Wednesday, October 12, 2005

Pedagogik Light II

Deltar i ett forskningsprojekt för och om lärare. Ett projekt som genomförs av Arbetslivscentrum och stadsdelsnämnden i förorten där jag jobbar. I Projektet ingår det att fundera över lärarrollen. Vem du är och vem du vill vara. Nedanstående bidrag kan ses som ett led i detta. Bidraget har varit publicerat i DN och ingick i en serie som kallades skollust/skolhat.


Skollust
Början av sextiotalet – Stockholms södra förorter – Stureby; realskola som blev enhetsskola som blev grundskola. Tilltro, framtidstro och begåvningsreserver, här skulle den nya mixen prövas. Mixen var en blandning av linjer. Kanske man skulle kunna kalla den en ”folkhemsrealen”. Här fanns tre linjer; en yrkesinriktad, en allmän
och en gymnasieförberedande linje, kallad g-linjen.
En del av oss hamnade på den senare. Bara några år tidigare hade vi istället hamnat i arbetslivet som springschasar, ellärlingar eller biträden på NK.
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt
vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna! Fysikläraren med ”Gröna faran”! En lärarkalender som användes vid muntliga förhör och som framförallt spred skräck i de nedre raderna i fysiksalen där de flesta tjejerna satt. Själv lärde jag mig optikens grunder tack vare denna fysikens Caligula.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom
han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

1 Comments:

Anonymous Thommy said...

- Hjälm ska det vara!
Upplyser just magistern med samma namn i telefonsamtal efter att ha läst artikeln.
- Hum...hum tycker mig märka viss begåvning hos kanditaten. Stureby var faktiskt realskola innan den blev enhetsskola!

6:56 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home