Wednesday, March 31, 2021

So Long Lonely Avenues Hagagatan Remix




Ny spaning i dag! Kistalight fortsätter att tassa i sin ungdom fotspår, här på Hagagatan så där någonstans mellan Komvux och Stockholms universitet. Bild Hagagatan i dag Thommy Sjöberg 
Ibland har man helt enkelt en jäkla tur!
Kistalight i tankspridd ungdom, ostyriga lockar, klädd i sliten Burberry rock, olösta formler i fickan,  blir nästan påkörd av en Ford Fiesta!
Utanför Matematiska institutionen på Hagagatan i början av 70-talet.
En knapp hårsmån till godo när föraren genar höger över trottoar i hög hastighet mot Frejgatan!
Drömmen om konsten och några år som målarlärling har ersatts av ambitionen att vara student!
Kistalight älskar konsten men konsten älskar inte mig!
Bättre då att vara student!
Något år på Komvux har ersatts med studier på Stockholms Universitet.
Studier i Matematik!
Vackra lösningar av ekvationer som estetisk upplevelse!
Har rent av fått för mig att det finns vissa talanger i ämnet.
En femma i betyg på det nationella provet i tredje årskursen på naturvetenskaplig linje hade skapat ett visst övermod. Betyget berodde mest på att det var ett glädjeprov (få många godkända) från Skolverket. För oss ännu unga studenter som hade drillats i konsten att klara av linjära ekvationer, derivera i en eller flera dimensioner, kunde integrera fram och baklänges och fått insikter om komplexa tal.
 Inspirationen kom från en lärarinna med dialekt från västkusten, som hade långa ben, var modemedveten, såg ut som en svensktoppsfröken med krusiga lockar och som var fenomenal på att presentera enkla lösningar på svarta tavlan när hon svepte fram och åter med sina långa ben på sin matematikens catwalk.
Den räta linjens ekvation fick för alltid ett stänk av gullig västkust och modeparad!

Klart att Kistalight såg en möjlighet med att läsa matematik på Stockholms universitet, kanske också en praktisk dröm om att bli lärare, där lektionsplaneringen redan var fixad. Bara att räkna på liksom på svarta tavlan!
På Hagagatan huserade docent Stolt i ämnet Algebra som alla första års studenter introduktör av ämnet matematik.
Docent Stolt, grå kostym med matchande sandaler, hornbågade glasögon, med aning sotade glas, skarp blick och med ett fotarbete värdig en professionell lättviktare i boxning. Från svarta (gröna) tavlan prydliga vackra rader av matematiska lösningar.
VSB - Vilket skulle bevisas!
Medan han rör sig från tavlan ut i korridoren till toaletten för att fukta handservetter och torka av sina händer från den vita kritan. Lektionerna interfolieras av rytmen från docent Stolts lätta sandaler, teoretiska genomgångar, gnisslet från tavelkritan, de elegant skrivna teoremen och joggingen i klassrummet mellan svarta tavlan och handtvätt på toan.
Docent Stolt och Algebra - en excentrisk ljudupplevelse!
Han sade alltid att studera matematik innebar inte att svårighetsgraden växer linjärt utan att det gick i vågor och att det som är svårt i dag kommer nästa vecka att ses som självklart.

