Wednesday, August 05, 2009

Tillvarons hundar

I brist på schäferhundar i Kistalights arkiv får det bli Rauschenbergs Monogram.
Vem ska rädda dig Bente
Från tillvarons hundar
Ulf Lundell


Varje morgon likadant!
Ringsignalen, dörren öppnas, den kraftfulla schäferhunden står på bakbenen och lägger framtassarna på Kistalights axlar och hälsar välkommen.
Lika överraskad varje dag!
Bland kryddvägar och veckodagar i Hökarängen på sjuttiotalet med uppgift att måla om och tapetsera en utbränd lägenhet, nåja rum, hos deppig ung man.
Brandorsak, konflikt med försäkringskassan om rätten till sjukpeng eller var det bara slut med tjejen?
Hur som helst ligger vår unge man på soffan i vardagsrummet, deppar, tycker sig ha något med nerverna eller var det huvudet vilket han absolut vill bevisa för försäkringskassan och de sociala myndigheterna.
Till vänster bakom soffan det utbrända rummet där taket ska målas om, tapetrester ska rivas, väggar måste bredspacklas och nya tapeter ska hängas. Schäfern och Kistalight bekantar sig med varandra och eftersom vi till vardags bor i vänsterkollektiv eldar vi på, ursäkta uttrycket, om samhället i snacket med vår deppige unge man.
Schäfern, kommer tyvärr inte ihåg namnet, ser förvånansvärt välvårdad ut och är inte av den raggiga typen som man kan se hos missbrukare.
Just den här veckan lyser den kapitalistiska utsugaren, till målarmästare med sin frånvaro - se Kistalight som boende i vänsterkollektiv och med studier av Marx och Engels i ryggsäcken, .
Han var nämligen dödskraj för schäferhundar.
Arbetsro alltså – nåja vår målarmästare var mer en hygglig och robust karl som antingen kunde beskrivas som snål eller väldigt ekonomisk. Eftersom Kistalight jobbade på ackord gällde det att få till det. Allt var inte mätbart enligt ackordslistor och då fick man skriva upp timtid. Kan ungefär beskrivas som extra timmar utöver ackordet. Om detta pågick oftast en diskussion där Kistalight oftast föll till föga mot sin kapitalistiska utsugare till målarmästare. I ärlighetens namn fick man även tillstå att det inte fanns så stora marginaler till vinster.
Nåja man kunde göra ett gott hantverk istället.
Andra dagar kunde vår målarmästare berätta om hur det var förr i Hökarängen - på pionjärtiden.
Hökis kallades för Skittunnan!
Det var de första åren. Massor av hus byggdes kring veckodagsgatorna – ”ett miljonprogram” på det sena fyrtiotalet. Lätta masonitskivor som mellanväggar utöver de bärande murade väggarna och med torrdass på gården. Inflyttningen från landsbygden pågick redan då för fullt och Hökarängen blev känt som något av Vilda västern där skitkorvarna, latrinet, kunde flyga genom luften från de öppna fönstren. Sedan förnyades Hökis, restaurerades, bland annat genom vår firma Andreassons måleri men det är som man brukar säga en annan historia.
Dagarna går i det inte allt för glassiga Hökarängen bland kryddvägar och veckodagar i Söderförort. Vår unge deppige man ojar sig på soffan, Kistalight eldar på, ursäktar fortfarande uttrycket, om samhällets orättvisor och kapitalismens förfall, medan arbetet framskrider.
Vårt kraftpaket till schäfer deltar nyfiket, sitter plats bredvid tapetbordet, medan Kistalights vevar på med tapetgrejerna (mäta, riva, klistra, skära, sätta).
När det är dags för slutfinishen med att sätta tapeterna och vi stryker ut vådorna nedtill med vår tapetborste känner vi en stor blöt tunga som slickar vår kind. Kistalight ser knappt med högra ögat, gammal ögonskada, och har inte märkt att vår schäfer, vi kan kalla honom Freddie, smugit upp och saluterar Kistalights arbete med närkontakt.
Målarmästaren som heter Ove har äntligen dykt upp, ryser när han ser kraftpaketet till schäfer och säger till Kistalight.
Du som har sån tumme med folk och fä här i Hökarängen borde absolut fortsätta med dina studier!(Kistalight som då både hade tagit studenten på Natur på Norra Latin och klarat av akademiska betyg i matematik på Stockholms universitet, vet inte riktigt vad han ska göra med sina studier, utan läser istället lassvis med böcker, samhälle och skönlitteratur, bor i vänsterkollektiv och trivs ganska bra med sitt målarjobb i de södra förorterna)
Socialhögskolan kunde vara något säger vår robuste hygglige målarmästare med eftertryck.
Då blir du aldrig arbetslös!
Socionomer behövs här ute i Hökis.

                                                  Bente - Ulf Lundell från debutalbumet Vargmåne

Epilog:
Gå på min högra sida säger min fru när vi är ute på promenad om vi möter en värstinghund. Hon vet att jag innerst inne är skraj för stora jyckar.
 Men det är klart schäfer - Freddie från Hökarängen var rena velourhunden jämfört med dagens monsterdogs till kamphundar som du kan möta på promenad i grönskan längs Järvafältet runt Kista, Rinkeby, Husby och Akalla!
Si så där några år in på 2000-talet!
Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Hökarängen Andra bloggar om arkitektur
©Thommy Sjöberg

3 comments:

Thommy Kistalight said...

Hökarängen på 1970-talet var mer en trivsam inväxt ganska lummig stadsdel än sitt skamfilade rykte från veckodagsvägarna på det sena fyrtiotalet.
- Typisk söderförort och arbetarklass!
Här prövades också planskilda vägar för bilar och gående i affärscentret för första gången i svensk arkitektur - så småningom en succé trots kritik från affärsinnehavarna i början.

Thommy said...

- Vilket mod!
Fattar inte - borde ha varit mer skraj för den stora schäfern.
- Exempel på en sorts kontakt - relation om man så vill!
Mod i Hökarängen!
Dessutom, trots allt, var det en välvårdad schäfer.

Thommy Kistalight said...

Faktiskt kan det vara bra att möta robusta människor på sin väg till mognad!
Vår målarmästare Ove ovan var både trygg, tålmodig och tappade inte humöret i första taget,
lyssnade utan att hemfalla åt allt för mycket argumentation och man fick inte sparken för lite opposition!
Vår målarmästare var en trygg person som visste vem han var!
Betyg fem tapetbord av fem för en sådan målarmästare!