Bob Dylan 70 och nymålat med Kistalight

  Stairway to heaven Kistalight i funderartagen – dags för nostalgi! Här på Kuriska näsets norra strandvallar. Bild Love Sjöberg/Kistalight

Nymålat med Bob

Minns sommaren och skapar en liten traditionsenlig bok till jul på Kistalight.

 I år får det duga med webben.
Får bli en NET-version!

 Tema - hyllningar kring Bob Dylan som i år fyllde 70 och nostalgibitar!

Fokuserar på några bitar kring hans magiska ungomsår. Åren då han hade sin kreativa höjdpunkt och då han skapade en rad mästerverk på albumen Freewheelin, The times they are a changing, Another side, Bringing all back home, Highway 61 och Blonde on blonde.

En artistisk explosion som blev en sångskatt!

Från några år i mitten på 1960-talet då han tolkade och blev ett språkrör, nästan ett medium, för en hel generation.

  För Kistalight som de åren drömde om konsten och ”pluggade” student men mest fick knega som målarlärling och hade fullt sjå med att bli vuxen!

I Bob fick vi en kompis i våra försök att hitta en väg ut från en tilltufsad barn och ungdomstid!

Något som vi inte hade så där alldeles klart för oss.

Lyssnande förstås även på massor av popmusik, såg fransk film och läste en del

- Någon gång på 60-talet!
 Miles Davis said:
 Spela inte det du vet. Spela det du inte vet! Spela inte vad som finns. Spela vad som inte finns!
Något som också kunde vara Bobs motto!

 Okej säger vi på Kistalight! Vi som i dag ser på Bob med mer vuxna ögon men gärna återvänder, här något oredigerat, för några nostalgiska minnesbitar om Bob och våra målaräventyr i ungdomen.

Nymålat

* Bob Dylan 70 - 4th West street N.Y

* Kulturarbetare
* Bob Dylan 70 - Woodstock
* Kulturarbetare i triumf
* Bob Dylan 70 - Newport Rhode Island
* Kulturarbetare i farten
* Bob Dylan 70 - Kista - en Dylanologs bekännelser
* Strukturalism Light
* Bob Dylan 70 - City Light San Francisco
* Dostojevskij i Hökarängen
* Bob Dylan 70 - Kista covers
* Tillvarons hundar

Nymålat - en gång till - the paint is wet 

*  Bob och snygga spiror...
* Reality revisited - Moderna
* Bob Dylan – krönikör och ett blåsigt ledmotiv
* Nostalgia Light

Här kunde det vara naturligt att sluta men vi pytsar på med några burkar (bitar) till

* Karin Mamma Andersson
* En gång till K M A
* Clay Ketter - Kistalight på Moderna
* Ed Ruscha Light
* Lee Lozano - en fighter
* Fascinate Light
* Graffiti Light - Highway

Här passar vi på att avrunda Nymålat med Bob så får vi se om det blir en pappersupplaga, bok, av bitarna någon gång i framtiden.  

GOTT NYTT ÅR OCH GOD FORTSÄTTNING FRÅN KISTALIGHT!

Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om litteratur
Andra bloggar om Nobelpriset i litteratur Andra bloggar om Woodstock
Andra bloggar om Bob Dylan  Andra bloggar om målare

©/Thommy Sjöberg

Bob Dylan 70 – Kista – Bobographica

Hjärta, stjärnor och Thommy med Th - nog är vi inspirerade av Bob på Kistalight!

If you see him say hello

I dag passar vi på och gratta Bob på 70-årsdagen, en överlevare – bra gener, en myt, en rollkreatör, en målare, en musikant, en bandledare och framförallt en låtmakare har nått en aktningsvärd ålder utan att pensionera sig.
- Bob en homerun i det amerikanska musiklivet.
Kistalight som är hemma och vilar sitt knä för dagen, ledbandet, menisken eller bara förslitning - beroende på för mycket tennis.
Vem vill hoppa som en kråka från tidig morgon till sena kvällen?!

Vi tar oss friheten att gratta Bob även från våra kompisar Jakobinen och Årstagalningen.
- Alla tre har vi nog en liten Rain-man inom oss.
Jakobinen förresten som i dagarna är på väg till Minneapolis och Hibbing som Kistalights utsände om inte askmolnen stoppar honom. Girlfriend där - men visst blir det väl en sväng till Hibbing.
- Kanske fixar han lite grus från Bobs garageinfart på sjunde avenyn i Hibbing till oss boys.

