Just for fun, från Kista till Norra Öland med Järvafältet som fond, en värld i sig! Essäer och resebitar, med gott humör, i en mix av högt och lågt, från allvar till skratt, av indieförfattaren och förläggaren Thommy Sjöberg
I veckan som var hamnade jag på Moderna i Stockholm! Bild ovan Golden Sunset Julia Peirone
För vilken gång i ordningen?
Mina universitet, hänga på Moderna, med visningar, samtal och föreläsningar!
Kistalight sitter hemma i skrivarstugan under tisdagen!
Klipper, läser och skriver - tiden flyger!
Jisses klockan är halv sex (17:30) är inbjuden till Modernas nya utställning Golden Sunset av nutida fotografier ur samlingarna.
Vilket är just den tid som utställningen introduceras!
Nåja jag hinner i alla fall till den senare tisdagsföreläsningen för vännerna av Daniel Birnbaum.
Med rubriken Framför och bakom linsen!
I dag när fotografiet är digitaliserat talar man hellre om linsbaserad konst, fotografiet och även videon, trots Youtube, börjar upplevas som något mossig i den moderna konst och fotovärlden.
När blev fotografiet konst?
Daniel Birnbaum påminner om att Andy Warhol förde in fotografiet i konsten genom förlagor till sina serieproducerade målningar av t ex den elektriska stolen. Andy Warhol som hade sin första utställning på ett museum just på Moderna 1968.
Kistalight was there!
Genom utställningen 68 blev också Moderna en tidig samlare av Andy Warhols konst.
Modernismen inom konsten började år 1900 säger Birnbaum för att det bestämde den svenska regeringen någon gång på 1950-talet när man beslöt att Moderna skulle ha all konst skapad från och med år 1900.
Spår av konst från fotografin, berättar Birnbaum, finns också hos Marcel Duchamp och hans glasmålningar på Moderna.
Duchamp som leker sofistikerad popkonst långt före popkonsten är en föregångare då det gäller att använda foto och film när han reproducerar fotografiet för sina glasmålningar även hans ready-mades är en lek med konst och massproduktion.
Mest känd är Duchamps Fountain, Fontän, mer känd som pissoaren där konstnären själv bestämmer över vad som är konst!
Konst som idé alltså!
Tillbaka till fotografiet eller Framför/bakom linsen.
Hos det tidiga socialistiska avantgardet i Sovjet finns en idé om konst till folket. Man skapade en syntes mellan konst, foto, affischer och samhälle - gärna som massproduktion för att nå ut till massorna.
Se Rodtjenko i Modernas samlingar - här finns några verkliga pärlor, allt från träskulpturer, blyertsteckningar till gelatinsilverfotografier, inte bara socialrealism! Rodtjenko är en skicklig fotograf med konstnärens blick och det vilar en poesi över hans foton från byggandet av kanalen mellan ishavet och Östersjön (början på Stalins Gulag) inbördeskrig, parader, idrottare och Lenin.
Samtida med Rodtjenko var också Walter Benjamin med sin berömda banbrytande essä om reproducerande av konst med foto och film som ska ersätta den borgerliga konsten.
Tre konstnärskap, Duchamp, Rodtjenko och Warhol, bland Modernas samlingar visar alltså på tydliga samband mellan konst och fotografi.
I Moderna Museets uppgift att samla, bevara och förmedla modern konst så har man också en omfattande samling fotografier från kamerans barndom med daqueroityper från 1844 Talbot och David O Hill från 1845 med flera. Blir kommande utställningar här Skrivet i ljus - de första fotograferna.
För fotografiet gäller inte år 1900 som brytgräns för vad som är modernt!
Steget är alltså inte så långt till dagens utställning Golden Sunset, som vi hinner med efter Daniel Birnbaums föreläsning, med samtida fotokonst från samlingarna med (konst)fotografer som Wolfgang Tillman, Nan Goldim, Cindy Sherman, Robert Maplethorp, Jeff Wall, de svenska Anders Pedersen, Annika von Hauswolff, mer namedropping med unga svenska fotokonstnärer Linda hofvander, Jenny Källman, Tova Mozard, Julia Peirone som med sin scenografiska bild golden Sunset har gett namn åt utställningen, Eva Stenram, Martin Karlsson Tebus och Miriam Bäckström som har utställningens mäktigaste verk Smile as we have Already won. Ett verk som utgår från bilder skapade i en dator som sedan överförts till en lång, nästan 12 meter och 2,8 meter hög, textil gobeläng.
Kistalight bäddar in Summer 68 av Pink Floyd som inte alls är något soundtrack för sommaren 68 utan spelades in senare och kom med på Pink Floyds rosade album Atom Heart Mother. I dag hyllar vi åter Allmän Värnplikt med några minnesbitar från 1968.
Vad gjorde du under Kårhusockupationen frågar dottern Evelina? Förväntningar om lite radikala äventyr kanske? Då jobbade jag som målarlärling och läste några ämnen på Komvux, utbildningsreform som Kistalight tog del av, på kvällstid. Just inte mycket tid över! Kårhusockupationen kom jag i kontakt med några månader senare när jag gjorde min militärtjänst på Stockholms Stabskompani. SS - sic! Då träffade jag en gammal kompis från Vendelsö IK juniorlag i fotboll. Vår gamle vänsterback som studerade statskunskap på universitetet. Vi kan kalla honom Berglund, hade plötsligt förvandlats från ganska nördig student och fotbollskämpe (hellre än bra) i radhusområdet, bland medelklassen, i förortens yttre periferi. Via erfarenheterna från Kårhusockupationen, blev han en revolutionär maoist, som alltid bar med sig Maos lilla röda för att hitta vägledning på livets borgerliga stig. Och finna de rätta argumenten i kontakten med de reaktionära befälen och officerarna. Blev mest bara jobbigt för oss andra värnpliktiga. Under militärtjänsten kom han att delta i en demonstration där några av deltagarna togs om hand av polisen. Berglund kom då på den ljusa idén att leda ett fritagningsförsök iförd militär uniform för att befria sina revolutionära kamrater från det borgerliga polishäktet. Något som misslyckades förstås trots citaten från Maos lilla röda. Det blev fler kontroverser mellan Berglund och det militära och det borgerliga samhället vilket ledde både till åtal och tror jag frisedel. Vet inte riktigt hur det gick för "Berglund"! Maos bondeuppror och kulturrevolution var i alla fall inte i fas med den svenska moderniteten och Summer of 68! Kistalight ryckte in i det militära (68) ungefär de dagarna när Robert F Kennedy mördades och Andy Warhol skottskadades av den famösa Valerie Solanas, hon, ni vet, med SCUM-manifestet och under sommaren rådde Pragvåren. Vilket flera av lumparkompisarna (fotografer) tog del av under sin skördepermis! När stridsvagnarna från Warsawapakten rullade in i Prag i augusti 1968 fick Kistalight gå extravakt, beredskap, på K1 i Storängsbotten. Passande uppgift! Stallvakt - mocka skit, strö halm och servera havre till Livgardets hästar. Sic!
Kistalight har varit på bio i veckan och sett Oscarsvinnaren Manchester by The Sea - bästa manus och bästa manliga huvudroll.
En vacker film med mycket vacker musik och en sorgsen berättarton!
Det tycks råda ständig senvinter i filmen och varken det lätta snötäcket eller människors känslor tycks kunna tinas upp!
Ser filmen torsdag eftermiddag på bio i Kista - småkallt och dragit även i salongen!
