Just for fun, från Kista till Norra Öland och med Järvafältet, en värld i sig! Essäer och resebitar, gott humör, i en mix av högt och lågt, med en ton av allvar till skratt av indieförfattaren och förläggaren Thommy Sjöberg
Värsta bråket, Sverige vinner klart, flera vackra mål, men inte allt för övertygande spel!
Janne Andersson lackar ur efter en inte allt för oberättigad fråga från Bojan Djordic efter matchen och lämnar intervjun.
Vad är det som händer?
Något som skaver!
Påminner Bojans ton, vår egen gosse från förorten Kista (gick i parallellklassen med vår dotter i Ärvinge High), något kaxig i tilltalet, en kaxighet som vi känner igen från annat håll?
Kistalight som räknar sig som fotbollsintresserad amatör, påhejad av Mimmi, tycker absolut att det har sett ansträngt ut i svenska laget det senaste året (minst), och allt sedan VM-kvalet.
Harmonin och självkänslan från VM 2018 saknas, spelarna kommer fel till bollen, dålig tajming, verkar övertaggade och stressade, ser inte alls ut att ha kul på planen.
Det lossnar efter 2-0, bättre bollinnehav, man håller då i bollen bättre mot ett mindre spelskickligt lag och det ser rent av ut som Sverige har roligt på planen med sitt spel, fina mål både tre, fyra (Karlsson rökare till frispark) och 5-0.
Kommer det att lossna nu?
Vad är det för mörka moln som skuggar Jannes ledarskap som Sveriges coach i landslaget?
Stavar vi till en kille från Rosengård?
Ärligt talat hur har det sett ut sedan Zlatan, 2021, gjorde comeback i Sverige, har Janne fått påstötningar från förbundet (högre ledning) att ändå ta ut, övertala, Zlatan till en comeback i landslaget.
En super duperstar är bra för det publika intresset och ger större inkomster och PR för förbundet.
Kistalight minns bortamatchen mot Georgien i VM-kvalet, en bedrövlig tillställning, där Zlatan fanns med från matchstart. Det såg ut som laget var starstrucked, liksom motståndarna, Isak och Forsberg blir som skuggor av sina vanliga spelarjag, Isak lirar Zlatan i målområdet istället för att skjuta själv för ett givet mål och Sverige känns som paralyserade medan Zlatan springer runt i sin vanliga kaxiga mobbande stil (störst bäst och vackrast) utan att få någonting gjort.
Georgien upptäcker så småningom att Zlatan just inte tänker vara någon storstjärna idag i alla fall, och gör både ett och 2-0, medan de svenska spelarna travar runt som någon sorts skuggor som förlorat sin spelglädje under Zlatans kungliga mantel.
Sveriges styrka som fotbollslag är (var) absolut att bygga lir och spelglädje kring laget, ett väl fungerande team blir en X-faktor, som gör att vi kan utmana större fotbollsnationer.
Ärligt talat tillför Zlatan något till det svenska landslaget?
Till spelet på plan, politisk humor (leve emiren - demokrati vad är det?) med sin uppfattning om Qatar eller sin egen narcissistiska självbild.
Kejsarens nya kläder, en kung och en legend, som han så ödmjukt deklarerade när han lämnade Paris SG.
En fråga direkt hemma från TV-soffan i Kista!
Var finns all kritisk journalistik och lust att skildra verkligheten om svenska landslaget i fotbollens värld och i matchreferat hos alla goda sportjournalister?
- Utan att vara till lags mot förbund, ledare, superstars och mediebolag!
PS Tjoho för elever som kan ställa besvärliga frågor eller kan konsten att ifrågasätta gängse uppfattning, den gode lärarens utmaning, bara kul med Zlatans 10-poängare om Qatar?!
Tjoho för Zlatans poängsättning av Qatar, 10p, för det flesta företeelserna i samhället i det lilla emiratet vid Persiska Viken. Visst, visst, inga problem med kriminalitet, droger eller ordning men till vilket pris? Tjoho för ett medeltida samhälle med en absolut monark (emir) med total makt, slavsystem, svåra förhållanden för migranter och anläggningsarbetare, mutor och korruption, förbud mot hbqt-människor och politiska rörelser! Bra med elever (folk) som kan ställa frågan. Bara att ta fram historieboken och föreläsa, se Kistalights bloggar om VM i Qatar! Blev mest fotboll i alla fall, trots allt, VM i fotboll Big Business menockså fest för fotbollsälskare! Se Qatar Stroph Light, Kvartsfinaler, Oj Oj Oj, Qatar ... stroph och Final, oj oj oj Qatar ... stroph
1) Ett viktigt inslag för att vara lycklig är relationen till naturen, man har liksom blåa blänk i ögonen från 187 000 sjöar eller från en av världens största skärgårdar från Åbo till Helsingfors åtminstone i Skandinavien där du kan tumla runt med mumintrollfamiljen bland kobbar och skär, men är inte Stockholms skärgård minst lika stor? Skogen, gran och tall så långt ögat kan nå mellan sjöarna från Karelen till de arktiska vidderna i Rovaniemi sådant är bra för blodtryck och eftertanke.
Kan vara bra vid NATO-ansökningar!
Man är nöjd med det lilla och hyser en viss pessimism kring sin egen storhet. Tänk bara på norrmännen som vann 16 medaljer i senaste Skid VM och är besvikna. De vill vinna allt och lämnar in protester mot svenskarna och tycker att de tränger sig före i spåren. Svenskarna som vann 12 medaljer skyller på valla teamet och blir förkylda av minsta ansträngning. Nej tacka vet ja finländarna de vann ett silver och är överlyckliga.
Vi vann i alla fall en medalj!
2) Bada bastu är skönt, renande, ger en sorts enkelhet till tillvarons prövningar.
Oro inför att ansöka till NATO när allt inte flyter på, bara att piska lite med björkriset och svettas ut. Kurder som demonstrerar och hänger Erdogandockor får göra det i Uleåborg långt från media eller utrikeskorrar.
Satirtecknare har vi inte hört talas om.
Bränna koranen på öppen plats, är ni inte kloka, i Finland grillar vi korv på öppen eld, tar en bärs och en stänkare men först badar vi bastu.
Sch ... bara att piska lite med björkriset i bastun och svettas.
Inte kalla till presskonferens var tredje timme för att prata ut hur orolig man är över sin NATO-ansökan.