Ah, but I was so much older then
I’m younger than that now

Hur som helst firar vi 70-årsdagen med en spellista från youtube med 10 fantastiska Dylancovers.
Bäst att ta covers - originalen är inte längre tillgängliga på youtube. Får bli en tillställning - lite av Så mycket bättre!
 - Spännande möten som ger nya dimensioner åt Dylans låtar. Kistalight tycker att många av låtarna från I´m not there lyfter in, tolkar, Dylan för 2000-talet.
Vi kör minst varannan damernas!
Utan inbördes ordning!
I opposition mot DN:s artikel Män som missbrukar Dylan! och Svd - manlig som Dylan!
Direkt från Kista!

Memphis blues again – Cat Power tolkar och lyfter Dylan in i 2000-talet
Just like a woman Nina Simone en krävande musikalisk  qvinna tolkar Dylans sång från Blonde on Blonde
Wheels on fire - Desperat ös med Julie Driscoll och Brian Auger - flower power disco från sena 60-talet brukar inte funka - vi säkrar med K T Tunstall istället
Tangled up in blue - K T Tunstall svängig tolkning som lyfter Dylans berättelse som popens Proust
You´re gonna make me lonesome – Madeleine Peyroux med jazzig version
When I paint my masterpice – Ljudmålning av The Band från Woodstocktiden
Man In The Long Black Coat - Mark Lanegan med magiska mytiska klanger från I´m not there
All along watchtower - Från I´m not there med Eddie Vedder en av de största med Jimi Hendrix men den brukar plockas bort om man länkar till den!
Knocking on heavens door - Randy Crawford - vilken pipa!
2th time Knocking on heaven door - Antony & the Johnsons gudomligt vackra tolkning - bara för män?
Bobs storhet ryms inte inom en spellista på tio låtar!
Knappast ett dussin heller !
Vi tar en till!
Ballad of a thin man från I´m not there - who´s the hell that guy?  Mr John alltså!
Och en till - nog lever Dylans sånger och är aktuella. Här från demonstrationer den 21 maj 2011 i Madrid - The times they are a changing!
Visions of Johanna - Marianne Faithfull en till från damernas! But Mona Lisa mustá had the highway blues you can tell by the way she smiles

Vi slutar som vi börjar med en av Kistalights absoluta favoriter Memphis blues again - PSL läsarna hyllar Bob Dylan. Från Dylans sångskatt som är både folklig och levande runt om i världen. Här med bidrag av Robin Velander från SR:s 70-årsfirande.
Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Bob 70 – City Light San Fran… - Bobographica

 I dag tar vi ett skutt över den amerikanska kontinenten. Bob i Bad Company – så kallas bilden! Här fotas Bob för albumet Blonde on blonde tillsammans med alla beatpoeters urfader Allan Ginsberg, dramatikern Michael McClure och Robbie Robertson. En inkarnation av beatpoesi, rock n roll och amerikansk folkmusik – kort sagt modernismen som gör sitt intåg inom popmusiken. Allt plåtat i gränden bakom City Lights bokhandel på Columbus Avenue i San Francisco. City Light som grundades av beatpoeten Lawrence Ferlinghetti och är en indiebokhandel och förlag och som existerar än i dag. Kistalight var där i sin ungdom i början av 80-talet och besökte naturligtvis City Light. Kanske såddes där ett frö för kommande Kistalight publikationer. Bild Larry Keenan

If you see him say Hello

 Dagen innan bilden ovan hade Bob haft en spelning med The Hawks (the Band) på Berkely community theather i San Francisco. Inför rader av poeter och författare. Flera av beatpoeterna umgicks också med Hells Angels varför det dök ett helt band av änglar med fantasifulla namn som Freewheelin Frank och Terry the Tramp. Salongens två första rader fylldes med beatpoeter, författare, beatnikar och Hells Angels och i mitten av alla satt folkmusikens egen superälva den späda Joan Baez.
 Beatpoeterna blev förtjusta över den bisarra showen och inramningen och när en känga från en besviken folkmusikfan landade på scenen bredvid två vaktande änglar blev Bob kallad Dadakungen.

 Sedan kom Bob att åka på världsturné, Spela in Blonde on Blonde i Nashville, bli utbuad mest överallt under den elektriska delen av showen - upplevdes naturligtvis som jobbigt och säkert overkligt och botades med piller.
 I Manchester City Hall den 17 maj 1966 gjordes kanske den mest berömda piratkopierade föreställningen i hela popens historia känd under namnet Royal Albert Hall-inspelningen. I dag mer känd som Judas och play it fucking loud-spelningen!
 - Aldrig har Like a rolling stone spelats med samma sound och känsla. På sätt och vis är det slutpunkten för Bob som revolutionär låtskrivare och gränsöverskridande elförstärkt poet!
 - En popens Rimbaud som  efter Englandturnén och motorcykelolyckan drar sig undan världen och lever familje och lantliv.
- Kan förstås snarare ses som en sund vändpunkt av en klok man som tar chansen att återhämta sig.

