I´m not there

Cate Blanchett som rockpoeten Judith och Bob Dylan vid pianot vid tiden för Highway 61
I´m not there är en poetisk fantasifull och fristående filmberättelse om Bob Dylans liv av Todd Haynes. Filmen har fått juryns specialpris i Venedig och Cate Blanchett har fått pris för bästa kvinnliga huvudroll.
Hon gestaltar Bob under perioden som elektrifierad poet och när han var den som införde modernismen inom rockmusiken, en av sex rollfigurer i filmen, gestaltas av Cate Blanchett som, märk väl, spelar Judith en karaktär som starkt påminner om Bob.
Här kan man se ett videoklipp från ett drömlikt absurt möte med beatpoeten Allen Ginsburg.
- En scen vi gillar skarpt på Kistalight.
Cate spelar märkvärdigt väl den rastlöse Bob, med energin i kroppsspråket, lätt flummiga talet och det känsliga finlemmade utseendet.
- Vad passar inte bättre än att en kvinnlig karaktärsskådespelare som Cate Blanchett spelar Bob som modernistisk gränsöverskridare poet på rockscenen under sextiotalet.
- Fint grepp av regissören Todd Haynes!
Att hon sen fick priset som bästa kvinnliga skådespelare i filmfestivalen i Venedig gör oss än mer nyfikna på Kistalight.
- Kunde det lika gärna vara bästa manliga huvudroll?
Vi ser fram emot att få se filmen i höst. Finns kanske redan nu på nätet?

På den tiden när det begav sig - några år under det tidiga sextiotalet när Bob kunde skriva en visa som Blowin in the wind på några minuter på en servett vid Gas Light café i New York.
- När han var ett medium för en hel generation - Allt från singer songwriter och folktrubadur till revolutionär rockpoet.
Då sägs det att hans kepsar, det stora burriga håret som inte alltid var så vältvättat var ett sätt att hålla tankarna och det kreativa flödet på plats.
Men tiderna förändras, The times they are a changing, men visst finns känsligheten och kreativiteten där.
- Se videon när Dylan lånar ut sin hatt.
- Förlorar han då också sin själ?
I Dylans Chronicles där han gärna berättar om sitt skapande finns berättelsen om hur ett spår saknades till hans album Empire Burlesque.
I hissen på hotellet där han bor under inspelningen möter han flickan som ligger till grund för den ackustiska Dark Eyes. Låten som blev det saknade spåret.
Här en passus från Chronicles som inspirerade till låten:
As I stepped out from the elevator, a call girl was coming towards me in the hallway – pale yellow hair wearing a fox coat – high heeled shoes that could pierce your heart. She had blue circles around her eyes, black eyeliner, dark eyes. In her hand, crimson purple wine in a glass. She had a beautifulness but not for this kind of world.
Av någon anledning kommer jag att tänka på dessa rader ovan.
När jag ser videon där Dylan lånar ut sin hatt.
Andra bloggar om Bob Dylan:
© Thommy Sjöberg

En jamare från Kista

Basse Basil, Kistakatt med anor, gillar faktiskt att bli fotograferad Bild: Thommy Sjöberg

Otroligt men sant!
Ovan ser ni Basil, kallad Basse, döpt efter sin namne i Fawlty Tower.
Ni vet den knäppe neurotiske hotellvärden i John Cleese skepnad. Namnet fick katten för att han redan som liten kattunge tycktes sova med sitt ena öga öppet.
Precis som Basil i fawlty Tower när han har fått älghuvudet över sig och har besök av tyskarna.
Don´t mention the war!
Ser nu i DN att Sybil, en liten kattfröken, flyttat in på den anrika adressen 10 Downing Street i London.
Kanske det kunde ske något lite utbyte, en kontakt i kattvärlden, månne en jamarnas SMS?
Ingen fara på taket Basil är av med sina manliga attribut men det är han inte medveten om!
Han bor visserligen inte på någon fin adress men han har härliga anor som hör hemma i den politiska vänsterns historia.
Den ursprungliga matten som födde upp honom var syskonbarn barn i rakt nedstigande led till Rosa Luxemburg.
Dock visar Basil oftast upp mer individualistiska drag, rentav borgerliga egoistiska sidor i sitt sätt att sova middag mest för jämnan, leva på överskott, jaga bort andra katter från vår täppa och jaga småfåglar.

MVJ med vänlig jamning från Kista

PS Det finns faktiskt även barnbarn till en av de italienska kommunistpartiets grundare här på Järvafältet; Se blogg om densamme - Antonio Gramsci

Andra bloggar om Kista:
Andra bloggar om katter:
© Thommy Sjöberg

The falling man

The falling man målning av Max Beckmann Tate gallery

Ser i DN att passande nog kommer Don DeLillos roman Falling man ut i dag recenserad tidigare under våren. I SvD får den i dag lysande kritik. Elfte september i litterär form från den amerikanska horisonten.
- Kan vara något för oss på Kistalight som gärna har försökt oss på uttalande om modernitet, upplysning och tron på demokrati och staden som idé.
Ser i en annan artikel i DN att Peter Englund jämför händelseutvecklingen i Irak med vad som skedde i Europa under första världskriget. Ett krig som startade i nationalistisk yra och revanschistisk känsla och som alla trodde skulle vara över på några veckor. Ett krig som körde fast i skyttegravar, Västfronten, med miljoner döda som följd och med en händelseutveckling där det gamla Europa med kejsare, tsar och dubbelmonarkier och Osmanska riket brakade samman för gott.
Irakkriget som en följd av elfte september, knappast möjligt annars, som startade i en sån yra av teknisk amerikansk överlägsenhet och good will av demokratiska ideal.
- Kan det någonsin vara fel att störta en diktator i en "skurkstat" och införa demokrati och fria val?
Funderingar för alla som är intresserade av världspolitik, historia och medmänsklighet.
- Vad var det som gick fel?
- Var finns lösningen?
Under tiden studerar vi på Kistalight tillsammans med våra tonåringar på högstadiet, i vårt värv som lärare, första världskriget och dess historia och hoppas vi kan lära oss något av detta.
- Tror bestämt att vi på Kistalight kommer att kika extra noga på Don DeLillos bok nästa gång vi besöker bokhandeln.

Andra bloggar om 11 september
© Thommy Sjöberg

En gång till - makterna i Neapel

Tips från Kistalight utsända i gränderna i Kvarteren i Napoli Bild: Love Sjöberg

Sedan någon dryg vecka har jag läst ut Maja Lundgrens Myggor och tigrar.
- Visst är det en utvecklingshistoria och en spretig sådan när det gäller berättarform. Hel del karaktär av bloggbok och bitar av den är en dagbok.
Måste erkänna att många av de omnämnda kulturskribenterna som Maja Lundgren skriver om i sin roman har vi, jag, ingen större kännedom om här ute i förorten även om vi säkert är mer kulturintresserade än de flesta.
- Klart man vet vilka Ranelid och Vallgren är. Dessa litteraturens krumelurer känns dock inte från vår horisont som några skräckinjagade mafiosos från den svenska kulturvärlden.
Gillar Lundgrens Neapelskildringar och historien får sitt logiska tragiska slut med hot, övergrepp och frihetsberövande.
- Ändå har berättelsen ett fiktivt slut.
- Synd att inte Maja Lundgren fortsatt det spåret och följt linjen från Pompejiboken och skrivit en surrealistisk eller varför inte mer slapstick betonad roman.
Maja Lundgren har den talangen och humorn.
- Varför inte en komisk deckare i camorramiljö utrustad som hon är med Rosapantern tröja och trenchcoat när hon vandrar runt i de Spanska kvarteren i Napoli.
Pytsa på med mer färg och dialog vet ja.
- Ge kulturmyggorna fingerade namn även om vi inte riktigt vet vilka de är i förorten.
- Stick dem riktigt ordentligt!
- Ös på med mer galenskap och tecken!
- Kill your darlings!
Shoot woman – shoot!
- Alla vi som gillar Napoli, Napoli, Napoli...
Andra bloggar om Maja Lundgren:
Andra bloggar om Neapel:
© Thommy Sjöberg