Sanna Marin är en cool tjej, inte i bastun förstås, men förstår sig på hur en förhandling ska skötas, sch ... man hoppar över resor till Ankara, badar bastu och piskar lite med björkriset istället.
En sådan statsminister skulle vi ha!
Snygg är hon också!
3) Man ska inte sälja ut stat och kommun till förment management-kultur! Dåliga tider då satsar vi på det som är viktigt i samhället som skola, vård och omsorg. Skolan i Finland lyckas riktigt bra i PISA-mätningar, hemlighet sitta still i båten, bada bastu och piska med björkriset? Njaa men man har i alla fall satsat på en traditionell skolkultur; pluggskola med lärarna och eleverna i centrum, läxor, pluggande och lärarledda lektioner. Kan det vara så enkelt? Bara att bada lite bastu, piska med björkriset och svettas ut!
Corona och Covid, nog hade Finland både läkemedel, skyddskläder och sjukvårdsplatser, inte sålt ut som i Svedala till rackarns smarta entreprenörer som skor sig på offentligheten.
I Finland lever det goda samhället, inga kränkta gangstarrappare som skjuter ner varandra i Helsingfors förorter, här kan barnen åka buss och gå till skolan utan curlande föräldrar. Du kan tydligen tappa bort din plånbok också och ha stor chans att få den upphittad och återlämnad. Detta har tydligen testas i ett antal storstäder, vinnare, Finland förstås.
Om man skulle beställa föreningens bastu, i all enkelhet, svettas en aning, tänka till, hitta sin inre finländare, men var ska man få tag i björkris så här års?
Bild ovan, Diamant Salihu, från Söderbokhandeln FaceBook.
Vi har läst Till Alla Dör till från förra årets bokrea, av Diamant Salihu, borde vara obligatorisk läsning för alla boende kring Järvafältet och alla andra i Sverige som är intresserade av samhället. Boken har sålt mycket bra på Akademibokhandeln i Kista.
Nu har vi läst verket.
Historien om två ungdomsgäng i Rinkeby och Tensta kring Järvafältet i nordvästra Stockholm!
Till Alla dör har litterära kvaliteter, är välskriven och bärs upp av en intensiv frågeställning.
Hur kan ett gäng unga killar nästan barn, som från från början var kompisar, som kom från samma kvarter i Rinkeby, Byn, samma etniska bakgrund, Somalier, bli två gäng Shottaz och Dödspatrullen som utövar dödligt våld mot varandra, skakar om det svenska samhället, utmanar polisens utredningsarbete, trotsar föräldrar, skola, grannskap samtidigt som man lanserar gangstarrap i sociala media, på skivor och uppträder på konserter och etablerade galor.
Hur är detta möjligt?
Diamant Salihu har ett datum och en händelse (dödsskjutning) för när gängbråken eskalerar (startar) i Stockholm. Den 22 juli 2015 avled en ung kille i Bromsten efter skottskador och flykt från Rinkeby. Diamant Salihu ser detta som startpunkten för gängvåldet. Här passerades en gräns för unga killar i konflikt med varandra, kränkningar, missämja och olika uppfattning om vad som var deras rätt kunde plötsligt få en dödlig utgång.
Diamant Salihus skildringar av gängen Dödspatrullen och Shottaz, killarna och deras familjer skriver sig själva, ett dramatiskt stoff som ställer frågor, när gick det hela överstyr? Första dödsskjutningen eller när Ungdomens Hus i Rinkeby brändes ned 2010, eller upploppen i Husby 2013 eller var det de sociala nedrustningarna av det offentliga samhället (Socialen, vårdcentraler, fritidsgårdar, utflyttning av nämnder och polis), de minskade kontaktytorna mellan svenska samhället och olika invandrargrupper, trasiga familjer och frånvarande farsor, ADHD och autism, kränkta gangsterrappare med hudlösa, kodade texter i machoton, tystnadskultur och klansamhälle eller polisens byråkrati som inte förmår att ta ett samlat grepp (organisation, taktik och värdegrund) för att lösa brotten när de väl är gjorda.
Var börjar och slutar ansvaret, med familjen, släkt och vänner, grannar, skola eller idrottsföreningen? När ska sociala myndigheter eller Polisen ta över, kan man låta öppen drogförsäljning förekomma på gator och torg? Hur som helst är det polisen som ska utreda och lösa brott och borde man inte debattera och diskutera den oerhörda lättkränkta kultur (gangsterrapp och hudlöshet) som finns kring gängen!
Kistalight tror att Salihus Tills Alla Dör skapar kunskap om stadsdelarna runt Järvafältet, speciellt Rinkeby, Tensta och Husby och kan fungera, vara en del av ett brett diskussionsunderlag för att komma vidare med bekämpandet av brottsligheten i förorten och boken rekommenderas som obligatorisk läsning för alla som är intresserade av dagens samhälle. Dessutom är den spännande (en avgrund på väg mot dödligt våld), lättläst, det finns mängder av konkreta detaljer, alltså en mycket välskriven bok.
I sin strävan att berätta historien om de två gängen där det dödliga våldet gick överstyr använder Diamant Salihu litterära grepp som kan liknas vid The New Journalism. Vi får följa två killar genom boken; Vincent som mördas under oklara omständigheter, ej uppklarat mord och Khaled som försöker bryta sin livsstil, kriminalitet, droger och gängtillhörighet genom ett åtgärdsprogram och svårigheterna för honom med detta. Diamant Salihu vrider och vänder på sitt material offentliga källor, kontakter, mängder av detaljer där och försöker tränga bakom den somaliska tystnadskulturen.
Hur var detta möjligt?
Han tycker sig se och få öppningar hos människor, men nej, vid avgörande tillfällen sluter sig vänner, släktingar och grannar till killarna i de två gängen för att öppna upp sig i en intervju eller i ett samtal.
Bra jobbat Diamant, betyg fem reporter-stjärnor av fem i ett styvt litterärt reportage! 👍🏂🐧😎
Visst hann vi med ett besök på Moderna inför sportlovet, fredag eftermiddag, en av de sista dagarna för utställningen This Will Not End Well, ödesmättad titel men gott om besökare, många ungdomar, turister, studenter, panschisar och Kistalight hittar vägen till Nan Goldins bildvärld.