Skranglig landsvägsriddare eller söderkis i exil på bukten i San Fran. I bakgrunden Fisherman Wharf. Bild: Dulcinea Kistalight - Nedan  saxat från artikel Kistalight april 2006

 Vi åker båt på bukten, runt Alcatraz och under Golden Gatebron som ligger inbäddad i dimma. Guiden berättar och när han är klar lägger han på ett band om den stora jordbävningen 1906. I dagarna, 18 april, är det 100 år sedan den bröt ut och orsakade kaos och förödelse vilket förmedlas med stor inlevelse på det spelade bandet. San Francisco är inte bara den västliga utposten för det amerikanska projektet; konstitutionen, new frontier, nybyggaranda, going west och entreprenörsanda. Utan här finns också San Andreasförkastningen, en 1300-mil lång förkastningsspricka som sträcker sig från Mexiko i söder till Oregon i norr och som ligger där som ett ärr i jordskorpan. Där skaver den Nordamerikanska plattan och Stilla havsplattan mot varandra - egentligen längs med plattorna.
– Detta kallas tektonik.
  San Fran; beatpoeter och hippierörelsens hemvist, gay och regnbågfolks utpost och i dag strax söder om bukten, San José med omnejd – Silicone valley, en av de mest spännande platserna för utveckling inom hightech. Härifrån stammar även Ewan Williams Blogger.com numera uppköpt av Google och en av pionjärerna inom bloggingrevolutionen och vår hemmabas som bloggare. Faktiskt har vi San Francisco tid på vår blogg.
- Nog finns det något extra här i luften på gränsen mot Stilla havet.

 I beatpoeternas bokhandel City Light handlar vi några klassiker av Henry Miller och vi lunchar i Chinatown. Till kaffet blir vi bjudna på kakor med små biljetter där det finns personliga meddelanden. Jag kommer att bli ekonomiskt oberoende och Dulcinea kommer att få ett erbjudande som hon inte kan motstå - vi får se.
- Banne mig om vi inte såg Jack Nicholson skymta förbi i Chinatown med demolerad och gipsad näsa men riktigt säkra kan vi förstås inte vara!

 Vid Loma Prieta skalvet den Oktober 17 1989 såg vi bilderna från San Francisco och Oakland Bay bridge. Mindes vår vistelse där, och kunde konstatera med reportrarna ögon att Bay Bridge såg ut just like a fucking sandwich. 

Andra bloggar om USA:
Andra bloggar om Kista  Lokala författare
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Bob Dylan 70 – Kista - en Dylanologs bekännelser

Läser Bob Dylan 70 år i DN:s kultursöndag. , Utmärkt artikel, riktig rolig, av Fredrik Wikingsson ena halvan Filip och Fredrik. Kistalight känner behov av att positionsbestämma sig som Dylanfan!
- Är jag en riktig Dylanolog?
Nej absolut inte med Fredrik W:s mått mätt! Kistalight deltar inte på chattar och i Forum om Dylan. Vi samlar inte alla hans skivor – klart vi har de viktigaste skivorna, många i vinyl, plus bootlegsserien. Några av hans skivor betraktar vi som bisarra skämt!
- Selfportrait och den senaste julskivan till exempel!
- Gör inte alla det?

Vi har sett två och en halv levande Dylankonserter. Göteborg 78 – skymtade inte Lundell där bland åskådarna och 2005 i Globen då vi såg många ungdomar bland publiken. I typ Kistalights elevers ålder – kul!
 En halv gång, utsålt på Borgholms slottsruin, då vi istället picknickade på Alvaret utanför ruinen medan månen gick upp över alvarskanten.

That big, fat moon is gonna shine like a spoon


– En av de bästa konserter Kistalight någonsin varit på!
 Så missade vi i vår ungdom – vi var verkligen på väg, i april 1966 som ung målarlärling, till Stockholms konserthus - Bob Dylan and the Band. Vi var nyfikna på den elektriska delen.
 The Band som när de landade i Stockholm såg ut som ett gäng storvuxna raggare med hattar och gitarrfodral bredvid den lätt feminiserade krullhårige och tuffe Dylan.
- Något vi kunde identifiera oss med på Kistalight!

Ändå någonting oroande – här går vi igång när karln fyller 70 år, bloggar dagarna i ända, bloggar som ingen frågar efter, där vi försöker komma underfund med Dylans storhet.
 I en mening är vi Dylanologer. Vi intresserar oss framförallt för hans dynamiska ungdomsperiod från Freewheelin Dylan till och med Blonde on blonde. Ungdomsåren när han revolutionerade populärmusiken. Där är vi rent av jämförbara med ett gäng renläriga marxist-leninister.

