Bob is back in town

Bob is back in town

Lyssnar på Modern Times, 10 mjuka, harmoniska och lättsamma stycken i en form av all American music mix. Ballader, rock, rhytm and blues, jazz, country och boogie. Bob och hans turnéband blandar friskt men över albumet vilar en ton av easygoing - ett möte - 10 goda gig och en välinspelad skiva.
Bob som i Chronicles skriver I´d come from a long way off and started a long ways down – A series of dreams - återknyter här till sin tidiga ungdoms musik.
- Femtiotal när det moderna samhället är på väg att växa fram.
Har inte riktigt lyssnat in, noterat, texterna än kanske finns bråddjup där mellan raderna men mest verkar det vara ett feelgood musikprojekt i Bobs nyenkla anda.
Bob som i Chronicles berörde sina konstnärliga källor och skapandets rötter på ett så poetiskt sätt när han i kapitlet Oh Mersey - nåden att skapa? – Hittade den konstnärliga vägen att gå vidare.
Under en repetition med Grateful Dead i San Rafael flyr han från spelningen och hamnar på en musikbar.

"I heard the sound of a jazz combo playing up ahead. Walking past the door of a tiny bar, I looked in and saw that the mucisians were playing at the opposite end of the room. It was raining and there were few people inside. One of them was laughing at something. It looked like the last stop on the train to nowhere and the air was filled with cigarette smoke. Something was calling me to come in and I entered, walked along the long, narrow bar to where the jazz cats were playing in the back on a raised platformin front of a brick wall. I got in four feet of the stage and just stood there against the bar, ordered a gin and tonic and faced the singer. An older man, he wore a mohair suit, flat cap with a little brim and shiny necktie. The drummer had a ranchers Stetson on and the basist and pianist were neatly dressed. They played jazz ballads like Time on my hands and Gloomy Sundays. The singer reminded me of Billy Eckstine. He wasn´t very forceful, but he didn´t have to be; he was relaxed, but he sang with natural power. Suddenly and without warning, it was like the guy had an open window to my soul. It was like he was saying, "you should do it this way." All of sudden, I understood something faster than I ever did before. I could feel how he worked at getting his power, what he was doing to get at it. I know where the power was coming from and it wasn´t his voice, though the voice brought me sharply back to myself. I used to do this thing, I´m thinking. It was a long time ago and it had been automatic. No one had ever taught me. This technique was so elemental, so simple and I´d forgotten. It was like I´d forgotten how to button my own pants. I wondered if I could still do it. I wanted at least a chance to try it. If I could in any way get close to handling this technique, I could get off this marathon stunt ride.

Man får säga att visst har Bob lyckats med att plocka fram det ursprungliga i sin senaste skiva men även kommit vidare i en nyenkel anda med amerikansk folkmusik som grund.
Härlig, kul och svängig feel good skiva.
Andra bloggar om Bob Dylan
Andra bloggar om:
Andra bloggar om Modern Times
Copyright LarsThommy

Günter Grass - Kanon Minor Light

I dag kikar vi på några böcker som absolut hör hemma i en kanon. Det får bli Günter Grass med Blecktrumman och Michail Bulgakov med Mästaren och Margarita. Båda verken tillhör de böcker som brukar kunna räknas till den Fantastiska romanen den så kallade magiska realismen. De står i bokhyllan på Kistalights redaktion och väntar på att bli lästa men utan att darra på manschetten utnämner vi dem olästa till att tillhöra en kanon. Blektrumman har vi sett i en mycket sevärd film och Mästaren och Margarita sågs i en upplevelserik teaterföreställning med bland annat Per Myrberg.
- Var det på 70-talet?
Bägge böckerna berättar en historia om det grymma 1900-talet under nazismens och kommunismens totalitära regimer. Där de genom sina berättargrepp gestaltar ondskan. Det ser vi på Kistalight bara genom att läsa några sidor.
Günter Grass som avslöjat i sina nyss utgivna memoarer att han tillhörde Waffen SS under andra världskriget har fått utstå mycket smälek för detta ändå var det en gammal känd sanning som funnits i källor och dokument. Kanske är det ändå en försoningsgest från Grass sida att lyfta fram sitt medlemskap där i sin självbiografi och lätta på skammen.
– Även vanliga hyggliga tyskar kunde tillhöra typ Wafffen SS och liknande om det ville sig illa!
Ryan Air ser vi genom DN erbjuder lågpris resor från Krakow i Polen till Frankfurt för kränkta polacker för att komma och snacka med Günther – man måste väl mena bokmässan där då?
- Fantastiskt form av erbjudande i sig!
Vi på Kistalight som läst andra minor klassiker av Grass som Flundran, Mötet i Telgte och Tankefoster eller tyskarna dör ut har länge tänkt besöka både Lübeck och Gdansk. I Lübeck finns i den gamla Hansastaden ett Günter Grass-Haus där det finns samlingar av hans gravyrer och skulpturer. Under speciella Hansadagar uppträder Grass där med läsning av sina texter i den medeltida miljön. Grass bor även i staden.
I Gdansk utspelas ju Blecktrumman även detta en Hansastad där Grass är hedersmedborgare tack vare Blektrumman. Grass som är född i Gdansk, dåvarande Danzig, anses fortfarande av Gdanskborna som en värdig hedersmedborgare åtminstone av 72 procent av dem.
Poängen är att med Ryan air kan man flyga till både Gdansk och Lübeck till en mycket billig penning på mindre än en timme från Skavsta och uppleva dessa genuina städer från Hansaförbundets tid.
- Snacka med Grass det kan man ju göra genom att läsa hans böcker och då speciellt Blecktrumman.
Andra bloggar om kanon:
Copyright LarsThommy

Sommar...sommar Maggie May Light

Maggie Q om än inte Maggie May - a real Beauty från Hongkong

Its late september and I really should be back at school
Oh maggie I couldnt have tried any more
All I needed was a friend to lend a guiding hand
I suppose I could collect my books and get on back to school
Or steal my daddys cue and make a living out of playing pool
Or find myself a rock and roll band that needs a helpin hand
Rod Stewart

Oh mama, min chica tjej C. flyttade ihop med en modemedveten elektriker.= De satt mest och såg snygga ut. Och jag återupptog mina studier och levde studentliv på Nybohov där Maggie May var en verklig favorit i vårt lilla gäng.
– Här några stories för mina vuxna barn.

- Säg mig en enda anledning till att du blev lärare säger min son som alltid ställer uppriktiga frågor speciellt nu när det är dags för terminsstart.
- Öh jag gillar eleverna åtminstone de flesta för det mesta och Öh…jag gillar kunskaper du ser ju hur mycket böcker som belamrar våningen och hur mycket jag läser jämt ständigt.

- Öh du verkar ju mest blogga, lyssna på Bob, , What was it you wanted You can tell me, I'm back – sjunger han lite hest som Bob och du dricker bärs och lägger in snygga damer från nätet på din blogg.
- Genomgår du någon sorts kris farsan?
- Äh vid min ålder försöker man plocka fram det mjuka inom sig, det kvinnliga liksom, man kan ta det piano ingen karriär direkt att försvara och efter si så där 25 år på högstadiet är man luttrad. Men att gå på rutin håller aldrig riktigt.
- Man måste mobilisera mental energi. Vilket inte alla dagar är det lättaste.

