykten, om den ursprungliga intentionen inte fungerar och ha en repertoar av strategier för sina lektioner.
Förklara undervisningsmaterialet, dvs. läsa av och tolka koderna i vad som ska läsas för eleverna och kunna engagera sig i hur eleverna lär sig.
Varför skiner solen eller det kan vara så enkelt som att man helt enkelt frågar eleverna vad som fungerar och vad de tycker!

Vi upplever att det finns massor av trovärdighet i John Hatties forskningsresultat utan att för den skull anse oss vara en pedagogisk stjärna. Kan ändå tillhöra de goda lärarnas, lärare gör skillnad, krets.
Bara nu kommungubbarna inte får ståpäls av Hatties forskningsrapport med insikter om den reducerade betydelsen av klassers storlek, att behörigheten i ämnet inte är avgörande och att diverse lekprogram spelar mindre roll och kör på med ytterligare besparingar.
Fler befriande insikter hos Hattie är att det är inte alltid som det fungerar med klasserna, undervisning handlar om en levande kommunikation, inte diverse digitala dokument som ska hanteras, ibland är man expert och ibland inte.
Ju större undervisningsrepertoar desto större möjlighet till mer sammanhållna resultat.
Hattie fångar komplexiteten i lärarrollen i sin forskningsrapport Visible learning.
En ytterligare faktor som får hög skattning för lärarens betydelse är att sätta etikett. Får i vår tolkning bli att man inte gör skillnad på elever, inte ska klassa dem efter olika diagnoser eller klassificeringar.
Hattie skattar även den professionella utvecklingen som en viktig faktor, utveckling av lärrollen då inte ämneskunskaper, man lär av sitt lärande! Kistalight tolkar detta som en dialektisk process. Undervisning med ett öppet sinne medför att man lär av eleverna vad som fungerar och går hem. En så kallad aha-upplevelse, den där glimten av förståelse i ögonvrån hos eleven som är lika med lärarens belöning! Som en utveckling av lärarrollen kan även även micro-teaching ingå.
Det är mer Piaget än Vygotskij hos Hattie menar dagens föreläsare Jan Håkansson när han tolkar Synligt lärande. Det är den kognitiva utvecklingen som dominerar något vi gärna instämmer i från Kistalight. Vår erfarenhet av skolans värld är att den analoga förmågan (i So) hos eleverna utvecklas under högstadietiden. Att diskutera, föra resonemang, dra slutsatser, analysera och ta ställning går så mycket lättare i årskurs nio än i sjuan. En viktig förmåga för ett högre betyg i So.
Klart det är inte riktigt säkert att det beror på undervisningen!
Undrar om inte Hatties ideala lärarroll även har lite drag av gammal folkbildare över sig. Engagemanget för ämnet och försöka påverka med sina kunskaper, plus se och uppmärksamma alla i sin omgivning och lära av sitt lärande.
Integrera istället för att exkludera!

© Thommy Sjöberg

Skolbänk RÄP Liljevalchs Remix

Don't know much about history

Don't know much biology (Sam Cooke, What a wonderful world)

 RÄP Återanvänd skolbänk, vax av Helena Perminger från Liljevalchs Vårsalong 2020,  knyter an till förra bloggen, Kistalight minns Sven Bertil (skola ... skola från Kistalight Jukebox), och återupplivar en blogg från 2020 februari.


Visst minns jag min gamla skolbänk!
Högalids folkskola 1955 och några år framåt.
Det kryllade av ungar; Benke som bodde vid biografen Rio, Björn, Bertil och Bo som var enäggs trillingar och lika varann som bär men Bo hade en silvertand, glada Titti och Birgitta med långa lockiga håret, Bernt som bodde på Långholmen och smygrökte små fimpar redan i första klass och godmodiga Mats på Bergsunds Strand. Vår snälla fröken hette Elsa Karlsson som lät Kistalight få böcker utöver den vanliga läsningen att läsa när vi inte på rasterna tumlade runt på skolgården.
Stadsdelen kallades Knivsöder, det var långt från yuppiefiering, gentrifiering och hipsterboende. 

Kistalight minns även Stureby. En pedagogisk farkost för klassresenärer framsprunget ur funkisarkitekten Paul Hedqvists ritstift. Skolbyggnad i rödbrunt tegel, ljus innergård i huvudentrén med höga fönster och längs norra sidan gallerier med salar för biologi, fysik, och kemi.