Går du på bio i Kista en senvinterdag se till att du har varm tröja, jacka och varför inte långkalsonger och ett par rejäla kängor?
Nåja ska du se en kulturrulle i förorten så kan du gott se till att ha en varm klädsel - ska man vara fin får man lida lite pin!
En mycket sorgsen film - ett även passande känsloläge med tanke på händelserna i Kista, Hallonbergen och Rinkeby i veckan!
Unga människor med livet framför sig som får sätta livet till i blodiga gänguppgörelser.
Vad händer i Sverige och i förorten?
Segregation, orättvisor, ökade klassklyftor, nedmontering av skolor och omsorg och ett tomrum kring frågor som att vi behöver en gemensam värdegrund - för att kunna tackla problemen i vårt samhälle.
Tillbaka till filmen!
Manchester by The Sea är en film som tar tempen på USA - speciellt då på hur den den vita arbetarklassen mår.
Är det då arga äldre vita mäns vrede som gestaltas (plus deras kvinnor)?
Ni vet Trumps något överraskande väljarbas i USA;s roststater och i gamla New Englandstater på östkusten!
Nja... filmen har en enkel grundstory. Huvudpersonen Lee har flytt sin hemstad Manchester by The Sea och försörjer sig som trulig fastighetsskötare (typ minns en svår Marlon Brando eller James Dean) i den närbelägna storstaden Boston två timmar bort. Men återvänder när hans kvarvarande bror hastigt avlider i hjärtsvikt. Motvilligt finner han, Lee, sig vara utnämnd till förmyndare för sin brors 16-åriga son.
Lee och hans brorson blir en ofrivillig duo.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Patricks mamma finns någon annanstans och är bara närvarande på Internet och Lees fru har dragit.
Två övergivna killar alltså!
Patrick ska hantera sorgen med sin förlorade pappa och bearbeta traumat med sin försvunna mamma och Lee, det förstår man snart, bär på en katastrof inom sig av den där karaktären det aldrig går att komma över.
Från detta bottenfrusna läge, ständigt snötäcke, småkallt (Marlon Brando och James Dean i T-shirt i snålvintern) fucking freezing all the time, ska Lee och Patrick ta itu med begravningsbestyr och sin framtid.
I dialogen mellan Lee och Patrick hämtar filmen sin storhet. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonnergan, en gammal filmräv, får till en skruvad dialog. Känslotundran tinas upp med humor och farbror Lee får skjutsa (curla) Patrick till skolan, hockey och basketträning, repetition med punkbandet, dejter med de två flickvännerna, fixa den avlidna pappans fiskebåtsmotor (båten måste absolut vara igång för ekonomin), stilla Patricks oro över att den avlidna pappan måste ligga i ett frysrum ända till gravsättningen under våren (fucking freezing) och i en mycket festlig scen vara förkläde när Patrick ska få till det med den ena flickvännen och Lee får underhålla flickans mamma vid en middag.
Det går trögt med konversationen!
Blir mest en noshörning i vardagsrummet eller varför inte en isbjörn vid köksbordet!
Filmen livas också upp av det livliga bildberättandet i de kvicka växlingarna mellan nu och dåtid. Vackra bilder dessutom av burgna Bostonbors ödsliga sommarhus, tomma hummertinor på kajerna, spegelblanka fjärdar ut mot öarna och där det mest tycks vara folkliv på den lokala puben som livas upp av ett och annat rallarslagsmål.
Något upptinade i permafrosten blir vi trots allt innan den vackra sorgsna filmen är över och visst är det en berättelse om dagens USA. Tiden tycks ha gått förbi det lilla fiske och sommarställe byn med småindustri och hantverkare i den gamla New England staten. Manchester by The Sea i Massachusetts som en symbol för någonting ursprungligt i den amerikanska berättelsen. Till New England kom de första pionjärerna, pilgrimerna, med Mayflower, här startade amerikansk kapitalism och entreprenörsanda med småindustri i textilbranschen och här grundades några av de mest inflytelserika skolorna och universiteten.
Den amerikanska drömmen, The american way of life, känns ändå långt borta!
Är det ett tomrum efter stora förändringar i samhället?
Globalisering och digitalisering!
Nedlagda bil och stålindustrier, gruvor som läggs ned och förändrad (demografi) sammansättning i befolkningen.
Den stora klyftan mellan de stora städerna och landsbygden med små samhällen!
Det kulturella gapet mellan vänsterliberalism, media, feminister, hbq och gröna aktivister och så kallat vanligt folk som fått sämre villkor.
Vilka formulerar och tar ställning för vanliga människors världsbild?
En aggressiv multimiljardär i röd arbetarkeps som misstror etablissemanget?
Den amerikanska drömmen som möjlighet har ju alltid varit lite tilltufsad men i dag tycks den mer avlägsen än någonsin!
När populism förklädd i röd keps förklarar klassklyftorna i samhället och fyller på tomrummen av förlorade ideal och blir en antiröst mot överheten för vanligt folk som blivit fattigare.
I `ve seen it all baby. I dag en vilsen näbbval som signalerar med en vattenkaskad i Themsen utanför House of Parlament. Ser på lördagskvällen att Wallys, som engelsmännen döpt honom till, upplyft på en bogserbåt slutar sina dagar efter en färd på Themsen förbi Tate Modern, London Eye, Parlamentet och Tower Bridge inför tusentals Londonbor. Vilsen och förlorad! Ett tecken i tiden?
Kistalight såg ut som Marty Feldman i ungdomen.
Kunde ibland vara en fördel!
Ibland blev man bjuden på en pilsner när man var ute i svängen, man såg ut som den där killen som sprang efter bussen i diverse TV-sketcher i Monthy Pyton och tjejerna fick något varmt i blicken.
När de försökte spana in mitt norra öga!
Dessutom kunde man bli uttagen till stabsoldat, malaj, i det svenska försvaret.
Dags igen för allmän svensk värnplikt?
K1 och Stockholms Stabskompani
Look Swedish soldiers!
Yttrande på Stureplan av brittiska turister så där omkring 1968 när studenter revolterade i världens huvudstäder och när det svenska försvaret fortfarande var en social smältdegel.
Man gjorde lumpen och alla svenska killar fick chansen under ett år att träffa jämnåriga kompisar från alla samhällsklasser och från olika delar av Sverige - från bystan till storstan. Vi grabbar fick för alltid ett samtalsämne på fikaraster till ölkvällar. Undertecknad sörjer detta faktum att det inte är så längre och minns de förundrade turister på Stureplan som iakttog delar av Stockholms Stabskompani, SS, och dess stolta värnpliktiga på permission.
Vi var långt ifrån några ökända nazistiska stormtrupper. Vi hade hårsvall under båtmössan, flaskbottnade glasögon, öga i zenit, några hörde dåligt, en del hade hjulbent gång som riktiga fotbollsspelare, och någon led av hösnuva. Överraskande många av oss hade idrottsbakgrund! Vi var malajer men kallades för stabsoldater. Rekryten tog tre veckor. Sedan var vi redo för vår tjänstgöring på staberna vid Karlavägen och på Livgardet på Lidingövägen.
Ett faktum som meddelades med ett God Morgon stabsoldater en solig morgon en junidag inte långt ifrån där dagens IKEA i Barkarby ligger. Budskapet ackompanjerades av en skrikig påfågel från ett närbeläget stall (härma är all pedagogiks moder). Fågeln jagades av vår adjutant, medan kompanichef Brandelius som en siren kablade ut budskapet.
