Sunday, December 02, 2012

Hibbing blues - Bobographica

Från Bob Dylans garage i Hibbing - Svd med Kristin Lundell har varit i Dylans hemstad i norra Minnesota på reportageresa.
- Gud vad avundsjuka vi blir på Kistalight!
Stort uppslagen reseskildring i dag med ett myller av fina detaljer, intervjuer och väl valda bilder. Allt från Hibbing high schools berömda aula, restaurang Zimmys som vårdar Dylanarvet i stan, en Dylanolog Bill Pagel som driver  en hemsida om Bob Dylan., och den unge musikstudenten  Iris Kolodji, som gör en härlig tolkning av You´re gonna make me lonesome when you go.
- Helskön Dylanfrasering där på harmonican i Hibbing highs aula!
Tesen i reportaget att det råder en ömsesidig tystnad mellan Bob Dylan och hans gamla hemstad är inte riktigt sann tycker vi Dylanologer och bobnördar som genast plockar fram exempel på detta!

They're selling postcards of the hanging
They're painting the passports brown
The beauty parlor is filled with sailors
The circus is in town

(Desolation row From the album Higway 61 revisited)

 Inledningen till Desolation row, Bob Dylans egen union of the speech, är en Dylan surrealistisk Felliniballad över livet i en amerikansk småstad. En suggestiv ballad med en lyrisk ton och en mycket melankolisk anda.
Klart att det kunde vara Hibbing och kanske vilken småstad som helst i Mellanvästern!
Enligt myten lär det finnas vykort  från en mob på 1920-talet i Duluth, (grannstad med Hibbing där all järnmalm utskeppades från Mesabifälten ut över de Stora sjöarna och som var Dylans födelsestad) när tre färgade män hängdes utan rättegång i en rå rasistisk lynchning. En bild som Dylan haft som förlaga för sin surrealistiska ballad.
Betydligt mer socialrealistiskt och förankrat i miljön och med stämningar från Hibbing är texterna, 4 outlined epitaphs, på baksidan av skivan (vinylen) The times they are a-changing.

The town I was born in hold no memoires
but for the honkin foghorns
rhe rainy mist
an the rocky cliffs
I have carried no feelings
up past the the lake superior hills
the town I grew up in is the one
that has left me with my legacy visions
it was not a rich town
my parents were not rich
it was not a poor town
an my parents were not poor
(it was a dyin town)
/ _ _ _  /
but I was young
as so I ran 
an kept runnin...
I am still runnin I guess
but my road has seen many changes
for I´ve served my times as a refugee
/ _ _ _ /
runnin yes...
but stopping for a while
embracin what I left
and lovin it - for I learned by now
never t expect
what it can not give me

Kloka ord av en mycket ung man med en ärrad mans ansikte på skivans framsida. Bilden säkert inspirerat av ett  klassiskt Woody Guthrie porträtt!
 Varför inte lyssna på en Dylanlåt, North country blues, som berättar om Hibbings historia med ett tidigt exempel på globaliseringens inflytande när det gäller marknader, gruvarbetares öden och kapitalismens påverkan på en bygd!
Vi väljer en tolkning av Joan Baez eftersom Bob Dylans idoga redaktion på hans hemsida ständigt plockar bort vår bards sånger från länkade inlägg.



Småstad, gemenskap, man hejar på grannens grabb, alla känner alla, main stream, social kontroll och Jantelag!
Det gällde för en ung poet och musiker med känslan att ha en alldeles särskild talang (en inre värld av bilder och känslor) att hitta vägen ut från Hibbing!

 Järnpråmarnas mistlurar i dimman på Lake Superiurs som fyrar i ett innanhav där malmen fraktades bort mot de stora städerna och det urbana livet i Chicago, Detroit eller Montreal.
Kunde det vara vägen ut?
Eller  highway 61 ned mot Minneapolis - bluesens egen väg, Sankt Louis, Memphis och New Orleáns. Vägen som så många färgade musiker har färdats i motsatt riktning för att slippa förtryck och orättvisor i den amerikanska Södern.
Någonstans fanns en annan värld!
Bara att kuta och lägga benen på ryggen!
Sanningen är också den att alla hålor från Hibbing till Albuquerque en gång i tiden grundades av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
Nåja några var säkert äventyrare och på rymmen från både det ena och det andra.
Småstaden alltså som en del av det amerikanska projektet! - Som det nu var dags att rymma från!
Bob Dylan hittade vägen ut via en vild identfikation med Woody Guthrie och hans texter och musik. Något som förde Bob till New York, Greenwich Village och ett besök hos den då sjuke folksångaren Guthrie. Vilket fick Bob att skriva Song to Woody som blev en av hans första egna låtar.

 I Chronicles, Bob Dylans rosade minneskrönikor,  frågar hans första musikförläggare Lou Levy från Tin Pin Alley om han någonsin skrivit en låt om en baseballspelare.
Det är då Bob  får höra om Roger Maris i The Yankees som är på väg att slå alla rekord när det gäller antal home-runs. Roger Maris var från Hibbing Minnesota av alla platser.
Det var inte någon Bob hade hört talas om!
 Ingen annan heller för den delen!
 I staden uppe i norr!
Bob känner ändå en viss stolthet!
Över att vara från samma stad som Roger Maris!
- En homerun för Hibbing?!