 Skitenkla planer – elegant! Klassiskt citat av arkitekten Paul Hedqvist.

Sedan dess har många bäckar flutit i den pedagogiska skolpolitikens flod av experimentella idéer!
Folkskola, Enhetsskola och Grundskola 1962, från statlig enhetlig styrning till det kommunala självstyret. Framförallt är det äventyret med en gemensam sammanhållen Grundskola som fått sina törnar och i ärlighetens namn hela sin livstid varit utsatt för kritik. Det gäller makten över innehållet. Vad ska lärarna förmedla, hur, till vilka och vem bestämmer egentligen över arbetstiden.

Kommunaliseringen (1989) av grundskola och gymnasium var ett av de verkliga grundskotten mot det svenska skolbygget. Det andra var friskolereformen (1992) där det tillåtits en djungel av etableringar, vinstintressen och oklara, även odemokratiska till sitt väsen, etableringar av mystiska skolor.
Den tredje grundskottet mot grundskolan var det gamla trätoämnet om lärares arbetstider, förtroendetid och undervisningsplikt, något som även ledde till en lärarstrejk hösten 1989.
Men det handlade även om makten över innehållet och formerna för undervisningen. SKL som tog över efter 1989 ville få lärarna att arbeta i lärarlag ofta fick lärarna höra att de var obenägna till förändringar och motsade sig skolans (SKL) utvecklingsarbete. Konferenser, lärarlag och sedan digitaliseringen blev ett verktyg för att binda lärarna till ett 8 till 5 jobb på skolan. Konferenser som ofta hängde på sidan av den ordinarie undervisningen och digitaliseringen som gjorde läraren till en byråkratisk administratör av sitt arbete.

Har någon sett en lärare på skolan?
Nej de sysslar med sin administration!

Den ej längre gällande närhetsprincipen att skolbarn ska ha rätten att gå i den skola som ligger närmast utan att de också har möjligheten att söka utanför sina rektorsområden tar sig rent absurda former!
Kistalight som bor i Kista hade sina barn på den tiden det begav sig (sista sucken för Grundskolan) i Ärvingeskolan nära Kista centrum och kyrka. I dag går det i huvudsak barn från Södra Järvafältet i den. Föräldrar i Rinkeby och Tensta tror att Ärvinge är en skola där det finns möjlighet att lära sig svenska. Kistabarnen och deras föräldrar söker sig till Stockholm innerstads skolor av samma skäl. Engelbrektsskolan mitt emot Tekniska Högskolan har därmed blivit en förortsskola. Barnen och fram för allt deras föräldrar i Engelbrekts församling får kalla fötter och söker sig till friskolor på Östra Östermalm och Gärdet.
Här blir segregationen hur tydlig som helst!
Flisor av skolan som en demokratisk rättvis möjlighet för alla barn att få en bra grund av kunskaper och utbildning?
Flisor och skärvor av en skolbänk!
Vad göra?
Hemfalla åt biträdande rektors allt spännande utvecklingsarbete, satsa på alla nya projekt som hela tiden var på förslag eller snöa in på en skola i världsklass 2030 från Stockholm Stads visionära pedagogiska avdelning?
Nej i dag hämtar vi kraft från katten Sigge på Vårsalongen.

Katten Sigge är en mycket närvarande kisse på årets  (2020) Vårsalong. Enligt matte (konstnären) Clara Lindgren blev han 21 år och gick gärna på skogspromenader om någon, matte, bar honom i famnen. Sigge blev ungefär lika gammal som Kistalights katt Basse Basil, En 100-årig jamare från Kista, som var en revolutionär cool cat. Gemensamt har de att de bägge blev gamla, cirka 100 kattår, och var ena riktiga överlevare. Egenskaper som också kan behövas om man ska överleva en skolpolitiks (madness) galenskaper.
Vi avslutar med ett litet ...