Höga kusten bron light

Det sjunger om kablarna vid Höga kusten bron
Pyloner och regn
- Hon har väl regnkläder med sig?
- Det regnar i Umeå.
Igår fest och spänning vi åkte upp längs Norrlandskusten. Dottern Evelina ska gå på kurs i den gamla dragonstaden.
- Något med media och kommunikation.
Landskapen flöt förbi, ortnamn med märg; Enånger, Harmånger, Njutånger och "hoppsan" Gökböle i Medelpad strax norr om Timrå.
- Man kanske skulle ta och liva upp den gamla vanan att skriva limerickar.
Vid Kasa i Husum en allvarlig trafikolycka, en tankbil har kört av vägen och vält, trafiken har dirigerats om och på småvägar når vi så småningom Nordmaling.
– Kallt vid rastplatsen där.
- Kallt även i Umeå - höst och terminsstart på gång. Festglada ungdomar och studenter i stadens centrum, vi käkar kinamat och har lite fest och glam. Umeå verkar vara en trevlig stad.
Övernattar på STF:s vandrarhem på Västra Esplanaden.
Vemodig hemfärd stannar till vid Höga kusten bron på norra sidan och fikar.
- Mäktigt med världsarv och hängbro - samlar man på upplevelser av hängbroar är Höga kustenbron den tredje längsta kabelbron i världen.
Faktiskt har vi på Kistalight även färdats över tvåan i de här sammanhangen, Pont de Normandie, över floden Seine. En skapelse i fransk ingenjörstradition värdigt ett land som skapat impressionister som landskapsmålare och så har vi i vår ungdom åkt båt under en hängbroklassiker som Golden gate i San Francisco.
Vi läser på informationstavlan på fikaplatsen.
- Här ett världsarv med en landhöjning på 800 meter sedan isen drog sig tillbaka för si så där 10 000 år sedan. Fenomenet har skapat ett fascinerande landskap.
- Vore spännande att unna sig några dagar för att utforska Höga kusten. Det finns vandringsleder, små samhällen och vandrarhem i landskapet.
Bron sjunger i bygden både bokstavligen när kablarna rör sig i vinden och i skönhet i sin båge över Ångermannälvens mynning.
När vi fikat klart börjar det regna igen och pylonerna på Höga kusten bron skymtar i diset.
- Klart att vår dotter hade regnkläder med sig.
Andra bloggar om Höga kusten:
© Thommy Sjöberg

Grand tour Light

Flanerar med en upplaga av Kistalight i bakfickan längs hamnpromenaden via Partenope i Neapel med Vesuvius i bakgrunden – en söderkis i exil. Bild: Love Sjöberg

Neapel var slutpunkten på the Grand tour för ynglingar från adel och överklass under 17 och 1800-talet. Här tjusades man av den vackra bukten, Vesuvius, de utgrävda antika städerna Pompeji och Herculaneum, öarna Capri och Ischia, grekiska Paestum och Neapel med operan och cafélivet på via Toledo, flirtarna och den melankoliska kärleken, de historiska slotten, kyrkorna och de romerska lämningarna och villorna kring Campi Flegrei.
- Grand tour även för en gammal söderkis?
- Tja varför inte!
- Här samlar vi bloggarna från sommarens äventyr i södra Italien!

Napoli, Napoli, Napoli....

Napoli Light I
Amalfi Light
After beach - Paestum
Pompeji Light
Napoli Light II
Samtal i Ciampino
Makterna - Neapel
Andra bloggar om Neapel:
© Thommy Sjöberg

Napolitanare

Maffiabruden som försvann, Adriana, och bossen själv Tony Soprano – här på prisutdelning, Emmy Award, för bästa tv-serie.

Läser DN:s festliga finurliga Sopranos från A till Ö.

På kistalight gillar vi lexikon skarpt.

Dialog a la Sopranos

But for fucking god sake Sopranos härstammar från Napoli.

- They are no fucking bastards från Sicilien som det står I DN:s pappersupplaga på bokstaven i som Italien.
Någon ordning ska det vara; Basta …basta!

- Is this really a fucking problem?

Nu har DN ändrat härkomsten på Sopranos i nätupplagan till vad de verkligen är.

- Riktiga Napolitanare.

- Now it´s your fucking problem!

- My fucking problem?

Andra bloggar om Sopranos:

© Thommy Sjöberg

Vida eller en fika på Essingeleden

Vida konsthall vid Halltorps hage strax ovanför Kalmarsund på Öland
Konstfantasi
Lördag, Scorpion laddad med prylar och katten, på väg hem, stannar till 16:43 strax före stängningsdags på Vida konsthall vid Kalmarsund – rusar in.
- Kan jag få en Trotzig "The yellow one" - affischen med trädet!
- Skakad eller rörd frågar den unga ljusa konstvärdinnan?
- På rulle säger jag.
- Tar ni kreditkort?
- Visst säger vår söta blondin och tar sparkcykeln bort mot hallens inre gömmor och fixar fram en yellow one.
Bläddrar i en stor konstmonografi över Ulf Trotzig, medan jag väntar, fastnar för en festlig bild på en skarv.
- Kraftfull humor här med mycket svärta i måleriet säger jag till Börge Kamras, Vidas intendent, som hjälper till att slå in the yellow one.
Den målningen säger Börge Kamras hänger hemma på slottsväggarna hos en av Sveriges mest kända personer.
- Kör försiktigt nu på hemvägen tillägger han.

"I was only ten minutes from Kista"
Mörkt moln över Ölandsbron, sundet glittrar, Öland som en farkost, Kalmar skyline; tinnar och torn från renässansslottet blandas med Kvarnholmens medeltida kärna och Ängös mer moderna uttryck.
Inga älgar vid , Jämserum saktar ner vid Gladhammars kameror, beundrar kyrkan där med ortodoxa drag, tankar vid Söderköping och äter kryddig korv i baquette, tutar på mannen vid rödljusen som alltid står där, katten jamar i Mälarhöjden och vi tuffar hemåt.
Så vid uppfarten till Essingeleden vid Nybodapåfarten, mitt emot Midsommarkransen, så händer det vid pass tio minuter från Kista: Bilen lägger av, dör långsamt liksom, lyckas trixa in den på en tårtbit i körfältet. Fyrverkerier över stan och klockan är tio på kvällen.
- Vad göra?
Ringer min fru som är hemma – berättar om läget – får aktuellt nummer till Larmassistans.
Ställer ut varningstriangeln, passar på att dricka ur skvätten kaffe som finns kvar i termosen, tar en skinkmacka och beundrar fyrverkerierna.
- Njaa!
Brus och blåst från trafiken.
- Har du fyrhjulsdrift säger Micke med bärgaren från Saltsjölarm AB på omisskännlig idiom a la eken - eller har du kört i ett gupp så bränsletillförseln stryps.
– Inget sådant faktiskt.
- Kan vara bränslepumpen säger Micke.
Micke baxar upp Scorpion och katten på bärgarsläpet och vid pass halvelva på lördagskvällen är vi hemma i Kista.
- Tack Micke!
"Stillastående bil på Essingeleden" som man säger på Stockholms lokalradio.
- Händer inte bara andra!
Andra bloggar om Öland: Andra bloggar om Essingeleden:
© Thommy Sjöberg