För första gången ser jag, när jag sitter med min kaffe och ostbaguette, att unga studenter (konst eller arkitektur) har egen matlåda med sig som spisas på Café mittemot utställningen.
Hard Times!
Kan passa bra då med att besöka lite random places i Nan Goldins sällskap och med hennes diabilder.
Diabilder ja, vem minns inte sina gamla lärare, när det är (var) dags för pedagogiska höjdpunkter.
Diabilder, 1960 och 70-talets analoga hightech!
Ljudet, The sound, när lektorn i Geografi på institutionen i Uppsala körde bildspel (slideshow) på landformer, bergskedjor, sjöar och slätter, under lördag morgnar en termin då Kistalight försökte förkovra sig som SO-lärare.
En imponerande visning där lektorn hade en över två meter lång pekpinne med röd lampa, en pekare i spetsen, när han ville understryka land och bergformers särart.
Hos Nan Goldin är det också diabilder och slideshow som är uttrycksmedlet, dock ingen pekpinne med röd lampa utan mer nakna (bokstavligen), varsamma och hudlösa bilder på hennes vänner, (hon han hen) i hbqt-världen långt från selfies och narcissistiska inlägg på Instagram.
Ljudet (The Sound) från projektorn skapar också en rytm till visningen som understryks med tidsenlig musik från 1970 och 80-tal. Bilderna visar upp miljöer från ett underground landskap bortom präktig medelklass, med HBTQ-kultur, drogmissbruk och personer som drabbats av HIV-epidemin, från klubbar i Boston, till mystiska lägenheter och biografer på nedre Manhattan i New York.
Nan Goldins bilder har rottrådar till Andy Warhols The Factory, Velvet Undergrounds musik och Chelsea Hotel på Manhattan. Där så många artister, författare, konstnärer och musikers hade sin hemvist, även Patti Smiths Just Kids utspelar sig i liknande miljö och visst finns det ett släktskap med bilderna från Andy Warhols succéutställning 1968 på Moderna.
Från ett titthål på en dekadent värld, till Nan Goldins bildspel på utställningen This Will Not End Well, 2023.
Nan Goldins bilder som en del av Moderna Museets DNA!
I salen för utställningen har arkitekten Hala Wardé skapat ett fiktivt stadslandskap med labyrinter av byggen med runda och rektangulära former insvepta i tunga draperier och tyger där ingångarna är väl så dunkla och svårfunna. Någon, äldre, ramlar eller kliver olyckligt under visningen av The Ballad of Sexual Dependency, Nan Goldins största och mest berömda verk. Det drygt 41 minuter långa bildspelet (Diabildspel/Slideshow) visas i avlång byggnad med mörka in och utgångar i bortre och främre änden. Bilderna och filmerna blir ett kikhål till Nans vänner och till en hbqt-värld men Nan Goldin har ingen lång pekpinne med röd lampa i sina visningar av sina själsliga landskap i urban miljö, som lektor Hector Vector i Geografi hade i lärdomsstaden Uppsala, när han visade naturens former.
Spellista med den mäktiga musiken till The ballad ... finns på Spotify, skapar en speciell ton och känsla till verken, bara att lyssna och ladda ner, möjligen kan låtlistan variera över tid, tonen går från Velvet Underground till Maria Callas, liknande lista finns även på Youtube.
.
Det mest gripande verket i Nan Goldins utställning är Sisters, Saints and Sibyls. En trekanals video på 35 minuter som skiljer sig från bildspelen när det gäller formen. Filmen visas i en oktagon (åttahörning - byggnad), mitt i utställningssalen, centrum av den urbana fiktiva miljön. Under visningen får man gå uppför en trappa till en balkong för att se dramat om hennes systers historia som slutar med självmord.
Söker man efter en enskild händelse, ett trauma, som format Nan Goldin som människa så är det systern Barbaras öde. Utställningskatalogen är också tillägnad Barbara Holly Godin 1946 -1965. Filmen är också en berättelse om 1950 och 60-tal i USA, om instängdhet och om en judisk övre medelklassfamilj. Systern Barbara och hennes starka känslor kan inte hanteras i en konform patriarkal miljö. Berättandet bäddas in av medeltida körmusik och religiösa motiv från konsthistorien och historien om Nans syster växer till en helgonberättelse, en Sankta Barbara från den amerikanska förorten.
Arkitekten Hala Wardé blandar former i sin fiktiva stad för utställningen, runda former för husen i berättelsen om barndomen, Fire Leap, och i berättelsen om Nans systers tragiska öde. I berättelsen Sirens, om lust och sug efter droger, är formen för huset nästan som ett snabel-a. Rektangulära former för The Ballad ..., The Other Side och senare Memory Lost där förebilderna för formerna kan vara allt från ett kapell, biograf eller en nattklubb.
Viktigt är också samspelet mellan ljus och mörker parat med dunkla passager och ljudet från diabildspelet och musiken, blir ett diskret sätt att närma sig Nan Goldins berättande bildkonst från en subkultur och underground- värld!
Mjuka runda former (kvinnliga?) för diabildspelet om barndomen, nästan runda former (oktagon) för sin ungdoms trauma om hennes systers självmord och sinnlig rund form typ elips eller ett snabel-a, i huset där videon Sirens visas. I videon gestaltar Nan sin dragning till och lust för droger, sirener som sjunger likt ett antikt ödesdrama, något som kom att dominera en stor del av Nans vuxna liv.
För de bildspel som Nan Goldin blivit berömd för, i början ryktbar, The Ballad ..., The Other Side och senare Memory Lost har visningshusen rektangulära (manliga?) och linjära former. Det är med de här bildspelen Nan Goldin tagit stegen från kittlande undergroundkultur till finkulturens kretslopp med visningar på västvärldens stora museer. Det finns en stark konstnärlig kraft i Nan Goldins bilder, The Ballad ... och The Other Side! De har också blivit böcker och kanske är det så att om du ska ta tempen på ett samhällsklimat, se sprickorna i all förljugenhet, There is a crack in everything/That´s how the light gets in (Leonard Cohen) och för att få syn på sin samtid får man besöka utkanten, random places, i sitt samhälle.
År 2007 får Nan Goldin Hasselbladspriset med motiveringen att hon presenterar privatlivet som ett konstverk; intimt, formellt vackert och med intensiva färger.