PS Kistalight som pedagog
Problemen i skoldebatten är allt som oftast att man inte ens kan komma överens om vad som är problemen.
Vissa ifrågasätter om det ens finns ett problem.
PISA resultaten ifrågasätts!
Skolans problem beror på stora samhälleliga förändringar som stor invandring och segregation.
Dåliga matte resultat och stor bristande läsförståelse kopplas ej till förändringar i skolans och lärarnas pedagogik.
Digitaliseringen har omgetts av någon sorts romantisk svärmisk tro på en ny värld av möjligheter till inlärning där det saknats fundamentala kunskaper (insikter) om hur det egentligen går till när man lär sig läsa, räkna och öva språk, So och No ämnen.
Skoldebatten om problemen i skolan blir ofta som kvicksand!
Det går inte att bottna riktigt; forskare inom medicin (hjärnan) hävdar att eleven (hjärnan) har olika utvecklingsstadier, pedagogiska forskare klamrar sig fast vid sin förståelseproblematik, bara läraren kan förklara, göra ämnet intressant så lär sig eleven.
Ingenting om hårt arbete, tragglande av läxor, grammatik och fakta.
Att repetition är all kunskaps moder eller att det trots allt är eleven som ska göra jobbet.
It´s a hard work, bloody job, but someone had to do it!
Allra mest i alla dessa skoldebatter saknas ofta lärarens röst. Han, hon eller hen som sliter i vardagen och som trots allt är den som dagligen arbetar med den ädla konsten att vara lärare.
Vad gör han, hon eller hen?
Jo kanske sitter hon, han eller hen just nu vid en dator och fyller i en pedagogisk rapport, som någon IT-konsult sammanställt till svindyra konsultpengar, om elevens pedagogiska utveckling.


© Thommy Sjöberg

Kistalight minns Sven Bertil

Well, it was back in Blind River in 1962
When I last saw you alive (Neil Young, tolkning av Sven Bertil)

 Kistalight minns Sven Bertil med Neil Youngs Long May You Run. Sven Bertil som på äldre dagar fick en ny ung publik och vidgade sina uttryck, med karaktär, ödmjukhet och mycket omsorg. När han tolkade sina texter nådde han nya dimensioner med sin scenkonst. En gentleman och en värdig artist har gått ur tiden.

Här tolkar han Long may you run som i Kistalights blogg (icke offentlig bit från Kistalight Jukebox) får gälla som en symbol för vår gamla svenska grundskola istället för en skinande Crom Vicky Ford hos Neil Young. 

 Vila i Frid Sven Bertil och tack för alla fina tolkningar!

Sturebyskolan Light anno 1963 

Skollust

Början av sextiotalet – Stockholms södra förorter – Stureby; realskola som blev enhetsskola som blev grundskola. En pedagogisk farkost för klassresenärer framsprunget ur funkisarkitekten Paul Hedqvists ritstift,

Skitenkla planer – elegant! Klassiskt citat av arkitekten.

Rödbrunt tegel, ljus innergård i huvudbyggnadens entré med höga fönster, rektorsexpedition och gallerier längs norra sidan med salar för biologi, fysik, och kemi och klassrum på den södra sidan.

 

 

Tilltro, framtidstro och begåvningsreserver, här skulle en ny mix av pedagogik prövas. Mixen var en blandning av linjer. 

Kanske man skulle kunna kalla dem folkhems-realen. 

Det fanns tre linjer; en yrkesinriktad, en allmän och en gymnasieförberedande linje, kallad g-linjen.

En del av oss hamnade på den senare. Bara några år tidigare hade vi istället hamnat i arbetslivet som springschasar, elektrikerlärlingar eller biträden på NK.
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna!

Gympaläraren som lät Kistalight dela in klassen i olika lag i fotboll i årskurs nio och som sedan anförde kompisarna som spelfördelare på mittfältet och serverade mackor (passningar) till de övriga. Alla fick vara med och fick en roll i liret och Kistalight belönades med Berömlig i slutbetyget och fick stipendium vid avslutningen.

Och så var det Fysikläraren med ”Gröna faran”! En lärarkalender som användes vid muntliga förhör och som framförallt spred skräck i de nedre raderna i fysiksalen där de flesta tjejerna satt. Själv lärde jag mig optikens grunder tack vare denna fysikens Caligula.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.

Long may you run
Although these changes have come
With your chrome heart shining in the sun
Long may you run

© Thommy Sjöberg

Läslov Light anno 2022

Lästips

Kistalight har läst The Hard Crowd av Rachel Kushner. En essäsamling från det nya milleniet med texter skrivna mellan 2000 - 2020. Allt från en motorcykeltävling längs Baja California, roadtrip (going west) med Cheva Impala i sällskap med truckers, konstscenen i New York 1960 och 70-tal. Vi får möta några kvinnliga modernister med författare som Marquerite Duras, Clarise Spector och California själsfränden Joan Didion med SlouchingTowards Betlehem som huvudnummer. Ett par essäer handlar om Italiens politiska 1970-tal; Röda Brigaderna, de autonoma rörelserna, strejker bland industriarbetare i Turin, poeten och aktivisten Nanni Balestrini.

