Wednesday, August 31, 2005

New Orleans

Crickets are chirpin the water is high

New Orleans;
franska kvarteren, jazzen, Bourbon och Rampart street, kultur och världsarv. Stämningarna från William Faulkners romaner och Tennessee Williams pjäs A street car named Desiré och James Lee Burkes kriminalromaner från Baton Rouge i Lousiana.
- Visst är vi många i dag som är oroliga och känner för New Orleans invånare och dess kultur efter orkanen Katrinas framfart.
I slutet av 1980-talet spelade Bob Dylan in Oh Mercy här. Något han skildrar i kapitlet med samma namn i sina memoarer. Dylan är inte bara en fin låtskrivare här firar han triumfer som miljö och stämningsskapare.

- Jag gillar många platser, men jag gillar New Orleans mer. / _ _ _ / Staden är en enda lång dikt. Trädgårdar fulla av penséer, rosa petunior och vallmo. Blomsterprydda altare, vita myrten, bougainvillea och lila oleander stimulerar sinnena, får en att känna sig avspänd och klar inombords.
Allt i New Orleans är en bra idé. Eleganta och tempelliknande villor och högstämda katedraler sida vid sida. Hus och palats byggda med en sorts vildvuxen charm. Italienska, gotiska, romanska och nyklassiska former i en lång rad i regnet. Romersk katolsk konst. Breda verandor, torn, balkonger med utsmyckade gjutjärnsräcken, pelargångar, underbart vackra gångar med nästan tio meter höga pelare, Mansardtak, hela världens arkitektur, och den finns kvar. Allt detta och ett torg där de offentliga avrättningarna ägde rum. I New Orleans kan man nästan se andra dimensioner. Här tar man en dag i sänder, sedan är det ikväll och sedan blir det imorgon i dag igen. En ständig melankoli hänger från träden. Man tröttnar aldrig. / _ _ _ / Ett fantastiskt ställe att spela in skivor
på skriver Dylan.


Med ett knippe låtar i bagaget spelar Dylan in Oh Mercy under några månader tillsammans med Daniel Lanois och en grupp proffsmusiker. Efter en månads vistelse gör han en tur med sin fru på en Harley i de trolska träsk och våtmarkerna över Mississippi bort mot Thibodaux på route 90. Här träffar han en gammal man, snickare, som har försäljning av souvenirer och verkstad och egen märklig syn på världens ordning tillika är han gift med en ung kvinna precis som Dylan. Tillsammans resonerar de, ser i naturen spår efter hur gamla orkaner farit fram och Dylan förbereder sig på ett liv som äldre medelålders med att köpa dekaler, av Sun Pie som snickaren heter, med inskriptionen Världens bästa farfar. Sun Pie skänkte dekalerna och Bob återvänder till ett allt mer ångande och regnigt New Orleans.
Med kompressorer, processorer, gammeldags utrustning, förstärkare och ekoeffekter som användes till att skapa en sorts romantiskt ljud som Lanois tänkt sig så avslutar Dylan sina inspelningar med demonproducenten. Två låtar skrevs i New Orleans Shooting star och när luftfuktigheten ökar så spelar man in Man in the long black coat. Här tycker Dylan att även om de inte är oförglömliga låtar som mästerverken från 1960-talet så är det äkta vara. Den senare låten har en hypnotisk effekt, desperat mörk, en övergivenhet i känslan och i sina ackordföljen och tonartsbyten, Crickets are shirpin the water is high, som känns kusligt aktuella i dag några dagar efter orkanen Katrina.
Copyright LarsThommy

3 Comments:

Blogger CV said...

Det är extra kul att den här bloggen är så bra, jag gillar Kista starkt. Mina söner går i skola där och pendlar dit med buss.
Kista rules.

1:31 PM  
Blogger LarsThommy said...

-Tackar för det berömmet - hoppas det går bra för dina söner.
- Är det Kunskapsskolan som gäller?
Hälsningar från Kista

5:35 AM  
Anonymous Rusty Betker said...

Quite agreed.

8:05 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home