Det är en av hennes sista böcker. En bok där hon försöker fånga den litterära processen när det gäller konsten att hantera sitt skrivande. Duras metod är omtagningar där hon försöker nå fram med vad hon vill säga och berätta om. Det är ett sökande efter något som hon själv inte vet vad det är, de trevande försöken blir som spelningar i ett musikaliskt stycke, om och om igen, med glidningar i närmandet till sitt ämne. Det blir lite som hos Miles Davis:
Spela inte vad som är!
Spela vad som inte är!(Miles Davis)
Blir ...
Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev
- och det vet man bara efteråt
- innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. (Marguerite Duras)
Huset där Marguerite Duras bor i Neauphle-le-Chateau norr om Paris i regionen Ile-de-France är en viktig plats skriver hon, huset gav mig tröst för alla mina barndomssorger och blev en del av mitt skrivandets galenskap, en vulkan i rummet, där hon tog hand om smärtan och där hon skapade sig en plats för att skriva om sin ungdom.
Lustigt nog påminner den unge Slas (Stig Claesson innan han blev en söderkis med svenska folket) skrivande om Marguerite Duras ton, liknande omtagningar och upprepningar, ett sökande i texten av vad man vill uttrycka. Kanske var det inspirerat av den nya Franska Vågen i filmens värld eller den nya franska romanen. Filmare och författare som stod nära Marguerite Duras och kanske inspirerade Slas, kring (si så där) sent 50-tal eller tidigt 1960-tal.
Olof Lagercrantz bok om Dante, Från helvetet till paradiset, är inte bara en mycket lärd bok, Lagercrantz har studerat Den Gudomliga Komedin ingående under många år och tagit del av lärda och stora litteraturforskare i ämnet Dante, smält och omvandlat kunskaperna i en egen personlig tolkning. När Lagercrantz möter Dante blir det ett författarmöte mellan två konstnärssjälar. Det mesta av boken har jag läst tidigare, höstens kurs och omläsning, men två kapitel återstår från tolkningarna av Paradiset, Det eviga ljuset och Änglarna, de senare återfinns fram för allt i Paradiset men återfinns också i Skärselden, till exempel när ängeln i skärseldens port, sång IX, ristar in sju p:en i pilgrimens panna. Lagercrantz bok är alldeles utmärkt (kanon) som komplement för förståelsen av Den Gudomliga Komedin när du läser den. Lustigt nog läser jag även David Lagercrantz Obscuritas under hösten, (Fars Dag Light) far och son över tid.
Jag drar en oläst bok ur hyllan, hittar den egentligen i ett skåp, en glad överraskning (hade vi den) som passar mycket bra i dessa tider, boken är I Väntan på Talibanerna (profetisk titel) av Jesper Huor. J Huor skriver en fin artikel (essä) i SvD https://www.svd.se/utlandska-soldater-var-mer-hatade-an-de-forstod under hösten när Kabul faller vilket väcker min nyfikenhet, har ju läst både Jan Myrdals Resa i Afghanistan, Robert Byrons Vägen till Oxanien och Diana Janses bok om Afghanistan, En Del av Mitt Hjärta lämnar jag kvar.
Årets klassiker blir Albert Camus Myten om Sisyfos. Kistalight har upptäckt Camus i mogen ålder och läst klassiker som Främlingen, se Camus Light - Leve Republiken och Pesten, se Pesten i Coronatider!
Camus bok är mest ett dåtida bidrag till existentialismen med kapitelrubriker som Ett absurt resonemang, Den absurda människan och Det absurda skapandet. Ett specialskriven kapitel är, passar bra i sammanhanget, Hoppet och det absurda i Frans Kafkas verk. Essän Myten om Sisyfos är mer en fristående uppsats om Sisyfosmyten.
Albert Camus verkar fortfarande nå många läsare i Frankrike, franskaskolan och lärarnas förtjänst? Främlingen toppar ofta listor i media som tidernas främsta litterära verk och Pesten har nått stora försäljningsframgångar i världen. Inte så konstigt med tanke på pandemin! Jean Paul Sartre, ungdomens idol (en av dem) och existentialismens frontfigur står sig I dag inte lika bra som Camus. Där Sartre stod för brain så stod Camus för Hjärta!