Titeln på samlingen är hämtad från Creams hit White Room från deras album Wheels of Fire från 1968 med textraden; At the party she was kindness in the hard crowd. 

Rachel Kushner är en motorcykeltjej (kind and tough) som skriver essäer. Den häftigaste essän Girl on a Motorcycle är en reseskildring om den ovan nämnda tävlingen med hoj längs Baja California, Cabo 1000. Essän handlar även om en film med samma namn med Alain Delon och Marianne Faithful i huvudrollerna med en nog så tragisk story. 

Huvudstoryn är annars Rachel Kushners deltagande i Cabo 1000, en icke fullt officiellt erkänd tävling, som följer Highway 1, som stod klar 1973, längs halvön, Baja California, som ligger mellan Stilla Havet och innanhavet The Sea of Cortez (Kaliforniska viken). Vägen går genom hård öken, höga berg som isolerade människor längs vägen, innan den byggdes. Rachel deltar i tävlingen Cabo 1000, mer än 100 mil lång, år 1993 24 år gammal.

Highway nr 1 saknar skyddsräcken, markerade (målade) körfält,  vägbanan består av makadam lagd direkt på lera. Tävlingen startar i gränsstaden San Ysidro USA och slutar i Cabo San Lucas på udden av Bajahalvön. En sträcka som det tar 4 till 5 dagar att köra med bil, en svår körning ofta i extremt väder och knepiga vägförhållanden.

Rachel har en motorcykel, Ninja 600, som hon har preparerat (mekat) med i månader. Beskrivningen av medtävlare, människor och landskapet tillhör berättelsens höjdpunkter. En av de tävlande profilernas hojar liknas vid his bike looked like a pregnant spider, för att göra så få stopp som möjligt.

Farorna är inte bara körningen utan att det är långt till både sjukvård, materialunderhåll, lag och rätt. Fint sport och resereportage här av Rachel Kushner, mycket kärna och ett kraftfullt språk, övriga essäer följer i samma anda och omslaget är inte dumt (manliga blicken) det heller!

Liten digital bildpresentation av The Hard Crowd.

Av bara farten, lånar på Kistabibblan,  fortsätter vi med Rachel Kushners Eldkastarna (roman) från 2014. Bra roman, hon skriver väl Rachel Kushner (strängt namn), har en kraftfull prosa, märg och kärna, ordrik och smidig. Kul upplevelse med samtidshistoriska vibbar; fascism och vänstern i Italien under två generationer 1920-tal och 1960 och 70-tal med parallellhandling som knyts ihop med konstscenen i New York 1960 och 70-tal, man känner igen miljöerna från The Hard Crowd. Andy Warhols ande vilar över udda och dekadenta rollspel.

Intresset för motorcyklar som tema finns även här, huvudpersonen Reno driver ett konstprojekt knutet till tävlingar i en saltöken, Salt Lake Desert,  i Utah. Tävling med Renos hoj i hög fart ska lämna spår, avtryck, i öknens saltlager som hon ska fotografera och gestalta i en kraftfull konstnärlig rörelse.  

Reno med smeknamn från den lilla ort hon kommer ifrån i Nevada har två stora intressen i livet, konst och motorcyklar plus att hon drömmer om kärlek. Hon är en looner och iakttagare, ganska passiv, låter sig dras med i en ström av händelser. 

Hon träffar äldre kille Sandro, konstnär, med italiensk bakgrund, från en familj av företagare (motorcyklar, Moto Valera, och däck), kring detta väver Rachel Kushner en spännande intrig.

Visst flow där!

Rachel Kushner at home in L.A. from New York Times

Kvinnlig recensent i SvD tycker Reno tar för lite plats i handlingen. Frågan är om inte det är en del av konceptet i berättelsen, Reno är en karaktär i en pikareskroman, en person som hamnar i oväntade situationer ofta med humoristisk ton men även med dramatiska inslag och överraskande vändningar.

