Bob Dylan 70 – Kista - en Dylanologs bekännelser

Läser Bob Dylan 70 år i DN:s kultursöndag. , Utmärkt artikel, riktig rolig, av Fredrik Wikingsson ena halvan Filip och Fredrik. Kistalight känner behov av att positionsbestämma sig som Dylanfan!
- Är jag en riktig Dylanolog?
Nej absolut inte med Fredrik W:s mått mätt! Kistalight deltar inte på chattar och i Forum om Dylan. Vi samlar inte alla hans skivor – klart vi har de viktigaste skivorna, många i vinyl, plus bootlegsserien. Några av hans skivor betraktar vi som bisarra skämt!
- Selfportrait och den senaste julskivan till exempel!
- Gör inte alla det?

Vi har sett två och en halv levande Dylankonserter. Göteborg 78 – skymtade inte Lundell där bland åskådarna och 2005 i Globen då vi såg många ungdomar bland publiken. I typ Kistalights elevers ålder – kul!
 En halv gång, utsålt på Borgholms slottsruin, då vi istället picknickade på Alvaret utanför ruinen medan månen gick upp över alvarskanten.

That big, fat moon is gonna shine like a spoon


– En av de bästa konserter Kistalight någonsin varit på!
 Så missade vi i vår ungdom – vi var verkligen på väg, i april 1966 som ung målarlärling, till Stockholms konserthus - Bob Dylan and the Band. Vi var nyfikna på den elektriska delen.
 The Band som när de landade i Stockholm såg ut som ett gäng storvuxna raggare med hattar och gitarrfodral bredvid den lätt feminiserade krullhårige och tuffe Dylan.
- Något vi kunde identifiera oss med på Kistalight!

Ändå någonting oroande – här går vi igång när karln fyller 70 år, bloggar dagarna i ända, bloggar som ingen frågar efter, där vi försöker komma underfund med Dylans storhet.
 I en mening är vi Dylanologer. Vi intresserar oss framförallt för hans dynamiska ungdomsperiod från Freewheelin Dylan till och med Blonde on blonde. Ungdomsåren när han revolutionerade populärmusiken. Där är vi rent av jämförbara med ett gäng renläriga marxist-leninister.

Klart att Dylan gett ut storverk efter de åren. Blood on the tracks, Oh mercy och Time out of mind, de hyllade memoarerna (egentligen en samling krönikor om kreativitet), han målar tavlor med motiv från favelas - fina utställningar där och sänder hyllade radioprogram om amerikansk musik.
 Ändå trots vår beundran där är vi fundersamma – har Dylan verkligen skrivit Chronicles. Kistalight misstänker en djupt litterär och skicklig spökskrivare som fångat Dylans musikerjargong och genomfört både teman, krönikor i judisk ton, och ett återkommande ledmotiv som genomsyrar boken plus att Chronicles har karaktären av en utvecklingsroman. Dessutom alla detaljer; byggnader i New Orleans, konststilar, träd och blommor.
 Klart även Dylan kan ha använt lexikon och handböcker!
 Talangen har han - men har han tålamodet och uthålligheten. Viss skillnad på att skriva en låt jämfört med att skriva en bok!
Det som gör mig mest misstänksamm (likt läraren som känner sin elev) tror jag är att Dylan egentligen inte gillar den blåsiga vinden (blowin in the wind) som genomsyrar boken i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Kistalight tror att det är en metafor som Dylan tröttnat på för länge sedan även om det är en av hans största hits!

Vi saxar några kommentarer från tidigare Dylanbloggar:

Love Sjöberg said...
Coolt och läsa om livsavgörande beslut... hur hade den gamle vise filosofen farsan varit utan Bob? Måste även säga att viss likhet finnes mellan en ung Bob Dylan och en ung Thommy Sjöberg...

Thommy said...
Hm...hm ungefär samma kalufs säkert inspirerat av Bob plus samma kerubkinder - mindre inspirerat av Bob och kanske en viss narcissism - när det togs bilder.
Tiran, jacket eller ena ögat pekade dock i Zenit mer som hos Marty Feldman från Monthy Pytongänget.
Mest funkar Bob som en sorts igångsättare. Rösten, munspelet, texterna med bilderna, berättandet och lyriken får igång den egna lusten att berätta och skapa.
Bob som ett medium för en generation!
- Visst!

Bob var killen som lyckades klä i ord det vi tyckte och kände.
- Gällde för både politiskt radikala studenter som anarkistiska hippies.
Men någon tänkare och filosof är han egentligen inte!
Kanske mer som råttfångaren i Hamelen som lurar en generation barn!?
Vi följer han vart han än går!
Men lätt att identifiera sig med för en kille som liksom Bob hade en farsa som hade elfirma och var entreprenör!

 Förresten är det bara män som följer Dylan?
Plockade han inte fram en mer mjuk, lite kvinnlig sida hos sig själv, när han blev elektrisk rockpoet och åkte runt med the Hawks (The Band). En av Dylans mytiska roller (perioder) så  utmärkt gestaltat av Cate  Blanchett som rockpoeten Judith i filmen I´m not there här om året. En av de mest briljanta tolkningarna man kan tänka sig när det gäller myten Bob Dylan.
Andra bloggar om Kista
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg