Delar av Kistalights redaktion på väg, biljetter finnes, mot morgondagens repetition av I väntan på Godot.- Ja faktiskt samtliga på väg utom undertecknad och katten.
- Måste jobba och ha mina lektioner.
- Man kanske skulle hänga på till teatern?
- Sätta upp ett anslag!
I väntan på So-läraren /eleverna!
eller I väntan på So-läraren /Godot!
Kanske kommer han snart?
Han brukar vara sen!
Var det inte någon som såg han gå in på fiket i backen och handla semlor?
Så börjar han äta dom redan på väg ut genom dörren.
Han köper alltid två i en påse.
Nu kommer han!
Äh det är Olle - ser ut som So-läraren men han är något mindre och inte lika gråhårig.
Han klippte sig här om dagen, So-läraren alltså, ingen frisyr men massor av hår.
Nu har han frisyr men inget hår.
Förra torsdagen fick 8a sluta tidigare!
Han skulle till KS och kolla hörseln.
Looked like a fucking BBC-station!
På KS alltså!
Men det var inget fel på hörseln, lite sämre på ena örat bara, med ålderns rätt.
SMS från Pelle!
Nu går han över Spånga torg på väg mot pendeln.
Kanske väntar han på ett tåg från Jakobsberg.
Blir som i väntan på Godot he…he.
Då blir det En lång dags färd mot natt!
Är inte det en låt av Lars Winnerbäck?
- Ni vet!
Cigarettändaren i luften, svensk folkpark och allt det där!
Har du ingen bildning det är en roman av James Joyce.
- Asch!
Fotnot: Samuel Becketts I väntan på Godot spelades första gången i Paris 1953 på franska. Vilket också är pjäsens originalspråk. Samuel Beckett var en skygg man som inte släppten någon in på livet. Dock fotades han 1960 i Paris av Östbergabon, poeten och fotografen Lüfti Özkök, mannen med det bullrande skrattet och det stora hjärtat.
Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om väntan
©Thommy Sjöberg
4 comments:
När vi pratar repetition här är det förstås Stadsteatern i Stockholm som gäller med tre egensinniga herrar som kreatörer.
I Göteborg spelas redan pjäsen.
I väntan på Godot en pjäs i tiden!
Godot ensemblen knyter an till den i dagarna 50-årsaktuella Kind of blue. Så här säger Thommy Berggren enligt DN.
- Det här är mitt gäng, själv är han Miles Davis, Coltrane på tenorsax är lika med Micke Persbrandt, trakterar altsaxen gör Johan Rabaeus som Cannonball Adderley, Ingvar Hirdvall lirar likt Bill Evans, Ralp Carlsson klämtar på basen som en värsta Paul Chambers och ondskan själv på trummor är Peter Andersson som Jimmy Cobb.
Tycker att det är ett fint och lågmäldt spel av Persbrandt och Rabeus.
Tror jag förstår pjäsen bättre nu när jag blivit äldre.
För säkerhets skull!
Obs ironi ovan!
Rent av ett skämt!
"Lång dags färd mot natt"
är naturligtvis Eugene O'neills
klassiska drama som hade urpremiär på Dramaten när det begav sig!
Post a Comment