Det finns mystik kring Reno, långbent tjej, ett spännande motorbike intresse (killtjej), udda konstkoncept (rita mönster i saltöken som fotas genom att köra hur fort som helst med sin hoj).

Rachel Kushner skriver väl, är en utmärkt reseskildrare, fylld med konkreta detaljer, doft, smak och fint inkännande i sin personskildring. Reno en litterär karaktär (tjej) att bli kär i eller är det i författaren som skriver så bra?

Betyg fem häftiga mönster av fem fotade i en saltöken i Utah.

Lästips deckare

Är det läslov ska man absolut läsa en deckare!

Kistalight hittar fram till Bortbytaren av Anders de La Motte. En ny serie om kriminalpolisen Leo Asker, jurist, vältränad tjej som kan tänka och fungera utanför boxen men har svårt att inordna sig i sociala sammanhang.

Anders de La Motte från Bokmässan 2022, Wikipedia

Kistalight tänder på boken, efter en presentation av författaren Anders de La Motte på TV4. Han läser om Leo Askers entré på avdelningen för förlorade och vilsna själar på Malmö polishus på plan -1 efter att vår kommissarie blivit omplacerad efter intriger och maktspel från den statusfyllda mordkommissionen placerad högst upp (toppvåning) i samma byggnad.

Det är en makalös beskrivning.

Anders de La Motte leker med deckargenrens klyschor när han tecknar en samling karaktärer från de som blivit över (hamnat på våning -1) i polisens strama och hierarkiska värld.

En grabbig värld fylld av positionerande poliser med gjutna uppfattningar och ideal om hur saker och ting ska vara.

Kistalight minns egna äventyr från skolans värld med liknande erfarenheter, från LPO 94 (läroplan för obligatoriska skolväsendet 1994), anmodades lärarna att arbeta i lärarlag. En organisation som skulle binda lärarna vid arbetsplatsen, minska förtroendetid och begränsa friheten att utforma innehållet i lärarens  lektioner. Gympalärare som rektor delade in lärarna i tre arbetslag på Spånga high glömde elementa i lagbygge som att det behövs olika personligheter för att skapa ett bra team. Första laget bestod mest av personer som alla ville vara lagledare. Vem bygger ett topplag där alla vill vara målskyttar (Zlatan)? Lag två bestod till stor del av de som gärna vill vara ledare men inte ville synas och de som gärna manipulerade kollegerna på vägen dit. I lag tre där Kistalight hamnade bestod av de som blev över, företrädesvis medelålders och äldre män som inte köpt förslaget om LPO 94. Laget kom att kallas Gubblaget och var väldigt överens i ett förtroendefullt samtal med en psykolog, som de erbjöds, där de kom överens om att de inte behövde någon hjälp i tolkningen av LPO. Kistalight ville gärna förnya lärarroll och läroplaner men var inte mainstream och ville nog mest av allt hitta vägar för sitt skrivande.

Gubblaget bestod under några år skickligt ledda av kvinnlig ledare som förstod sig på dylika ting (varelser) och vi hade många roliga fester, upptåg och ett och annat projekt. Det rådde consensus inom teamet med en ironisk hållning i skoltillvaron till flera rektorer förtret innan det var dags för andra visionära rektorer att organisera om arbetslagen när flera av gubbsen gått i pension.

Kistalight laddar ner, köper som e-bok, Anders de La Mottes Bortbytaren några dagar innan lovet, Boken är så spännande att vi läser ut den redan på söndagen. La Motte är inte bara en hejare på spretiga poliskollektiv utan leker också med beskrivningen av Malmös socioekonomiska geografi, kanon om skogar, ruinromantik för nedlagda fabriker (urban exploration), hillbillies och gamla militära bergrum i nordvästra Skåne med skräckisatmosfär. Nördar som bygger modelljärnvägar med miniatyrlandskap har också en viktig roll i handlingen och dessutom spelar ondskan som en form av diagnos en viktig roll.

Bortbytaren är en riktig bladvändare, Anders de La Motte skriver väl, hyfsad intrig, korta kapitel (passar bra för mobil och iPad) och leker med genren, kommer att bli spännande att ta del av Leo Askers utveckling (Salander 2.0) och hennes poliskollektiv.

Betyg fem funna bergrum av fem!  