I ärlighetens namn var inte K1 fullt så malajliknande som minnesbiten ovan visar. K1 och Livgardet hade drag av, andades gammal överklass, och det vimlade av adliga namn både bland officerare och livgardister. Stockholms Stabskompani var mest ett enda stort studentkompani med stockholmskillar och 1968 var det få i det svenska samhället som tog studenten. Då gällde fortfarande gammaldags studentexamen! Dessutom fanns det av och till på logementen; värnpliktiga reservofficerare, tolkar, och psykologer som hade mystiska tjänster på staberna på Östermalm.
Alltså ett ganska spännande ställe att göra lumpen på!
Visst förekom det viss militär utbildning; skjuta med kulspruta och AK4, kasta handgranat, sova i militärtält under vintertid på Järvafältet, rigga minor, orientering och åka skidor på Norra Djurgården. Mest utförde vi civila sysslor av mer mytisk icke militär art som att rulla ut röda mattan i trapporna upp till Livgardets vackra och historiska mäss. En mäss med ett fantastiskt bibliotek där vi övervakades av porträtt med härförare från vår historia.
Röda mattan jobbet belönades med 10 svenska kronor. Inte dumt, två dagslöner, för en lumparmalaj, enligt 1960-tals tariff.
Givakt - Manöver!
Andra uppdrag: Lägga på skiva med marschmusik vid givet tecken när det var dags att hissa flaggan på K1.s kaserngård. Fanjunkare står i givakt inför svenska flaggan - jag står för musiken. Parkeringsvakt när det var mässor på Storängsbotten - mycket lönsamt. Måla om kontor till fyrstjärniga överstar. En syssla som blev något av ett mode det här året åtminstone ville flera överstar av första graden ha fräsch design på sina rum och jag och målarkompisen Chibbe Nilsson stod för målarjobbet. När vi inte spelade pingis på målarrummet - har aldrig haft så bra serve som det året.
En dag satt ett upprop på anslagstavlan i K1:s marktenteri! Operan söker statister till Aida, fotsoldater till triumfmarschen - ett tiotal föreställningar.
Ljudet av tjejerna i balettens dansskor, ett svischande, älvor som svävar i den lyriska musiken! Vi står uppställda som Faraos garde, en samling malajer som i triumfmarschen har svårt med koordinationen, svårt att hålla takten och det bruna sminket rinner, klädda i antika kläder, hjälmar, sköld och lans står vi där med ögonen riktade mot övre läktarplats.
Imponerande?
Före har vi väntat i artisternas café - en surrealistisk upplevelse! Kungar från antiken som värmer upp rösterna, fikar och spelar schack, musik i högtalarna från scenen, Faraos malajer som irrar, kören och balettjejerna som väntar på entré och den förlösande triumfmarschen i Verdis Aida.
Någon gång säger jag ska jag bjuda mina nära och kära att se Aida.
Klart att vi på Kistalights redaktion fortfarande drabbas av Bokrean! Trots ebooks tider, AdLibris och Bokus! I bokhandeln i Kista kretsar vi kring Lennart Pehrsons stora Amerika trilogi; Den nya världen, Den nya staden och Den nya tiden. USA sett ur svenskt perspektiv! Det blir förstås en knippe barnböcker till de små barnbarnen eller kanske vi skulle slå till med en thriller, Kvinnan på tåget, en bestseller som blivit film och som till och med Barack Obama lär ha haft på sin läslista. På klassikerfronten hittar vi Werner Aspenströms Samlade dikter 1943-1997 och Selma Lagerlöf med Gösta Berlings saga och så ett verkligt fynd Samar Yazbeks Resa in i tomheten som finns i en liten bunt på Akademibokhandeln i Kista för 79 kr styck. En smärtsam bok vi verkligen rekommenderar för alla som är intresserade av vad som händer i Syrien och Mellanöstern! Recension och essä nedan från förra sommaren när vi läste boken med stor behållning!
Nu har vi läst Resa in i tomheten av Samar Yazbek inköpt på Stockholms Litteraturmässa i april från Ordfront förlag, En stark och modig bok, ett fantastiskt reportage med litterära undertoner. Hennes resa går till nordvästra Syrien kring områdena mellan städerna Aleppo och Hama i provinsen Idlib. Det är jordbruksbygder med olivlundar, fikonodlingar med historiska lämningar från romartiden. Här har imperier kring östra Medelhavet verkat som romarna och osmanska riket. Efter första världskriget och Osmanska rikets kollaps bildades här staten Syrien.
Av tradition har det rått multikulti i regionen, folkslag, religioner och kulturer har blandats så länge skatt (tribut) betalas och makten inte hotas. Dock har familjen Assad om än tillhörande en minoritet, alawiterna, styrt Syrien med en järnhård diktatur, så när den arabiska våren 2011 nådde Syrien så slogs protesterna ned med ofattbar brutalitet vilket ledde till att de fredliga protesterna och demonstrationerna gick över till ett väpnat uppror och revolution.
Samar Yazbek kom att tillhöra oppositionen trots att hon är alawit och deltog aktivt i revolutionen. Vilket hon skrev om i A Woman in the crossfire, där hon skildrade de fyra första månaderna under revolutionen.
Basen för Samar Yazbeks är mediacentret i Kafr Nabl där hon utbildar aktivister i radioproduktion, inspirerar till kvinnligt småskaligt entreprenörsskap, deltar i Bus al-Karama projektet som går ut på att ordna tillfälliga alternativ till skolgång för barn och ungdom medan luftangrepp och beskjutning pågår och hon intervjuar människor som deltagit i revolten och skriver ned deras berättelser. Det senare är (blir) Samars viktigaste uppgift under resorna.
En reporter med uppgift att skriva en bok med människors berättelser från kriget i Syrien.
I Saraqib fotograferar hon upprorisk graffiti, en viktig konstform som kommentar till kriget för revolutionärerna, här bor hon hos vännerna som också är en storfamilj Abu Ibrahim och hans fru Nora,deras yngste son Maisara och hans hustru Manal och barnen Aala, Mahmoud och Taala, en mormor och en moster. Den lilla flicka Aala som älskar att berätta blir hennes Sheherazade, en av flera, och Samar blir den som lyssnar, en tvekönad Shahriyar som först lyssnar sedan återkommer i Sheherazades gestalt och berättar.
Självkritiskt medger hon också att sanningslidelsen är "En genomskinlig maskering för att skönmåla begäret att skriva berättelser."
Samar Yazbek besöker också krigsfronter, vid Hesh när hon intervjuar några av de ledande stridande soldaterna i Syriska fria armén kan hon inte hålla sig när hon hör hatet mot alawiterna och att kriget anses som ett religionskrig utan avslöjar sin bakgrund som alawit.
Vilket naturligtvis ursäktas av de stridande soldaterna men visar hur farligt hon lever!
En fråga är alla rörande överens om när det gäller kriget!
Det är att Bashar al-Assad är den största skurken, den ansvariga och den som bombar, torterar och mördar sitt eget folk med markrobotar, bensinfatsbomber (de värsta) scudmissileroch granater. I tomrummet som uppstår mellan de stridande, Assads armé och de fria Syriska styrkorna tar jihaddister som Daesh, Nusrafronten och Muslimska brödraskapet plats plus ytterligare ett antal aktörer druser, hizbollah och iranska shiiter medan stormakterna USA och Ryssland agerar i bakgrunden med maktpolitiska anspråk, Mig-plan och drönare.