Två svenska fotografer som Nan Goldin beundrar och som hon har inspirerats av är Anders Petersen och Christer Strömholm som också levandegjort udda miljöer, random places, med människor i marginalen, Christer Strömholm med Place Blanche i Paris och Anders Petersen med Café Lehmitz i Hamburg, båda samlingarna med så småningom, världsberömda bilder.
Från Moderna Museets samlingar har fotografer som Robert Maplethorp, Cyndy Sheerman och Wolfgang Tillman stor andlig släktskap och gemenskap med Nan Goldins bildkonst,
Nan Goldin, Memory Lost, 2019-2021 Installationsbild från Marian Goodman Gallery, New York, 2021. Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery
Fin utställningskatalog av Moderna Museets förlag, Nan Goldin This Will Not End Well, med bilder från diabildsspel, videor och ett antal läsvärda texter.
Tjoho för sportlov! Kistalight laddar med lite tennis under sportlovsveckan. Premiär i mogen ålder för att delta i ett SM, tidig måndagsmorgon, hittar vägen till Danderydshallen (15 minuter) nära gymnasiet där vi de senaste åren agerat provledare på högskoleprovet och nära djurkliniken Albano som vi ofta besökte med vår gamla katt och handlade foder (för artros) till den rackaren. Yster som en tonåring i klassen H 75 just nybliven 75-åring med spring i benen tar sig Kistalight an en annan mogen yngling Björn Fjellsäter från KLTK.
Vi får kvala för huvudturneringen tillsammans med spelare från Växjö, Östersund, Ullevi i Göteborg plus ytterligare en spelare från Kungliga (KLTK) i Stockholm. Segrarna får fortsätta till 16-dels finalen i H 75, en klass med 30 deltagare.
Inleder trevande på bana 6, Fjellström har en vass serve, vinner förhållandevis lätt första game, sedan börjar holmgången när Kistalight servar, gamet tycktes aldrig ta slut, fördel - lika, håller dock serven i slutändan. Vi har även elektronisk övervakning av bollar och linjer kallad PlayReplay som kan ses på en läsplatta vid domarstolen. En EagleEye och räddare i nöden om du vill utmana motståndarens domslut, funkar väldigt bra!
Ska vi hålla på så här blir det en lång förmiddag! Det blir ett långt första set, vi både bryter och håller våra game. Kistalight tycker sig göra ett break, tar ledningen med 4-3, på väg mot 5-3, rör mig bra, men plötsligt är det 4-4. Vad händer? Blir det liksom i skidskytte när det är dags för stående, allt för hög puls vid några avgörande bollar efter allt springande, tumult i huvudet och några enkla misstag och kommer fel till bollarna och plötsligt gick första set upp i rök, in to thin air, 4-6, kanske beror det på att jag möter en betydligt mer rutinerad spelare med erfarenhet från seriespel i KLTK och turneringar i svenska tennisförbundets regi. I andra set rinner gamen iväg, ont i tennisarmen, ont av artros i knäna och ont efter mystisk sträckning på baksidan av låret, 0-6, ändå omkring två timmars spel. Var tog den ystre tonåringen vägen? Tackar min combatant Björn från KLTK, vänlig äldre man för god match, och önskar honom lycka till med nästa match.
Tillbringar förmiddagen i Danderyds Tennishall på läktaren, fikar, får en gul T-shirt, Tennis O Point, Advantage You, kollar matcher och lyssnar på snacket. Det finns mycket sevärda matcher även på den här nivån, följer på bana 1 matchen mellan Staffan Myrdal vs Jan Doverhem, två spelartyper möts, den ena med bollkänsla och spelsinne (Staffan) skär bollarna med sin slice backhand, väntar på öppningar, mot Jan som är mer av en slugger, sätter tryck på bollarna med sin kraftfulla forehand, en spelstil som tar på orken!
Backhand slice ställer frågan och en forehand cross är ett utropstecken, men Staffan vinner med 6-4, 6-3 och ser väldigt ung ut för att tillhöra HS 65, kul match med både spel, teknik, taktik och lite flax (tur) med de avgörande bollarna för vinnaren. Ser även några matcher i HS och DS 45, mycket baslinjespel, mycket tryck i bollarna, spelarna köttar och pangar, Kistalight önskar att de kunde hålla i bollarna lite mer, variera och styra spelet med några överraskande bollar. Imponerande ändå med tanke på tempo och intensitet i bollarna, pang - pang, räcker ända till finalen för Marie Dahlman från Lidköping TK!
Imponerande arrangemang med Veteran SM, två hallar, klassiska Danderydshallen och nybyggda Collector Bank Arena granne ett par hundra meter bort, de sista dagarna spelas finalspelet i Danderydshallen. Antal deltagare över 600 (rekord?) som deltar i klasser från 30 till 80 år, är även öppen för 90-åringar men inga anmälda där! Flest deltagare samlar HS 55 med 77 deltagare bland damerna samlar DS 60 flest i sin klass med 16 stycken racketsvingare. Du kan spela HS, DS, HD, DD och mixed, blir 60 klasser sammanlagt.
Visst är Veteran SM i tennis ett härligt uttryck för svensk idrottsrörelse, massor av veteraner, gräddan av alla tennismotionärer, kantat med en och annan tenniskändis, samlas under en vecka för svinga sina racketar, hänga på läktaren och kring banorna, umgås, snacka och rent av gå på turneringens spelarbankett. Det är spänstiga damer och herrar som kubbas längs baslinjerna, svingandet med tennisracketer medför gärna spinn off effekter som både gymbesök, joggande, cykling, långfärdsgrillor och meditation istället för vinprovning, gräddig matlagning eller hänga på Puben. Tävlingslusten blir friskvård som Sara Schinzel uttrycker det efter segerintervju (DS 55 semi) på YouTube Channel Veteran SM ((5) Veteran-SM - måndagsprogrammet - YouTube) under måndagen.
Visst är tennis en traditionell sport för medelklassen men ändå i sin kontext (sammanhang) förhållandevis billig att utöva. Klart det skiljer en del mellan olika hallar och klubbar men överlag är det överkomliga kostnader för medlemskap, banhyror, gruppspel, seriespel eller som här turnering. Kistalight som gammal idrottsförälder (hockey, fotboll, tennis och gymnastik) jämför gärna med andra idrotter som ishockey, golf, ridning eller ännu värre olika motorsporter som kostar skjortan och gräver stora hål i föräldrars plånbok. För detta krävs passion! Skulle möjligen kunna vara ett inlägg (fundering) under Veteran SM veckans seminarium om Svensk Tennis Framtid där Kistalight absolut tycker att man ska ta sig en funderare över hur man ska få talanger (boll och spelsinne) med driv att söka sig till tennisen istället för fotboll, hockey eller andra bollsporter.