Samtidigt håller jag på med någon sorts bearbetning av gamla trauman från ungdomen om du så vill - har tid med det nu och kanske har jag också fått den nödvändiga distansen.
Att jag skulle bli lärare, dessutom på gymnasiet, är ungefär som om ett UFO skulle landa här bakom Kistaskrapans ängar.
- Du vet när jag jobbade som målarlärling var vi mest som ett gäng grabbar som sluppit ut från skolans Obs-klinik, Thommy, Conny, Benny och Ronny och allt vad vi kunde heta. Vi var inga skolljus eller forskarprofiler liksom.
Från mitt barndomshem schappade, pös, rymde, försvann min lilla mamma i en blixtförälskelse, passion om man så vill och där var jag en övergiven liten kille som skulle bo hos min lika övergivna far men om det kan vi berätta om en annan gång.
Viktigt var att i fadershuset med hans stora släkt fanns massor av snickare, elektriker, småföretagare och affärsmän och det vimlade av duktiga kvinnor men det fanns absolut inga skolfuxar. En äldre i syskonskaran läste på kvällstid till ingenjör och det betraktades som och var makalöst.
- Ville man söka förebilder för lust till studier och skaffa sig en högre utbildning var alltså lärarna i skolan den enda förebilden och där är poängen.
Jag läste gärna men pluggade inte speciellt mycket men blev sedd av mina lärare - mycket viktig i sammanhanget - Allt från fröken Elsa Karlsson i småskolan, vi läste Nils Holgersson, till magister Stolt på mellanstadiet, där jag fick spela huvudroll i en matematikpjäs, till klassföreståndaren på högstadiet som hörde hemma i övre medelklassens Bromma och nog egentligen var lite skraj för oss streetkids från Östberga.
Men jag sökte faktiskt arkitektur när jag väl tagit min student i ungdomen men började aldrig där.
-Tur farsan jag har sett dina teckningar av båtar och havsmotiv innan de blev akvareller - inte så bra men det är klart man kan utvecklas.
- Ah de där gamla målningarna de är färg, ljus och upplösta former men de ser bra ut om man håller de på ett visst avstånd - distans vid betraktandet liksom och att akvarellen från Skagen av den Tillsandende kirke ser lite tilltufsad och endimensionell ut beror ju på att det vandrat in så mycket sand och risig växtlighet genom åren där - så det så!
Andra bloggar om sommarpratare
Andra bloggar om:

© Thommy Sjöberg

Sommar...sommar kanon light

If you see her, say hello, she might be in Tangier She left here last early spring, is livin' there, I hearSay for me that I'm all right though things get kind of slow She might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so.
Oh mama här något om min läsning!

Yossarian i Joseph Hellers Moment 22 var min ungdoms litteräre hjälte. Desperat försökte han tygla tillvaron och kapa sina bojor. Tonen var absurd och stilen tokrolig. Även jag försökte slita mig loss. Vägen dit gick över ett antal år som målarlärling och målare, ville bli nåt konstnärligt, alltid på väg, sökte även KTH avdelning Arkitektur, relativt bra reservplats, men modet svek och jag tackade nej, studier på Komvux och i matematik, ledde till arbete på aktuarieavdelning på försäkringsbolag och arbete som tekniker på SGU och så småningom som vikarierande lärare, och slutligen till min stora förvåning kom jag i mitten av 1980-talet in på lärarhögskolan i Uppsala och blev gymnasielärare. På den tiden som det var fint att bli lärare med höga intagningspoäng.
Hela tiden före Uppsala läste jag så när andra projekt havererade fanns alltid litteraturen som tröst men framförallt till glädje och på den vägen skaffade jag en Fil Kand på fritiden där litteratur var mitt huvudämne. Mina litterära hjältar kom att bli en ansenlig mängd sökande själar men som sagt Yossarian kändes som den som stod mig närmast i ungdomen. Tuff, crazy och desperat bombfällare med häftig skinnpaj som ständigt sökte möjligheter att komma loss.
Visst gillade jag Falks samhällsvandring i Strindbergs Röda rummet, skildringen av hans konstnärskamrater och de fint tecknade miljöerna från 1800-talets Stockholm, nog har det satt sina avtryck i den litterära själen. I dag när jag hör kyrkklockorna slå i Gamla Stan går tankarna alltid till Strindbergs panoramavy från Mosebacke.
Visst gillade jag västvärldens egen litterära arketyp till hjälte; Odyssevs, hans list, slughet och irrfärder runt Medelhavet. Sältan och brisen från havet, kvinnorna och solljuset som alltid låg som ett förklarat ljus över öarna i Egeiska havet har dröjt sig kvar i mitt läsande hjärta.
Bedårande, Marcel Proust På spaning, litteraturens eget söndagsbarn, den briljanta intelligensen, utanförskapet, iakttagelseförmågan, de långa vindlande meningarna, vem vill inte som han spana ut över engelska kanalen vid Balbec (Cabourg), fundera över språket, besöka salonger, soaréer, cafeér och äntligen få besöka Venedig och där tjusas av grändernas virrvarv och förverkliga drömmen om att få skriva den stora romanen.
En som förverkligade sin dröm i ungdomen och skrev en generationsroman var Ulf Lundell, visserligen i en annan division än Marcel Proust, men nog blänkte det om hans prosa och visst var det en riktig stockholmsskildrare som trädde fram i Bellmans anda och i August Strindbergs spår med en smidig 70-talsprosa, fångande tidens jargong med ett lättrörligt sinne. Kul för Uffe och nog var vi flera som kände att här har vi killen som gjort vad vi själva hade drömt om när han skrev sin generationsroman Jack. En annan tokrolig roman som ligger nära är Voltaires Candide.

- Vem skulle inte vilja skriva en satir i pikaresk anda?- Visst lever vi i den bästa av världar och det gäller att odla sin trädgård.Under mina studier i litteraturvetenskap skrev jag passande nog en C-uppsats om Ivar Lo-Johanssons Asfalt. Memoarer där den gamle Ivar Lo blickar tillbaka på sin ungdom och sina universitet med förvånansvärt ungdomliga fräscha ögon.Av Ivar Lo lärde jag mig bildligt och bokstavligen om hantverk och drömmen om att skriva och att resa.Identifikationen låg nära med mina lätt absurda år som målare runt Stockholm.Under senare år har Bruce Chatwin, en ikon bland reseskildrare, tagit en plats med sin resa i Patagonien bland de böcker jag återvänder till.

När hösten 2004 Bob Dylan kom med sin Chronicles blev några av krönikorna där favoriter. Oh Mersey, krönikan om New Orleans, visade på en Dylan som en utomordentlig miljöskildrare. Läsningen av krönikan River of ice tinade upp spår till ungdomens tundra och studentåren och inspirerade till en essä om Dylan.
En poet som är en mycket begåvad essäist var Joseph Brodsky. Enbart hans essä Ett och ett halvt rum om hans ungdom i Sankt Petersburg från Att behaga en skugga är värt ett stort litterärt pris. Fin syntes av miljö, historia, ironi och poetisk uppfattning finns i den boken. Brodsky tillhör ett knippe poeter som tillhör mina favoriter tillsammans med Tomas Tranströmer, Gunnar Ekelöf, Seamus Heaney och Derek Walcott och för att få med en kvinna i samlingen nämner vi Wislawa Szymborska.
Hon är en underfundig poet som kan skapa bråddjup i vardagliga scener och situationer.

Alltså utan inbördes ordning några lästips – en kanon light.

Joseph Brodsky Att behaga en skugga
Bruce Chatwin Resa i Patagonien
Bob Dylan Chronicles I
Joseph Heller Moment 22
Homeros Odyssén
Ivar Lo-Johansson Asfalt
Ulf Lundell Jack
Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt
August Strindberg Röda rummet
François Voltaire Candide

Plus några poeter

Gunnar Ekelöf
Seamus Heaney
Tomas Tranströmer
Derek Walcott
Wislawa Zymborska

Kanon med kanon Andra bloggar om sommarpratare: Andra bloggar om Andra bloggar om kanon Sommar...sommar

Copyright LarsThommy

Skolan i förorten

Skolan i förorten - har den en roll i framtiden
Globalisering, en värld i förvandling, oro - La banlieu de Paris – det brinner i Paris. 

Förorten där flertalet av våra barn växer upp i dag – en plats som varken är stad eller landsbygd utan snarare någon sorts exil för både invandrare och svenskar.

 Är det här allt det spännande händer?
Där vi lever utan det där riktiga rotfästet och där vi i bästa fall kanske utvecklas till något sorts kosmopoliter och världsresenärer.
Förorten är något som ligger före. Det hör man på namnet säger Cathrine Önnestam barn och ungdomschef i Spånga-Tensta stadsel i sitt inledande anförande i Tensta Bo 06 seminarium om skolan. "Skolan i förorten – har den en roll i framtiden?"
- En mus tittar på en elefant så vill dagens moderator Pirjo Lahdenperä som är Sveriges första professor i interkulturell pedagogik beskriva dagens huvudfråga för seminariet: Skolan-förorten-framtiden. Hon betonar att dagens kombatanter Ibrahim Baylan och Sten Tolgfors en doldis på väg in på politikerscenen ska formulera mer vad som skiljer dem åt mer än vad som förenar dem.
Eftersom det är valtider redovisar bägge valfläsk i form av en rad förslag men här upprätthåller vi oss vid synen på friskolor. De har kommit för att stanna är man överens om. Sten Tolgfors understryker valfriheten att välja, att kunskapsmålen nås och att det ska vara en nationell kvalitetsgranskning. Ibrahim Baylan å sin sida betonar att det ska vara schysta villkor för lärare och elever och att utsatta skolor ska förstärkas med resurser. Han tror vidare på att engagera föräldrar och att de blir delaktiga när det gäller att skriva individuella utvecklingsplaner.
Ni har varit jätteduktiga säger vår kärnfulla moderator Pirjo efter debatten – betyg nästan fyra eftersom vi är bland lärare.
I pausen spelar jassmusikanten Tommy Haglund ett verk med den passande titeln Hagstråket by night från 9o-talet. Ett i mina öron Keith Jarret inspirerad verk mjukt och poetiskt. Tommy har sina rötter i Tensta. Han var elev vid Hjulstaskolan och "bodde" i studion hos musikläraren Janne Ramqvist.
Efter paus är dags för vår guru från Lärarhögskolan på 80-talet Ference Marton. Marton betonar en viktig fråga.
 Symptomatiskt säger han är att ingen vill prata om metoder i undervisningen i debatten. Varken Ibrahim Baylan eller Sten Tolgfors nämner något om detta i sina förslag för en bättre skola. Något liknande har han upplevt i lärardebatter.
Morton som forskar om att lära bättre anser att viktigare än faktakunskaper är att kunna se på samma sak på flera sätt ej vad som är rätt eller fel. I sin forskning och gärning har han varit i Fjärran Östern; Kina, Japan och Sydkorea och där utgår man i undervisningen från en problemställning för att finna metoder. I Sverige och USA gör man gärna tvärt om alltså först metod sedan problemlösning. Eftersom Kina, Japan och Sydkoreade varit framgångsrika de senaste åren vid internationella jämförelser om kuskaper i skolan vill han även framhålla att där tittar lärare på varandras undervisning med samma innehåll. Det blir en sorts lessons/studies, ett visst mål ska uppnås till exempel att lära sig procenträkning, demokratins grunder och innehåll och sedan kollar man utfallet efter ett par tre lektioner. De som tycks tjäna bäst på utvecklade metoder är inte överraskande de svaga eleverna även långt senare tester utföll bättre för samtliga elever och inte minst viktigt är att lärarna lär och utvecklas.
Föredömligt säger vi på Kistalight som gärna jämför med praktiska yrken utan att för den skull vara antiintellektuella. Vi tänker på en machokock och hans matlagning som vi läste om tidigare under året Kitchen Confidential Där machokrögarens kockar fick laga provrätter när de skulle anställas. Varje dag hade man på gourmetkrogen även provlagning och avsmakning.
Pirjo Lahdenperä, dagens moderator, som har arbetat som skolpsykolog i Tenstaområdet mellan 1974 och 82 och kan området knyter ihop dagens seminarier med mycket humor och själ och berättar om sina egna erfarenheter som elev i Finland. Glädjen i lärandet är viktigt men även den egna skolans betydelse. Det vill säga att man tillhör och är stolt över sin skola.
Ungdomar i förorten i dag säger hon är postnationella, mångkulturella och kosmopoliter. De byter koder och integrerar värden. Jämför gärna med ungdomarna från Frankrike - La banlieu de Paris.
De lärare som är värdefulla i den mångkulturella förorten, säger Pirjo och tycks vända sig till rektorerna, och som är interkulturella och viktiga är inte förutsägbara och därmed inte riktigt kontrollerbara. Vilket kan vara klokt att inse för dynamiken i samhället finns i förorten. En mycket sympatisk tanke tycker Kistalights egenmäktigt utsände på seminarium i förorten.

Andra bloggar om Tensta: och Bo06
Andra bloggar om Tensta:

© Thommy Sjöberg

Tensta Bo-mässa 06

Trä rum och kök
Går på Glömmingegränd, solen skiner, språken surrar i luften, välansade rabatter, grönska och luft mellan de låga flerfamiljshusen. På ett balkongräcke hänger persiska mattor. Från ett öppet fönster hörs soft R&B.
Ghetto nej, miljonprogram javisst – här känns det som en lugn, trygg och levande miljö långt från alla rysarskildringar om betongghetton i media.

