Antonio Gramsci, kallad Nino, en av Italienska kommunistpartiets grundare, legendarisk skribent, blev förebild för vänstern under sextiotalet, som ung kille var han inte främmande för moderniteten, skrev om Pirandello, klasskamp och politik, drömde om att resa, fick istället se Italiens fängelser från insidan som politisk fånge på trettiotalet under Mussolinis fascistiska diktatur.
Om Gramsci har Anders Ehnmark skrivit en essä, Stad i ljus, där han sätter in Gramscis idéer i en latinsk context och fortsätter sin egen prövande undersökning om makt och demokrati. Kanske har han skrivit en bok som kan vara en passande läsning för unga kommunister och alla andra som vill söka nya vägar för det radikala samtalet.
Stilen hos Ehnmark är sökande, prövande och lätt lyrisk. Det är en gripande bok han skrivit om en fascinerande människa som kom från provinsen Sardinien i utkanten av det italienska samhället. Den unge Gramsci kom att göra en kulturell resa som påminner om den svenska arbetarförfattarna gjorde under 1930-talet. Så har bokens titel hämtats från Eyvind Johnsons trettiotalsbok med samma namn.
Lilla Nino var en hårt prövad person redan från tidig barndom. Tuberkulos i ryggraden, Potts sjukdom, var prognosen. Ett faktum som hämmade växten och han fick en puckel. Ehnmark berättar om hur familjen konstruerade en speciell dräkt där han kunde hängas upp i en bjälke för att rakna. Hans fader lät sy en kostym där utväxten doldes. För att träna ryggen hade han små hantlar av lavasten. Nino var begåvad och trots att fadern satt i fängelse, troligen sardiska intriger, och umbäranden fick han stipendium för att studera i Turin.
Studierna byttes till en verksamhet som skribent i Turinupplagan av Avanti och han recenserade och dyrkade Pirandello. Ett avancerat val för en kille som kom från landsbygden. Tillsammans med Togliatti kom han att grunda Italienska kommunistpartiet och verkade under några år som parlamentsledamot innan han fängslades av Mussolini. Under sina fängelseår skrev han det som kom att bli hans livsverk och som kom att göra sensation när böckerna publicerades på 60-talet. Sex ljusbruna volymer från det italienska förlaget Einaudi. Redigerade och systematiserade gavs de ut med titlar som:
- Den historiska materialismen och Benedetto Croces filosofi
- De intellektuella och kulturens organisering
- Italiens enande
- Anteckningar om Machiavelli, politiken och den moderna staten
- Litteratur och nationellt liv
- Förr och nu
De skulle jag vilja äga och läsa!
I sitt skrivande kom Gramsci att inspireras och föra ett samtal över tiden skriver Ehnmark. En dialog som spänner över årtusenden, från Livius romartid till renässansen och Machiavellis italienska stadsstater till den fascistiska diktaturen under Mussolini.
Här blir Gramsci spännande. I sin isolering i fängelset kommer han att ställa frågor bortom kommunismens testuggning. Viktig blir idén om hegemonin som bas för samhällets kultur och inte kommunisternas idé om klasskampen. Utan att snärja in mig allt för mycket i tolkningen av hegemonibegreppet uppfattar jag det som att de intellektuella; lärare, författare, journalister, jurister m.fl. både under Mussolinis fascism och andra perioder verkar för det borgerliga och "förnuftiga" samhället och är bärare och förvaltare av det bestående samhället.
Intressant är Gramsci som iakttagaren, outsidern, från det fattiga Sardinien. Den som kommer utifrån och ser samhället med nya ögon. Läsarten blir då att Gramscis skrifter är mer essäer och dialoger i ett politiskt samtal förda av en skicklig skribent. En person som använder humor och sarkasm som verktyg i sitt författarskap och sin politiska kamp. Skrivandet är då mer prövande och undersökande än att det är en politisk ideologi och program för kommunismen.
Vet inte vilken omfattning Gramscis skrifter finns översatta till svenska. På engelska lär de finnas och det kan vara en möjlighet till läsning om man inte behärskar italienskan.
För oss som har ett hjärta som bankar för förorten och då speciellt för Järvafältet är det fantastiskt att tänka sig att Gramscis sonhustru Margarita Gramsci lever och verkar i Rinkeby och även om detta kan man läsa i Ehnmarks bok om Gramsci. Här i Kista har vi haft nära släktingar i nedstigande led till Rosa Luxemburg. Anna, som är grand old matte till vår katt. Kul att tänka sig att släktingar till två stora legendarer inom vänstern från 1900-talet finns på Järvafältet.
Banne mig också om jag inte såg en skymt av Lenins barnbarn på Tensta bibliotek häromdagen.
Recensionerna av Ehnmarks Gramscibok har varit generösa och välvilliga. Dock kan man notera att både Göran Greider i Expressen - sic! och Åsa Linderborg i Aftonbladet är upprörda över att Ehnmark förminskar ideologen och vänsterteoretikern Gramsci och hans idéer om hegemonin till förmån för en läsart där han ses som en författare som för en dialog över tiden. Något liknande gör även, väl, bloggaren Lidåker på Ankdammen om än med en rolig metafor.
Upprördheten från skribenterna på vänsterkanten ser vi på Kistalight som att boken funkar. Invändningarna kan tjäna till en dialog som för vänstern vidare från testuggning och färdiga idéer.
Fin bok om en fascinerande människa.
© Thommy Sjöberg
1 comment:
Tjoho bäste Kistalight!
Lenin har väl inga barnbarn eftersom han inte hade några egna barn.
Han satt ju mest vid skrivbordet eller på något bibliotek och utvecklade sin Marxism-Leninism!
En teolog i marxistisk skrud dessutom gift med Nadezjda Krupskaja som var en riktig bokmal.
Tja, det kan bli barn ändå!
Post a Comment