Ingen tycks riktigt längre tro på ett slut på kriget och en rättvis fred! Några aktörer pratar om långvarigt religionskrig, andra förbannar alla aktörer som agerar i tomrummet kring kriget.
Samar Yazbek måste för varje ny resa hon gör i regionen passera en ny Port när hon ska in i Syrien. Gränsstäder och byar som Reyhanli, Sarmada och Antukya som lever sitt eget liv med flyktingkaos smuggling av människor, vapen, olja, droger och jihaddister med tomma ögon och alla andra som gör business av kriget.
Här får Samara Yazbek en känsla av vad som är exil och hemland, ett limbo, som för oss litterära läsare kan föra tankarna till en Dante och hans skildringar av att besöka helveteskretsarna i Inferno men här i den turkisk syriska verkligheten nog så infernalisk.
När Samar Yazbek efter sin tredje resa återvänder från Syriens inferno har hon sällskap av sina motståndsmän, sin familj, som följer henne nästan till gränsen, medan tårarna rinner nedför kinderna undrar hon om hon någonsin kommer att se dem igen och likt en Orfeus efter ett besök i underjorden vågar hon inte blicka tillbaka när hon passerar gränsen ut ur Syrien.
Medan frågorna hänger i luften!
Frågor om en stulen revolution!
Alla frågor om ett orättfärdigt krig!
PS Vi är lite yrvakna i vårt intresse för Syrien, ett fantastiskt land med sina människor! I Samar Yazbeks Resa in i tomheten En berättelse från Syrien finns också en ordlista, karta och appendix med kommentarer om alawiterna och sunniter där läsaren kan fördjupa sina kunskaper om Syrien.
Om den Arabiska våren bloggade vi här när det begav sig i februari 2011 på Kistalight Direkt från Tahrirtorget då visste vi ingenting om det kommande Syrienkriget och militärens maktövertagande i Egypten.
Kistalight förundras liksom många andra svenska TV-tittare!Vad händer i president Donald Trumps huvud? Vi försöker rekapitulera fredagen. Kollar lördagens tidningar. Nja... rubriker! Sexa efter att ha fastnat i liften - slalom! Inte så hedrande för svenskarna men katastrof? Mångmiljonvilla och helikopter för Allras unga vd - ung och superrik vd för pensionsbolag i blåsväder. Måste väl ses som något, grr, häftigt så där i Trumpperspektiv. I en kul artikel i SvD om gammal stockholmsslang hittar vi ordet bengstra vilket betyder tjäna mycket pengar under natten. En företeelse som säkert mr Trump är bekant med som gammal hårdför brutalentreprenör och mångmiljardär i dollar. I Kista på det lokala planet tycks det också ha varit lugnt. Lämnar in några Lottorader i Kista Galleria. Träffar några gamla elever N och J som är och käkar på den turkiska populära grillen i Food Court. De hänger lite där innan bion. N går på Tekniska Högskolan (förvånar mig inte för han var duktig på att läsa och tolka betygskriterierna i So - du har alltid så välskrivna kriterier sa han till Kistalight). J går på KI och läser medicin, ska bli läkare, säger han och ser glad ut. Hm...hm tänker undertecknad minns vissa svårigheter för vår unge man på högstadiet med de teoretiska bitarna. Han går inte alls på KI säger N glatt utan jobbar i farsans korvmoj. Säljer kokta och grillade korvar till svennarna fast både han och farsan är muslimer. Sedan träffar jag Mary och hennes kille som ska gå på bio. Hon berättar att hon läser till socionom och att hon ska gifta sig. Mary gör som många andra duktiga tjejer med invandrarbakgrund, hon pluggar på socialhögskolan. Kistalight har en teori om att socionomer är en av de få yrkesgrupper med akademisk utbildning våra unga invandrarelever träffar, förutom lärarna förstås, under sin ungdom. Mary som nyanländ flykting från Mellanöstern fick en ABC... Kistalightsom premium för att hon blev Godkänd i So sitt första läsår. Tack sa Mary för hon var väluppfostrad och trevlig, men nästa termin vill jag ha VG och ingen bok! Du skriver kul och bra tycker hon du borde kanske bli författare! Annars verkar det lugnt i Kista på fredagskvällen! Inga hovrande helikoptar eller blåljus från polis och brandbil på väg! Vi bor ju trots allt grannar med beryktade stadsdelar som Tensta, Rinkeby och Husby. Kistalight ägnar fredagskvällen åt att äta hemgjord paté (Mimmi i farten) med fina små gurkor, syltgelé, små kokta potatisar, oliver, surdegsbröd och dricker Cotés de Rhone till detta. Kanske inte det bästa dryckesvalet till en sådan rätt men ändå? Ser På Spåret, grejar Mexicofrågan på 8 poäng och ser Skavlan med fröken Larsson. Sedan läser vi några kapitel av vår nuvarande favorit Elena Ferrante Den som stannar, den som går innan vi sluter våra grågrönbruna (grgrbr - militärt språkbruk för färger) ögon. Grå grön bruna ögon kan man väl inte ha? It´s a fake! Kan man visst det om man heter Kistalight! It´s true! It´s absolutely true! Tillbaka till Trump! Nu tycks turen ha kommit till Sverige i Trumps jakt på alternativa fakta! Är vi, Sverige och svenskarna alltså, disasters, scumbags, totally losers, fakes and catastrophes för att frossa i lite Trump retorik. Ingen tycks riktigt förstå vilken katastrof Donald Trump syftar på? Carl Bildt vår eminenta gamle minister som också gillar att twittra levererar en tweet där han undrar om karln, Trump alltså, rökt på under fredagskvällen. Inte så vanligt språkbruk för att vara Carl Bildt! Nu prövar vi att bädda in en parodi som blivit hur populär som helst och fått många efterföljare dock ingen svensk ännu!
Kistalight har varit på pressvisning på Moderna Museet i veckan. (Bild Thommy Sjöberg) Stort pressuppbåd när Performance konstens drottning Marina Abramovic visas i stor retrospektiv utställning The Cleaner. Ovan överintendent Daniel Birnbaum, Marina Abramovic och utställningens curator Lena Essling på väg in till presskonferensen som hölls i salen bland några av museets stora verk av Matisse, Picasso, Brancussi och Braque med flera.
En värdig inramning för en queen of performance!
Marina Abramovic tar plats på ett självklart sätt på auditoriet, mjuk och behaglig, fluent english med en liten pikant balkanbrytning, ser betydligt yngre ut än sina 70 år. Hon är skärpt, medveten och en lysande berättare och det stora pressuppbådet fångas snart in i hennes värld. Hennes konst, performance, har gått från att pröva en yttre värld av smärta, förlust och minne till att allt mer söka en inre själslig värld med inspiration från sina resor till munkar i Tibet, från urinvånare i Australien till schamaner i Brasilien.
Jag är mindre rättvis än tidigare i utövandet av min konst säger Marina Abramovic.
Ta ha hand om närvaron!
Det är det som är budskapet!
Att misslyckas är en viktig del i processen att skapa konst!
I Brasilien och i filmandet av schamanism är det platserna och människorna som studeras. De som besitter en särskild kraft och energi.
Allt för att lära sig en sorts närvaro säger Marina Abramovic.
Vilket hon också lärt från Dalai Lama.
Apropå lukten från verket Balkan Baroque (kommentar till Balkankrigen och bild Thommy Sjöberg) där en hög renskrubbade ben ligger i hörnet tillsammans med en videoinstallation av Abramovic så är den svår att värja sig emot som en journalist noterar.
Lukten här är ingenting jämfört med originalvisningen på Venedigbiennalen 1997 säger Abramovic där deltagarna kunde spy efter att varit med i värmen och stanken.
All stor konst säger hon är ett uttryck för saknad, smärta och förlust.
Konst säger hon (skämtsamt) är en allvarlig affär.
Martina Abramovic med rötter i 60-talet är en av performancekonstens största samtidsnamn (därav pressuppbådet på Moderna). Ovan från arkivskåp, Private Archaeology, på utsällningen! (Bild Thommy Sjöberg) Cleaning The House är också en metod, via workshop, som Martina Abramovic utarbetat för att låta andra konstnärer återuppföra hennes verk som ett led i detta har hon också grundat ett eget institut MAI Marina Abramovic Institute. Där andra konstnärer kan få pröva, öva och utveckla hennes performance i egna projekt och genom dokumentation i så kallade reperformance.
Utställningen The Cleaner representerar mer än 120 verk, från 1960-talet ungdomsverk med målningar av poetiska moln och våldsamma lastbilskrockar till en bildvägg av den här om året mycket uppmärksammade performancen The Artist in Present på Modern Art i New York.
Små poetiska moln (1970) Marina Abramovic från ungdomen och tiden på konsthögskolan i Belgrad. Bild Thommy Sjöberg
Bilkrasch, (Truck Accident 1963) tidigt ungdomsverk av Marina Abramovic Bild Thommy Sjöberg
Genom sina performanceakter lämnade Marina Abramovic andra konstformer liksom att hon gjorde ett uppbrott från Belgrad och kommunismens mer totalitära konstsyn. Verket Rhytm 5 kan ses som ett martyrium där den kommunistiska stjärnan är i centrum som ett ockult pentagram.
I Rhytm 0 fullföljer hon processen med en performance i 6 timmar från studio Morra i Neapel 1974. Bordet är dukat med 72 föremål som kan användas på Martina Abramovic efter behag och hon påtar sig allt ansvar och akten är ett led i att utforska människokroppen i medvetet och omedvetet tillstånd. Bild Thommy Sjöberg
Några av föremålen är pistol, kula, blå färg, kam, bjällra, piska, läppstift, fällkniv, gaffel, parfym, sked, bomull, blommor, tändstickor, ros, stearinljus, vatten, scarf, spegel, dricksglas, polaroidkamera, fjäder, / _ _ _ / röd och vit färg, sax, penna, bok, kökskniv, hammare, såg, fårfiol, bröd, tidning, honung, vin, salt, socker, tvål, tårta, järnrör, skalpell, rakblad, flöjt, plåster, alkohol, medalj, ståltråd, svavel, druvor, olivolja, kvist, rosmarin och äpple.
Alla föremål gör det lätt för betraktaren att associera till våra sinnen av smärta och lust, dofter, smaker och lukt. Martina Abramovic som växte upp under kommunismen i Jugoslavien med två föräldrar som var partisanhjältar hos Tito och med en kristen ortodox mormor hade troligen nära till känslor och handlingar av smärta och martyrskap i sin konst och i sina performance.
Akten i Neapel började i en vänlig atmosfär besökarna var artiga och gav en ros eller en kyss men efter tre timmar när kvällen närmade sig (napolitanska natten) höll det på att sluta riktigt illa med våld, slagsmål, sexuella övergrepp, skärande i kläder och skinn, och pistolhot mot Martina Abramovic huvud.
En mycket spektakulär performance som skapade aggressiv atmosfär och knappast en laglig eller etisk tillställning utan mer en uppvisning i en mänsklig kollaps.
Marina Abramovic sa att arbetet förde henne mot hennes kropps gränser.
Balkans eller allmän mänskliga erfarenheter?
Kanske är ändå salarna (rummen) med Balkan Baroque, The Hero om Marina Abramovic pappa partisanhjälten, Count on Us och Balkan Erotic Epic utställningens starkaste avdelning. Här finns också en dramatisk nutidshistoria skildrad med performance (live), video, fotografi, bilder, musik, lukt och massor av minnesföremål efter pappa, hjälten och partisanen i en monter. För Balkan Baroque vann dessutom Marina abramovic Guldlejonet vid Venedigbiennalen 1997.
Bildvägg från verket The Artist is Present på Museum of Modern Art i New York 2010 (Bild Thommy Sjöberg) där Marina Abramovic spränger gränserna, räckvidden, för sin Performancekonst. Under en period av tre månader sitter Martina på en stol mittemot sina besökare som får möta hennes ögon och blick där hon visar sin sårbarhet, öppenhet och närvaro under stillhet och tystnad. Sammanlagt uppträdde Marina Abramovic i 736 timmar och tog ögonkontakt med 1675 människor under den tiden. I all sin enkelhet blev verket ett av de mest svåra och prövande verk Marina Abramovic genomfört. I slutet av Artist in Precence befann hon sig i ett tillstånd av mental och fysisk utmattning och allting kändes upp och ner.
Kistalight kan inte låta bli att undra vad Marina Abramovic skulle tycka om att titta in i mina ögon? Ett grågrönt och det andra som är grågrönbrunt!
Vilket är alldeles sant!
Poesi?
Hur som helst betonar Marina Abramovic enkelheten och närvaron i all sin konst.
Under presskonferensen visar hon vilken lysande självklar berättare hon är.
Kanske handlar hennes performancekonst om att berätta om vår tid med nya former och att Marina Abramovic prövar sin smärta i de olika verken.
Allt på ett mycket närvarande och enkelt sätt!
Ovan ser ni Basil, 100-åringen, kallad Basse, döpt efter sin namne i Fawlty Tower.
Ni vet den knäppe neurotiske hotellvärden i John Cleese skepnad.
Namnet fick katten för att han redan som liten kattunge tycktes sova med sitt ena öga öppet.
Precis som Basil i fawlty Tower när han har fått älghuvudet över sig och har besök av tyskarna.
Don´t mention the war!
Don´t tell the germans!
Basse bor visserligen inte på någon fin adress men han har härliga anor som hör hemma i den politiska vänsterns historia.
Den ursprungliga matten som födde upp honom var syskon barnbarn till Rosa Luxemburg.
En legendar och förebild för den unga vänstern på 1960-talet!
Sånt imponerar oerhört på en gammal So och historielärare!
Dock visar Basil oftast upp mer individualistiska drag, rentav borgerliga egoistiska sidor i sitt sätt att sova middag mest för jämnan, leva på överskott, jaga bort andra katter från vår täppa och fånga möss och småfåglar.
Inte så kul när han bollar med mössen!
Länge trodde vi på redaktionen att 20 år var lika med 100 katt år!
Icke enligt vissa kattkällor!
Men Kistalight litar på www.katt.nu och kissekatter.blogspot.se där man räknar enligt följande:
1 människoår = 17 kattår
2 år = 27 " 3 år = 31 ”4 år = 35 ” /_ _ _ /19 år = 96 ”20 år = 100 ”
Visst har Basse fått sina krämpor genom åren!
Legat på dropp på Djursjukhuset i Spånga efter kattfight!
Husse hälsar på på lunchen.
Varit nedsövd och opererat bort en knepig kindtand på Albano och med åren fått artros i kattbenen som botas med speciellt kattfoder, troligen har han också en släng av struma även om blodprover inte visat på det.