Makterna - Neapel

Skarvar – två dystra krabater sitter på våra kalkflishällar vid Kalmarsund, dessa fågelvärldens camorrister, soldis, Gotlandsfärjan knappt skönjbar ute i sundet, en overklig silhuett på väg. Närmre oss den gamla fiskebåten Maja II som har blivit utflyktsbåt till Blå jungfrun och nu är på väg hem till Byxelkrok.
Vi solar, frånlandsvind, för kallt för att bada, utflyktskassen packad med solkräm, radio, badgrejer och böcker.
Har varit i den italienska Södern i sommar bland böckerna i kassen samsas Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Tomas Lappalainens Se Neapel och sedan dö tidigare har jag läst Annika Prytz Åbergs Neapel och Campania.
- Neapel ligger det i tiden?
Vi hamnade i Neapel av en slump mest beroende på att vår son valt att studera italienska i Salerno men måste säga att vi, undertecknad, gått i gång på upplevelsen av Neapel och den italienska Södern.
I Neapel bor den svenska författaren Maja Lundgren säger jag till mina barn.
- Hon med Pompejiboken ni vet.
- Åtminstone min dotter har läst boken och hon besökte både Neapel och Pompeji i maj. Att Maja Lundgren bor i Neapel har jag läst om i ett reportage i DN. Neapelböckerna ovan matchar varandra: Åbergs med fina små kartor fungerar utmärkt som kulturguide, hos Lappalainen hittar vi intressanta essäer speciellt de litterära som den om Anna Maria Orteses Il mare non bagna Napoli, Havet sköljer inte Neapel. Lappalainen skriver även utmärkt om Neapels uteblivna borgerliga revolution i kapitlen om upplysning och revolution i Neapel. En rysare är när Lappalainen besöker katakomberna med benhusen i San Gaudiosos och funderar över möten i skärselden i kyrkan Santa Maria del Purgatorio ad arco – mycket läsvärt.

Hos Maja Lundgren hittar vi de mest realistiska scenerna från Neapel. Hennes bok börjar med en riktig nervig skildring från en förstad nära Vesuvio - Boscoreale.
- Tycker att det finns en känsla av den unge Slas overklighet i den biten spetsat med nerv och närvaro – riktigt bra där.
Upptänd som jag är av Neapel hoppar jag över Maja Lundgrens skildringar från AB:s kulturredaktion, verkar inte vara något spännande kreativt ställe eller mötesplats för samtida intellektuella för vad som rör sig i tiden.
- Ger mig in på Neapelskildringarna från de "Spanska" kvarteren istället. Hoppar bland sidorna, formen är dagbok vilket gör att det påminner en del om en bloggbok.
- Lätt att frestas att zappa runt då!
Har i skrivande stund inte avslutat boken men tycker att åtminstone Neapelsidorna är inget man behöver bli upprörd över åtminstone inte när det gäller den svenska kulturmaffian. Maja Lundgren går på samma fester som Tomas Lappalainen. De ser San Gennaromiraklet tillsammans när koagulerat blod börjar flyta från Neapels skyddshelgon. Möjligen är Lundgren en bättre iakttagare av vad som sker åtminstone om vad som egentligen hände på "den där festen" i vulkaniska Sanita de gick på tillsammans.

Personerna känns mer verkliga i Lundgrens tappning å andra sidan är ju Lappalainen drabbad av kärlek och då är det lättare att klä händelser i ett romantiskt skimmer. Kul och att lägga böckerna bredvid varandra och få två olika temperaments tolkningar.
- Eller är det manlig och kvinnlig uppfattning det handlar om. Lustigt i så fall eftersom Maja Lundgren ständigt iakttar och funderar över vilka som tillhör camorran eller inte, skildrar ett mord i gränden där hon bor, ständigt läser artiklar i den lokala pressen om vilka som tillhör camorran och vilka kvarter de olika falangerna behärskar, försöker få kontakt med en camorra, Misso, som givit ut en bok, Lejon av marmor, som hon förstås läser.
- Ett nog så manligt intresse alltså!
Eftersom detta inte är en recension och jag inte läst klart boken är det möjligt att Maja Lundgrens Neapelskildring växer till en Infernovandring.
Istället är det lite privat lustigt att komma hem och hitta goda samtida böcker om Neapel skrivna av svenska författare – makterna?
Med makternas hjälp och Tomas Lappalainens kapitel om Lotto och hur olika siffror kan tolkas och kombineras prövar jag följande nummer för ett Jokerspel 13, 49, 33 och 7 men jag säger inte i vilken ordning. Nummer 33 tyckte jag mig kunna skymta hos en manet som jag lyckades undvika när jag badade igår – tur! Väljer man 133 så är det ett lustigt, manligt? nummer i Tomas Lappalainens Se Neapel och sedan dö.
Förresten tänker jag när jag travar upp från våra kalkflishällar vid Kalmarsund, precis nedanför det egentliga Neptuni åkrar, om nu dessa skarvar, fågelvärldens camorrister, växer i antal och biter sig fast på våra hällar.
- Vad gör vi då?
- Räcker Lagliga medel?!

Andra bloggar om Maja Lundgren: Andra bloggar om Neapel:

© Thommy Sjöberg

Samtal i Ciampino

Samtal i Ciampino Rom
Läst i veckan i DN om hövlighet, om att bli sedd och att tolka koder i läsvärda artiklar av några av DN:s utrikeskorrespondenter under temat att komma hem. Det handlar om respekt mellan människor. Korrarna Ingrid Hedström och Nathan Shachar tycker till om dessa saker.
- Har det skett en negativa förändring inom det området i Sverige?
- Ja får man tolka det som enligt våra skribenter ovan - Shachar dock mer analytisk och resonerande och som ofta briljant. "Gillar vi skarpt på Kistalight"
Här en kommentar av en ung man, möjligen med indiskt ursprung, som kan vara en kommentar till att komma hem.
- Visst kan fotboll öppna möjligheter!

Kring midsommar bodde vi en natt i Ciampino nära inrikesflygplatsen med samma namn. Den lilla staden verkade vara en trivsam stad och fungera som ett välordnat samhälle på pendeltågavstånd från det centrala Rom. Hotellet Villa Giulia låg på en lummig bakgata strax intill stadens piazza – se bilden ovan!
Kom att tala om sopor och Campanien med den unga receptionisten när vi bokade in.
- Det är märkligt säger han. Vi skickar trupper till Afghanistan för att reda ut världsterrorismen men klarar inte av att ta hand om våra egna problem med … här muttrades det en del så jag kunde inte uppfatta vilka eller vad som åsyftades.
- Man har ingen respekt för människor i det här landet. Bättre i Norden hos er!
- Ändå svarar jag här i Italien och Rom är man så artiga, man hälsar med herr och fru, säger god morgon, god dag och godkväll - mycket hänsyn och civiliserat. Faktiskt källsorterar ni också här i Ciampino säger jag – har upptäckt det när jag kastar lite sopor från bilen.
- Det är bara ett spel säger vår illusionslöse receptionist innerst inne tänker alla bara på sig själva. Myndigheterna, politiker, domare och företagare bryr sig egentligen inte ett dugg om vanligt folk här. Det finns en hänsynslöshet här som era skandinaviska politiker inte har.
– I Norden lyssnar man på medborgarna säger han. En dag ska jag besöka Skandinavien och studera detta hos er och den vackra naturen. Jag är en stor fan av Niels Liedholm säger vår receptionist så ung han är. Han ledde Roma till scudetton och han kunde inte bara hur mycket som helst om fotboll utan visade också en fantastisk respekt för sina spelare, fans och vanligt folk. Regnar det mycket i Sverige frågar han.
- Nej säger jag som inte varit hemma på en vecka. Solen skiner som hos er men det är inte lika varmt för så var det när jag reste.

