En intressant Dvd från Newport folkfestival 1963-65 är The other side of the mirror. Från 1964 ser man en glad och avspänd Dylan. Han ser ut som en klurig Huck Finn som precis tagit sig ned med flotten längs Mississippifoden. När han framför sånger som Mr Tambourine man och Chimes of freedom ser och hör man en singer songwriter som har funnit sitt lyriska språk och hittat en ton för sin sångpoesi.
1963!
Påminner inte Bob från första året på Newportfestivalen om en folkmusikens Ingmar Stenmark, fåordig men ändå med glimten i ögat, skojar han om sin gitarr undrar om den kommer att berätta några historier.
I Juli 1965!
När Bob Dylan blev elektrisk, goes electric, är det inte så självklart lätt att tolka vad som hände under konserten, massor av oväsen ur en synvinkel, folk buade och var upprörda, Pete Seeger lär ha hotat att hugga av elkablarna med en yxa, från ett annat håll framgick intensiteten i låtarna och musiken, men framförallt verkade folk upprörda över att det hela var över så snabbt. Bob med Al Kooper, Mike Bloomfield och Paul Butterfield spelade bara tre låtar; Maggies farm, Like a rolling stone och It takes a lot to laugh and it takes a train to cry. Bob själv verkade efter konserten, som ett offer för motstridiga känslor men hämtade sig efter inropningen och spelade akustiskt och symboliskt It´s all over now baby blue för en något lugnad publik.
Klart att det är lätt att mytologisera en sådan här tillställning - sanningen är nog att det inte var särskilt planerat eller förberett utan att det hela var mer en improviserad spelning, en test och en vilja att visa på något nytt (musik och texter) som man, Bob, inte visste vart det skulle ta vägen. Bob som sökte sig vidare från den på sitt sätt konformistiska folkmusikscenen i Newport.
Det kommer mera!
Andra bloggar om Bob Dylan©Thommy Sjöberg