Läraren i Analys, huvudämnet på kursen, hade också scenisk närvaro.
En humanist i matematisk skrud!
Han skämtade så väl om derivata, sadelpunkter, integraler och pedagogiska metoder.
Han sade att han föredrog BIFF-metoden, belöning, integration och försöksförrättningar. Innebar att läraren rent av gav lite beröm för väl lösta tal.
Framför SPRIT-metoden, studiepsykologiska repressiva intelligenstester som typ innebar elstötar (lätta elchocker) när lösningarna inte följde stringent bevisföring.
En tröst för en klassresenär utan större insikter, inte en aning om, studieteknik på universitetsnivå, gjorde mest som docent Stolt räknade sida upp och sida ned med tydlig piktur.
Även lärarens i Analys lektioner innebar en ljudupplevelse!
Rad efter rad, tavla efter tavla med bevis av teorem och lösta ekvationer skrivna med vänster hand, kritans gnissel, medan manushögen fladdrade (milt vinande) mot höger kavajsida. Vår eminenta guide i analysens grunder led av en muskel sjukdom.
Vilket parades med hans fina humanistiska humor.
Tentan i Analys klarade Kistalight, galant, halv poäng från VG.
Ny övertro på talangen som snart fick nya törnar när det var dags för Linjär Algebra!
Nu två unga välvilliga och konventionella mattelärare!
Inget fotarbete, inga pedagogiska skämt och inga ljudupplevelser (taktil pedagogik) eller det är personligheten som är pedagogiken.
Ses lätt - vilket skulle bevisas!
Förödande för Kistalight!
Får skriva tentan fyra gånger!
Fjärde gången gillt!
Fyra av tio klarar provet vilket meddelas på institutionens anslagstavla.
Kistalight kollar sitt resultat minst fyra gånger.
Står det verkligen G för Thompa på tavlan?

 
Ibland kunde man bli uppvaktad på Hagagatan!
När man tankspridd kom gående i sin slitna Burberry rock, ostyriga lockar, öga i norr, olösta formler i fickan, på väg till kvällskurs för omläsning i Linjär Algebra, mötande två groovy boys, hände det sig att den ena av dem vräkte in en riktig armbåge i Kistalights solar plexus!
Då gäller det att knalla vidare, liksom vackla Hagagatan fram och känna sig en smula prövad på tillvarons stigar.
En cool streetcat i Burberry rock, med olösta ekvationer mot målet!
Egentligen var jag en väldigt ensam kille, lonely guy, men var klok nog att inte riktigt inse det; att gå på Komvux och läsa på SU innebar få lektioner och mycket egentid, dancing on my own, med plats för läsning och långa promenader i vår vackra stad. Parallellt med komvuxstudier och matteläsning plöjde jag många av de stora ryssarna, arbetarförfattare som Ivar Lo Johansson (Lo-Johan), Harry Martinsson och Eivind Johnson, han som blev en mycket lärd person till slut. Författare på modet som Joseph Heller Moment 22 och Sagan om Ringen trilogin läste jag tillsammans med Nybban-kompisarna, redan då fanns också August Strindberg på läseagendan vars verk plöjdes från prosa, lyrik till drama dessutom tyckte jag om att läsa om Strindberg. 
Vissa dagar när jag kikade ut genom mitt panoramafönster högst upp på Nybban med utsikt över Trekanten, Gröndal, Essingeleden med bilbrus och bort mot Mälarens blåa blänk och borgerlighetens bastioner i Äppelviken och Södra Ängby kunde jag om jag lutade mig lite framåt spana mot höger (norr)  se Liljeholmsbron, Högalidskyrkans två kyrktorn som vaktande utropstecken över Västerbron och längre in mot Stan de fem skraporna på parad mellan Sergels torg och Hötorget.
Med delar av Stockholm i fågelperspektiv, lästa böcker av goda författare, diggande av samtida popartister, hittade Kistalight, de dagar inte matteläxor och studieuppgifter skulle levereras, vägen ut i vår vackra stad. Promenader, rent av som flanör i Burberryrock, ostyrigt hår och öga i norr. Catwalken kunde gå över Liljeholmsbron ned mot Tantolunden, mer ett Hillbillies-område på den tiden med stora båtupplag och småverkstäder, Jompas Plåt, Olles Däck och Gurras Färg & Lack. 
Längs Årstavikens strandlinje med sina hängpilar i vattenskuggorna och Årsta Järnvägsbro maffiga brospann, valvbågar och de två höga pylonerna som  silhuetter i Årstafjärdens vattenspeglar så umgicks jag med mina författarkompisar, smälte läsupplevelser, liksom gick in i böckernas värld på min promenad. Konstnärer och popartister var mina idoler medan författarna mer var bästisar och liksom förtrogna när jag tog in Stockholms urbana rum. Många gånger hittade jag vägen, rejäla promenader, över Söder längs Götgatans pulsåder och via broarna i Gamla Stan till Citys boklådor och antikvariat, Ryes och Rönnell, där jag i timmar botaniserade bland hippa beat och arbetarförfattare, dammiga klassiker och samhällsradikaler.
Visst var det en kontrast mot min bakgrund men även ett omedvetet sätt att erövra egna inre rum och skapa mig en värld av föreställningar och språk. Det var dock inte något jag tänkte på under mina promenader, catwalk in the city, som mer kändes som det är härligt att vara ung och att man var fri med sin fantasi om än ensam (lonely guy) i storstan.