Är på promenad, som Kistalights egenmäktigt utsände, i Familjebostäders Tensta. Ser de i media omskrivna treorna som blivit en femma och en etta i trendig betong – kul idéer men mest fastnar jag för en trea med den fyndiga titeln Trä rum och kök. På Uppingegränd 17 har arkitekten Erik Stenberg inrett en lägenhet där furu dominerar. Hög golvpanel i furu med mindre hylla löper runt väggarna, bokhyllor och arbetsbord i samma material. I badrummet finns en furuvägg med hylla som kontrast till det övriga kaklet och i köket är skåp träinspirerade. Kul och inspirerande och något att ta med sig hem.
Vid Spiralhuset, Järingegränd, där Folkhem byggt nya spännande radhus träffar jag en gammal kompis från tiden som hockeyfarsa. Jan Erik Savela. Janke som han kallas är ackvisitör på SVT och på sin fritid var han en fantastisk fixare och organisatör i Kista HC.
- Jag bodde här när det var nybyggt på 60-talet och när jag var nyinflyttad till Stockholm från Norrland.
- Vi fick gå på spänger mellan husen och affärerna var provisoriska i baracker. Vi var pionjärer men något ghetto var det inte och sedan flyttade till Kista och byggde själva säger Janke.
- Själv skyndar jag vidare för mitt egentliga uppdrag som är att gå på föreläsning i Tensta träff om Skolan i förorten – har den en roll i framtiden?
Det vill vi ju tro på Kistalight i alla fall – förortsbor som vi är.
Andra bloggar om Tensta och Bo06
Copyright LarsThommy

Sommar...sommar Ikaros Light 72

Vinden svalkar solen bränns
här finns sorg som inte känns

Deidres samba Cornelis Wreesvijk

 Det flyger en drakseglare förbi utanför mitt fönster. 

Utsikten är ett panorama och milsvid. 

I horisonten Mälaröarna med Äppelviken, och Brommabornas egen riviera, i förgrunden Essingen och nedanför glittrar Trekanten i gamla Gröndal. Där förväntansfulla vattenskidåkare (lekfulla dagar) bakom sin båt  tar fart i sjöns hopp för vattenskidor för att få uppvindar och nå oanade höjder med sina draksegel.

Kikar man mot norr har man Stockholm skyline i ett panorama. Fönstret är brett, Hötorgsskraporna på parad, Högalid skyrkans två torn i dubbel spaning, Västerbron med sitt välvda valv precis där JAS-planet havererade. Liljeholmsbadet som en gul liten humla vid Bergsundsstrand snett framför kvartersbiografen Rio där jag som liten parvel gick på matinéer.

 Magi i den blå timmen när solen var på väg ned över stan och trafiken var som ett pärlband av rosa ljuspunkter längs Essingeleden.
Oh mama, Nybohovsbacken i början av sjuttiotalet, liv i studentkorridor, studier, ensamma studenter från Storstan och inflyttade från landsorten. Här formades vi, läste spännande böcker, lyssnade och hängde med i dynamiken inom populärmusiken, snackade och drack thé nätterna igenom.
Något år tidigare hade jag äntligen tagit mod till mig tillsammans med min fransyska chica tjej Carina. som sedan nästan blev modell, och sökte upp dig. I all overklighet var det en lättnad och bekräftelse. Du visade sig vara en glad charmerande kvinna som arbetade på Högsta domstolen i Gamla Stan tidigare hade du jobbat på Statens rättskemiska laboratorium. 

Vid något tillfälle berättade du att du hade skrivit obduktionsprotokollet vid författaren Stig Dagermans död.
Dessutom fick jag vid 19 års ålder två bonussystrar - fantastiskt förstås!
Vi skrattade, umgicks, hade fest och jag frågade aldrig någonsin varför.
Så en dag klämtade klockorna igen.

Den här gången för alltid och du var borta allt för ung. Jag var med de sista veckorna under en varm julimånad och jag vet bara att John Donnes fina vers var en tröst och gav en dimension.

I am involved in Mankinde; 

and therefore never send to know for whom the bell tolls; 

It tolls for thee.

I dag frågar jag ofta varför i andra frågor. 

Min ungdoms overklighet är antagligen en grund och ofta…ofta kan jag känna att tillvaron är ett gungfly om än jag har fötterna på jorden.
Flyger det inte en drakseglare förbi mitt fönster?

Andra bloggar om sommarpratare:
Andra bloggar om:
Sommar...sommar

© Thommy Sjöberg

Sommar...sommar del II

You were always on my mind
Oh mama du som var min mor och som försvann tidigt i min barndom. Du lyste som en sommardag i mitt unga liv.
- Men vem har sagt att sommarens äng alltid ska blomma?
Vad värre var! Det bemöttes med tystnad som om du aldrig hade funnits. Hur det var får vi berätta en annan gång. I dag blir det sommarskrönor.
Jag minns ditt smittande skratt, ditt ljusa leende, du var nästan alltid glad, och jag minns dina runda bröst, ditt kvinnliga söta väsen och din skrattgrop precis vid näsvingen.
- Min kusin tyckte du var en riktig snygging!
Kanske har jag ärvt ditt ljusa och glada sinne, lättheten att skratta - men sen min barndom har jag burit på ett tomrum, en melankoli som än driver mig och än passiviserar mig men som aldrig riktigt överger mig. Så bär jag saknaden med mig i tillvaron.
- Här i Sommar ska jag passa på att berätta något om min ungdom som vore det för dig.
Tonen är viktigare än handlingen; akvarell i stället för olja, ballad mer än hårdrock, kortprosa snarare än roman, sommar istället för höst. Som en flanör och iakttagare går jag genom tillvaron; ser, känner och upplever, är trevlig och lätt att få kontakt med – javisst.
Visst var jag som en i min generation med om Händelserna (generationsmarkörerna): Förebud om 68 i Paris, Kårhuset och studentrevolten, Almarna och Alternativ stad i Kungsan, Proggen och musikfesterna på Gärdet och förstås Vietnamdemonstrationerna när de blivit en sorts söndagsutflykter för vänstern.
Visst var jag där men ändå inte. Här kommer dock några mer vardagliga bitar från de här åren.
En upptäcksresa där man får tänka sig den mycket speciella dynamik som berättande texter ger tillsammans med personlig vald musik. Från en samling av mina bloggar får varje låt berätta en historia.
- Håll till godo mummy nu kör vi!

- Just klick! På låtlistan nedan så får du en berättelse. Ett vanligt sommarprogram består av ca 12 låtar - här kommer dom.

* Stand by me// John Lennon
* To be stuck inside of Mobile With the Memphis blues again//Bob Dylan
* It takes alot to laugh it takes a train to cry//Bloomfield, Kooper och Stills som sakta tonas och övergår i Triummarschen från Aida//Verdi
* What game shall we play today/Some time ago//Chick Corea
* Obsesion//Aventura
* Maya Nasri//Khallini Biljao
* Time after time//Miles Davis
* Nikita//Elton John
* Cauroso//Luciano Pavarotti tonas till You´re gonna make me lonesome//Madeleine Peyroux
* Samba triste//Anna de Hollanda tonas till All along the watchtower//Jimi Hendrix
Andra bloggar om sommarpratare
Andra bloggar om sommarpratare
>Sommar...sommar
Copyright LarsThommy

Sommar...sommar

Sommar… sommar 

Varför inte göra sitt eget sommarprogram så här den sista skälvande sommarlovsdagen? Flera utmärkta berättelser i Sommar, har jag märkt, genom idogt lyssnande under åren, handlar om mödrar. 

Mustafa Cans prisbelönta berättelse här om året om sin mycket närvarande mamma. Ändå berättar han en problematisk historia. 

I år har det varit Jackie Jakubowski som berättar om sin frånvarande mamma. Ett program jag har missat men som jag just i dagens sändning upptäckte och som inspirerar till den här bloggen och kommande fyra bloggar. 