Kistalight tänker till, allt för bråttom på måndag morgon får med mig fru Mimmis glasögon (obs läsglasögon) men vad gör det? Vi ser ungefär likadant på tillvaron efter 40 års äktenskap. Bra med tennis, härligt att hänga runt matcherna, kul med tävlingsnerv, men det ställer sina krav på att sköta om sig för att hänga med i livet kring baslinjerna. Bra spinoff för gott liv! Dessutom går det alltid att hitta sin nivå, från gruppspel till Veteran SM, men kul med utmaningar även för en mogen panschis.
Vad passar väl inte bättre än att publicera en blogg om Börje Salming!
Killen med ett stort hjärta, som tog honom hela vägen från gruvstaden Kiruna i norr till metropolen Toronto i Canada där han kom att bli en älskad hjälte av alla stadens hockeyfans.
The King has left the ice!
Kistalight följer TV 4 under lördag eftermiddag.
Game for Börje!
Det är en känslomässigt rörande eftermiddag med nationalsånger, Oh Canada och Gamla Du Fria. Matchen med många stora lirare med förmågan att hålla i pucken och läsa spelet blir förstås underhållande men målvakterna är för bra (mycket stora skydd och fysiska jättar). En sådan match kräver absolut show och många mål, gärna a la Foppas frimärksmål från OS i Lillehammar.
Det blir känslomässigt starkt med alla hågkomster från vänner, släkt, sång plus jojk Den dagen jag lämnar av Jon Henrik Fjällgren och efter matchen även sång av David Lindgren Without You, omsvärmad av skridskoprinsessor som svävar runt i en isdans-show.
Mycket känslor alltså, inte så konstigt med Börje Salmings gripande öde, en kämpe ända in i kaklet!
I sin sista fight (match) gav han den hemska sjukdomen ALS ett ansikte och bokstavligen med ett hjärta som grep oss alla.
Hågkomster av Börje, ja!
Kistalight har sina, visst har vi läst boken Blod, Svett och Hockey (mycket gott humör, anekdoter, hockeyhistoria och BJ).
Vi minns även Salming, av någon anledning, som besökare av Sapporo OS 1998 och hur nyfiken han var på alla nya lite mystiska grenar som puckelpist, halfpipe och skicross. Just nyfikenhet och det som är utanför den egna boxen tror jag kännetecknade Börje. Klart också att han tog sig an och intresserade sig för sitt samiska ursprung liksom han visade sympati för ursprungsbefolkningen i Canada, även när det gäller andra minoriteter och rörelser visade han deltagande och medmänsklighet.
Vårt eget personliga minne av Börje är följande, ingen höjdare kanske, men ändå!
Vad lik han är Börje Salming killen i cykelkläder och hjälm, vid Ölandsfiskaren i Byxelkroks hamn på Norra Öland.
Låter som Salming dessutom!
Av vår gode vän SG L, lokal politiker, i Borgholms kommun, får vi senare veta att det var Börje Salming som besökte vår soliga by på en liten cykelrepa (tur) på si så där 6 - 8 mil på norra Öland mellan Borgholm och Byxelkrok.
Lite lagom motionspass för en sextioplussare!
En hjälte i folkhemmet, Börje Salming
Ishockey eller hockey eller Hoo Gee som indianerna i Georgian Bay i Ontario i Kanada vrålade när de spelade med klubbor på isarna och slog på varandra så stickor och snö yrde.
Det var på den tiden när engelsmän och fransmän började kolonisera Nordamerika. Aj det gör ont!
Var vad de skrek.
Ont kan det göra att spela hockey!
Det är de tuffa grabbarnas sport. Första riktiga hockeymatchen spelades i Halifax i Kanada 1855 och det var i Kanada sporten grundades och utvecklades. I dag är hockeyn Kanadas nationalsport. Sporten är stor även i länder som norra USA, Ryssland, Finland, Tjeckien, Slovakien, Schweiz och Sverige. Den geografiska utbredningen av sporten sammanfaller med Tajgan, världens största sammanhängande barrskogsbälte och elaka tungor säger även att de sammanfaller med brännvinsbältet. Känslomässigt hör hockeyn hemma bland barrskogsvidder, kyla, stora känslor, svårmod, snus, tobak och Whiskey eller brännvin. Till sin karaktär är den frisk pionjäranda och uppkäftig arbetarklass som talar om att här ska ingen jävel komma och ta sig friheter. Fans drar hockeyn bland grabbar med macho anda och yrken som byggnadsjobbare, gruvarbetare, hantverkare, brandmän, poliser, så var det åtminstone en gång i tiden och senare förstås också en massa andra sportisar som gillade kamp och idrott.
När hockeyn är som bäst bjuder sporten på utsålda hus, hög stämning, massor av adrenalin och stor sport.
Vill man läsa en gammal klassiker om ishockeyns historia och ishockeyns själ ska man läsa Ken Drydens The Game. En välskriven, nästan litterär, bok om ishockey. Dryden var målvakt i Montreal Canadiens under 1970-talet. Han tog även del i de klassiska utmanarmatcherna, Challenge Cup, mellan Sovjet och Kanada 1972. Dryden är något så ovanligt, i hockeysammanhang, som utbildad jurist, under NHL-karriären tog han tjänstledigt under ett år och avslutade sina studier. Ken Dryden var under en period general manager för Toronto Maple Leafs. The Game skrev han efter hockeykarriärens slut och där finns ett fint porträtt av Scotty Bowman; om hans uppväxt vid the Avenues i Montreal, ett fattigt invandrarområde, och hans utveckling till en ledande coach i NHL. Frågar man Bowman vad som är hemligheten med hans framgångar som coach så svarar han: Att ha de rätta spelarna på isen. Bobby Orr porträtteras; sen var det Orr (then there was Orr) skriver Dryden och ingen spelare har som Bobby Orr dominerat ett lag och NHL de år han stod på topp. Dryden beskriver de sista lirarna som var fostrade i en ishockeytradition i sin barn och ungdom. Där grunden lärdes in genom spontanlir utomhus på frusna floder, dammar och sjöar, på bakgårdar och på uterinkar.