I dag på 100-årsdagen när Basse går på sin catwalk genom livet är han en smula skranglig, mager över ryggen som den värsta fotomodell, benen ser ut som gamle fotbollspelaren Garrincha, både ko och hjulbent, så det kan vara svårt att se åt vilket håll han är på väg åt. Korta promenader, just inget revir alls att försvara, kan sitta en stund under det fällbara utebordet i månskenet innan hoppar upp på det och signalerar att han vill in.
Trots allt en viss spänst i hopp utan ansats!
Men gud vad han låter när han ger hals med sina (struma?) stämband.
Ungefär som Miles Davis när han gick in i sin elförstärkta funkiga period. Stämma som en utdragen trumpetstöt med wawa-pedal!
Nu kör vi några Basseskämt.
Riktigt hundväder ute när han trots allt vill gå ut i snålblåst och duggregn.
Stirred not shaken när han misstror vattnet i sin skål!
Funkar faktiskt rör man lite i vattnet och säger stirred...not shaken säger Basse grrr och lyfter på svansen och sippar elegant.
Ska vi jamma lite som Charlie Parker under dagen eller ta oss en jamare fram emot kvällen?
Grattis Basse och grattis till en 100-åring i från Kista säger vi på Kistalight!
Nu bäddar vi in en cool cat song!
På med dansdojorna bara, ge järnet, och dansa med alla andra coola katter i förorten!
I dag bjuder vi på kattgodis och tonfisk, tunafish, bara att vissla med och låta dansstegen göra jobbet!
PS Det finns även barnbarn till en av italienska kommunistpartiets grundare här på Järvafältet. Margarita Gramsci som bor i Rinkeby
Kistalight har läst de två första delarna av Elena Ferrantes Napolikvartett, Min fantastiska väninna och Hennes nya namn. Vi är liksom många andra läsare drabbade av de två tjejerna från Neapel. Det finns en magi, en gåta, kring författarnamnet till böckerna.
Ett namn som är en pseudonym!
Möjligen inspirerat av en av efterkrigstidens stora italienska författare Elsa Morantes som skrev om den lilla människan i det italienska samhället.
Vad vi vet är att Elena Ferante är från Neapel, är kvinna och född 1943 och vill låta sina romaner tala för sig själva och att berättelsen ska stå i centrum.
Kanske är det bara en fråga om trovärdighet?
Ska man skriva om två flickor från en fattig stadsdel i Neapel och deras resa i efterkrigstidens Italien med en självbiografisk vinkling bör man dela den erfarenheten för att verka äkta i sin berättelse.
Nåja, Elena Ferrante har ju skrivit ett antal böcker innan Napoli kvartetten.
Hur som helst böckerna är skrivna med ett stort driv, korta kapitel, återkommande cliffhangers och oväntade vändningar. Första boken om flickornas barndom är mer stilistiskt stringent med novelliknande kapitel som ruvar på det fattiga kvarterets hemligheter än andra delen som till sin ton mer får karaktären av (ibland ironisk) melodram. Romanerna hämtar också hjälp för sin story genom litterära knep som att flika in berättelser om berättelsen (metaberättelse - Lilas plåtaskar i Hennes nya namn) och Lenú (Elena) som skriver en berättelse som blir den bok vi precis har läst.
Om Kistalight siar om vem som ligger bakom författar pseudonymen tror vi att det skulle kunna vara en litterär, kunnig och flyhänt manusförfattare för film eller varför inte TV-serier a la Soprano, skolad i Dickens 1800-tals tradition, i filmens drömfabriker och med god kännedom om livet i Neapel.
Varför inte en lärare?
Vad sägs om följande scenario?
Ett fattigt kvarter öster om Neapels Centralstation (camorraland), ett antal familjer med fattiga traditionella yrken, skomakarens familj, vaktmästarens familj, apotekaren, caféägaren, snickaren charkaffärsföreståndarens, frukthandlarens, den galna änkans familj och den poesiskrivande konduktörens familj, folkskoleläraren och prästen.
Ett litet universum i sig med spänningar och hierarkier!
Temat är att växa upp och ta sig ut (klassresor) i det moderna Italien. Båda flickorna, Lila och Lenu (Elena) är födda i augusti 1944 med några veckors mellanrum.
I amerikansk film vimlar det av par, ofta män, som ger sig ut på resor över den amerikanska kontinenten (roadmovies) ibland även kvinnor, Thelma och Louise, och i litteraturen finns liknande exempel med det mest berömda litterära paret Don Quijote och Sancho Panza och i Italien i samtidslitteraturen finns Stål av Silvia Avallone även där står två fattiga flickor i centrum från en fattig nedsliten stålindustristad Piombino vid kusten i Toscana.
Vinsten eller fördelen med att ha två huvudpersoner är förstås att då kan man pröva sina idéer genom dem, teser och antiteser, skapa dialog och få syn på saker och ting. Här likt en forskningsresa (roadmovie for two) i det moderna Italien sett med ett perspektiv från ett fattigt kvarter i Neapel, italienska södern, så får man också syn på det rika Nord Italien.
Utbrytningsförsök... utflykter från kvarteret börjar tjejerna redan med när de är små. Lila och Lenù ska gå till havet. De följer och hittar den långa tunneln under järnvägen som ska leda dem dit men de avbryts av ett skyfall. Händelsen sammanfaller med när flickorna erbjuds att från folkskolan få gå över till läroverket eftersom de är så studiebegåvade. Deras föräldrar reagerar på olika sätt. Lila pappa skomakaren kastar bokstavligen ut henne genom fönstret, jantelagen på napolitanska, Lila som kanske är den mest begåvade av de två, medan Lenús pappa som är vaktmästare på kommunen visar sin dotter de historiska platserna och byggnaderna nere i Neapels klassiska kvarter och bifaller sin dotters studier. I folkskolan läser de, De Trolovade och Vergilius Aeniden. De diskuterar och lever sig in i fjärde sången om Aeneas och Didos kärlekshistoria. En flykt från kvarteret om man så vill men också en närhet för Vergilius hörde hemma i det antika Neapel (Neapolis).
När de blivit tonåringar ger de sig ibland ut med sitt tonårsgäng i det fashionabla Neapel, går armkrok på Via Toledo, går på café och på modegatan via Chiaia och råkar i ruskigt handgemäng (fight och Stora slagsmålet) med de rika grabbarna från Vei dei Mille som bara kan ordnas upp med hjälp av deras camorra vänner.
Under tonårstiden arrangeras det även danskvällar i kvarteret, ungdomarna ska lära sig dansa, som ett led i att bli vuxna. Kring detta blir det sådana intriger och spänningar mellan de olika grupperna så att de bara kan förstås av en högstadielärare som varit med.
- Så det så.
Två vägar ut ur det fattiga kvarteret ser våra 40-tals tjejer.
Att gifta sig rikt eller studier!
Lila blir den unga vackra tonårsbruden.
Hon som är den smartaste av dem men förvägras studier av sin far.
Lila som är en mix av Lisbet Salander (fotografiskt minne och analys), Sophia Loren (vacker men längre och tunnare) och Carrie från Homeland (manisk energi, eld och oro).
Lila är en tjej som får saker att hända och trigga igång händelserna i romanerna.
Av sitt bröllopsfotografi (som ung vacker gåtfull tonårsbrud) gör Lila ett modernistiskt konstverk. Hon klipper bilden i fragment.
Bitar som får bilda ett konceptuellt konstverk av en ung modern (sårig) napolitanska i en våldsam manlig värld.
Elena Ferrante leker här med genrén samhällstillvänd litteratur från 60-talets klichéer i t ex Elsa Morantes böcker.
