Pesten i Coronatider

 

 Thommy Kistalight said...

Varför inte pröva en recension av en klassiker under veckan när det är läslov i Sveriges skolor. Kanske inte världens muntraste bok men den är skriven med ett gott hjärta.
Så blev den läst, en klassiker, Albert Camus Pesten!
En av våra sommarböcker!
Visst kan mycket kännas igen från vår samtida coronapandemi, men här är det en lokal epidemi, knuten till en stad i norra Algeriet vid Medelhavskusten.
Staden heter Oran och där ska pesten bekämpas och smittan isoleras, staden och människorna sätts i karantän.
Blir en recension lite i efterhand, spännande att läsa en modern klassiker, nåja åtminstone en av existentialismens litterära klassiker. En klassiker skriven av en mycket sympatisk människa och författare.
Boken har ett persongalleri, mest män (bara män) som kan sägas vara urtyper för olika människor och deras karaktärer. Där finns smittskyddsläkaren Bernard Rieux, romanens huvudperson, plikttrogen, en man som kämpar på och har en värdegrund knuten till sin läkarutövning, ej troende men vill göra väl, även en trofast vän.
Där finns journalisten Rumbert som blir instängd på en främmande plats i en ofrivillig karantän. Han planerar ständigt att fly från staden Oran men blir så småningom en i kollektivet i kampen mot pesten. En spännande person är Jean Tarrou, rentier(?) som godmodigt lever i staden och deltar i stadens sociala liv samtidigt som han för anteckningar. Ett plitande som blir en sorts omvänd kikare till tillvaron och skapar kommentarer till livet i staden; där saker och ting är betydelselösa i hans notiser, jämför med existentialismen.
En karaktär är Grand, tjänsteman och folkbokförare, sammanställer dödstalen, har egenheten att säga och upprepa "uppskjut aldrig till morgondagen _ _ _ ". Där finns Cottard, den förtvivlade som försöker begå självmord men istället utvecklas till en skummis (kriminell) och tjänar pengar på och får makt genom pesten.
Fader Paneloux är en karaktär som håller domedagspredikningar och blir en klassisk undergångsprofet i svåra tider. Människor är själva ansvariga för denna farsots framväxt ... Castel utvecklar ett serum ... Undersökningsdomaren herr Othon blir sjuk och hamnar i isoleringsläger på en avspärrad idrottsstadion för de smittade. Han vill (får) inte utnyttja sin ställning som domare för en mildare karantän.

 

En rök i coronatider, karikatyr Albert Camus med sedvanlig cigg i mungipan och en tidningsrulle under armen! Bild se #atillaofluoglu

  

I Camus Pesten känner vi igen olika stadier under epidemins framfart; den första förnekelsen, rädslan och fasan när befolkningen börjar inse hur allvarlig och dödlig farsoten är och slutligen när isolering, karantän och dödsfall nått sin kulmen uppstår en apati och grå meningslöshet hos många invånare i staden.

Även själva sjukdomen, infektionssjukdomen, tycks genomgå förändringar i romanen, från svullnader i lymfkörtlar övergår det till att sätta sig i lungor och de drabbade får svårt att andas.

En av karaktärerna i romanen utvecklar ett serum som prövas men det är ovisst om det egentligen motverkar pesten men har dock en psykologisk betydelse och ger mening i kampen mot pesten. Då romanen har karaktären av en feel goodbok klingar så småningom pesten, infektionssjukdomen av. Livet ljusnar för medborgarna i staden Oran och Dr Bernard Rieux visar sig vara den som är stadens egen krönikör av den mörka tiden under pestens framfart. Frågan är om det var Anders Tegnells berömda flockimmunitet som var uppnådd i staden Oran och lyckliggjorde invånarna.

 R-talet!

Det fanns inga kvar att smitta!

Albert Camus Pesten är också en tidskrönika från Paris och Frankrike för tiden när franska folket var utsatt för nazismens plågor och fasor under tiden för andra världskriget.

Nazismen som farsot, plåga och som kan liknas vid ett virus som drabbar oskyldiga människor i form terror, åsiktsförtyck ockupation och plundring. En farsot som kräver uthållighet, kurage, värdegrund, tålamod och mycket jävlar anamma för att bekämpa!

Stämningar och miljöskildringar i romanen när dödstalen stiger och myndigheterna i Oran inför masstransporter på tåg till begravningsplatser för sina döda kan leda till tankar om nazisternas deportationer av judar från Paris under ww2. Även massinterneringen på en idrottsstadion av de smittade i Oran under vidriga omständigheter, myndigheterna pekar med hela handen, kan leda till associationer hur det var under nazismens totalitära styre.

På en takterrass i Oran nära havet för Rieux och Tarrau intensiva damtal när de sitter i skymningen och diskuterar. Det handlar om gudstro, lagar och att hitta ett sätt att förhålla sig i svåra tider med farsoter. Tarrou intar en intensiv hållning emot det då aktuella dödsstraffet. En hållning så stark att han tar avstånd från sin far som är rannsakningsdomare. Vilket kommer att prägla honom som människa.Läkaren Rieux som tar ställning för offren under epidemin, han är inte troende men förordar en tredje väg, att nå en frid genom att visa och känna medkänsla.

Rieux får bli ett språkrör för Camus sätt att förhålla sig till existentialismen och fasorna från andra världskriget och nazismens härjningar.

Sista ordet får bli:

Grand, folkbokföraren, som tycker sig ha formulerat sin fulländade mening med en kort text  innan pesten tar honom.

 En mening han har arbetat med för att nå fulländning! 

En vacker majmorgon red en smärt amazon på ett praktfullt fuxfärgat sto mitt bland blommor längs Bois de Boulognes alléer...

Betyg för Pesten, fem botade infektioner av fem efter ordination av Castels serum och Dr Rieux ihärdiga arbete och efter trolig uppnådd flockimmunitet.

.

© Thommy Sjöberg