Men regnar det gör det när vi kommer hem - ingen trafik, ett stilla duggregn över Skavsta och en koltrast som drillar.
Andra bloggar om Italien:
© COPYRIGHT THOMMY SJÖBERG
Copyright se upphovsrätt, dvs, rätt till bl.a. litterära konstnärliga verk. Skyddas genom upphovsmannarätten och angivande av den. Se och jämför gärna med NE; Nationalencyklopedin

Shadow of a nation

I dag lite pyssel med bloggen, prövar en egen översättning av en text, Shadow of a nation, som jag verkligen gillar. En text med en alldeles speciell ton av den amerikanske sportskribenten Gary Smith. Han är en prisbelönt skribent som skriver i Sports Illustrated sedan många år. Texten handlar om Jonathan Takes the Enemy en ung indian som försöker bryta ett socialt mönster och styra sitt eget öde.
Den finns i The collected sportswriting of Gary Smith.
Här inledningen till Shadow of a nation, så här kan man också skriva om sport!
Mer nyfiken på indianer se även bildspel om siouxindianer från DN!

Skuggan av en nation

Sången. Hörde du den?
Den dagen ljöd sången än en gång i landet. Hur skulle man kunna kalla the Crows annat än ett stolt folk om man såg dem i rörelse den eftermiddagen. Hur skulle ens hjärta kunna hålla sig på jorden om man var en av de indianpojkar som ledde folket genom Big Hornflodens dalgångar.
Det var den 24 mars 1983, en dag med lätta moln och en blek sol i södra Montana.
En buss saktade ned när den nådde krönet av en kulle, och därifrån, för första gången, kunde pojkarna se allting genom fönstren. Kofångare mot kofångare sträckte sig en karavan av bilar bakom dem, mer än en mil lång hade den gjort att asfalten försvunnit iväg. Genom salvian och buffelgräset sträckte den sig, över kullar och stenblocks fyllda raviner. Det var som under dagarna förr i tiden när deras spanare hade fått korn på bufflar och folket i deras byar hade packat upp sina wigwams och indianhyddor, kastade skinnen till hundarna och rörde sig med i jakten på horden.
Men vad de följde nu var ett highschool lag i basketboll, tolv tonåringar på väg till Billings för att spela i en delstatsturnering. Pojkarna stirrade genom sina fönster på karavanen. Det var dödstyst i bussen. Det var som om pojkarna, alla på en gång, hade uppfattat med sina sinnen händelsens betydelse och vad som förväntades av var en av dem när det hela var över.
I ett säte, med näsan pressad mot fönstret var en av skolan Hardins startguards (försvarare), Everette Walks, en pojke med onaturligt stora händer som aldrig hade lärt känna sin fader. Om några veckor skulle han bli en ”drop out” från skolan, sen skulle cirrhosis (skrumplever) ödelägga hans mors hälsa. Han skulle dyka upp på en restaurang svängande en mopp på förmiddagarna i kråkreservatet.
I ett annat säte satt en av lagets forwards, en häpnadsväckande löpare, kallad Miles, kämpen. Han hade också vuxit upp utan far, och nyligen hade hans mor dött i skrumplever. Om bara några år skulle han vara arbetslös och en tung drinkare.
Inte långt borta satt en annan startguard, Jo Jo Pretty Paint, en briljant långdistans skytt, en hängiven grabb, bara några minuter före en match i Miles City, fann hans tränare honom ensam, krypande, släpande, täckande en osynlig opponent i omklädningsrummets dusch.
Inom två år skulle Pretty Paint gå ut en kväll för att dricka, hoppa in i en bil omkomma och liksom bli kölhalad över en vägbank. Vid begravningen fanns ett fotografi av honom i hans uniform kramande sin basketboll.
Hukad bredvid, allt var knän, armbågar och skuldror, Darren Big Medicine, den lättgående centern. Sexton månader efter Pretty Pains död lämnade han ett party efter en natts drickande, föll i sömn när han i för hög hastighet längs en väg i reservatet, körde i ett dike och dog.
Och där var Jonathan Takes the Enemy...

Andra bloggar om indianer: Andra bloggar om basket:

©Thommy Sjöberg

Hälsningar från Lars Forsell

Hälsning från Lars Forsell
Ringer upp Lars Forsell på den andra sidan.
- Hej Lars vet att det är lite tidigt att börja spekulera om din efterträdare i svenska akademin men vad sägs om Bodil Malmsten till stol nr 4?
- Ja, säger han på det där lite eftertänksamma sättet som samtidigt porlar av skratt med en liten skvätt ironi.
- Hon förenar mycket av det jag älskar; den folkliga dikten med en musikalisk ton och med tillsatsen av en nypa populärkultur. Hon har upproret, medkänslan och temperamentet och den franska utblicken från Finistere och banne mig:
-Hon är mer lärd än man kan tro.
- Dessutom skulle det ju medföra en bloggare till svenska akademin.
Och jag tänkte på Bodil Malmsten,
Hon bor också längst ut på jorden
Plura – Eldkvarn
Andra bloggar om Lars Forsell: Andra bloggar om Bodil Malmsten:
Copyright Thommy Sjöberg

Ljuset på Grankullavik

Båt - farkost Bertil Vallien

Grankullavik
Cykeltur på Norra Öland, hamnar liksom fel på den ensliga skogsvägen norr om Byxelkrok. Plötsligt dyker Ölanda upp; en flyghangar – nåja en byggnad som kan rymma några plan - bredvid start och landningsbanan ett parkerat Cesnaplan.
Vi cyklar vidare.
Stannar till vid Grankullavik i dag en insjö när regndiset skymmer horisonten. Vi fikar och äter morotskakor och kikar ut över "insjöidyllen" som skapad för romantiska roddturer i kvällningen eller fiskeäventyr med kastspöet.
Hemåt längs Neptuni åkrar, sned motvind från väst, duggregn som små nålar, mörka molnskockar på flykt över Kalmarsund, blygrå sjö med snabba gäss, Smålandskusten som ett långt svart pennstreck eller som en avlång farkost skapad av Bertil Vallien. "Sommaren en möjlighet att möta sig själv!?"