Lenú (Elena) är den kloka flickan av de två, den som är strukturerad och har ett driv i sina studier, en som tar in omgivningen och är balanserad i sina relationer och det är hon som berättar flickornas historia.
Fyndigt nog är det Lenú som benämns av Lila som min fantastiska väninna egentligen Lámica geniale!
Det är befriande med Elena Ferrante!
Hon idealiserar inte Lenús (Elenas) studier, det skaver en hel del i hennes bildningsgång så genomgår hon en kris när väninnan Lila gifter sig, skolkar i veckor genom att låtsas gå till läroverket. Hon orienterar sig istället under dagarna i det borgerliga Neapel, besöker boklådorna i Port Álba, flanerar längs via Toledo ned mot havet och tar sig upp emot kullarna vid det fashionabla Vomero.
Lärare gör skillnad!
Det är lärarna som visar vägen för tjejerna ut ur det fattiga kvarteret!
Först fröken Oliviero i folkskolan och sedan på läroverket för Lenú fröken Galiani som lånar ut böcker och tidningar som tjejerna läser.
Under en sommar med badäventyr på ön Ischia med vådliga erotiska förvecklingar läser tjejerna Becketts skådespel (Elena har från början använt boken för att slå ihjäl mygg). Den något sargade boken blir föremål för samtal och diskussioner om t ex Dan Rooney som bara unga människor kan ha.
Kistalight minns egna samtal om absurda dramer med unga elever och kan bara önska att vi varit där. Boken (pjäsen) blir senare viktig när Elena söker in på Italiens motsvarighet till Ecole de Normale Superieur, i Pisa, där Elena anmodas att berätta om någon bok hon läst utanför skolprogrammet. Hon väljer Beckett. Något som antagligen får examinatorn att häpna hur en fattig flicka från Neapel berättar och diskuterar ett absurt existentiellt drama av Beckett.
Till sin förvåning kommer Elena in på La Normale i Pisa, en elitskola, och hon får dessutom studierna och böckerna betalda och ett alldeles eget rum och hon är på väg att ensam ta sig ifrån kvarteret.
Ensam som bara en riktig klassresenär kan vara!
Nu bäddar vi in lite fotbolls och Napoliromantik!
Bara nu inte Elena Ferrante spär på Napoliromantiken. Det lär redan finnas Ferranteresor till Neapel och hur som helst finns det guidade turer i stan där man kan följa tjejerna plus en liten tur till de varma källornas Ischia. Det finns också en googlemap med nålar för de viktigaste platserna i böckerna. Kvarteret med utflykter!
Väljer du att själv åka till Napoli och följa tjejerna i spåren bör du se upp i vissa kvarter och fram för allt använda sunt förnuft när du rör dig i stan vid den vackra Neapelbukten.
Vem Elena Ferrante är verkar uppklarat av en ekonomiskt grävande journalist men är inte bekräftat. Kistalight tror, verkar mycket troligt, att det är ett par Domenico Starnones born 1943 och Anita Raja som ligger bakom succéböckerna. Domenico är bördig från Neapel har varit lärare (sic!), journalist (reportage, satir, om skolan) skrivit filmmanus och böcker och Anita är översättare.
Varför inte en lärare och en översättare?
Alltid retar det någon som Pippi Långstrump sa!
Här speciellt det italienska kulturetablissemanget!
Betyg Min fantastiska väninna och Hennes nya namn: Fem goda klassresenärer av fem för att hylla deras resa i okänt land!
Kistalight upptäcker i veckan att jag spelat min 100.e match i mitt gruppspel i Solna TK.
Nåja det är min 100;e match sedan det eminenta programmet Backhandsmash infördes i gruppspelet i klubben.
Ett program som möjliggör en enkel överblick över resultat, vinster, oavgjorda och förlorade matcher och placeringar i tabellerna. Till programmet finns också ett cirkeldiagram som visar den aktuella formen i procent och färg. Kistalights form visar på 52 procent - helt okej alltså men en bit upp till det gröna fältet.
Faktiskt har programmet funnits i ca fyra år, ungefär lika länge som undertecknad varit folkpensionär, om än vi pensionerade oss något senare.
Kistalight vinner sin 100;e match (obs match nr 100) mot den spelare som vi tycker är mest svår av alla att möta.
Vi har möts ett antal gånger i gruppspelet.
Vi befinner oss liksom på samma nivå!
Ingen är så svår och oförutsägbar att möta som du säger vår gode motspelare!
Bollsäker, slår aldrig bort en boll, dina höga bollar och längden på dem som växlas med korta vinklade snäva forehands och skurna stoppbollar med backhanden.
Bäste Bror kontrar Kistalight!
Instämmer du är en levande bollvägg.
Bollen kommer alltid tillbaka!
Tålamod är bara förnamnet när vi möts!
Lägger till!
Undrar om det inte ibland bara beror på hur bollrackarna studsar?
Man måste helt enkelt ha lite tur för att vinna!
Statistik så här långt för Kistalight efter 100 matcher i gruppspelet.
Segrar 39, oavgjorda 7 och förluster 54.
Målet är förstås att ha lite mer positiv lutning på sin matchstatistik men okej svettig tröja min belöning.
Vinsten är förstås att man överhuvudtaget spelar.
Plus att man får ha lite kul, spelglädje, får lira och variera spelet.
Ändå har vi ambitioner!
Kistalight måste utveckla sin backhand!
Vad gör man i dag om man vill utveckla sitt spel?
Jo man kollar på Youtube!
På de två stora i modern tennis (2000-talet) bägge har också underbara backhand slag.
Inom herrarnas tennis finns Roger Federer och i damtennisen har vi Justine Henin (numera tennispensionär). Båda spelarna är också bland de mest talangfulla och mångsidiga som finns inom världstennisen.
Varför inte studera ett Youtubeklipp?
Vi firar vår 100:e match I gruppspelet med att se matchen mellan Justine Henin och Sharapova från 2010
Följ spelsekvenserna!
Öva lite franska och njut (tjut) av spelet!
Vad gör du Thommy gubben undrar fru Mimmi?
Kollar du på något erotiskt på datorn?
Jag hör franska, ryska och en väldigt massa stönanden!
Nja... tennis darling!
Studerar backhandslag och en mångsidig tennis!
Se hur Henin liksom gräver upp sin backhand och vinklar slagen!
Ser man slaget i slowmotion så ser man hur högt hon drar tillbaka racketet.
Det ser ut som en början till ett dubbelfattat slag.
Vänster hand skjuter liksom tag i racketet och ger fart sedan slår hon igenom slaget så att det blir full swing. Effekten blir att hon hittar vinklar hos motspelaren som man inte trodde (fanns) var möjliga dessutom med bra fart på bollen.
Oh fifteen - love!
Justine Henin läser spelet, snabbt på plats efter en elegant (stön) stoppboll från Sharapova, smaskar in en forehand med omöjlig vinkel för Sharapova.
Ah thirty - love.
Maria Sharapova rör sig bra, jobbar fysiskt, stark, långa dueller, Justine Henin slår i nätet!
Stön, thirty - fifteen.
Maria Sharapova är en riktig amazon, rör sig bra på banan, hur lång som helst framme vid nätet, (damtennisens Eiffeltorn) volley och låter sig inte passeras - effektivt!
Stön, thirty all.
Justine utnyttjar sin repertoar, rak backhand, skuren dito och en underbar slice, stoppboll, som Sharapova inte når.
Oh forty - thirty Henin (stön) har också börjat stöna om än inte lika ljudligt som Sharapova.
