Patti Smith Light i repris

Självporträtt Brooklyn 1968 - Drawing - bild av Patti Smith

Patti Smith visat hur mycket rock´n´roll det finns i poesi
och hur mycket poesi det finns i rock´n´roll.
Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare.
- Eller här hela motiveringen!
“The Polar Music Prize 2011 is being awarded to American poet and musician Patti Smith.
By devoting her life to art in all its forms, Patti Smith has demonstrated how much rock’n'roll there is in poetry and how much poetry there is in rock’n'roll.
Patti Smith is a Rimbaud with Marshall amps.
She has transformed the way an entire generation looks, thinks and dreams.
 With her inimitable soul of an artist, Patti Smith proves over and over again that people have the power.”

Kistalight länkar till sin blogg Patti Smith Light från förra året och grattar juryn för Polarpriset till ett fint (kul) val i år!
 Patti Smiths minnesbok Just kids läste Kistalight också för ett år sedan. I Just kids finns det ett stråk av sorg som stinger till mellan raderna. I ungdomen får Patti adoptera bort ett barn, baby, och hon får inte – kan inte fortsätta sin utbildning till lärare.
- Lika bra det tycker Patti som söker sig från vischan i södra New Jersey till New York city pank och med Arthur Rimbauds dikter i bagaget och tänker sig, drömmer om, en framtid som konstnär.
Arthur Rimbaud är följeslagaren, förebilden och tröstaren.
Från Just Kids minns vi även hur Patti Smith förmedlar en stark känsla av övergivenhet. Patti och hennes pojkvän Robert Mapplethorp levde långt från sina föräldrars vardag med sina konstnärsdrömmar, två barn som tror på sagor och får dra sig fram under små omständigheter i Brooklyn och så småningom flyttar de in på Chelsea hotel med sina teckningar och målningar som pant för hyran. Från början inriktade på bildkonst sedan hittade de en utveckling, av en slump, som följde sina egna vägar. Mapplethorpe blir modernistisk utlevande dekadant fotograf och Patti Smith hittar vägen till en poesi med djärvt bildspråk som leder till New Yorks punkiga popscen.
Här ett klipp från Patti Smiths första single! Den legendariska spelningen på Elecric ladyland 1974 med Hey Joe på framsidan!



Patti Smith är en överlevare och i år blir hon folkpensionär! I Just Kids får vi följa henne från sent sextiotal och 1970-talet. Hon blir inte bara ett vittne för sin generation utan lovar också före detta pojkvännen Robert Mapplethorpe att hon ska skriva deras historia när han dör i aids 1989. Pattis flytt till New York beskrivs storartat.

Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren med "Crystal ship". Hippiebarnen höjde sina armar och Kina sprängde en vätebomb. Jimi Hendrix tände eld på sin gitarr i Monterey. På radion spelade man Ode to Billie Joe". Det var upplopp i Newark, i Milwaukee och i Detroit. Det var sommaren med Elvira Madigan, kärlekens sommar. Och under denna föränderliga, ogästvänliga sommar fick ett oväntat möte mitt liv att byta riktning.
 Det var sommaren då jag träffade Robert Mapplethorpe.

 Kistalight som då och då tycker sig ha haft anledning att fundera över varför vissa människor överlever och inte slås ut av konkurrens och intriger och inte fastnar i droger och en destruktiv livsstil tror inte det finns någon speciell formel för ett hyfsat liv. Kanske måste man bara ha en viss tur och människor som stöttar och tror på en i avgörande lägen.
 Hos Patti Smith tycker sig dock Kistalight ana en sorts ursprunglig naiv föreställning om världen och sina möjligheter. Varför inte känsla som många pionjärer hade när de skulle erövra Den nya världen. Hennes drivkrafter är att hon känner en konstnärsådra och tecknar, målar och skriver dikter och försjunker i vackra volymer av Modigliano, Picasso, Dubuffet och vill finna sitt uttryck. Det var inte längtan efter berömmelse och pengar som drev henne.  Frågan är också om inte hennes arbetarklassbakgrund från södra New Jersey var en god hjälp och en bra värdegrund. Van som hon var vid små omständigheter och att vrida och vända på pengarna för att klara sig. Hon jobbar till och med övertid i sin bokhandel under Chelsea hoteldagarna så att hon hennes syster har råd med en Parisresa.
 Patti Smith har en ren stil i Just Kids, inga onödiga åthävor eller krusiduller, hon förmedlar en religiös hållning om nåd och försyn i kapitlet om Robert Mapplethorpes död att Hålla gud i handen som gör att språket växer och blir större än sitt innehåll. Hon kan inte ta till sig Robert Mapplethorpes destruktiva utlevande livsstil även om hon förstår hans fotokonst med blandningen av kitsch, skuld, katolska kyrkan, sexuell sadomasoschism och modernism.
 Helt okomplicerat behöver det heller inte vara  att komma ifrån arbetarklassen i New Jersey!
Vad sägs om följande föräldrapar. Mamman Beverly var jazzsångerska, servitris och Jehovas vittne. Pappan Grant var fabriksarbetare och ateist och så fanns systrarna Linda, Kimberley och brodern Todd.
En ytterligare drivkraft för Patti var säkert att bryta upp från eländiga arbetsförhållanden - ingen klasskampsteoretiker men väl så mycket hjärta!
- Här några översatta rader från The Pissfactory.

16 år och avbetalningsdags Jag fick jobb på en pissfabrik
kollade rör fyrtio timmar trettiosex dollar i veckan
Men det är klirr i kassan, Jack. Det är så hett här inne
hett som Sahara Man svimma av värmeslag men
kärringarna är för sinnesslöa för att fatta För jävla
tacksamma att ha jobb För att fatta att man lurar
skiten ur dom.
/ _ _ _ / Patti Smith Electric Ladyland 5 juni 1974

Här i dikten, sången och performancestycket Pissfactory började Patti Smiths saga som rock n roll artist men visst har hon fortsatt med både sina teckningar, målningar, fotografier och skrivit böcker - förstås!
  Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Polarpriset
©Thommy Sjöberg