Andra bloggar om Öland:

Copyright Thommy Sjöberg

Napoli Light II

Klassiska Pizzeria Brandi Napoli nära via Chaia Bild: Kille vi tror på i Quartier Spagnoli

Te voglio bene assai
ma tanto tanto bene sai

Cauroso/Luciano Pavarotti

Sitter på bussen på väg till Napoli – vår son vägrar bestämt att åka bil med oss i den stan.
Vi kan väl parkera utanför stan i typ en förort som Torre del Greco och ta Metron in till city föreslår vi. Vår son säger att han varken parkerar i del Greco eller i någon annan förort eller för den delen åker bil i Napoli med oss!
Nära döden upplevelse? "Se Neapel och sedan dö!"
Istället tar vi en lokalbuss från Salerno.
Faktiskt utmärkt lokaltrafik; bra bussar, luftkonditionering, fina säten och inget klotter. Det går undan även för bussarna på Tangenziale. Vi hoppar av bussen inte så långt från centralstation och piazza Garibaldi redo för en stadspromenad. Vi förser oss med vattenflaskor på en bar och drar oss ner mot Napolis historiska centrala delar.
Castel Nuovo inte så nytt som namnet anger utan det byggdes i slutet av1200-talet. I dag bärs stora gula solrosliknande blomsterfång in i slottskapellet. Högtidsklädda napolitanare väntar på gården. Det tycks vara en begravning på gång av någon prominent person. Vi fotograferar porten vid kastellet och sneddar vidare förbi Café Gambrinus vid Piazza Trieste Trento. Napolis mest kända café, här kan man se kändisar som Sophia Loren eller Mussolinis vackra sondotter Alessandra som under en period kandiderade till borgmästare i Neapel. Vi travar vidare mot Napolis politiska centrum Palazzo Reale vid Piazza Plebiscito som är ett torg med väldiga dimensioner – en Petersplats a la Napoli. I kyrkan San Francesco pågår ett bröllop – mycket romantiskt. Torget är en samlingsplats för nyårsfirande, utställningar, installationer och flanerande folkliv under helger och högtidsdagar.
I Galleria Umberto I letar vi fram våra stjärntecken i zodiaken under kupolen mitt i de två korsande gågatorna och tar några foton, som självutnämnda galleriaexperter från Kista tycker vi att vår galleria står sig väl rent kommersiellt och när det gäller folkliv. Men det är klart vi känner historiens vingslag och vi har ju varit i Milano och sett förebilden.
Gallerian Umberto I byggdes som ett led i att rusta upp Napoli under il Risanamento på 1880-talet efter att staden drabbats av våldsamma koleraepidemier. En nödvändig sanering av de mest utsatta kvarteren. Rakt framför en av gallerians gågator finns San Carlo. Napolis stora opera och en av Italiens viktigaste operascener där har storheter som Rossini, Bellini och Donizetti komponerat och varit verksamma.
Käkar pizza – vad annars – gör vi på La Piazzetta vid Via Nazario Sauro med utsikt över hamnen och Santa Lucia. Vi väljer pizza med tomater och buffelmozzarella – en klassiker som i värmen smakar utmärkt tillsammans med en öl.
Love vår son berättar myten om Vergilius och hans ägg när vi passerar Castell dellÓvo. Den store diktaren lade ett hönsägg i en glasampull som inneslöts i en bur av järn och anordningen fästes vid en bjälke i ett hemligt källarvalv under borgen. Om ägget går sönder går störtas staden Napoli i fördärvet. Hur som helst här har kungar och drottningar huserat genom århundraden, 1799 var det under en kort tid republikanernas fäste. I dag är det utställningar, kongresser och kulturella jippon här.
Fikar på via Chaia, modegatan, dricker en caffe med en stark bitter smak av kakao, passar bra när två patrullerande Mc-poliser passerar ivrigt uppvaktade av två skällande vildhundar. Kanske en mer rättvis Napoli bild än den romantiska med Lady och Lufsen. Samtidigt tornar soporna upp sig i gathörnen och stinker – maffian som infiltrerat sopverksamheten grejar inte hanteringen när Campaniens soptippar är överfulla. Minns även hur TV-seriens Tony Soprano sökte sig till Neapel för att finna sina rötter men även för affärer. Där han hade ett möte med en mycket vacker kvinnlig mafioso. I verkligheten finns en kvinnlig gudmoder inom Neapels Camorra, Maria Licciardi, känd som La Madrina. Hon arresterade i juni 2001.
-Verkligheten överträffar dikten?
Vi dyker in i de spanska kvarteren, Quartieri Spagnoli, lånar ut kameran till en ung kille som vi tror på. Han tar några foton av oss med Maradonas Napolitröja hängande som tvätt på lina mellan husen.
Turistschablon - men vi sjunger bara på Kistalight;

O mamma, mamma, mamma

O mamma, mamma, mamma

sai, perchè mi batte il corazon?

Ho visto Maradona,

ho visto maradona.

- Napoli, Naples, Neapel och tröja nr 10.

Bassi; mörka små enrummare längs gatan som i dag inte alls bara är ett hål i väggen. Utan här nära via Chaia är det lägenheter som kostar en slant och ofta är underhållna och personligt utformade. Kvarteren är i dag bättre än sitt rykte säkert värre ute förorterna; betong -förskräckliga huskomplex "förgiftade av cement" och byggda med maffiapengar.
- Se till exempel Bagnoli väster om staden.

Är du som en av kisarna i filmen Rännstensungar i dag skojar Love min son.
- För dagen ser man ut som en gamäng från Söder; vit keps, randig tröja och äppelknyckarbrallor (korta jeans) om än med modernt snitt a la tennisstjärnan Nadal.
Klart att man som söderkis i exil känner sig besläktad med det häftiga gatulivet i Neapel. Utropen, gesterna, fantasin och färgerna och förmågan att överleva i ett klassamhälle visst påminner det om gamla Söder.
Mer svårt dock att acceptera att många av dessa gatans entreprenörer tycks identifiera sig med överheten och många av dem är rojalister och solidariserar sig med Camorran.
Ett sätt att överleva även det?

- Neapel är en stad med rötter i kolonialt förtryck redan sedan antiken och från tiden som lydrike för spanska och franska kungar innan Italien enandes 1861. I dag är det maffian, som genom korruption hämmar utvecklingen för ett mer rättvist samhälle och får investerare att undvika regionen.
I dag finns det dock motkrafter med borgmästaren, 1993 – 2000, (i dag president i regionen Campanien) vänstermannen Antonio Bassolino i spetsen som arbetar med att på alla nivåer förbättra Neapel. Speciellt genom att ta vara på stadens kulturella skatter.

Smart säger vi på Kistalight som alltid funderar på hur man kan häva en dålig utveckling. I de italienska stadsstaterna i norr; Venedig, Milano, Genua, Pisa och Florens i Toscana, utvecklades under medeltid och renässans handel, hantverk, ekonomi, politisk organisation och småindustri och inte minst konst och litteratur. Genom detta skapades en medelklass som fick inflytande och tog ansvar för utvecklingen.
 En viktig bakgrund när industrialismen sköt fart under 1900-talet. I den italienska södern och Neapel rådde kolonialt förtryck och inget intresse av att utveckla Neapel och Campanien från överhetens sida. Vilket innebar att det aldrig uppstod en tillräckligt stor medelklass med inflytande som kunde ta ansvar.
Upprorsrörelser, 1799, 1820, 1848 som kunde ha inneburit en annan utveckling slås brutalt ned men1860 under Italiens återförenande, il Risorgimento, tågar Garibaldi in i Neapel.