Jackies berättelse går kanske att ta del av via podradio? 

Närvarande eller ej, mödrar genomsyrar våra liv. 

Andra bloggar om sommarprat: Andra bloggar om: Andra bloggar om bloggsommarprat: Sommar...sommar

Copyright LarsThommy

Öländsk bygd

Bild Norra Öland: Med tillstånd sen tidigare av Walter Frylestam

Norra Öland
Ölandsbron i sommarljus, sundet glittrar, tärnor surfar på varma uppvindar och bilparaden klättrar över brokrönet. I etern Elton Johns Nikita Do You Count the Stars at Night.
Öland är något som inte är övriga Sverige likt ser vi, när vi når stranden vid brofästet, precis ovanför Färjestaden.
Vi åker norrut förbi hus med lummiga bersåer och kalkstensmurar likt lagda pussel.
- En vintergata.
Nätterna i augusti under norra Ölands klara himmel med sitt täcke av stjärnbilder illuminerade med extraordinära stjärnor.
- Varför räkna dem alla?
Copyright Thommy Sjöberg

Vi på Kistalight har samlat ihop ett antal alster från vår drygt ett år gamla blogg som vi kommer att skicka till Öländsk bygd en femtioårig publikation, årsskrift, om Norra Öland. Prosadikten ovan får stå som en modell för våra bidrag men som vanligt blandar vi högt och lågt.
Nedan följer en lista i kronologisk ordning för våra övriga tänkta bidrag.

Ångest juni 27 2005
Jantelagen juni 28 2005
Utilism juli 01 och 02 2005
Haiku juli 04, 2005
Qvist augusti 08 2005
Yttersta udden september 16 2005
Gränsvakt juli 28 2006

Andra bloggar om Öland:
Andra bloggar om Öland:
Thommy Sjöberg

Elsas fik vid Tokenäs - The meaning of life

Girls know - men don´t
I dag Lars i almanackan. Läs igår! Har lämnat platsen under linden för en fika på Elsas konditori vid Tokenäs på Norra Öland.
Molntussarna hänger som små höstackar över småländska fastlandet på andra sidan Kalmarsund och Oscar-reaktorerna avtecknar sig som klara marmorsarkofager vid Simpevarp. Mumsar på Ciabatabröd med prosciuto och mozzarellaost och tomater, dricker svart kaffe och läser dagens tidningar, Ölandsbladet, Östran, Barometern och DN. Kalmarsund blänker, solen skiner och livet ler mot oss här på norra Öland.
Dags för lite allmänsklig reflektion: Girls know - men don´t
- I know men säger vår tyska granntjej.
När vi (jag) kom och bad om ursäkt här om dagen för att vi inte kan komma och fika som vi hade avtalat för att jag skulle delta i en tennisturnering i Borgholm.
- They play golf, they going for tennismatches, they looking for younger women. Why can´t they accept that they are getting older.
Hm…hm säger jag som märker att det finns en hel del humor och distans i detta påstående. Vi bestämmer en fika nästa dag istället. Sommarlivet har sina konvenanser.
Lite senare tänker jag med ålderns rätt är man ju just lite äldre. Det tar sin tid att plocka fram idéer "and because you could get a little bit confused together with nice looking woman."
- The meaning of life I said.
- It´s too reproduce yourself
Men didn´t know that but they feel it and woman they know.
-That´s it!
En inte alltför djupsinnig tanke på Elsas fik vid Kalmarsund dagen när Lars har namnsdag.
- Kom det inte ett par droppar regn också.
Andra bloggar om:
Andra bloggar om Öland
Andra bloggar om meningen med livet
Copyright LarsThommy

Klassisk tennisvecka

Mr G i Borgholm - no!
Men väl en söderkis i exil! Bild: Ulla Kistalight

Klassisk tennisvecka
- Hur fick du reda på tennisveckan här i Borgholm frågas det när jag betalar min avgift i klassen för motionärer.
- Vore en god idé att försöka utöka den klassen säger vår funktionär.
- Tja, lite svävande, var det inte via Internet, klickande på Borgholm, så är jag gammal sommarölänning, brukade springa Victorialoppet men det är klart.
- Det är bättre att springa efter en boll.
Lite pinsamt säger jag till min fru, embarrassing till vår sportiga tyska granntjej, om mitt deltagande i turneringen. Fick möta två duktiga herrar Ivo Fronzaroli som så sent som förra säsongen deltog i division ett för herrar i 45-årsklassen och PG Åberg som spelat tennis i 18 år i Tyskland och som var prisutdelare under veckan. Två bollsäkra herrar som inte skänkte bort några onödiga bollar.
Här ett vykort på Gustav V när han spelar i Borgholm säger jag och visar för min fru.
- Nu har jag deltagit i klassiker från tiden när tennis representerade överklass och var badhusepok. Men jag ligger nog lite lågt med det här deltagandet.
- Fåfängt men stort för en söderkis i exil!
I dag är Borgholms tennisvecka framförallt en härlig ungdomsturnering. Det råder en charmig familjestämning kring matcherna i både sol och regn. Det vimlar av syskon som deltar och framförallt råder det en generös atmosfär i förhållande till spelet.
- Inga galna föräldrar på läktaren.
Märker som gammal idrottsförälder, hockey, fotboll och gymnastik, hur mycket jag saknar min tid som idrottsfarsa.
Någon timme efter matcherna bland snickarglada trähus. När jag beundrar ett vackert gult hus med stora röda stockrosor och andra blomster mittemot Borgholms utmärkta museum kommer jag på det.
Inbjudan till Borgholms tennisvecka såg jag bland affischer för sommarturneringar i min hemmaklubb Sundbybergs tennishall. Postern var naturligtvis vänd till våra juniorer men varför inte även till en gammal motionär?
- Fåfängt eller ej visst vore det kul med ett större antal deltagande i klassen motion.
Andra bloggar om tennis:
Copyright Thommy Sjöberg