Det kommer mera ...

Två kunskaper hade jag fått med mig från mina två päron att bära med mig i  tillvaron.
Hur lång en meter är!
Gör så här Charlie sa farsan som var elektriker (lysmask), entreprenör, lirare med bollsinne och oförbätterlig optimist!
Ta en elsladd sträck den mellan axeln och handen och du har din meter!
Bara att mäta, meter efter meter!
Inlägg från my missing mom med smilgropar i kinden!
Ost är det billigaste pålägget!
Inget pålägg ger så mycket per kilo ( täcker så mycket yta) som ost!
Kanske bottnade insikten i en intuitiv känsla för att runda hushållsostar med cirkelns form kunde man få ut mest yta till minsta längd (sträcka).
Bara att hyvla på!
Två viktiga insikter att bära med sig i livet.
För vem vet egentligen hur lång en meter är?
Ost stärker skörhet och räcker till många mackor för frukost, lunch och middag.
För en fattig student!


PS Blev så småningom klar med min grundkurs i Matematik.
Vilket jag är väldigt stolt över samtidigt som jag insåg att min talang var mer av en ordinary guy i ämnet.
Men fin tankegympa var det för framtida studier och alldeles utmärkt intro i den akademiska världen för en vilsen klassresenär på bildningens slingriga stigar.
Ibland har man helt enkelt en jäkla tur!
När man klarar sig med en hårsmån från att bli påkörd av en liten Ford Fiesta i hörnet av Hagagatan och Frejgatan!


© Thommy Sjöberg

4 COMMENTS:

Fiona said...

Oss ljusbärare emellan!

Nice day, dear friend-:)

Hope this email find you well-:)

This is Fiona, a lovely girl from China Ningbo, manufacturer of Street light for 8 years.

After saw your website, I thought you might be interested in our street light as below picture showed,
would you like to get some samples for testing , my friend ?


We still have many other models, i can send you our more information if it's okay for you, dear friend -:)
I'm here waiting for your reply-:)

Best regards
Fiona

Vanyar said...

Mer entreprenörs erbjudanden!
Ända från Kina!
Nu något om säkerhet i trafik!

Dear Friend,

How are you doing ? Vanyar from China.
Our company are working in manufacturing
Various types of Roadway Safety and Traffic Sign Facilities Products.
As a comprehensive leading manufactor with R&D and production capabilities, our products got approval of ISO 9001 and EMC certificate.

* Housing Material:PC & Aluminum Cover
* Size:Φ300mm/400mm
* Solar panel:18V, 10W polycrystalline silicon
* Battery: 12V,7Ah battery
* Normal life of led:≥100000 hours
* Rate of system:≤4W
* Work mode: 24hrs/day, light control
* Flash frequency:2/3Hz, 40 times/min, can be customized
* Visual range:≥800m
* Working time: over 200 hours or 8 rainy days after fully charged
* IP Grade:>IP65
Product can be customized, Your design or draft drawing to us , we can give the best solution to you .
Wellcome your inquiry.


Your Sincerely,
Vanyar
Hunan xiangxu traffic & lighting Hi-Tech Co.,Ltd
Web: http://www.hnxiangxu.com/en/
Tel: 86-14789931802 86-0731-86675548
Email:service@hnxiangxu.com

Kistalight said...