Läser i böcker om Neapel, bland annat Annika Prytz Åbergs Neapel och Campiana, att Neapel var slutpunkten på the Grand tour för ynglingar från adel och överklass under 17 och 1800-talet. Här tjusades man av den vackra bukten, Vesuvius, de utgrävda antika städerna Pompeji och Herculaneum, öarna Capri och Ischia, grekiska Paestum och Neapel med operan och cafélivet på via Toledo, flirtarna och den melankoliska kärleken, de historiska slotten, kyrkorna och de romerska lämningarna och villorna kring Campi Flegrei.
Grand tour även för en gammal söderkis?
Tja varför inte!
Flanerar med en upplaga av Kistalight i bakfickan längs hamnpromenaden via Caracciolo och via Partenope i Neapel med Vesuvius i bakgrunden – en söderkis i exil. Med den gamle amiralen i åtanke som under en kort tid ledde Neapels flotta under republiken 1799 och gett namn åt gatan hävdar jag alldeles bestämt att gamla kungaslott, kastell, kyrkor och överhet klingar ihåligt om det inte kommer folket till del.
Må den gamle republikanske amiralens öde att ha blivit upphängd i Nelsons fock inte ha varit förgäves.
Wow för entreprenörer och staden som idé, mulligt med politisk organisation, inflytande och rättvis ekonomi för vanligt folk.
Kunskap och kultur får toppa programmet säger vi på Kistalight.
Ser jag inte en blå Ferrari från ingenstans dyka upp i backspegeln?

Andra bloggar om Italien: Andra bloggar om Neapel:
© Thommy Sjöberg

Pompeji Light

I dag
Sommar ett tillstånd
du behöver ingen klocka
eller termometer

men absolut en regnmätare.

Muralmålning casa dei Vetti Pompeji
- Ska vi se något mer än en bordell och Den tragiska poetens hus frågar min fru?
Vi sitter i skuggan bakom en ruinvägg vid Forum tillsammans med en vildhund och en italiensk småbarnsmamma med två små killar och matar vildhunden med kex.
- Pompeji är en öken i sommartid.
Påståendet ovan är inte riktigt sant. Vi har även sett flera teatrar; Teatro Grande och Picolo och Terme Stabiane (ett badhus) och för den delen Pompejis Botaniska med en flora som härstammar från antiken. Nu slumrar min fru och jag studerar guideboken.
- Funderar på bordellen, Lupanare, de kvinnliga guiderna går inte in där och de manliga kan naturligtvis inte låta bli att uttala sig vällustigt och raljerande själv tittar jag förgäves efter latinska snuskcitat som Ekelöf och de andra gubbarna använde när de beskrev Pompeji – har läst Maja Lundgrens festliga bok om Pompeji där citaten finns. Hittar inga snuskcitat men kan inte låta bli att bli förtjust i de små erotiska freskerna som finns ovanför rummen. De är förvånansvärt välbevarade och restaurerade. De måste ha varit småväxta invånarna i Pompeji för rummen är små med korta bäddar.
- Ha…ha en story för grabbarna, står på baksidan av Casa dei Vetti, ett övre medelklassshus, på Vicolo dei Vetti med Castellum aquae (ett vattenkastell) och Vesuvios i fonden. På en muralmålning väger en klurigt leende man sin omfångsrika apparat. För att lyckas har han en klyka som stötta och en balansvåg.
- Det tredje benet säger en guidé med napolitansk accent var ett lyckotecken som fanns i många handelsmannahem. Naturligtvis skojas det om denna jättephallos, charm och erotik – visst och javisst säger den napolitanska guiden men också en lyckosymbol, för det finns barn bland åhörarna, och målningen var ett skydd och en vakt mot det onda ögat.
Pompeji var en del av den redan under antiken urbaniserade kulturen. En stad planerad i rutnät för patricier, handelsmän, hantverkare, enkla arbetare, gladiatorer och slavar med krogar och badhus och ett forum för politik och det religiösa livet. Man exporterade vin, fisk, ylle och stan var berömd för sin fisksås den välluktande Garum.
- Jämför surströmming! Se även Maja Lundgrens Pompejibok!
Innan hade vi parkerat vår hyrbil Ford Kia tillsammans med en nutida entreprenör från Pompeji. Stor show av vår P-entreprenör som dirigerar trafik, hjälper folk över gatan, oss visar han tillrätta längst ut mot gatan under en vinranka. Skugga och finfint när man ska ut i trafiken igen. Dessutom får vi tips om en mycket billig restaurang längre ner från parkeringen.
- P-pris, 7 Euro – kvitto ett reklamblad för den billiga krogen. Söderkisen inom mig, streetsmart – tja, bestämmer blixtsnabbt att kanske är det några Euro för mycket men helt okej för dagen. På köpet får vi till ett facilt pris en bok på svenska om Pompeji. Visst den luktar lite som ett gammalt antikvariat men vad offrar man inte för lite goda affärer.
- Du gör bra affärer, min fru gör en bra affär med köpet av boken om Pompeji och vi har en bra p-plats.
- Hela världen gör bra affärer säger jag till vår något förvånade självutnämnde p-vakt.
- Finns det inga jobb får man skapa dem – alla entreprenörers hemlighet.
Det lär finnas resor till Pompeji som följer Robert Harris hjälte vatteningenjören Attilius i spåren i Harris bestsellerbok Pompeji. Hur som helst är det en bra berättelse. En historisk deckare som är mycket spännande att läsa även om man vet hur det ska sluta. Lite fyrkantig personteckning kanske men där finns både en kärlekshistoria, en intrig och skildringar av korruption (byggbranschen), dockusåpa, historiska detaljer och ett festligt porträtt av amiralen och naturforskaren Plinius den äldre som gjorde anteckningar om Vesuvios utbrott. "En gigantisk pinje av rök som sköt upp över kusten: En tjock brun stam med svarta och vita fläckar som reste sig miltals upp i luften och vars krona spretade ut som fjädrar i en grenklase. Dess breda blad tycktes i sin tur börja lösas upp nedtill och låta en tunn, sandfärgad dimslöja falla mot jorden."
- Väl så lyrisk iakttagelse av en av världshistoriens mest berömda naturkatastrofer av Plinius den äldre och den inledande fasen av utbrottet.
- Visst Pompeji är inte bara en bordell eller den tragiske poetens hus utan här kan man som Robert Harris och för den delen Maja Lundgren gör i sina Pompejiböcker känna igen vår tid om än i antik romersk tappning.
Andra bloggar om Italien:

Copyright Thommy Sjöberg

Kazantzakis Light

Ser I DN 3 juli att Nikos Kazantzakis Rapport till Greco nu finns översatt till svenska. Theodor Kallifatides recenserar och Inga och Jannis Ambatsis har översatt och det lilla förlaget Provoles har gett ut den.
Kul tycker vi på Kistalight som redan i slutet av 70-talet läste Report to El Greco i engelsk översättning.
- En mäktig läsupplevelse tyckte vi då. Läs gärna Kallifatides tänkvärda recension och ännu hellre läs boken. Utmärkta tids och miljöskildringar – där lever boken, så här skrev vi nedan om Kazantzakis.

