Bob Dylan 70 – Woodstock New York State – Bobographica

En av flera berömda Bob Dylan fotografier från Bernards café i Woodstock 1964 av Daniel Kramer. Bob är etablerad som songwriter men är på väg mot ett spännande och nyskapande låtskrivande. På albumet Another side of Bob Dylan från 1964 har det samhällsengagerade temat bytts ut mot det privata. Bob Dylan tillbringar allt mer tid i Woodstock där han skriver eller kopplar av. Oftast bor han i Bearsville hos sin manager Albert Grossmans eller på ett rum ovanför Bernards café i Woodstock. Man får inte glömma att Bob faktiskt kunde vara rolig också - Kistalight fortsätter att följa Dylan i fotspåren under de explosiva år då han blev en modernistisk rock och poppoet.

If you see him say hello

Far between sundown’s finish an’ midnight’s broken toll
We ducked inside the doorway, thunder crashing
As majestic bells of bolts struck shadows in the sounds
Seeming to be the chimes of freedom flashing
Flashing for the warriors whose strength is not to fight
Flashing for the refugees on the unarmed road of flight
An’ for each an’ ev’ry underdog soldier in the night
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing  (Privat men ändå politisk!)

 I Chronicles berättar Dylan  detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.
Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare.
- Woody som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet.
 En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
 Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer - matematiskt som ett schackspel, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
 Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande. (Från Kistalight på spaning)

  I dag mer än fyrtio år sedan Kistalight tog sig ut i stora världen och skulle livnära sig som målarlärling och "plugga student" på Komvux och mer än 45 år sedan vi drabbades av Leif Nyléns briljanta essä om Bob på DN:s kultursidor med bilder från Dylan i Woodstock.
- Såg Bob samma dag på Skärmarbrinks T-station.
Ja på ett skivomslag alltså - bärandes av en ung litteraturstudent. Han såg gammal ut där på framsidadå han blickade fram bakom titeln The times they are a changing.
Ja som Bob redan då faktiskt insett och upplevt det mesta i tillvaron!
Lyckades fixa ett exemplar av den skivan genom ett köp på fiket mitt emot Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, så småningom kom hans skivor ut i den vanliga handeln.

- Sedan var det kört!
 Undrar om inte Bob betydde mer som introduktör och förebild än lärarna i plugget av litteratur ochlyrik.
En musikens trickster av modernistisk rockpoesi med gnisslande munspel och elgitarr som samlade spännande musiker omkring sig.

  Föreställningen om Woodstock och Bob Dylan ; motorcykelolycka, gåtfull tystnad, Sara, familj och barn, Big Pink och trots allt nya låtar betydde en del av magin kring 69 års Music and Art Fair festival.
- Woodstock som symbol för bohemisk retreat, kreativitet och med Bob som familjefar och bandledare (The Band).

 Nära Woodstock hade också en av den amerikanska litteraturens stora radikaler sitt hem under några år. I Croton-on-Hudson levde John Reed och Louise Bryant som äkta makar under några år innan Reed försvann till Sankt Petersburg och den ryska revolutionen (1917) och skrev Tio dagar som skakade världen. Ett av de mest klassiska reportage som finns inom journalistiken. Ett reportage som andas närvaro och atmosfär av en omvälvande historisk händelse.

 Närvaro, atmosfär och radikal anda blev det också när väl filmen om Woodstockfestivalen redigerades och visades upp för världen. Kaos och ekonomisk katastrof medan den pågick. Kreativ succé, harmoni (kidsen höll sams trots kaos) och en höjdpunkt för det radikala 60-talet i USA när det hela var över och nedklippt till en spelfilm. Både när det gällde de flummiga hippieidealen och den mer ideologiska studentrörelsen.
- Frågan är om inte Bobs ande svävade över hela festivalen.
Låten, Woodstock, som fångade hela festen skrevs av Joni Mitchell som inte ens fanns på plats när det hela begav sig.
En festival som en gigantisk gratis nedladdning, kidsen grejar en happening och några artister inspireras som aldrig förr; Ritchie Havens, Janis Joplin, Santana, Jimi Hendrix med nationalsången och kanske mest magisk av alla Joe Cooker med With a little help from my friend.
Trots allt; kanske var festivalen bara en slutfas för 60-talsprojektet, mer en dröm än verklighet och på sikt förödande med drogerna.
 Dylan familjefar och lantbo istället för modernistisk rockpoet och var en som inte ställde upp på festen.
Bethel, där festivalen ägde rum. låg egentligen 65 km sydväst från Woodstock.
Viktigast av allt ett genomfört kreativt kaosprojekt och avantgarde istället för kommersialism, så blev förstås festivalen ändå riktigt lönsam till slut!

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Woodstock
Andra bloggar om Bob Dylan

©Thommy Sjöberg