I den här traditionen tycker Kistalight att Börje Salming hör hemma ... and then there was Salming, som utvecklade sitt lir, invented the game som Dryden skriver, hemma i Kiruna på uterinken och i landhockey bakom sporthallen.
Platser där han vistades all vaken tid!
Det var här han lärde sig att blocka spelet (allt för laget inte bry sig om jaget) och det var här han utvecklade sin förmåga att läsa spelet och grundlade den fina skridskoåkningen. Börje Salming var en stor back (lirare) både offensivt (fin spelförståelse och teknik) och defensivt men det var för offerviljan i defensiven (blockningarna) han blev hyllad (älskad) och en hjälte i Toronto.
Om Börje (Kistalights kurs som amatör och Steg 1 tränare i svenska Ishockeyförbundet regi) hade haft en coach som Scotty Bowman kanske han hade utvecklat den offensiva sidan och ledartalangen hos Börje!
Toronto Maple Leafs var ändå ett hyfsat gäng på 70-talet och med Börje i spetsen kunde de ha blivit ett storlag som spelade hem Stanley Cup-bucklan.
Fin intervju av Gunde Svan, I huvudet på Gunde Svan - Börje Salming TV 4, under lördagen när han följer Börje, två generösa killar med stort hjärta i samspråk, från uterinken i Kiruna (med moonshinehockey) till Scotiabank Arena i Toronto.
Under Börjes år var det dock den klassiska Maple Leafs Garden som gällde, numera en arena ombyggd till köpcentrum och idrottscentrum.
Visst visar de bägge två, Börje och Gunde, när de glatt går och samspråkar (snackar om Börjes alla matcher, stygn, ärr och anekdoter) längs Ontariosjön (a lakeside walk) att Börjes resa kunde ha varit en berättelse i Rekordmagasinet när det begav sig, om en helyllekis i folkhemmet Sverige, en story som är alldeles sann.
Vill du bidra till insamlingen för att stödja forskningen ochBörje Salmings ALS-stiftelse?
Härligt att fylla år, undrar om man inte skulle bli pensionär, spela tennis på dagtid och börja blogga?
Öka takten sista kvarten!
Tjoho, bäste indieförfattare du har ju varit panschis i tio år och bloggat sedan du gick i pappslöjden!
Okej då men vi kanske skulle zippa lite till på den mystiska discokulan ovan, ta en taxi ned till City, gå på svartklubb i Gamla Stan, dansa så sulorna ryker till klockan tre i natten.
Visst ja, tjoho, aj aj artros i mina knän, har uppnått mogen ålder, bäst att röra lite försiktigt på spirorna redan på eftermiddagen och undvika mystiska drycker i discokulor eller gå på svartklubb, så finns det ju barnbarn och något som heter Mello!
Förberedelser för Mello, styrka I
Vi tar en till, vilar lite efter middag: Förrätt snittar med smördeg ost, gräddfil, löjrom (ok då stenbitsrom), hackad rödlök och lite dill några glas skumpa (ok då Cava) och annat bubbel för de som kör. Varmrätt Boeuf Bourgogne, omsorgsfullt lagad av jubilaren dagen före partyt enligt den gamle snitsaren Carl Butlers recept. Till grytan serverades kryddigt mustigt rödvin Villa Puccini (aj aj italiensk och inte fransk som sig bör men en favorit hos Kistalight). Det fanns även vitt fruktigt vin från Bourgogne och ett knippe icke alkoholhaltiga drycker.
Förberedelser för Mello, styrka II
Efterrätt glass, frukt, vitt vin (Bourgogne) kaffe, kaka och havreflarn, plus mystiska drycker i discokulor och förstås lite förberedelser och uppladdning. Vi saknar ett av våra barnbarn som är hemma för ögoninflammation (smittar kraftigt) som klingar till det för dagen fantastiskt passande namnet Leah Mello Sjöberg men Freja och Ludde är med.
Varför inte rimma en aning, innan Mello kickar igång. Kistalight tar hjälp av några gamla verser med hjälp av Nybban och fikakompisen Jakobinen som ibland kunde vara lite kolerisk i förhållande till TV-sändningar och fjäderfän och gärna utmanar med några diktförsök. Från tiden när TV var analog med fasta sändningstider, inte digital med streaming och med ett förskräckligt konkurrerande utbud till statliga TV-utsändningar av Mello.
Duvan Jacobinen said... Jo men pojkar...Visst kan ni skriva! Du Majjen bör lägga in lite poesi i dina skrifter underskatta inte dina talanger. Jag ska vara snäll och ge dig fyra rader gratis och utan copywright inblandat, så kan du fortsätta dikten om "Den lilla duvan". Ack hör det ljuva, flaxet från en duva. Den slår sig på antennen ned, Nu blir hela TV-bilden sned. Jag griper luftgeväret och rusar ut, ut, ut, Alla ropar "Skjut, skjut, skjut!"
... (fortsätt Majjen!) Kom igen magistern... Du får Augustpriset på direkten!
Kista Lumiere said... Bon soir mes amis!
Men ack vad är väl detta för ett kiv? Så abrupt ända den kuttrande lilla duvans liv! När det så lätt går att ändra TV-kanal och se en repris av en gammal Eurovision song contest final!
Meilleures salutations /Kista Lumiere
Jacobinen said... LOL! Den var kanonbra, Majjen :-D
Jacobinen said... Geväret i handen får mig att må illa, så vi skonar duvan den lilla ger den istället bröd att äta med bevingade vänner skall vi ej träta!
Passez une bonne journée Le Jacobine
Kista nödrim Lumiere said... Wow! För dessa diktförsök! Nu ett till besök I poesins magiska kök från fröken Smiths New Yörk
Från en video med vattenblänk och spännande miljöer. Men vad är detta för en gås? Illustreras den inte med en mås? Inte alls en duva med förförisk luva! Är det inte i själva verket Venedig med sin waterfront och inte alls Patti Smiths New Yörk som hemvist för vår duva.