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
(It takes a lot to laugh it takes a train to cry - From the album Higway 61 revisited)

PS Klart att man bär med sig sin hembygd genom livet! Något som genomsyrar Dylans musik och texter och som han kärvt, nästan som en Hemingway, refererar till i Chronicles - i kapitlet Frozen river. Där Bob mycket intressant berättar om inspirationen bakom de tidiga stora låtarna  och upprinnelsen till hans konstnärliga islossning.
Så här skrev vi tidigare på Kistalight - från på spaning.

 Dylan skildrar detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet. En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande.
Vi som läsare får inte riktigt ta del av det magiska ögonblick när någon enskild stor sång skapades. Kanske fanns inte heller någon sådan magi. Sångerna bara fanns där när isen smälte i floden och spåren väl var plöjda och uppkörda. Men vi får vara med när Dylan snickrar möblerna till sin egna lilla lya på 161 west 4th street i Greenwich Village och speciellt bordet där många av låtarna blev till. Detta berättar han om i sin krönika River of ice. (Kistalight på spaning 2010)

Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om litteratur
 Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg

5 comments:

Minnesota Brown said...

Swedish paper profiles complicated story of Bob Dylan in Hibbing
Sunday, December 02, 2012 By Aaron Brown

Reporter Kristin Lundell and photographer Karin Grip visited Hibbing in October to do a feature for the Swedish newspaper Svenska Dagbladet, one of the nation's largest dailies. Today, Lundell's story and Grip's photos ran in a huge three-page feature in the Culture section.

You can read the story in Swedish here or the Google translation to English here. (Google Translate is amazing, but imperfect. Some phrases don't quite come across the way they were intended).

The story is a marvelously composed version of a common theme: Bob Dylan's hometown doesn't seem to understand him. And as much as I'd like this not to be the case (great improvements have been made in recent years) I personally witnessed what the reporters saw -- prominent Hibbing people remarking about Dylan's perceived disdain for Hibbing, something I thought had been debunked ages ago.

We continue to plan Dylan Days 2013 and I can share that a group of several Hibbing interests are working on a plan to make a prominent tribute to Dylan in his hometown. Dylan, for his part, continues touring, and his excellent recent album suggests a man looking back with complicated emotions. The story of Dylan in Hibbing is one of complicated emotions indeed

Aaron Brown said...

Dylan's long journey still echoes home
Friday, August 03, 2012 By Aaron Brown

As a regular reader of the AV Club (a pop culture offshoot of The Onion), it was a treat to come across a story about Bob Dylan's connection to Hibbing. Writer Sean O'Neal interviews my friend Linda Stroback Hocking of Zimmy's and tours the town. He comes to a conclusion that seems about right to me:

In truth, if Dylan has any misgivings about his origins, it probably had less to do with Hibbing itself than the natural attitude of anyone who believes they’re destined for bigger things. Dylan wanted to reinvent himself. Hibbing wanted to remain the same. But in his songs you can hear him reaching back for those roots, that sense of a compass searching for a direction home. Some part of Bob Dylan must be reassured knowing that it’s still there.

Fler ex på Dylans ändå ganska bra förhållande till Hibbing och sin bakgrund!

Thommy Kistalight said...

Kistalight har gått igång på en Bob Dylanartikel i Svd - se ovan!
Bob - vem annars?

Missar, det får dröja, med våra prov som vi borde rätta!
Istället för att bekymra oss över och blogga om varför Bob stack från Hibbing för femtio år sedan!

Grejen är att vi som Dylanologer tycker att artikeln missar något av Dylans anda och komplicerade förhållande till Hibbing och invånarna där.
Eftersom som vi också drömt om en tripp till Hibbing och följa Dylan i spåren blir artikeln en dubbel tändvätska!
Minst!

Vi återkommer om varför vi går igång på Bob!
I kommande bloggar!

Carol Shubiz said...

About the Svd-article!

This was a great article. But I become disturbed at other people's descriptions and impressions of our town. I was in the class after David Zimmerman at HHS. We were very aware back then of David's brother.
In fact, David did a great impression of his brother at the talent shows. There was another group of singers then who did Peter, Paul, and Mary song and "Mr. Tamborine Man" and "Blowin' in the Wind."

Many of us, including David, went on to Hibbing Junior College as it was known back then. BJ Rolfzen was our teacher and as far back as 1967, he was already including Bob as a famous poet in the the American Lit curriculum.
One of my best friends became one of the English instructors at Mesabi Community College and definitely has a similar lesson in her curriculum.

What I'm say is that when I was growing up in Hibbing, I was surrounded by very aware, enlightened people, not like those described in the article. Unfortunately, we all left Hibbing because there was nothing to keep us there

Thommy Kistalight said...

Kommentar långt senare!

Det är klart att skriver man en artikel, blogg, som den ovan om Kristin Lundells Bob Dylan artikel och besök i Hibbing i SvD, toppat med några lokala profiler från staden och deras reaktion på den.

Är det inte konstigt om man får sparken från Modernas pressklubb om just Kristin Lundell blir Moderna Museets nya presschef!

Kistalight, fri bloggare, indieförfattare och icke kommersiell skribent, som står långt ned (längst ned) i konstens finkulturella kretslopp är naturligtvis ingen match att tränga ut från visningarna genom att helt enkelt sluta skicka inbjudningar.
Tjoho för detta!
Vem har tid att springa på pressvisningar om än konstintresserad!