Wednesday, September 28, 2005

Özkök Lütfi


Beckett besökte aldrig den gamla stockholmsförorten Östberga men blev väl porträtterad av en medborgare från denna ädla förort.
I dag är det dags för bokstaven Ö och i och med det finns samtliga bokstäver representerade i Kistalight lexikon.



Lütfi Özkök är fotograf, poet och invandrare från Turkiet.
Redan 1950 kom Lütfi till Sverige. Traditionellt har modern invandring till Sverige gått i vågor. Andra världskrigets flyktingvågor från Baltikum, arbetskraftinvandring under 60 och 70-tal, politiska flyktingar som kom under 80 och 90-talet. Men Lütfi kom för kärleks skull. Föremålet för kärleken hette Ann-Marie och tillsammans bosatte de sig i förorten Östberga. Undertecknad som skrev en artikel i DN där de förekommer fick efter publiceringen ett roligt telefonsamtal från Ann-Marie där hon tyckte till om artikeln:
Hon och Lütfi tyckte om tonen i den sade hon.
Bättre beröm kan man inte få tycker jag.


En litterär Förort – Vilda lekar i Östberga
Östberga! Du stadsdel i södra förorterna med din sena femtiotalspatina!
- Ditt kvarter med Stamgatan som en utdragen oval.
En oval där det liksom alltid blåste småkallt under alla årstider.

 Här växte vi upp ett gäng förortsgrabbar och här fick vi avgörande impulser. Impulser som inte styrdes av fritis, skola eller vuxenvärldens organisation.
 Nej här gällde kompisarna: Hallon, Klacke, Ankan, Slappo, Mackan, Gröding, Vajsing; ”han som var på trån". Killarna med invandrarbakgrund, även om man då inte uttryckte sig på det töntiga viset; bröderna Ruma, Andrus, Jüri, Russe och Özkök – Köket vars pappa var från Turkiet.
Snacket, en konstart och litterärt på sitt sätt, odlade vi på café Specialité. Mellan mackorna och tidningsläsandet kunde en lyckad formulering applåderas och returneras.
 Här fanns vi när president Kennedy blev skjuten. Ett faktum som meddelades av Andrus och det gjorde oss både skraja och förstämda innan snacket kom igång. Kuba, maffian eller kommunisterna det var frågan.
Det andra könet, tjejerna, försökte vi komma i kontakt med på ungdomsgården. Med hjälp av rundpingis, läsk och kaffedrickande, politisk förening (SSU), föredrag med visning av ormar, föredrag med bilder av indianer och framförallt dans till levande band. Bandet kunde i bästa fall vara en höjdare som Jerry Williams and the Violents, ”Hello goodbye, twisting Patricia”.
Vi var alla folkhemsbarn i tilltrons, tillväxtens och de sociala möjligheternas begynnande sextiotal. Men våra lekar uttryckte något annat och kunde ibland bli lite väl vilda och vi höll oss inte helt inom lagens råmärken.
Vilda körningar med trimmade mopeder, falska lotterier, snatterier, tjuvrökning och smuttande på farsans brännvin avlöstes av hängande i gathörn.
Fotbollen och ishockeyn blev räddningen för många, men inte alla. En av de första vintrarna byggdes en ishockeyrink med hjälp av stulna lämmar från det ännu inte färdigbyggda området. Ett faktum som förtörnade byggherren förstås, men som ändå ledde till en lösning mellan byggföretag och bostadsrättsförening i området, ett okonventionellt exempel på folkhemslösning.
Rinken blev för många ett andra hem mellan läxläsning och sänggående. Och det kunde bli långa spontana träningspass på både fyra och fem timmar.
På rinken utvecklades en del av grabbarna till små virtuoser när det gällde hanterandet av puck, klubba (ej hook på den tiden) och skridskoåkning. Det ordnades turneringar och vi deltog i S:t Erikscupen. Några var rent av små stjärnor; Jüri som var med i Bajen och kanske framförallt lille Gröding som kunde göra det mesta med klubban och åkte grillor som en virvelvind.
Fotbollen den andra räddningsplankan upptog de andra årstiderna. Här spelade vi tvåmål, sköt hörnor à la Nacka Skoglund, och ordnade tävlingar i vem som kunde hålla päronet längst i luften. Det gällde klacksparkar, nickar, tillslag med fötter och knän. Här spirade jonglörstalanger, och några löften som Kalle, Jüri och lille Gröding kunde komma upp till en si så där tusen tillslag.
 Tusen författare har nog inte besökt Östberga men väl de allra främsta. De med Nobeldiplom och andra insignier har under åren hukande sökt sig längs stadsdelens blåsiga gata sökande efter ”en stor självlysande solros mellan två kontinenters terminaler”. Citat från Lüfti Özköks diktsamling Vindarnas väg. Deras uppdrag har inte varit att skildra förortslivet utan att besöka Özkök ”Kökets” farsa, den lille främmande mannen med det bullrande skrattet och den stora kameran.
 Nej, Lütfi Özkök kände ingen till att han var poet och berömd fotograf och alla Nobelpristagares porträttör. Men värme fanns i deras kök och det var gott att ta del av.


Vi lägger in en video med läsning av undertecknad, Thommy Kistalight, från våren 2012.
Back
© Thommy Sjöberg

12 comments:

Anonymous said...

Thommy said...
Penslarna i tråget
akvarell i stället för olja
ton mer än handling
essä lika roligt som kåseri
ballad hellre än hårdrock
kortprosa snarare än roman
sommar istället för höst.
Redaktöroch flanör.
Ö....! Var det.
- Är det klart nu
med Kistalight?

Thommy Kistalight said...

SER ATT BODIL MALMSTEN SKRIVIT EN UTMÄRKT PRESENTATION AV LÜFTI ÖZKÖK PÅ SIN BLOGG. SE
HTTP://WWW.FINISTERE.SE/BLOGG/ENTRY.ASP?ENTRY_ID=125 !

DET GILLAR VI SKARPT
PÅ KISTALIGHT

Anonymous said...

- Vilda lekar i Östberga har varit publicerad i DN På Stan under Nittiotalet

Anonymous said...

Sven Says: http://bosporen.se/

November 27th, 2005 at 1:56 pm
Istället för att ändra inlägget påpekar jag följande artikel om Özkök på bloggen Kistalight.

Thommy Kistalight said...

Beckett besökte aldrig den ädla förorten Östberga. Det bekräftar Lüfti när jag träffade honom på Rinkeby bokmässa våren 2006.
Lüfti Özköks berömda Beckettbild är plåtad i Paris.

Thommy Kistalight said...

Ser av en tillfällighet från DN att Andrus som är nämnd i minnesbiten ovan har avlidit drygt 60 år gammal den 5/2 -07.
- Visste inte riktigt hur det gick för de flesta grabbarna ovan då jag flyttade från Östberga i 16-årsåldern. Andrus tror jag blev officer i det militära. Hur som helst frid över hans minne.

olivia said...

Jag blev så rörd när jag läste det här. Jag växte själv upp på stamgatan i Östberga och håller det fortfarande otroligt kärt. Jag tror nog att den solrosen som onämns var den som stod vid en av ingångarna till stamparken. Otroligt härlig läsning!!!

Thommy Kistalight said...

Tack Olivia.
Kul när läsare hittar vägen till min blogg.
Ännu mer kul när läsare hör av sig.
Roligast av allt att få yngre läsare - har kikat in på din blogg.

Thommy Kistalight said...

Byggnationen av Gamla Östberga på femtiotalet, kvarteret med Stamgatan som en rundel, var på sätt och vis startskottet för miljonprogrammet. Här prövades färdiga byggelement med montering och här fanns ett experiment när det gällde uppvärmning - sopor skulle användas och det fanns en förbränningsanläggning.
Ett försök som visserligen misslyckades - men ändå!
Kista där undertecknad bor nu är målgången för miljonprogrammet.
Cirkeln är sluten (för folkhemmet?) spännande att få vara med om den perioden av svenskt samhällsbygge!
Kanske också att få skildra en del av krackeleringarna i detta bygge.
Vi får se!

Kistalight said...

Artikeln ovan ingår även i ABC...Kistalight, något redigerad, under bokstaven Ö!

ABC... kistalight
Thommy Sjöberg
Cirkapris: 130:-
Utgivningsår: 2006
Genre: prosapoem/essä
Språk: svenska
Antal sidor: 72

Utsåld för närvarande - om det inte trycks nya upplagor!

Barnbarn said...

Kortfilm om Lüfti Özkök av barnbarnet Anna Juhlin som Kistalight gärna skulle vilja se!
Vi gratulerar så länge!

Poeten i Elefanthuset:
Med hjälp av bilder från det förflutna och ett besök på barndomens bakgata gör Anna en poetisk hyllning till sin morfar. De finner varandra i samtalet om orden och språket och den ömsesidiga respekten är värmande och gripande

Kistalight said...

Verkar som om jag under lång tid har stavat fel på vår författare Özköks förnamn!
Lütfi ska det vara och ingenting annat!
Vi försöker ändra i efterhand!