Patriot - blågul Light

Patriot och blågul Light

Vi har ett världslag på gröna mattan på fältet mellan Tensta och Rinkeby inte långt från Spånga kyrka: Patrik från USA, Viktor från Chile med en skvätt mapucheindian i ådrorna, Daniel från Uganda som senare blev basketlirare i Akropol och vars farsa var över två meter lång och alltid bar mörk kostym och kallade mig Sir på utvecklingssamtalen.
Sånt imponerade på en söderkis i exil!
Cengiz från Ankara som var vass avslutare i vår match och som skänkte turkiska pappersblommor på avslutningen, blommor som står sig hur länge som helst. Fatih med Ortens blåaste ögon från Kulu i Konya. De två var bara överens när vi skulle grilla korv.
Inget fläsk där inte!
Fatih, en sanningssägare, som vid tillfälle ställde befogade frågor till morgontidig skolinspektör på besök i klassrummet som inte hade den goda smaken att presentera sig.
Vem fan är du och vad gör du här?
Raymond från Teheran, en talang som förhandlare, men som egentligen var armenier och Gabriel från Chile som var mer än ursvensk. Så fanns de svenska grabbarna, Micke, Puke med lite blått blod minsann, Tengo som i dag är väktare och ska börja plugga på socialhögskolan, Johnny, Robban och Ågin med sin energi som ibland skänkte Ågren men var hur hjälpsam som helst.
Tjejerna då?
Jo här rådde strikt könsfördelning när det var dags för match; musik (bergsprängare) och hejaramsor var deras gebit. Borde förstås som So-lärare ha jobbat mer med jämställdhets biten. Där fanns Ekaterina och hennes tvillingsyster Dimitra. Hon blev senare framgångsrik basketspelare i Akropol, duktiga Skevi från Cypern, Gülan Can från Kurdistan och Lil som var syrian.
Oj vad de pluggade tjejerna!
Där fanns också Valeria Amerilla/Hedman - det senare hette hon för att hennes morfars far hade utvandrat till Argentina från Värmland och inte som jag trodde att hon var inneboende hos en svensk familj. Valeria var en positiv ledare.
Henne lyssnade till och med killarna på.
Valeria Amarilla - vilket vackert namn!
Vi får inte glömma de svenska tjejerna Katarina, Helena och Frida men egentligen var ju alla svenskar om än inte deras föräldrar.
Vi har utmanarmatch på fältet mellan Rinkeby och Tensta där Stockholms stad ställt upp fotbollsmål. Vi som ska spela är 9A och 9C från Spånga gymnasiums högstadium. Trofén vi spelar om heter äran och åtminstone 9C har laddat. Killarna bär sina favoritlags matchtröjor, Benfica, Real Madrid, Milan och Roma, Bogota och Boca juniors men jag ser ingen engelsk ligatröja. Killarna i min klass är mer laidback, inga speciella tröjor, dessutom är det basket som gäller i 9A.
Daniel till exempel med sin flygande dunk!
Vissa skoldagar kunde han liksom glida ut ur klassrummet och dyka upp på skolgården för ett härligt hopp och flygande dunk med basketbollen. Gick bättre med inlärningen efter en tur i luften.
Klasserna var så kallade Rinkebyklasser. Eleverna kom från Rinkeby. Det var inte bussning på amerikanskt vis utan det fanns helt enkelt så gott om barn i Rinkeby under de här åren att varje år fick två klasser börja i Spånga.
Det fanns spänningar kring detta. Här kommer höghusbarn och ska gå i skola bland Solhemsvillornas barn. Det fanns till och med en vägbom de åren mellan Tensta/Rinkeby och Spånga som var stängd på morgonen för icke kollektiv trafik från Tensta och på eftermiddagen till Tensta.
Ugh…ugh åka till vit mans territorium kunde det låta och klasserna blandades inte på skolan.
Ingen integration där inte!
Vilket åtminstone några av oss lärare påpekade och tyckte var en viktig bit för en skola i nittiotalets Sverige.
Du gör en betydande social insats så här i slutet av vårterminen tyckte min studierektor. Hon var säkert glad över att slippa både klasserna och mig när det blev lugn i skolan för en eftermiddag. 
För dagen bär jag fliströja. Det var en av de kallaste "jävla majdagarna" någonsin som en elev sa.
Vi har hejaramsor och musik som värmer. Vi lirar. Vi är två vuxna som deltar. Jag intar favoritpositionen som libero på mittfältet för 9A och Tomas från Grottan, Fritiden, agerar domare. Till ett dunkande av hiphop och rap, Snoop Doggy Dogg och var det inte Public Enemy på bergsprängarna, lirar vi minst enligt matchtid.


Tyckte mig också höra en gammal klassiker som Santanas Soul Sacrifice och då snackar vi Samba på planen.
I 9A avlöser spelarna varandra. Men det går bra. Smörpassningarna från Kistaligh sitter på Cengiz fot och vi gör de flesta målen. Vinst blir det trots 9C och deras matchtröjor och trots att de mönstrar Big Fred, som senare blev rappare, han var stor redan då.
Deras back, grek tror jag, utrustad med stora basketdojor öser på.
Var det nio års frustration och inte så lysande betyg?
Med en Tors hammare till spark fick jag en smäll som bet.
Svullnad dagen efter, först blev foten blå sedan blev den gul.
Vem är inte patriot?
Andra dagar åkte vi på utflykter till Lovön, grillade och badade så där sista skoldagarna i maj en bit in på nittiotalet.
Jag har aldrig fått så mycket blommor, varken förr eller senare, som på det årets skolavslutning eftersom mina elever var riktiga individualister. Inga kollektiva insamlingar där inte. Alla kom med sina buketter och blomsterfång.
Men lite oro det kände jag och tänkte på blommor i kommunala rabatter och Solhems villaträdgårdar.
Blå och gul?
Javisst!
Åtminstone min fot!

PS Trafikbommen mellan Spånga och Tensta försvann i mitten på nittiotalet.
Den sista Rinkebyklassen slutade 1994. Där gick bland annat den svenska boxaren Kwamena Turkson som boxade hem ett EM-brons till Sverige och deltog i OS i Atlanta 1996. I dag arbetar han förtjänstfullt med idrott och ungdomar i området. På Spånga gymnasium förekommer i dag ingen uppdelning av elever i olika klasser beroende på var man bor och skolan arbetar aktivt mot segregering.
Vad jag har hört har det gått bra för de flesta elever ovan.
Hoppas nu inga eventuella läsare från 9A tar illa upp för texten är skriven med ett gott hjärta.
 9A VT 93 Spånga gymnasium!
En klass som jag känner alldeles speciellt för.

Back><Just for fun