Gränsvakt del II - kanon med kanon

Kameler på norra Öland - är de svenska då?
Kanon med kanon
- Sitter under linden i Enerum på Norra Öland. I dag ler livet med ironier. Tar via DN del av Folkpartiets förslag om en svensk litterär kanon.
- Här några förslag på läsning i all enkelhet från en sommarledig lärare samtidigt som vi frågar.
- Hur svensk är egentligen den svenska litteraturen
Vi börjar med Stiernhielm och Hercules från den svenska stormaktstiden. Mustigt, massor av ryggrad på kärnfull gammaldags svenska. Men satt inte Stierhielm någonstans borta i Baltikum och skrev de här verserna. Ett verk av en svensk i exil alltså.
Varför inte något av Bellman från frihetstiden. Några bilder från Räntmästartrappan av hovpoeten som social reporter från1700-talets Stockholm. Känsligt öga, fina iakttagelser, rytm och rörligt sinne, lägg märke till utropen och dialogen. Här surrar de stora europeiska språken: Tyska, franska, något engelska och förstås svenska.
- Hur svenskt är det?
Från den sista skälvande tiden för ståndsriksdagen väljer vi ett verk av Carl Jonas Love Almqvist. Det går an. Från tiden för kampen om rösträttsreformer, tryck och yttrandefrihet, folkskolans införande och mer jämlikhet i lagstiftning mellan man och kvinna. Boken lever än i dag. Levande dialog, aktuell i jämlikhetsfrågor och en mycket fin miljöskildring från Stockholm, Mälaren och Hjälmarens stränder ned till Mariestad. Men Almqvist han slutade sina dagar i exil han - som amerikan.
Från representationsriksdagens tid måste vi bara ha med August Strindberg. Vi väljer Röda rummet. Den första moderna romanen i svensk litteratur där snarare staden är huvudperson än några romanhjältar och som Stockholm lever i Strindbergs text. Samtidigt kan vi inte låta bli att rekommendera kapitlet där Olle Montanus håller föredrag om svenska kungar. En drift med det svenska!?
En kanonkäring i berättandets konst som Selma Lagerlöf är naturligtvis ett absolut måste om man ska ha en svensk litterär kanon. Gösta Berlings saga, Nils Holgersson (världslitteratur), kejsaren av Portugalien och här väljer vi den något tunga Jerusalem. Återigen olyckliga svenskar i exil – typiskt svenskt?
Vilhem Moberg och hans utvandrarepos väljs ofta i omröstningar som den bästa svenska romanen (-erna) någonsin. Men temat är ju utvandring och exil – typiskt svenskt?
Vi måste ha med en poet. Vi väljer Gunnar Ekelöf (citerar fritt). Det som är främmande i dig är också främmande i andra.
- Varför inte även slå till med något av Tomas Tranströmer. Den ofta citerade Romanska bågar duger bra. Den dikten har både Göran Persson och Margot Wallström läst i allvarliga sammanhang. Men så särskilt svenska i sin ton är varken Ekelöf eller Tranströmer snarare internationella och förespråkande en sorts positiv moralisk globalisering om man så vill.
- Varför inte något från populärlitteraturens område? Vi slår till med Ulf Lundells Jack. Uffe som är så ursvensk att man kan ställa ut han på Skansen och Jack som är en så briljant tidsskildring, sextio och sjuttiotal, i en smidig glimrande miljöskildring i Bellmans anda från Stockholm. Problemet är bara att konceptet till boken är knyckt från Jack Kerouac och hans On the road. En amerikansk beatroman i svensk språkdräkt alltså.
- Hur svenskt är det?
- Varför inte avsluta med några unga nya svenskar. En prosaist och en poet. Jonas Khemeri som leker med svenskan, nya svenskaläraren alltså, i ett Öga rött och Johannes Anyru Det är bara gudarna som är nya. Hos den senare finns det ekon ända från Homeros Illiaden som klingar i den svenska förorten.
- Kanon säger vi på Kistalight.
Här under linden i Enerum har vi varken tillgång till litteraturlexikon eller Internet. Det kan alltså ha smugit sig in sakfel i förslagen ovan, källkritiska som vi är, men håll till godo med några förslag till en svensk kanon.
- Vi är svenska fans allihopa.
>Sommar...sommar kanon
Andra bloggar om kanon:
Andra bloggar om:
Copyright LarsThommy

Gränsvakt

Kulturarbetare i rörelse - All along the watchtower

Gränsvakt
I dag ler livet utan ironier.
Det regnar bin och humlor från vår utblommade lind i Enerum.
Torka och hetta!
Likt den gode läraren drömmer jag om att ge något mer än detaljerade färdbeskrivningar för att nå mål och höga betyg.
- Kanske något om skönhet, oväntade samband, möten, fossilers hälsningar från Ordovicium och havets brus mot våra kalkstenshällar i Kalmarsund.
De goda samtalen istället för den uråldriga striden.
- Envist monterar jag en mobil hängmatta för studier av molnskockars formationer, den blå himlen och de mäktiga lindarnas gungande grenvalv.
- Givetvis till alla gränsvakters förtret.
Andra bloggar om Öland:
Andra bloggar om Öland:
Copyright LarsThommy

Five easy pieces

Ser om Five easy pieces, bandat från torsdagens sena visning i TV 2, en av mina favoriter från ungdomen. Filmen ingår i Filmklubbens serie Det Nya Amerika. Kul och se om en film som så där i början av sjuttiotalet gjorde ett starkt intryck.
- Kul och se om den håller.
Filmen spretar åt olika håll precis som filmens titel, fem lätta stycken, musikstycken eller kvinnliga erövringar eller rent av fem lätta kort hopfogade berättelser. Tycker mig kunna räkna ihop fem musikbitar mellan country och Chopin och möjligen, fantasifull uppfattning, fem erotiska möten.
Filmen börjar med scener från ett oljefält, en för Hollywood ovanlig miljö. Huvudpersonen Robert Eroica Dupea (Jack Nicholson) som arbetarklasshjälte, jobbande som oljeriggare. Tungt, farligt, skitigt men också dynamiskt. Hans flickvän är servitrisen Rayette (Karen Black). Ett par som skulle kunna vara hämtade från en ruffig kärlekssång av Bruce Springsten. Problemet är att Bobby Eroica inte är en workingclass hero utan en ung man som brutit upp från en kultiverad musikerfamilj, läs bara namnet, och nu tycks vara en sökare som inte hör hemma någonstans. Lika hudlös som sin servitris, om han än inte står ut med hennes musiksmak, känslosam country a la Tammy Winette, och hennes kuttrande.
De spelar utmärkt både Nicholson och Black.
En inte särskild sympatisk person växer fram i Nicholsons gestalt.
Filmen blir en roadmovie, som sagt filmen spretar och är inte förutsägbar, lustiga scener med ett udda kvinnligt par där. När de, Bobby och Rayette, är på väg norrut för att besöka Bobbys sjuka fader.
I en nyckelscen i filmen försöker Bobby tala med sin far, berätta om sitt liv, försöka förklara vad han söker. Fadern som har drabbats av en stroke kan varken svara eller ge bifall. Stum lyssnar han på Bobby. Något gensvar får han inte heller från en vacker kultiverad kvinna, Susan Anspach, som finns i kretsen kring hans musikerfamilj och som han uppvaktar.
I kontrasterna mellan Bobbys vänliga övre medelklassfamilj och servitrisen Rayette, mellan intellektuella diskussioner och TV-tittande, mellan country och Chopin och Anspachs avvisande växer Bobbys vilsenhet.
Uppbrottet, liften norrut, den schizofrena slutscenen ställer många frågor.

Karen Black som Rayette Stand by your man
Har inte Bob Rafelson, regissören, skapat en stämning i sin film av de frustrationer och vilsenhet många unga kände i slutet av sextiotalet?
De liberala värderingarna och livsstilen a la Kennedys var ingen väg. Flirten med arbetarklassen, de marxistiska upproren och hippierörelsen var över och en återvändsgränd.
Vad återstod?
En känslosam godhjärtat servitris och en vilsen klassisk musiker på väg?!
Tja varför inte?
Bra film – håller än!