Tjoho, god fortsättning på det nya läsåret! Kistalight gör några lustfyllda val, första valet är redan avklarat, Samlade Verk, en snackis för två år sedan, vi är alltid sena, men romanen står sig som ett bra rödvin och kan säkert lagras några år till. Boken är inte vilken dagsslända som helst varken i kulturvärlden eller i någon annan luftig sfär där vi läsare befinner oss.
Det ska vara en deckare också! Vi väljer Åsa Larssons Fädernas Missgärningar. Det låter kärvt, har en gammal testamentlig klang, och det är precis vad som genomsyrar romanen, dock med mycket mänsklig värme från berättaren Åsa Larssons tangentbord. Hon når längre, överskrider deckargenren, och har tror vi på Kistalight, skrivit en nutida roman om Kiruna, Tornedalen med omgivningar och den stora flytten, gigantiskt projekt, i konsten att flytta en stad. Allt med rottrådar tillbaka i tiden där vi får följa en nog så dramatisk och tragisk släktkrönika. I centrum finns några starka och egensinniga damer, Ragnhild Pekkari pensionerad sjuksyrra, Rebecka Martinsson åklagare och Anna-Maria Mella kriminalpolis. Trion får ta sig en dust med patriarkatet med så manliga företeelser i samhället som kvinnor utsatta för prostitution, drogmarknad, tystnadskultur, skumma byggbolag, plundring av maskiner och entreprenörsföretag, ruggiga ryska kriminella typer, boxning och Laestdianska pastorer med manlig härskarteknik plus liknande översittare på Rebeckas åklagarämbete hos Kirunapolisen toppat med tjejernas trasiga släktförhållanden, hudlöshet och sårbarhet inbakat i en snårig intrig där tillfälligheter spelar en stor roll.
Kistalight som samtidigt tittar på Händelser vid Vatten, SVT:s stora serie, kan inte låta bli att jämföra två fina berättelser, glesbygd noire, så finns det ändå olika sätt att närma sig folket på bygden. I filmatiseringen av Kersin Ekmans roman finns det en distansering; vackra bilder, ångestfull stämning och en gåtfull intrig medan det hos Åsa Larsson finns mer närhet och värme i människoskildringen. Språket hos Åsa Larsson förstärker närheten, värmen till hennes karaktärer, Rebecka, Ragnhild och Anna-Maria, med finurliga metaforer och Tornedalsfinska (meänkielä) associationer. De senare finns åtminstone i början av romanen. Åsa Larsson grejar i handlingen dessutom sådana manliga företeelser som action, intensiva boxningsscener, utflykter på fjället med lavinfara och farlig forsränning med sin käresta någonstans nedan Jukasjärvi. Betyg fem rysarfärder nedför forsen av fem.
Vi tar en till från förra årets bokrea, Till Alla Dör av Diamant Salihu, borde vara obligatorisk läsning för alla boende kring Järvafältet och många fler i Sverige som är samhällsintresserade. Kistalight har ännu inte läst boken men vet att den har sålt mycket bra på Akademibokhandeln i Kista. Bild ovan från Söderbokhandeln FB.
Nu är det dags att ta sig an verket!
Diamant Salihu har ett datum och en händelse (dödsskjutning) för när gängbråken eskalerar (startar) i Stockholm. Den 22 juli 2015 avled en ung kille i Bromsten efter skottskador och flykt från Rinkeby. Diamant Salihu ser detta som startpunkten för gängvåldet. Här passerades en gräns för unga killar i konflikt med varandra, kränkningar, missämja och olika uppfattning om vad som var deras rätt kunde plötsligt få en dödlig utgång.
Diamant Salihus skildringar av gängen Dödspatrullen och Shottaz, killarna och deras familjer skriver sig själva, ett dramatiskt stoff som ställer frågor, när gick det hela överstyr? Första dödsskjutningen eller när Ungdomens Hus i Rinkeby brändes ned 2010, eller upploppen i Husby 2013 eller var det de sociala nedrustningarna av det offentliga samhället (Socialen, vårdcentraler, fritidsgårdar, utflyttning av nämnder och polis), de minskade kontaktytorna mellan svenska samhället och olika invandrargrupper, trasiga familjer och frånvarande farsor, ADHD och autism, kränkta gangsterrappare med hudlösa, kodade texter i machoton, tystnadskultur och klansamhälle eller polisens byråkrati som inte förmår att ta ett samlat grepp (organisation, taktik och värdegrund) för att lösa brotten när de väl är gjorda.
Var börjar och slutar ansvaret, med familjen, släkt och vänner, grannar, skola eller idrottsföreningen? När ska sociala myndigheter eller Polisen ta över. Hur som helst är det polisen som ska utreda och lösa brott och borde man inte debattera och diskutera den oerhörda lättkränkta kultur (gangsterrapp och hudlöshet) som finns kring gängen!
Kistalight tror att Salihus Tills Alla Dör skapar kunskap om stadsdelarna runt Järvafältet, speciellt Rinkeby, Tensta och Husby och kan fungera, vara en del av ett brett diskussionsunderlag för att komma vidare med bekämpandet av brottsligheten i förorten och boken rekommenderas som obligatorisk läsning för alla som är intresserade av dagens samhälle. Dessutom är den spännande (en avgrund på väg mot dödligt våld), lättläst, det finns mängder av konkreta detaljer, alltså en mycket välskriven bok.
Klart vi ska ha med Bob, Låtskrivarkonsten, 66 essäer om låtar, miljöer, filosofiska funderingar, stämningar och känslor i det amerikanska samhället, överraskande nog, handlar det mest om 1950 och 60-tal med gammaldags approach, grabbig variant, av poeten, singer/songwritern och modernisten inom rocklyriken som var en generations röst med sina sånger från albumen Freewheelin Bob till Blonde när det begav sig under sextiotalet.
Visst skaver det, men Kistalight kan inte låta bli att läsa master Bob! Men varför, varför kan inte Bob skriva om lite mer moderna låtar from the sixties och senare, dock finns både Clash, Who och Elvis Costello med bland bitarna.
Visst det är ju författaren som väljer sitt stoff, a poet and he knows it, ändå mer litteratur än skarpt tänkande, lite som Desolation Row i schlagervärlden eller old weired America i essäform med smaskiga foton och illustrationer till sångerna, antagligen borde man läsa Låtskrivarkonsten, The Philosofy of Modern Song, i original eller som Andres Lokko skrev i sin recension.
