Rolling thunder Light

Scarlet Rivera vilt spelande violinist på Dylans Rolling Thunder tour - klicka gärna på bilden!

Ägnar påskdagens sena eftermiddag åt en konsertfilm och en filmfantasi från Bob Dylans Rolling Thunder Tour från mitten av 70-talet. En Dylanfilm med namnet Renaldo och Clara som visas i Cinematekets filmserie på biografen Sture.
Märkvärdigt tyst i salongen för en som vanligtvis ser filmer tillsammans med elever på högstadiet, ingen som klappar händerna, inga stampningar med fötterna i golvet eller visslande med biobiljetterna.
- Bara andaktsfulla Dylanfrälsta fyrtiotalister?
Längden på filmen 233`anges i programmet – funderar inte närmare på det – räknar inte ut vad det innebär.
- Hur många timmar blir det med en kort paus?

- Thommy!
Det här var inte bra – säger min fru som vanligtvis är mycket tålig och lojal med mina äventyr.
- Det här var en riktigt dålig film – usel!
Skönt, puh, att det äntligen är slut - fyra timmar!
Faktiskt egentligen ilsknare än så men ok jag menar...

Nynnar lite på Sara medan vi knallar hemåt längs Birger Jarlsgatan i den kalla lynniga snålblåsten och sneddar över Stureplan. Ett ensligt par puffar på sina ciggar på utebaren med infravärme där Brända Tomten låg en gång i tiden. Nära Berzeli park flockas en grupp turister med rökiga andedräkter vid monumentet för Wallenberg. Vi kvistar hemåt förbi Bukowskis som skyltar med en svartvit Marilyn Monroe av Warhol. Undrar vad den kostar tänker vi innan vi dyker ner i tunnelbanan vid Kungsträdgåren för vidare färd mot Kista och påskabordet.

I can still hear the sounds of those Methodist bells,
I'd taken the cure and had just gotten through,
Stayin' up for days in the Chelsea Hotel,
Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you.
Sara...

Svårt att inte jämföra Renaldo och Clara med Todd Haynes I´m not there. Ungefär samma surrealistiska Fellinistämning och snabba växlingar a la Franska vågen. Men där det i I´m not there blir festligt fartfyllt och begåvat blir det i Renaldo Clara bara segt, tramsigt och långrandigt och visst lite gulligt och egentligen ingenting att bli upprörd över.
- Skådisarna i I´m not there spelar Dylan mycket bättre än vad Dylan själv spelar Dylan!
Trots massor av inslag från turnébussar, tåg och truckar skapas det ingen rörelse i filmen. Massor av sväng och bra musik är det dock istället på konsertavsnitten.
En roll som Dylan spelat genom åren är bandledaren. Killen som har en förmåga att samla en massa begåvade och talangfulla musiker omkring sig: Al Kooper och Mike Bloomfield kring Highway 61, Nashvillemusikanterna kring Blonde on Blonde, The Band på Europaturnén 66 och kring Basement tapes. De skickliga musikerna kring den ständigt pågående NET-touren. Kring Rolling Thunder touren är det musiker från folkrockmusikscenen toppat med beatpoeten Allen Ginsberg.
Rhytm and bluesbeatet från Highway 61, that crazy mercurysound från Blonde on Blonde, det täta gunget från The Band får här sällskap med en elektrifierad wild violin som ger ton och lyfter konserterna. En violin som spelas av tjejen med det långa håret. Hon som bar en fiollåda på ryggen och som Bob Dylan av en händelse såg gå över 14:e gatan på nedre Manhattan.
- Kan du spela på den där frågade han?
- Visst!
- Det kunde hon Scarlet Rivera.
Andra bloggar om Bob Dylan:
©Thommy Sjöberg