Sharapova behärskar de flesta slagen, arbetar med dem med stor intensitet, växlar fore hand och backhand sida, pang, pang - stön!
Deuce!
Justine Henin har en utmärkt serve , pang - ess i backhandrutan när det som bäst behövs!
Oh Advantage Justine Henin.
Justine Henin har inte bara damtennisens vackraste backhand utan också en förmåga att läsa spelet och vinna de där avgörande bollarna. Justine Henin liksom håller i bollen, kan växla tempo i slagen, och är därför inte riktigt förutsägbar för vår kvinnlige amazon Maria Sharapova som mest kör på en växel, full fart och kraft i alla lägen - stön, visst med en och annan elegant stoppboll.
Oh - Game, set and match till Justine Henin. Damtennisens Einstein som vuxit upp vid en tennisbana och som spelat hur mycket tennis som helst i barn, ungdomen och precis som Björn Borg med sin garageport fått möjlighet att hitta (utforma) sitt eget spel.
Oh även kvinnliga hårdslående amazoner kan vinna i Paris Open! Här Maraia Sharapova med 2014 års Trophy av Susanne Lenglen pokalen. Visst kan en tennisutbildning för barn och ungdomar på broiler tennisfabrik i Florida göra (stön) susen.
Tjoho Sharapova och Henin för matchen ni bjöd på ovan. Fifteen love!
I dag svär Donald Trump presidenteden i Washington.
Blir det Twitter Light i fyra år eller hur ska det gå?
God bless America!
Kistalight kommer att föja invigningen, blir kanske något amerikanskt att äta och dricka, fräscha hamburgare och ett gott rödvin from over there eller varför inte en öl från ett amerikanskt bryggeri till burgaren. Vi firar (bävar inför dagen) med en något gammal bearbetad blogg om Amerika, deras presidenter och ursprungsbefolkningen.
Indianhövdingen Tecumsehs förbannelse
Kan inte riktigt gå i god för den här storyn - osäker på källorna! Kistalight har hört den av någon korrespondent på radio eller tv eller läst den i någon tidning – dock stämmer själva kärnan i berättelsen. Vi kan inte annat än instämma:
Det ligger någonting i vad han säger den gamle indian hövdingen, tros vara Tecumseh och hans galne bror Profeten, som dåvarande militären William Henry Harrison besegrade i USA;s (New frontier) nordvästra territorier.
Storyn berättas på följande sätt: Du visar en overhead med USA:s samtliga presidenter på väggen. Lägger pennan vid 1841 – sedan rullar historien på och berättar sig själv!
Någon gång kring 1840 när de vita trängt undan indianerna till allt för många reservat, begått allt för många svek och grymheter och buffalon minskat drastiskt i antal på prärien och gräset viker sig åt fel håll för vindarna sade en gammal indianhövding ungefär så här:
-Varje jämt årsvarv när den vite mannen väljer en ny hövding ska det vila en förbannelse över honom så länge vi indianer inte får tillbaka vårt land och så länge som buffalon inte åter kan få ströva fritt mellan bergen, månen och soluppgångarna.
År 1841 tillträdde president William Henry Harrison Tacumsehs banneman. Det blev en kort period han dog i lunginflammation samma år strax efter installationen. Han fick lunginflammation, alltför lättklädd i blazer, inga långkalsonger eller överrock (lyssnade inte på sin mamma) när han svor presidenteden framför Capitolium i ett svinkallt Washington.
Nästa president vald jämt årtionde tillträdde 1861, vald året innan. Då var det dags för en av USA:s riktigt stora presidenter Abraham Lincoln. Efter att ha vunnit amerikanska inbördeskriget hållit ihop unionen, stått på de nordamerikanska staternas sida och stött industrikapitalismen men också blivit en symbol för de svartas frigörelse blev han skjuten på Ford´s teater i Washington på lågfredagen 1865. Ett år in på sin andra period, av en sydstatsfanatiker, och han dog någon vecka senare.
1881 blev James Garfield president. Efter några månader blev han skjuten på Washingtons järnvägsstation av en bitter åklagare (rättshaverist?) som tyckte sig ha blivit förbigången vid utnämningen till en tjänst som konsul.
1901 ett halvår in på sin andra period som president blev president William McKinley (som vann Spanskamerikanska kriget och var protektionist) skjuten i september på en Pan amerikansk utställning i Buffalo av en galen anarkist och han dog åtta dagar senare.
President Woodrow Wilson, NF:s skapare efter första världskriget och åren då USA blev en supermakt. Wilson hann aldrig avsluta sin presidentperiod när han drabbades av en stroke 1921 ett år in på sin andra presidentperiod.
Nästa president som tillträdde efter val jämt årtionde var Franklin D Roosevelt en av de riktigt stora presidenterna, skapare av New Deal och USA:s ledare under andra världskriget, han hann aldrig överleva sin sista period som president utan dog i hjärnblödning strax innan andra världskriget var till ända. Franklin D Roosevelt är unik ingen president har suttit så länge som han, 4 perioder från 1932 till 1945. I dag kan en president bara sitta i åtta år.
Nästa jämna årtionde var 1960 – Kennedy vann valet och 1961 tillträdde han och hans period vet vi alla som var med då hur den slutade med skotten i Dallas Texas den 22 november 1963. Ett mord som lett till kriminalhistoriens största mordutredning och mängder av spekulationer inom film, journalistik och litteratur.
När Roland Reagan tillträdde 1981 dröjde det exakt 69 dagar innan han blev utsatt för ett mordförsök men han överlevde.
Älskling jag duckade sa han i sjuksängen inför tv-kamerorna till sin hustru Nancy, mordförsöket fanns förstås filmat av övervakande TV-kameror.
Mr Reagan visste hur man gjorde för att överleva slika attentat, för han hade varit filmskådis i Hollywood i sin ungdom och medverkat i massor av westernfilmer. Där han hade spelat cowboyhjälte och var van vid skottlossningar om än bara på bioduken. I och med att Reagan överlevde tror man att den gamle indianhövdingens förbannelse ska vara bruten men riktigt säker kan man inte vara. Nästa president som valdes jämt årtionde, 2000, var Mr George Bush under hans presidentskap utsattes USA för det värsta terrorattentatet, Nine Eleven, i landets historia. Både Barack Obama och Donald Trump är valda när det inte har varit jämna årtionden så de lär slippa Indianhövdingen förbannelse och andra sidan vet man aldrig hur det kommer att gå med Twitter Light under president Donald J. Trump kommande fyra år?
Kistalight läser ur Kistalight Academyeller Marlon Brando tog aldrig en fika på Spånga high:
Amerikanska Presidenter valda jämt årtionde från 1840 som så att säga stupat i tjänst dock inte de två sista Reagan och Bush.
Kistabo sedan 40 år, söderkis i västerort. Familj; fru, två vuxna barn, barnbarn, used to have a cat, med historisk anknytning, en revolutionär, matte till katten nära släkting till Rosa Luxemburg. Numera indieförfattare efter mer än trettio år som So-lärare på grundskolan. Plitar en hel del med mitt skrivande; gärna om resor, samhälle och litteratur. En lyckad formulering och jag ler hela vägen på promenaden. Några egna ebooks. Se Kistalight på Smashword Under tiden bloggar jag på Kistalight. Finns även i bokform Abc...Kistalight, Kistalight goes Ryan, Kistalight Academy, Kistalight på Spaning och senast CV från Kistalight
© Thommy Sjöberg
Thommy Sjöberg