©Thommy Sjöberg

Stralsund

Stralsund

Lågprisflyg!
Almost on the ground precis utanför Hamburg.
Bokskogar och svalka, långsträckta vägar med hyrbil längs 105:an.
Gamla Hansastäder; Lübeck, Wismar, Rostock och Stralsund.
Ortnamn från svenska stormaktstiden!
Der alte Schwede, dofter av insjöhav, smaker av havsöring och rökt lax med bröd till lunch.
Alte stadte med klockspel, förnämliga brickstones och stränder utmed Östersjön.
Markt - marknadstorg med klapprande stenbeläggning.
Fiskebåtsdunk när trålarna tuffar in i hamnen.
Ljuset!


Från Domroese Atelier Stralsund

Ljus över Rügen
vattenspegling i hamnen
doft av fisksoppa

Känslans bastion
Hansastadens årsringar
ekon av sekler

Ave Maria
den röda rosens rispa
i der Alte stadt

Andra bloggar om Haiku:

© Thommy Sjöberg

Tourist in Berlin

Oskar Kokoschka Brandenburger Tor från Pariser Platz

Blågul Turist i Berlin

Sitter på Café Paella, Wundtstrasse Charlottenburg, i Berlin. Högsommarvärme, dagen efter den stora finalen. VM i fotboll är över. Vi äter utmärkta lammkotletter, massor av grönsaker i smakfulla kombinationer och sippar Rioja. Riktigt skönt så där i skuggan. Nu gäller traditionellt turistande. Brandenburger Tor, Alexander och Potsdamer Platz, Tankeplatsen för Förintelsen och Gedächtnise kirke - här kommer vi.
Men varför inte stanna här på vårt caffe, titta på folk, vila våra sinnen, iaktta och fantisera.
Den ensamma unga kvinnan där i keps på boulevarden Neue Kantstrasse till exempel.
Varför cykla ensam på en tandem i den ruschiga kvällstrafiken.
Vart är hon på väg? Varifrån kommer hon?
Sällskapet som väller in för de dukade Tapasrätterna. IT-firma ute på brainstorming eller är de ute för att koppla av? Väluppfostrade och unga är de i alla fall. Mest män förstås.
De fyra vid bordet bredvid. Mannen i spansk matchtröja som då och då utbrister i hymnen Campiore. Han som bryter upp först och försvinner ensam sjungande sin sång, Campiore….i kvällen. Den äldre kvinnan blir hämtad av en man i bil. Hon som trodde vi hörde ihop med den gråhårige mannen som blir kvar vid bordet tillsammans med den leende unga bildsköna damen. De två försvinner tillsammans omslingrande bort mot boulevarden. Där de stannar diskuterar och går åt olika håll. Var kvartetten arbetskamrater talande om nya projekt eller intriger på jobbet eller var de bara vänner på väg hem?
Kan vi inte sitta här, göra en beställning till av den söta servitrisen med de vänliga ögonen - hon tycks se oss. Vi köper ett vykort av Brandenburger Tor. Vi har ju sett det i guideboken och så skriver vi som amerikanerna säger några bord bort.
Fabulous, marvellous, gorgeous and fantastic! Did the mauer really went trough that area?

Tidigare under dagen har vi varit uppe kring Olympiastadion. Åkt upp i det 77 meter höga Glückenturm, som ligger i det gamla sportfältets ena ände, tillsammans med engelska skolbarn på skolresa, en pensionär och ackrediterad volontär från FIFA, Ferdi Karmejer från Frankfurt. Vi ser hela centrala Berlin i Panorama. Från TV-tornet i gamla Öst vid Alexander Platz som nästan ligger i linje utmed paradgatorna från Brandenburger Tor upp till Olympiastadion.
- Det finns en linje från Hitler och nazisterna OS 1936 fram till årets, 2006, VM i fotboll. Nazisternas olympiad som var en av den moderna historiens första exempel på hur idrott kan utnyttjas som propaganda i politiken. I Glückenturms entré finns en utställning om OS 1936 i Berlin och om tysk idrottsrörelses barndom. En idrottsrörelse som har besjälats av både nazistisk och marxistisk ideologi. Märkvärdigt att se Hitler på gamla journalfilmer. I estetiken kring arrangemangen finns skuggor och dagrar som speciellt märks när Hitler håller sitt avslutningstal i augusti 1936 när han skickar den olympiska elden vidare till Tokyo 1940. Ett OS som aldrig blev av. I de mörka dunkla bilderna finns en undergångsestetik som förebådar både andra världskriget och Förintelsen.
Visst det finns ondska och rasism hos andra regimer också men nazisternas grymheter och systematiserade organiserade förintande av människor trotsar fantasins föreställningar om hur onda människor och en regim kan vara. Modern historia gör sig ständigt påmind i Berlin.
Äldre som varit med kan knappast förtränga nazismen eller tysk efterkrigshistoria. Ser att vår följeslagare, farbrodern från FIFA – Ferdi, sitter med böjt huvud när vi ser filmerna. Han måste ha varit ett litet barn under kriget. Men barnen fick bära arvet efter ondskan.

Gestern, igår, satt vi på Herrstrasse två timmar före avspark fast i vansinniga bilköer. Bilar med franska, italienska och förstås tyska flaggor. Områdena kring Olympiastadion där vi hade bokat hotell var avspärrat av polisen och omöjligt att nå. Vi som hade tänkt se matchen i Waldbühne på storbildsskärm. Unga killar längs bilköerna, vill köpa matchbiljetter. Det ryktas att priset är uppe i 10 000 Euro.
Det är bara att bita ihop. Lite längre ner i Charlottenburg vid Messe Damm hotel Ibis lyssnar vi om rum.
Visst…visst finns det dubbelrum. Kostar just ikväll 262 Euro kommer ni i morgon blir det 70. (Något vi inom parentes kommer att göra.) Vi letar vidare. Hör vad ett anspråkslöst dubbelrum på mindre pension längre nere i Charlottenburg kostar.
- 900 euro svarar vår unge leende dam. En överenskommelse mellan hotellen här nere säger hon.Vi har ett rum kvar där gästerna ännu inte har kommit och som vi enligt reglerna måste hålla. Kan bli ert.
I morgon är priset 70 Euro
Bara att bita ihop. Blixtsnabbt bestämmer vi att åka norrut längs en av de stora genomfartslederna. En och en halvtimme till avspark. Uppe i trakterna kring Tegel, Eichborndamm, hittar vi en enkel pension, Hensel, dusch och wc för 70 Euro.
Helt okej.
Som vanligt hade vi varit tidsoptimister.
På förmiddagen gick vi och fotade i hamnen i Stralsund. Vi tog till och med en tur till Greifswald. Det var ju inte långt ner till Berlin. På vägen mot Berlin lyckades vi åka vilse längs 96:an. Plötsligt tog vägen slut, bom vid bro, såg ut som en gammal gränsstation, i trakterna av Fürstenburg. Sen bar det av längs småvägar. Några så gropiga med kullerstenar att det knappt var framkomliga. Vi passerade gamla östtyska kolchoser, jaktslott och jaktvillor för partikoryféer. Nåja gammalt var det och man kan ju fantisera och absolut var det ett snitt av gamla Östtyskland.
Matchen ser vi på en kroatisk familjerestaurang, Pula Grill, precis runt hörnet till vårt pensionat i Reinickendorf. Vi kommer precis till avspark. Familjen, som består av jag vet inte hur många generationer, håller på Italien och de sjunger med i deras nationalsång.