© Thommy Sjöberg

Några flaskor Vitt Vernaccia

Mona Lisa Light

Nu finns  Vernaccia från San Gimignano som beställningsvara på Systembolaget.
 Kistalight är inte den som romantiserar zippande av vin även om jag tror att jag är: En som det är trevligt att dricka vin tillsammans med.

Vill du zippa vin med litterära och aristokratiska förtecken är Vernaccia vinet för dig. 

Dessutom smackar det rackarns så gott. 

Ett vin att zippa på verandan (boire une verre) eller att avnjuta till din torskfilérygg, stekt i pannan, toppat med några stänk citron, salt och peppar förstås, och med rostade rotfrukter i rosmarin och din hemgjorda remouladesås, passar även bra till pasta med hjärtmusslor och persilja.
Beställ och slå till med några flaskor Vernaccia Vigna Santa Margherita 2020 under hösten!
Den aristokratiska familjen Guicciardini Strozzi är inte bara kända vinmakare sedan århundraden och de som står bakom Vernaccia från San Gimignano. Familjen med damerna i spetsen anses även numera vara anförvanter i rakt nedstigande led till (i femton generationer) till flickan Lisa Gherardini, hon som stod modell för Da Vinci, när han målade La Gioconda.
Allt enligt bloggaren Avvinare.

Kistalight citerar Bob Dylan.

But Mona Lisa musta had the highway blues
you can tell by the way she smiles

Ovan ser vi en leende Principessa Natalia Guicciardini Strozzi. Hon verkar minsann inte lida av någon highway blues. 

Dante Alighieri verkade i San Gimignano som ambassadör år 1300 för Florens innan han tvingades i exil från de politiska striderna i den medeltida staden och lade grunden till den moderna italienskan med sin Den Gudomliga Komedin. I Skärseldens XXIV vers från sitt stora versepos, Komedin, diktar han om vinet Vernaccia. Påven Martin den IV och hans frosseri med ål från Bolsena inlagd i vinet Vernaccia. Han gisslas i några vackra terziner. Studier i Dante har vi gjort här  Dante Den Första Författaren ... Light, och här Den Gudomliga Komedin.

la Santa Chiesa in le sue braccia:
dal Torso fu, e purga per digiuno
l’anguille di Bolsena e la vernaccia.

famnade en gång kyrkan som sin maka
han var från Tours, och rensar ut med fastan
Bolsenas ål och vinet från Vernaccia.

Skyline en höstdag i november i San Gimignano med glimt av medeltida torn på rad. Sällan har en mix av medeltid och modernitet känts så rätt som vid ett besök på Galleria d´Árte Contemporaneo i San Gimignano. 

Bland tornen i gränden inköp av några flaskor vitt - Vernaccia. Bild Thommy Sjöberg

Kistalight på vift i San Gimignano
besöker Galleria d Àrte Contemporaneo
skådar ut över medeltida torn
en åldrande skyline
som vanligt en aning vilse
vi svängde höger
på gammal pilgrimsväg.

Leendet i dörröppningen
i den smala gränden!
Något bekant, en ton eller en känsla?
Ett tilltal genom sekler eller bara
klanger från några vackra terziner!

Några flaskor vitt Vernaccia,
en specialite från orten
inhandlade av en leende Lisa Gherardini
Principessa i grändens butik
med ett korpsvart hår
Da Vinci kunde ha målat.

Mixen av modernitet och medeltid
så självklar på Galleria d Àrte Contemporaneo!

Wow ett skratt som klingar
likt en sång av kvinnoklackar
genom sekler i den smala gränden
på vår pilgrimsfärd till Siena.

For our Internationell friends, specially Anne and Roger from Lübeck!

Kistalight on the swing in San Gimignano
visiting the Galleria d'Arte Contemporaneo
looking out over medieval towers
an aging skyline
as usual a bit lost
we turned right
on old pilgrimage route.

The smile in the doorway
in the narrow alley!
Something familiar, a tone or a feeling?
An address through the centuries or just
sounds from some beautiful terzines!

A few bottles of white Vernaccia,
a local specialty
purchased by a smiling Lisa Gherardini
Principessa in the alley shop
with a raven black hair
Da Vinci could have painted.

The mix of modernity and the Middle Ages
so obvious at the Galleria d Àrte Contemporaneo!

Wow a laugh that rings
like a song of women's heels
through centuries in the narrow alley
on our pilgrimage to Siena.


© Thommy Sjöberg