Kathársis rening, genom lidande, gärna under dramatiska förhållanden, kan passa bra i påsktider. Grekisk term från antiken där karaktärerna i ett skådespel enligt Aristoteles skulle genomgå ett reningsbad innan dramat kunde få en rättvis upplösning.Nikos Kazantzaki Våra första år i Kista åkte vi gärna till Grekland där vi både tuffade runt i övärlden och besökte klassiska platser. Nedan är det en båttur på Egeiska havet som gäller. Intellektuell utmaning fick jag under greklandsresan genom att läsa kretensaren Nikos Kazantzákis, han med Zorba ni vet, mäktiga självbiografiska verk Report to El Greco i engelsk översättning.Kazantzákiz minnesbok vittnar om ett gigantiskt författarskap och en intellektuell prövning av 1900-talets stora ideologier och av kristendomen. Han levde med dem och skrev om dem. Ett författarskap skapat genom kathársis som är mäktigt att ta del av. Vid påsktider kan hans Den sista frestelsen vara ett lämpligt läsäventyr.På webben – se gärna! Nikos Kazantzakis eller souvlaki eller den svenska kulturnätsajten agamemnon som besökt Kazantzakis barndomshem i Varvari på Kreta. På de två senare sajterna får man söka sig fram till Kazantzaki.
Se även tidigare blogg Kistalight

Copyright Thommy Sjöberg

Napoli Light I

Tangenziale from Pozzuoli overcross Naples

Napoli – Naples – Neapel - Neapolis
En blå Ferrari från ingenstans i vår backspegel precis när ljuset från bukten dyker upp. Det går undan. Snabb speed på Tangenziale - La Autostrada som fungerar som ringlinje förbi stan, föraren cruisar fram liksom, och söker lucka – napolitansk körstil.
Pastellerna skimrar från havet, Vesuvius skymtar, gyttret av hus klättrar utmed bergssidorna, den moderna tidens skyline i centrum sticker upp med hamnens oljetankers, kryssningsfartyg och färjor som fond.
- Napoli – Naples – Neapel - Neapolis; Italiens mest tätbefolkade stad, Mezzogiorno - den italienska södern. Staden med årsringar likt ett gammalt träd från Europas Medelhavshistoria; grekiska stadsstater och kolonisation, romarriket, attacker från saracener, longobarder, nordmän, påvestat och sjörepublik, spanska stormaktstiden, bourboner, kortlivad republik, britter, Garibaldi och den Italienska nationens födelse och i dag multikulti.
Under dagen hade vi bilat från Rom Ciampino längs kustvägen nära via Appia. Mer ortnamn och antikens historia; Velletri och lado Albano, Latina, Terracina, Gaeta och Formia i Lazio. I Campania Cumae, Baia och Pozzuoli, den senare Sophia Lorens hem och födelsestad. I trakterna finns Camp Flegrei ett av jordens mest instabila geologiska områden med fumaroler, heta svavelkällor, på ett vulkaniskt lerfält som kallas La Solfatara. Här hämtade romarna puzzolan en rödaktig smulig vulkansten som var så viktig när de skulle gjuta betong i valv till byggnader och akvedukter. Ett annat intressant geologiskt fenomen här som en följd av de vulkaniska aktiviteterna är bradisismo som innebär att marken sjunker. Vilket gjort att det antika Baia med sina romerska villor, mosaiker och ruiner ligger under havsytan. Undret kan beskådas från glasbottnade utflyktsbåtar. I närheten finns vulkansjön Lago d´Áverno, en vacker svavelosande sjö under antiken som de stora litterära grabbarna Homeros och Vergilius ansåg vara ingången till Hades.
I dag ryker eldarna från sophögarna när Camorran eldar. En nog så stinkande hantering och vägarna kantas av sopberg som i värmen kan utvecklas till koleraepidemier. En hantering som också skadar grundvattentillgångarna. Ett Hades i väl så modern tappning när Campaniens sopstationer är överfulla och stängda.
Mäktigt när motorvägen passerar Vesuvius. I dag går det att ta bil eller tåg dit. Den sista biten upp till kratern finns en vandringsstig och man får betala inträde för att beskåda det geologiska undret. Trafiken är fantastiskt fartfylld, en mjuk körstil, man kryssar fram, tar skugga bakom den man ska köra om, körfält inte behöver man ligga där nödvändigtvis, alla tycks trycka gasen i botten. Då och då dyker det upp varningar på motorvägen, stora överhängande skyltar där det meddelas Attenzione elektronisk kontroll av hastigheten.
- Ingen tycks by sig.
Klart om solen skiner mest för jämnan, det blänkande blå Medelhavet mildrar bekymren, frukt, grönsaker och vin, pasta och pizza är tillgängligt, man bor i skuggan av en vulkan, risken för jordbävningar är ständigt närvarande, trygghetssystem – tji, arbetslöshet – tja mest får folk uppfinna sina egna jobb om man är fattig, kriminalitet och Camorran ja och ett klassamhälle med rötter i antikens feodalism då kanske man lever här och nu och trycker gasen i botten på motorvägen.
- Det gäller att hitta luckan på den fria marknaden!
Vindlande vägar, broar, viadukter, tunnlar och massor av exempel på fin ingenjörskonst på väg ned mot Salerno. Salerno är en pärla som ligger vid en bukt av Medelhavet och är en liten välordnad medelklasstad jämfört med Napoli.
Salerno är mest känt för att här landsteg de allierade 1943 med jänkarna i spetsen. Invasionen med kodnamnet Avalanche medförde att det centrala Salerno besköts och bombades sönder och samman och mest bestod av rasmassor (rubble) när de var klara. Centrum byggdes senare upp men vi bor mer i den norra medeltida delen av stan på Ava Gratia Plena. Ett Ostelli som varit kloster och i dag fungerar som ett välordnat vandrarhem för ungdomar och folk med ungdomligt sinne. Det är en miljö som andas medeltid. I centrum av huset finns en gård likt en liten piazza. Där finns det en springbrunn och antika kolonner och där äter vi frukost och ljumma kvällar hålls det konserter här.

Vi avnjuter en konsert där en dam, Lucia Branda, med en tragisk karisma och med en härlig stämma, långt korpsvart hår, svart klänning en aning slitsad, mager, men med en härlig volym när hon sjunger sina operaarior och slagdängor så det klingar mellan de medeltida väggarna och hon ackompagneras av sin frackklädde flygelspelande man som hette Enrico Leo.

Den tragiska uppsynen förbyts bara i ett varmt leende när den entusiastiska publikens applåderar.
Vi är här för att träffa vår son som går på språkkurs i Salerno och bor granne med Ave Gratia Plena.

Andra bloggar om Italien: Andra bloggar om Neapel:
Utan kronologi – Det kommer mera Napoli II