Fratelli d'Italia
L'Italia s'è desta,
Dell'elmo di Scipio
S'è cinta la testa.
Dov'è la Vittoria?
/_ _ _ /
FORZA ITALIA!!! FORZA PISA!!!

Matchen avnjuts med currywürst, french fries och öl. De kroatiska familjemedlemmarna rör sig ständigt kring tv-skärmen, de yngre bollar och de yngsta gråter. Zidane sätter stenhårt den orättvist dömda straffen och det känns rättvist att italienarna kvitterar. I andra halvlek blir vi bjudna på kroatisk plommonlikör. När Zidane blir utvisad för sin skallning i förlängningen känns det som en antiklimax och vi och den kroatiska familjen förstår att det ligger en förödmjukande provokation bakom. Hårfint vinner Italien straffarna och Coupio de Monde.
Redan när vi går hem smäller de första bomberna och raketerna. Djup blir sömnen om än vårt rum ligger vid en genomfartsled – med mindre "genomfartstrafik".

Kanske och i bästa fall har fotbolls-VM 2006 i Berlin varit en försoningsfest och på läktarna och kring Brandenburger Tor har det varit ett enda stort fotbollsparty där också tjejerna har gjort entré – kul.

Tjejerna har gjort entré - kul
Der Alte Schwede i ny tolkning?

Det tyska laget med Klingsmann i spetsen har även stått för en rolig och offensiv fotboll med Klingsmann som en intressant ledartyp. Engagerad, coachar och lever med i spelet, inte rädd för att göra omstridda byten och fantasifull i sitt sätt att leda fotboll – en demokratisk ledare?
Fint med liberal nationalism!
Det går bra att förena patriotism och kosmopolitism, så tolkar vi det i alla fall på Kistalight när det gäller Tysklands nyfunna nationella yra. Man kan älska sitt land och dess invånare till och med anse de som bäst utan att för den skull önska behärska andra grupper eller avskärma sig från utländska impulser. Det senare är ett citat från Fotboll förklarar världen av Franklin Foer. En bok om fotboll och politik som vi troligen kommer att skriva om här på bloggen.
Klart att vi bryter upp från vårt café och tar en tur till Brandenburger Tor, Alexander och Potsdamer Platz, Tankeplatsen för Förintelsen och Gedächtnise kirke och andra platser man bör besöka som turist.
- Heja Tyskland!

Andra bloggar om fotbolls vm:
Andra bloggar om Berlin:
Det kommer mera:
© Thommy Sjöberg

Måltorka i de bästa av medier

Bara ett mål 

Mygg, fästing och bromsbett

souvenirer

You have a price to pay. 

På väg hem från norra Öland.

Jämserum!

Strax norr om Oskarshamn 

En viskning från Gladhammar

söder om Västervik

En skugga längs med vägen

Jag ser henne i jämnhöjd med bilen.

Shit en älgko! 

Jag lovar. 

Hon måste ha varit den bästa av fartdämpare.

Tutar på mina mötande bröder och systrar trafikanter på väg mot söder.

 Älg på vägen! 

- Lars Lagerbäck i reinkarnation? 

Vem ringer man då?

Här finns inte radio Stockholm. 

Katten jamar i Söderköping. 

Frankrike tar ledning på straff. 

Zinidine Zedane klämmer dit den. 

Men det fick inte vi höra för då var det tillfälligt avbrott i det bästa av medier. 

Kistalight Fotbolls - VM 2006 

©Thommy Sjöberg

Eu sou brasiliero

Koboltblå matchtröja
- Tycks inte räcka med dubbelt medborgarskap i fotbolls-VM.
- Vad gör det i globaliseringens tidevarv?
Nu har VM blivit EM och en europeisk historia. "Gammal är äldst."
- Stämmer bra för Zidane som visade briljans och karaktär i Brasilienmatchen. Stämmer mindre bra på de stora stjärnorna i Brasilien och England.
Det är Europas stora klubbar, Juventus, Milan, Chelsea, Manchester United, Benfica, Lyon, Bayern München och deras spelare som finns kvar i matchen.
- Symptomatiskt?
- Spelare från uppköpta fotbollslag där några av Europas oligarker får odla sin hobby.
- Blir det betongförsvar a la den gamla italienska catenaccio-stilen i semifinalerna.
I kväll får vi se.
Tror att jag packar min koboltblå svenska matchtröja.
Den som matchar de grå lockarna.
- Gammal är äldst.
Ich habe noch einen koffer in Berlin.
Kistalight Fotbolls - VM 2006
Copyright LarsThommy

Efterlysning av svenska älgar eller varför hittar jag inte min svenska matchtröja

Blågult på läktaren
Ett gäng av svenska älgar med tiotaggaren Lagerbäck sägs under midsommardagen ha irrat runt i trakterna av München.
Vilsna och förvirrade lär de ha synts på Olympiastadions gröna matta.
- Var är de nu?
- På sommarbete?
- Varför hittar jag inte min svenska matchtröja?
- Tja, nu ska vi inte vara såna.
- Dags för utvärdering
- Här lite betygsbedömning från VM, lärare som man är, om än sommarledig.
Visst är resultaten mer än godkända. G för att ta sig till VM och absolut VG för att ta sig till slutspelet.
Energi, intensitet och organisation nog förekom det under matchsekvenser som när man lyfte upp spelet mot Trinidad/Tobago, andra halvlek mot England när man bombarderade med hörnor och med fotbollsfesten i slutet av Paraguaymatchen när Ljungberg viljenickade in 1-0 inför den guldgula svenska partypubliken.


Blågult party på läktaren eller der Alter Schwede
Värre då med brist på kreativitet och fantasi – varför detta säkerhets och stereotypa tänkande i alla lägen?
Attityd och inställning till kamp - en del brister där på planen och vad betyder attityden i förhållande till media?
Lagerbäcks uttalanden efter Trinidad/Tobagomatchen – såg vi samma match?
- Coachning? Konsumföreståndare eller het a la portugis.
Lagmoral, trygghet och det svenska kollektivet - ett varumärke, Saltsjöbadsandan inom fotbollen, får vi efterlysa den liksom våra svenska älgar på den gröna mattan på Münchens olympiastadion eller är den historia i EU och globaliseringens tidevarv?
Läser Jesper Högströms VM-boken. Han med – ni vet. tidskriften Offside Högström ramar in samtliga VM med samtida politiska händelser, tillsammans med fotbollshistoria och anekdoter. Kul och spännande läsning. Till varje VM-kapitel har han en fyndig och karakteristisk rubrik. Kanske kommer VM 2006 att kunna få heta "Gammal är äldst" för i åttondelsfinalerna vaknar gamla hjältar till liv. Beckham, Totti, Ronaldo och Zidan.
- Alla gör de mål.
- Har inte deras tid varit? Vi får se.
- Bättre då med nya hjältar se målskyttar i Tyskland, Argentina och Ukraina.
- Kan detta vara ett tecken?
Nja… vi håller på Brasilien – dubbelt medborgarskap. Dags för den gulgröna matchtröjan.
Eu sou brasiliero.
I kvartsfinalerna börjar VM på riktigt.
Andra bloggar om fotbolls vm
Fotbolls VM Kistalight
Copyright LarsThommy