När Dylan vältrar sig i svart-vit noir med uppvikta trenchcoat-slag och världsvan cigarett i mungipan, reduceras det i svensk översättning ögonblickligen till Åsa-Nisse och Jerry Williams på nya äventyr som sommarvikarierande rockreportrar på Knäckebrödshults-Posten 1961.
Kistalights nya favoritförfattare (Läslov Light anno 2022) sedan förra året, Rachel Kushner, senaste översatta bok till svenska The Mars Room. Vi köper boken mycket billigt och med rabatt på Moderna i samband med vernissagen för Vännerna på Nan Goldins stora utställning Untill We Die.
Passande tillfälle!
Fängelseliv och skildringar från en högsäkerhetsanstalt i Californien, prisad och uppmärksammad bok om Romy som har dödat en man på en strippklubb, The Mars Room, där hon jobbade. En numera bannlyst bok av fängelsemyndigheterna i delstaten Californien. Framsidan av boken är ett berömt fotografi av Nan Goldin som porträtterar Amanda Ooms, svensk skådis och artist, från Berlin 1992.
Mer mörka ämnen alltså, men vad gör man inte för sin läsning, när det finns en författare som Rachel Kushner med både kraft i sitt språk och humor i sin framställning som grund för sitt sätt att berätta en historia, jämför med från Kushners Eldkastarna, citerar vi oss själva, Reno en litterär karaktär (tjej) att bli kär i eller är det i författaren som skriver så bra?
Vi drar en oläst roman till ur bokhyllan, blir Stoner av John Williams, en bok Kistalight fått av sin syster Helene. En återupptäckt roman som fick en ny renässans här om året!
Här är det karga förhållanden som gäller, enkel kille med enkel härkomst upptäcker litteraturen kommer känslomässigt i rörelse men påvert är det. Kanske kan man kalla det en nollägesstrategi, ... Kistalight har hunnit med de första kapitlen ... Uh ryser över Stoners karga värld!
Plus Gott Nytt Tennisår
Den moraliska tennisfinalen i AUS Open, möjligen, mellan Iga Swiatek och Elena Rybakina. Kistalight såg redan i bronsmatchen i Tokyo OS att Elena hade något stort på gång i sin tennis även om hon förlorade mot Svitolina när hon inte lyckades hålla ihop sitt spel. Här håller hon ihop spelet, fina slag, back and forehand, bra servar, överlag med mycket tryck, Elena har också förmågan att vinkla bollarna med tempo, som ger mycket små möjligheter för motståndaren att reda ut situationen. Ibland bryter även Elena spelmönstret med överraskande returer.
Kul, stort spel från Elena Rybakina med varierad repertoar och överraskande slag.
Ja, vi var alla en gång små - Kent Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Snitt från bioaffischen Lösa Tyglar, en film från 1961 med Brigitte Bardot i huvudrollen. Dreams, dreams, från Kistalight Jukebox, något om pojkår i början på sextiotalet och Film som de Livsfegas Tempel!
Filmens originaltitel La Bride sur le cou, som betyder ungefär, Bruden på halsen blir med Lösa Tyglar en något lustig översättning! B B som startade som lättklädd komedienne, mer slank än rund eller yppig som Gina Lollobrigida, Marilyn Monroe och Anita Ekberg, men så småningom utvecklades hon till både karaktärs-skådis hos Jean Luc Godard och stönande side-kick till artisten singer/songwritern Serge Gainsbourg för att till slut på ålderns höst bli en djurrättsaktivist.
Apropå bystdrottningar, kurviga divor eller damer som föremål för ouppnåeliga erotiska fantasier hos unga gossar på pojkrummet långt före Internet, sociala medier och välvillig sexualupplysning.
Här en liten anekdot från biografen Corso på Tussmötevägen i Stureby, Stockholms södra förorter. En funkisskapelse med trappa och baldakin i de burgna villakvarteren. Från tiden när det begav sig så där i början av 1960-talet och man som kille ville se barnförbjuden film. Kistalight och kompisen Kalle (kunde ha varit Russe) från Östberga drömde om att se Lösa Tyglar. (Hälsningar från Östberga)
Filmen som av de äldre grabbarna, Klacke, Hallon och Vajsing, kallades för Slappa Snören. Vågad rulle med en lättklädd Brigitte Bardot i huvudrollen.
Mycket hud och lite tyg!
Vi var väl 12-13 år och blev vänligt avvisade av vakten på Corso, när vi inte kunde visa (legitimera oss) att vi var 15 år gamla.
Vår biokväll den gången slutade istället på biografen Park i Örby där man visade Förälskad i Köpenhamn med Siw Malmkvist i huvudrollen, en film som var barntillåten. Siwan istället för Brigitte Bardot ... Bardot! Kul med pariserhjul och vyer över Tivoli i den danska huvudstaden men knappast någon kunskapsutveckling för unga killar som drömde om vågad erotik och andra hemligheter.
I efterhand har vi även förstått att biografen Park är en märkvärdig skapelse från 1927 med ritningar av Eskil Sundahl och Dag Ribbing. Stilen är klassicism från 1920-talet med en hög stilig pelarprydd portal i gaveln mot gatan som är Götalandsvägen. Bion användes även som Folket Hus och där fanns kooperativa livsmedelsaffären Konsum.
I samma hus, runt hörnet Tureholmsvägen i Örby, finns även Park Studios, en studio som ägdes av popgruppen Kent mellan 2004 och 2016. Studion kom även att kallas Psykbunkern och här spelades Mannen i den vita hatten (16 år senare) in från albumet Du & jag och döden år 2005 och en massa annan spännande musik.
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små (Kent Mannen I den vita hatten)
Kistabo sedan 40 år, söderkis i västerort. Familj; fru, två vuxna barn, barnbarn, used to have a cat, med historisk anknytning, en revolutionär, matte till katten nära släkting till Rosa Luxemburg. Numera indieförfattare efter mer än trettio år som So-lärare på grundskolan. Plitar en hel del med mitt skrivande; gärna om resor, samhälle och litteratur. En lyckad formulering och jag ler hela vägen på promenaden. Några egna ebooks. Se Kistalight på Smashword Under tiden bloggar jag på Kistalight. Finns även i bokform Abc...Kistalight, Kistalight goes Ryan, Kistalight Academy, Kistalight på Spaning och senast CV från Kistalight
© Thommy Sjöberg