Hjärta slår hjärna över tid? Några bloggar från Kistalight om Jean Paul Sartre et Albert Camus och de andra exis ... när det begav sig ... Inspiration Light - Saint Germain des Pres och Saint Germain des Pres eller Sartres norra öga.
Giacomo Oreglias bok om Dante Liv, Verk & Samtid har jag nästan läst ut under hösten vid kursen på SU Dante och Den Gudomliga Komedin. Oreglias bok fungerar utmärkt som komplement och handbok för studier av Dante och Komedin. Giacomo Oreglia var en italienare i Stockholm, som ung kom han till Sverige, blev kvar här och verkade som docent i litteratur vid SU, översättare, och inspiratör för italiensk kultur.
Oreglia har det där lätta handlaget och den lätta tonen när han berättar om Dantes liv, verk och samtid som bara en kännare med goda kunskaper kan ha. Oreglia är kontroversiell när det gäller tolkningen av Dantes Komedin, nästan ingen ifrågasätter hans djupa kunskaper i ämnet Dante och Komedin, utan mer hans tolkning av Dantes verk som en utopi. En utopi som tar fäste i en Andes Tidsålder tolkad av någon som heter Joakim från Fiore och den andra tesen är Anarkin som en framtida samhällsordning. Bägge tolkningarna begränsar mer Dantes verk än att de öppnar upp den konstnärliga upplevelsen av Komedin med flera verk.
Kistalight har inre läst kapitlet om Dante en anark och Joakim (Magnus och Joachita) ännu i boken varför det är svårt att ta ställning i frågan. De övriga kapitlen tyngs dock inte av någon bokstavstrogen tolkning utan är just en mycket lärd bok om Dante. Ett mycket intressant kapitel är hur Dante tolkats och behandlats genom seklerna från 1300-talet och framåt.
Ett omen för lite god egen läsning?
Shuggie Bain är en Booker Pris vinnare (2020), som är en av den engelskspråkiga världens finaste litterära priser och boken har fått massor av beröm från läsare och recensenter. SvD.s Andres Lokko tillhör ett av alla fans, älskare av Glasgow som han är, även om Douglas Stuarts Shuggie Bain utspelar sig långt från miljöer som musikpubar, häftiga konstinstallationer, punk som mode eller creddiga medelklasskids på weekendäventyr.
Tjoho, bara att kasta sig ut i läsäventyret, lösa en bussbiljett till Glasgows slitna förorter, skavda brickstones, illavarslande countrymusik och unkna trappuppgångar, klä ner sig, inte säga nej till några slattar vodka i plastmugg eller några lindrande valium för smärtan, kicka igång den svarta humorn, tro på den skarpa iakttagelsen och de vassa detaljerna, käfta (skämta) med gängen (de farliga grabbarna) och tro på nåden.
GOTT NYTT LÄSÅR!
© Thommy Sjöberg
Tjoho, long legs och GOTT NYTT TENNISÅR med lite tennis från Australien, down under, där det just nu är sommar och vi gläds åt den nya generationen av talangfulla spelare.
Damtennis är bäst.
Fortfarande coronafrisse, vaccinerad på alla håll och kanter, fram och baklänges, har haft covid utan att riktigt förstå det och fått antikroppar och just nu undrar jag om vi inte, Kistalight och Mimmi har Omicron, känner oss möra som sommargäster på grönbete som inte riktigt tål att vara på vischan.
Förresten var tog Rh-faktorn vägen?
Räckte det inte med att drygt hälften av befolkningen var immuna?
Tjoho tennisvänner, när vi alla har haft Omicron och pandemin är över.
Rör på fötterna (se bara på Rybakina ovan), slå igenom fore och backhand, variera spelet, försök att ha kul med ditt spel och varför inte leva upp till den olympiska tanken.
Kämpa väl och gör ditt bästa efter dina förutsättningar på det nya tennisåret!
PS i efterhand! Undrar om inte de två tennistjejerna ovan Emma Raducanu och Elena Rybakina kommer att bli två av damtennisens stora stjärnor (shooting stars). Emma hade redan vunnit US-Open och Elena kom att vinna Wimbledon sommaren 2022. Hur som helst tycker Kistalight att speciellt Elena Rybakina har riktigt stort spel inom sig!
Det gäller bara hålla ihop spelet hela matchen!
© Thommy Sjöberg