Klart att Dylan gett ut storverk efter de åren. Blood on the tracks, Oh mercy och Time out of mind, de hyllade memoarerna (egentligen en samling krönikor om kreativitet), han målar tavlor med motiv från favelas - fina utställningar där och sänder hyllade radioprogram om amerikansk musik.
 Ändå trots vår beundran där är vi fundersamma – har Dylan verkligen skrivit Chronicles. Kistalight misstänker en djupt litterär och skicklig spökskrivare som fångat Dylans musikerjargong och genomfört både teman, krönikor i judisk ton, och ett återkommande ledmotiv som genomsyrar boken plus att Chronicles har karaktären av en utvecklingsroman. Dessutom alla detaljer; byggnader i New Orleans, konststilar, träd och blommor.
 Klart även Dylan kan ha använt lexikon och handböcker!
 Talangen har han - men har han tålamodet och uthålligheten. Viss skillnad på att skriva en låt jämfört med att skriva en bok!
Det som gör mig mest misstänksamm (likt läraren som känner sin elev) tror jag är att Dylan egentligen inte gillar den blåsiga vinden (blowin in the wind) som genomsyrar boken i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Kistalight tror att det är en metafor som Dylan tröttnat på för länge sedan även om det är en av hans största hits!

Vi saxar några kommentarer från tidigare Dylanbloggar:

Love Sjöberg said...
Coolt och läsa om livsavgörande beslut... hur hade den gamle vise filosofen farsan varit utan Bob? Måste även säga att viss likhet finnes mellan en ung Bob Dylan och en ung Thommy Sjöberg...

Thommy said...
Hm...hm ungefär samma kalufs säkert inspirerat av Bob plus samma kerubkinder - mindre inspirerat av Bob och kanske en viss narcissism - när det togs bilder.
Tiran, jacket eller ena ögat pekade dock i Zenit mer som hos Marty Feldman från Monthy Pytongänget.
Mest funkar Bob som en sorts igångsättare. Rösten, munspelet, texterna med bilderna, berättandet och lyriken får igång den egna lusten att berätta och skapa.
Bob som ett medium för en generation!
- Visst!

Bob var killen som lyckades klä i ord det vi tyckte och kände.
- Gällde för både politiskt radikala studenter som anarkistiska hippies.
Men någon tänkare och filosof är han egentligen inte!
Kanske mer som råttfångaren i Hamelen som lurar en generation barn!?
Vi följer han vart han än går!
Men lätt att identifiera sig med för en kille som liksom Bob hade en farsa som hade elfirma och var entreprenör!

 Förresten är det bara män som följer Dylan?
Plockade han inte fram en mer mjuk, lite kvinnlig sida hos sig själv, när han blev elektrisk rockpoet och åkte runt med the Hawks (The Band). En av Dylans mytiska roller (perioder) så  utmärkt gestaltat av Cate  Blanchett som rockpoeten Judith i filmen I´m not there här om året. En av de mest briljanta tolkningarna man kan tänka sig när det gäller myten Bob Dylan.
Andra bloggar om Kista
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Bob Dylan 70 - Newport Rhode Island state - Bobographica

En intressant Dvd från Newport folkfestival 1963-65 är The other side of the mirror. Från 1964 ser man en glad och avspänd Dylan. Han ser ut som en klurig Huck Finn som precis tagit sig ned med flotten längs Mississippifoden. När han framför sånger som Mr Tambourine man och Chimes of freedom ser och hör man en singer songwriter som har funnit sitt lyriska språk och hittat en ton för sin sångpoesi.

1963! 

 Påminner inte Bob från första året på Newportfestivalen om en folkmusikens Ingmar Stenmark, fåordig men ändå med glimten i ögat, skojar han om sin gitarr undrar om den kommer att berätta några historier.

I Juli 1965!

När Bob Dylan blev elektrisk, goes electric, är det inte så självklart lätt att tolka vad som hände under konserten, massor av oväsen ur en synvinkel, folk buade och var upprörda, Pete Seeger lär ha hotat att hugga av elkablarna med en yxa, från ett annat håll framgick intensiteten i låtarna och musiken, men framförallt verkade folk upprörda över att det hela var över så snabbt. Bob med Al Kooper, Mike Bloomfield och Paul Butterfield spelade bara tre låtar; Maggies farm, Like a rolling stone och It takes a lot to laugh and it takes a train to  cry. Bob själv verkade efter konserten, som ett offer för motstridiga känslor men hämtade sig efter inropningen och spelade akustiskt och symboliskt It´s all over now baby blue för en något lugnad publik.

Klart att det är lätt att mytologisera en sådan här tillställning - sanningen är nog att det inte var särskilt planerat eller förberett utan att det hela var mer en improviserad spelning, en test och en vilja att visa på något nytt (musik och texter) som man, Bob, inte visste vart det skulle ta vägen. Bob som sökte sig vidare från den på sitt sätt konformistiska folkmusikscenen i Newport.

Det kommer mera!

Andra bloggar om Kista

Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg