If you see her, say hello, she might be in Tangier She left here last early spring, is livin' there, I hearSay for me that I'm all right though things get kind of slow She might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so.
Oh mama här något om min läsning!
Yossarian i Joseph Hellers Moment 22 var min ungdoms litteräre hjälte. Desperat försökte han tygla tillvaron och kapa sina bojor. Tonen var absurd och stilen tokrolig. Även jag försökte slita mig loss. Vägen dit gick över ett antal år som målarlärling och målare, ville bli nåt konstnärligt, alltid på väg, sökte även KTH avdelning Arkitektur, relativt bra reservplats, men modet svek och jag tackade nej, studier på Komvux och i matematik, ledde till arbete på aktuarieavdelning på försäkringsbolag och arbete som tekniker på SGU och så småningom som vikarierande lärare, och slutligen till min stora förvåning kom jag i mitten av 1980-talet in på lärarhögskolan i Uppsala och blev gymnasielärare. På den tiden som det var fint att bli lärare med höga intagningspoäng.
Hela tiden före Uppsala läste jag så när andra projekt havererade fanns alltid litteraturen som tröst men framförallt till glädje och på den vägen skaffade jag en Fil Kand på fritiden där litteratur var mitt huvudämne. Mina litterära hjältar kom att bli en ansenlig mängd sökande själar men som sagt Yossarian kändes som den som stod mig närmast i ungdomen. Tuff, crazy och desperat bombfällare med häftig skinnpaj som ständigt sökte möjligheter att komma loss.
Visst gillade jag Falks samhällsvandring i Strindbergs Röda rummet, skildringen av hans konstnärskamrater och de fint tecknade miljöerna från 1800-talets Stockholm, nog har det satt sina avtryck i den litterära själen. I dag när jag hör kyrkklockorna slå i Gamla Stan går tankarna alltid till Strindbergs panoramavy från Mosebacke.
Visst gillade jag västvärldens egen litterära arketyp till hjälte; Odyssevs, hans list, slughet och irrfärder runt Medelhavet. Sältan och brisen från havet, kvinnorna och solljuset som alltid låg som ett förklarat ljus över öarna i Egeiska havet har dröjt sig kvar i mitt läsande hjärta.
Bedårande, Marcel Proust På spaning, litteraturens eget söndagsbarn, den briljanta intelligensen, utanförskapet, iakttagelseförmågan, de långa vindlande meningarna, vem vill inte som han spana ut över engelska kanalen vid Balbec (Cabourg), fundera över språket, besöka salonger, soaréer, cafeér och äntligen få besöka Venedig och där tjusas av grändernas virrvarv och förverkliga drömmen om att få skriva den stora romanen.
En som förverkligade sin dröm i ungdomen och skrev en generationsroman var Ulf Lundell, visserligen i en annan division än Marcel Proust, men nog blänkte det om hans prosa och visst var det en riktig stockholmsskildrare som trädde fram i Bellmans anda och i August Strindbergs spår med en smidig 70-talsprosa, fångande tidens jargong med ett lättrörligt sinne. Kul för Uffe och nog var vi flera som kände att här har vi killen som gjort vad vi själva hade drömt om när han skrev sin generationsroman Jack. En annan tokrolig roman som ligger nära är Voltaires Candide.
- Vem skulle inte vilja skriva en satir i pikaresk anda?- Visst lever vi i den bästa av världar och det gäller att odla sin trädgård.Under mina studier i litteraturvetenskap skrev jag passande nog en C-uppsats om Ivar Lo-Johanssons Asfalt. Memoarer där den gamle Ivar Lo blickar tillbaka på sin ungdom och sina universitet med förvånansvärt ungdomliga fräscha ögon.Av Ivar Lo lärde jag mig bildligt och bokstavligen om hantverk och drömmen om att skriva och att resa.Identifikationen låg nära med mina lätt absurda år som målare runt Stockholm.Under senare år har Bruce Chatwin, en ikon bland reseskildrare, tagit en plats med sin resa i Patagonien bland de böcker jag återvänder till.
När hösten 2004 Bob Dylan kom med sin Chronicles blev några av krönikorna där favoriter. Oh Mersey, krönikan om New Orleans, visade på en Dylan som en utomordentlig miljöskildrare. Läsningen av krönikan River of ice tinade upp spår till ungdomens tundra och studentåren och inspirerade till en essä om Dylan.
En poet som är en mycket begåvad essäist var Joseph Brodsky. Enbart hans essä Ett och ett halvt rum om hans ungdom i Sankt Petersburg från Att behaga en skugga är värt ett stort litterärt pris. Fin syntes av miljö, historia, ironi och poetisk uppfattning finns i den boken. Brodsky tillhör ett knippe poeter som tillhör mina favoriter tillsammans med Tomas Tranströmer, Gunnar Ekelöf, Seamus Heaney och Derek Walcott och för att få med en kvinna i samlingen nämner vi Wislawa Szymborska.
Hon är en underfundig poet som kan skapa bråddjup i vardagliga scener och situationer.
Alltså utan inbördes ordning några lästips – en kanon light.
Joseph Brodsky Att behaga en skugga
Bruce Chatwin Resa i Patagonien
Bob Dylan Chronicles I
Joseph Heller Moment 22
Homeros Odyssén
Ivar Lo-Johansson Asfalt
Ulf Lundell Jack
Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt
August Strindberg Röda rummet
François Voltaire Candide
Plus några poeter
Gunnar Ekelöf
Seamus Heaney
Tomas Tranströmer
Derek Walcott
Wislawa Zymborska
Kanon med kanon Andra bloggar om sommarpratare: Andra bloggar om Andra bloggar om kanon Sommar...sommar
Copyright LarsThommy