© Thommy Sjöberg

After beach - Paestum

The tomb Diver - Paestum
Qui dove il mare luccica
e tira forte il vento
(Här där havet glimmar
och vinden blåser hårt)
 Skönt med ett dopp efter en dag bland ruiner och tempel. Vi badar i Medelhavet nedanför Paestum. Innan hade vi promenerat bland de vackra Doriska templen helgade till Hera och Athena, upplevt den serena stämningen, känt doften av pors och timjan, njutit av blommor liknande Cikoria och blåeld, längtat till Öland, sprungit förbi en och en halv meter lång orm och besökt den vackra museibyggnaden. Där vi alldeles särskilt beundrade gravstenen med dykaren.
Milslånga sandstränder, hel del privat, verkar som strandskyddet gäller ett 20-tal meter, badkarsljumt och mycket salt, härlig bris och en del vågor. Ute bland bojorna där det markeras att vi är på djupa vatten, en trekant.
Två flickor och en pojke!
Vad de ägnar sig åt?
Ja det får ni kära läsare gissa er till – det hela ser mycket ömt ut i alla fall och här ute kan de inte nås av vakande katolska ögon. Jag och ett par från Frankrike skrattar gott åt dessa ungdomars lekar.
Vi går upp till bilen och byter om.
Krångligt annars på den katolska stranden; vira in sig i handdukar, en massa sand mellan tårna och dessutom torkar vi på vägen. Brännande varm sand och asfalt att promenera på. Vi byter om bakom bildörren.
En skåpbil a la hantverkare stannar till – backspeglar riggas och ställs in. Rakt över gatan parkerar yngre dam trycker ner sidorutan och börjar prata i mobilen och strax dyker ny bil upp. Hon går över till en yngre man. De drar iväg.
Ringde hon sin älskare?
Snett emot oss vaknar ung man med snaggat huvud till i en röd gammal Fiat. Bilen börjar rista liksom, upp och ned, fram och tillbaka samtidigt som larmet går på en turistbuss längre fram på gatan.
Alltså ett liv och ett kiv eller var det bara min fru som satte alla dessa krafter i rörelse eller är det värmen och den katolska kyrkan.
Vi på Kistalight bara undrar.
Andra bloggar om Italien:
Utan kronologi – Det kommer mera
© Thommy Sjöberg

Amalfi Light

Vackra citroner - Amalfi

Härom dagen båttur på Salernobukten längs den dramatiska Amalfikusten - ett världsarv. Väljer att parkera bilen. Kusten här avnjuts bättre från styrbords sida på en turbåt än bakom ratten på en Ford Kia hyrbil - dessutom fläktar det fint i värmen och det bjuds på solstunder på övre däck.

Amalfi gammal sjörepublik och stadsstat under Bysans. En plats för korsfarare och dåtida entreprenörer med handel av spannmål, salt, slavar och timmer som specialitet. Här sägs även kompassen ha införts i sjöfarten och här har konsten att göra papper utvecklats efter en sjöfärd till Kina år 1221. Pappersbruket existerar än i dag om än i mindre skala i konsten att göra handgjort papper. Amalfiborna kan inte bara ha varit duktiga på handel och sjöfart här måste ha funnits fantastiska byggmästare och hantverkare för att klara av att bygga en stad bland klippor och bergssluttningar. Säkert fick många slita ont och säkert förekom det olyckor.

År 1343 förstördes den lägre delen av staden av en tsunami. Den sjönk helt enkelt ned i havet. I dag livnär sig staden på turism och är känd för sina fina citroner och citronlikör.

Tar de 57 väl tilltagna trappstegen upp till San Andreas katedralen ovanför Amalfis piazza. Tjuvlyssnar på en guide, en italienska, som berättar för en amerikansk familj om katedralens vackra bronsport och dess utsmyckningar. Porten härstammar från Konstantinopel och kom till Amalfi 1066. Frågan är om inte den italienska guiden är snyggare än porten. Vi flanerar längs den vindlande huvudgatan, mer en gränd, fotar en rolig modell av staden uppbyggd i en nisch. Ute på bukten igen med turbåten kommer jag på att vi glömde att kika på Hotel Luna där Ibsen bodde 1879 och skrev stora delar av Ett dockhem. Vi på Kistalight samlar ju på den typen av upplevelser. Noras Tarantella var säkert inspirerad av tongångar från Amalfi och Napolibukten.

Uppe i bergen eldas det - är det den lokala maffian som eldar soppor? En frän doft letar sig ut på bukten. Tillbaka i Salerno ser vi på den lokala tidningens La Cittas löpsedlar att 31 personer ur den lokala Camorran är arresterade för droghandel och annan kriminalitet.

Halvmånen hänger över hustaken. Det stora korset av neonrör på Salernos nordliga bergstopp lyser hopp och tröst och det medltida slottet i sluttningen vilar över oss. Den napoletanska grannen har stängt sina jalusier och just den här kvällen grälar han inte med sin kvinna. Från grannhuset, Ave Gratia Plena, vårt Ostelli som varit kloster, hörs medeltida musik. En grupp med flöjter och stränginstrument ger konsert på gården där.

Vi sitter på vår sons terrass i Salernos gamla kvarter bland hustak, vinklar och vrår med hans italienska flickvän Bianca och spisar pasta, kryddig köttfärsås och dricker Bardolino. Vid den napolteanska grannens jalusi sitter en liten ödla, lizard, och gör oss sällskap. Vi skrattar och har det gott. Kvällen är ljum med en knapp skönjbar bris från bukten.

- Kanske är det så här det goda livet ser ut?

Andra bloggar om Italien: Utan kronologi - det kommer mera!

Copyright Thommy Sjöberg

Kista blues

Blogg 250 på Kistalight - passar bra med nåt om Kista då!

Försäljning light
Avslutning, trevliga begåvade uppträdanden av våra elever, stipendieutdelning, tal av rektor plus dikt och inte minst sång av lärarna.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
/ _ _ _ /

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Bojes dikt passar bra för nior som ska ut i världen. För egen del har jag en åtta, där blir det betygsutdelning och skål i cider med salta pinnar och trevlig sommar.

-Har inte Bojes dikt ovan även en ton av entreprenörsanda?

-Passar på att titta förbi Ärvingeskolan i Kista sen eftermiddag. Finns ett halvt löfte av bibliotekarien där att inhandla min ABC...kistalight. Hon är inte där.

- Varför inte fråga rektorn säger receptarien.

- Rektor verkar vara en vaken man med snabb uppfattningsförmåga, troligen med bakgrund i näringslivet. Prövar den vanliga harangen om min bok med tillägget att det kan säkert vara kul för skolan att inneha en bok av en lokal författare med bitar från Järvafältet.

Menar du då som referensexemplar säger rektorn och väljer min bok med orange omslag.

- Prata med indenten längre bort i korridoren om det ekonomiska säger rektorn.

- Vad vill du att jag ska göra med den här boken säger intendenten och ser ut som han fått in en nasare som kränger prylar från Kiviks marknad.

- Tja betala den. Den är billig, lokala bitar från Kista och järvafältet och här ett inbetalningskort med mitt plusgirokonto.

- Hur tror du att jag ska kunna ordna det säger intendenten. Innan han fortsätter inflikar jag:

- Det är bara en bagatell när det gäller kostnader. Ett uttalande som får vår intendent att genomgå en sorts inre kris av paroxysmer av lidande från en oförstående omvärld när det gäller regler och förordningar för skolans ekonomi.

- Vad jag hatar sådana påståenden säger vår intendent och far ut med vad som gäller.

- Ja...ja säger jag vi spar grunderna för ekonomin. Går det inte att köpa boken så gör det inte det.

- Vad har du för telefonnummer jag kan ta boken så får vi se vad vi kan göra säger intendenten.

- Nä då kan det vara säger Kistalight utsände som dessutom inte har så många exemplar kvar.

Tittar förbi rekorn på väg ut.

- Tuff intendent du har. Ni kommer säkert att klara ekonomin bra här på skolan. Nu missar ni en lokal författare i skolbiblioteket.

- Från första juli har vi stenhårda sparkrav säger rektorn.

- Trevlig sommar säger jag och släntrar hemåt.

Lånar en CD av sonen när jag kommer hem.

Janis Joplin 70-tal; Piece of my heart och Summertime får snurra i CD-boxen.

- Bra musik för en entreprenör en dag som denna.

Summertime,

And the livin' is easy

Fish are jumpin'

And the cotton is high

George Gerswin

Andra bloggar om Kista:

Copyright LarsThommy