I´m not there

Cate Blanchett som rockpoeten Judith och Bob Dylan vid pianot vid tiden för Highway 61
I´m not there är en poetisk fantasifull och fristående filmberättelse om Bob Dylans liv av Todd Haynes. Filmen har fått juryns specialpris i Venedig och Cate Blanchett har fått pris för bästa kvinnliga huvudroll.
Hon gestaltar Bob under perioden som elektrifierad poet och när han var den som införde modernismen inom rockmusiken, en av sex rollfigurer i filmen, gestaltas av Cate Blanchett som, märk väl, spelar Judith en karaktär som starkt påminner om Bob.
Här kan man se ett videoklipp från ett drömlikt absurt möte med beatpoeten Allen Ginsburg.
- En scen vi gillar skarpt på Kistalight.
Cate spelar märkvärdigt väl den rastlöse Bob, med energin i kroppsspråket, lätt flummiga talet och det känsliga finlemmade utseendet.
- Vad passar inte bättre än att en kvinnlig karaktärsskådespelare som Cate Blanchett spelar Bob som modernistisk gränsöverskridare poet på rockscenen under sextiotalet.
- Fint grepp av regissören Todd Haynes!
Att hon sen fick priset som bästa kvinnliga skådespelare i filmfestivalen i Venedig gör oss än mer nyfikna på Kistalight.
- Kunde det lika gärna vara bästa manliga huvudroll?
Vi ser fram emot att få se filmen i höst. Finns kanske redan nu på nätet?

På den tiden när det begav sig - några år under det tidiga sextiotalet när Bob kunde skriva en visa som Blowin in the wind på några minuter på en servett vid Gas Light café i New York.
- När han var ett medium för en hel generation - Allt från singer songwriter och folktrubadur till revolutionär rockpoet.
Då sägs det att hans kepsar, det stora burriga håret som inte alltid var så vältvättat var ett sätt att hålla tankarna och det kreativa flödet på plats.
Men tiderna förändras, The times they are a changing, men visst finns känsligheten och kreativiteten där.
- Se videon när Dylan lånar ut sin hatt.
- Förlorar han då också sin själ?
I Dylans Chronicles där han gärna berättar om sitt skapande finns berättelsen om hur ett spår saknades till hans album Empire Burlesque.
I hissen på hotellet där han bor under inspelningen möter han flickan som ligger till grund för den ackustiska Dark Eyes. Låten som blev det saknade spåret.
Här en passus från Chronicles som inspirerade till låten:
As I stepped out from the elevator, a call girl was coming towards me in the hallway – pale yellow hair wearing a fox coat – high heeled shoes that could pierce your heart. She had blue circles around her eyes, black eyeliner, dark eyes. In her hand, crimson purple wine in a glass. She had a beautifulness but not for this kind of world.
Av någon anledning kommer jag att tänka på dessa rader ovan.
När jag ser videon där Dylan lånar ut sin hatt.
Andra bloggar om Bob Dylan:
© Thommy Sjöberg