Fågel-Einar Light

 Bild ovan Fågel-Einar genom Sören Andersson.
Tjoho alla Östgötakusiner här en bit om Fågel-Einar och här en bit för er!
Vi behöver våra original för att vara goda människor!

Han kallades alltid för Fågel-Einar.
Hans verkliga namn hade vi inte en aning om.
Hur gammal han var och vad han hade gjort i sin ungdom var också en gåta.
Åtminstone för oss barn!
En tidlös gammal man på Östgötaslätten med en spjuvers blick.
Ibland kunde man se honom cykla i allén på Skänninge-rakan.
Liksom uppblåst av det det öppna landskapets vindar i sin gamla rock.
En allé där det alltid blåste motvind för original och människor med gott hjärta.
Vad han handlade i Skänninge var det inte lätt att få kläm på.
Kanske ett besök på Gröna Pumpen?
Ingredienser till hans enbärsdricka?
Tog han ut något recept på apoteket!
Hur som helst storhandlade han inte på Lidl!
Men vilken uthållighet och seghet i cyklingen där i snålblåsten!
Hemma för Fågel-Einar var Narveryd i Vallerstad socken åtta km från Skänninge.
Där han bodde vägg i vägg i ett parhus med Berta Nilsson och hennes barn Berit, Maud, Roger och Peter och under tidigt 60-tal även Hedda och Evert Andersson. Grannar var Erik och Mary Hättström och deras barn Weine och Elisabeth.
Där hade han sin fågelsamling i finrummet där alldeles bestämt en stor påfågel tronade och stod i centrum.
Vi barn tyckte nog att fågelsamlingen var lite läskig och skrämmande när han bjöd in för visning. Fågel-Einar hade inte bara en fågelsamling utan samlade även på dagstidningar som låg i travar på hyllor och i skåp.
Tror att det framförallt var konservativa (höger) tidningar som Corren och Norrköpings tidningar, kan tyda på att Fågel-Einar hade en borgerlig ådra.
Rariteten i köket, det verkligen udda, var myrstacken på stolen bredvid sängen.
En myrstack som bestod av Fågel-Einars utknackade pipa av gammal tobak och utbrända tändstickor.
Inte precis en brandchefs våta dröm!
Mitt emot myrstacken fanns vedspisen (brandchefens våta dröm) och en damejeanne med enbärs som fick stå och jäsa.
Enbärs var alla tiders för venerna tyckte Fågel-Einar.
Fågel - Einar älskade kortspel.
Ibland blev han inbjuden till Berta när hon hade gäster för en kaffetår och några rundor femöres-Stopp.
Ett kortspel som fungerade utmärkt som familjespel!
Då klädde sig Fågel-Einar i vit skjorta (nåja) och slips, kammade vattenlocken i pannan så att han såg ut som en romantisk Buster Keaton.
Klart ibland glömde han att fälla ned kragen där bak, alldeles svart, och håret bak på huvudet kunde titta upp i en liten tofs så att han mest liknade en av sina uppstoppade fåglar.
Kaffetåren kunde gärna raskas undan för Fågel-Einar!
Han var en ivrig kortspelare som gärna ville komma igång!
När det var Kistalights tur att blanda och ge och dela ut korten fick han psykbryt, nåja, han blev väldigt otålig.
Jag var kanske i tioårsåldern och inte så flink med kortleken.
Det tog sin tid!
Hm...hm säger Fågel-Einar ska ja åka och köpa Aftonbladet i Skänninge (var kvällstidning på den tiden) allt medan garnityren, löständerna, åkte fram och tillbaka i munnen.
Han hade inget pokerfejs vår Fågel-Einar satt han med bra kort gav garnityren ljud ifrån sig.
När det var hans tur drämde han i kortlapparna på bordsduken.
Sika kort... sika kort kunde han säga!
Fågel-Einar hade vinnarskalle.
När han efter kortspelet kom in till sin enkla boning med myrstacken, tidningshögarna och fågelsamlingen, en brandchefs våta dröm, gick han liksom igenom matchen igen.
Eftersom huset var lyhört fick vi ta del av hur han spelade upp eftermiddagens kortspel och fikatår.
Ja jävlar anamma sa han!
Jag visa dom jäklarna verkligen hur en kortlek ska hanteras!
Var dessutom hans gode vän Gunnar Sadel där kunde historien bres på.
Du skulle ha sett när stockholmarna var här!
Sika bilar ute på gården, stora amerikanska dollargrin, och siket dricka!
Jag bjöd på enbärs de hade skotsk Whisky och Cognac.
Någon hemtjänst eller friskvård såg jag aldrig till hos Fågel-Einar.
Kanske räckte det långt med att hugga ved till järnspisen, brandchefens våta dröm, zippa lite enbärs och cykla i motvind på rakan in mot Skänninge.
Sånt skapar sega och uthålliga gubbar!
Men till slut hann Folkhemmet och socialtjänsten ikapp även vår Fågel-Einar!
Jag tror att han flyttade in på ett åldershem i trakten av Borensberg där han fick omsorg och trevligt sällskap av unga tjejer inom vården som skötte om vår Fågel-Einar.
Sika flickor ... sika flickor lär han har berättat för sin gode vän Gunnar Sadel.
De klär av mig, tvättar mig och jag får rena bad!
Sika måltider - både lunch och middag!
Huset där Fågel-Einar bodde brann till slut upp (ner) till grunden. Kistalight trodde alltid att det berodde på kombinationen myrstacken, tidningshögarna och den gamla vedspisen!
En brandchefs våta dröm!
Men icke då!
En ung flicka i grannskapet lär ha lekt med tändstickor kring huset så att det fattade eld men då bodde inte Fågel-Einar där längre och Berta med barnen och farbror Evert hade flyttat till ett mer solitt hus i grannskapet.

PS Fågel-Einar lever sitt eget liv i vår fantasi.
Min dotter Evelina säger att i dag ser Freja, barnbarnet, ut som Fågel-Einar med en tofs som sticker upp som på en liten skrakand!
Då förstår jag att mina berättelser från min barndoms Bullerby somrar i Östergötland har satt sina spår!
Viktiga somrar för mig, fick liksom vara mig själv där bland alla barnen, ett Bullerbykollektiv, där vi cyklade och badade, jag lärde mig simma som sjuåring en sommar i en svinkall Svartå i Normlösa, spelade fotboll en tvärhand hög i Vallerstad juniorlag där vi en sensommardag åkte ända till Västra Harg för bortamatch. I en pokalturnering i Normlösa hade jag dessutom skjutit Vallerstad till final med matchens enda mål - jag var så liten så att ingen såg mig i straffområdet när jag dök upp och tåade in bollen i nätmaskorna.
Vi plockade bigarråer som extraknäck inför Skänninge marknad i början av augusti och en sommar när jag nått mopedåldern jobbade jag på den stora gården Klackeborg, målade, gjorde rent i hönshus och fick hönsloppor, jagade en hel dag bortsprungna kvigor och hässjade hö i midsommartid.
Tjoho alla goda människor som var med då, många där är döda i dag eller väldigt gamla, jag minns er med ljust minne och är alldeles övertygad om att mina östgötasomrar satt sina spår på ett positivt sätt i mitt liv.
Fågel-Einar då?
Ja han kan dyka upp på konstutställningar i både Kalmar och Stockholm!
Här ovan i en form av en sliten gammal jacka som blivit ett konstverk.
Fågel-Einars jacka skapad av konstnären Gunilla Pantzar bördig från Narveryd i Vallerstad socken i Östergötland.
© Thommy Sjöberg