Ser på Wikipedia att det knappast kan ha varit en Ford Fiesta i crazy framfart ovan - utanför Matematiska Institutionen.
Si så där i början 1970-talet när Kistalight var mattestudent.
Se wikipedia!
Ford Fiesta, småbil i olika generationer som tillverkats sedan 1976.
Fiestan var vid introduktionen Fords "minsting". Inga finesser eller nya funktioner och ett minimum av lyx. Billig både som ny och som begagnad. Flera generationer av "Fiestor" har följt sedan den första, för varje större och motorstarkare, men de är fortfarande i småbilsklassen och ganska billiga. Ford Ka är numera Fords minsta bil. Den marknadsförs och säljs över i stort sett hela världen med undantag av USA, där den endast såldes 1977-80. Det är en av Fords mest framgångsrika modeller med mer än 15 miljoner sålda.
Måste ha varit en liknande småbil?!

Kistalight said...

Drivkraften bakom Kistalights studier?
Tja inte var de för att göra karriär!
Mer kanske en frihetsdröm?
Vägen till ett självständigt liv kan gå via studier!
Studier som en biljett till ett bättre liv.
Absolut var det även ett sätt (en dröm) om att ställa saker och ting till rätta.
Ett maskerat sätt att läka själen och komma till rätta med en knölig barn och ungdom

Friday, March 26, 2021

Skottgränd Light Remix

 


 
Genom Gesällprov Light Parkgatan kommer vi att tänka på fler besök  i Stockholms vilda nöjesnatt in the sixties  ...
Under vår glada ungdom!

I went and bought myself a ticket and
I sat down in the very first row, wo wo.
They pulled the curtain but then when
They turned the spotlight way down low, wo wo,
Little Egypt came out strotting,
Wearing nothing but a button and a bow, wo wo,
Singing, Yeah yeah! Yeah yeah! Yeah yeah! Yeah yeah.

 Marcel Proust har sina Madeleinekakor på Kistalight går vi igång på rockmusik och minns vår ungdom. Little Egypt får oss att minnas sextiotalet och besök på skumma illegala klubbar i Gamla Stan. En av dem var Le Tabou på Skottgränd i Gamla Stan där lyssnade vi på nybildade Rhytm and Bluesband, häftiga gig och där de återkommande razziorna var legio. Kvällarna när vi hamnade på Le Tabou var stämningen mindre narcissistisk än på Shazam, sångtexterna mer kongeniala för den serena natten och det var bara att stampa på och sjunga med i det nybildade bluesbandet som nog gärna svepte en Sect.

Little Egypt ...
Yeah yeah! Yeah yeah! ....

Stämningen var lite som på John Lennons Neville Club.

Klädd i min tonhåriga gamla svetter kunde jag lätt blanda bort mig i blängden på Neville Club, en anstönlig håla. /_ _ _ /
”Varför Hånmästaren?” Helt ojäntat fick jag se bollar och flirtor sitta i luggiga lumpor och röka homofin och ta opinionspiller och bli höga. Någonstans 4 m.ö.h. men han hade indisk Harmpa som han alltid odlade i sömnen. Andfådda, dräglande och nerknarkade krälar de omkring varandra eller dansande i vild sextas och fimpar i de vildaste ställningar var ända.
/_ _ _ /
”Hur högt står månen?” Skrek en annan och orkestern började spela. (
 Från In his own write John Lennon.)

Visserligen var det här före drogernas intåg i Stockholms svarta natt i mitten på 1960-talet. Mest zippades det vin och vi försökte vara intellektuella a la Sartre och existentialisterna,  drömde om vänstra stranden men vi gillade Beatles bästRolling Stones förstås och en ung poetherre, Robert Zimmerman, som började göra sig ett namn som Bob Dylan.
Razziorna ja!
De verkade mest vara för att hyfsa till oss besökande!
Mindre hångel och svartsprit!
Veckan därpå kunde klubben vara stängd men den öppnade snart igen!

© Thommy Sjöberg

3 COMMENTS:

Anonymous said...

Skottgränds mörka, mystiska klubb, med en magisk dragningskraft, likt en siren, på unga män.
Mitt i natten drogs vi mot den för att förstöra ännu en natts sömn med dricka som vi kanske inte behövde. Flickorna såg vackra ut i dunklet, inte alltid så nästa morgon.

Årstagalningen : som även han hamnade där, i en idag, svunnen oskyldig tid.

Thommy Kistalight said...

- Aha!
Var det kring tiden för Nybban måste det ha varit den senare delen av 60-talet - något osäker där. Dessa dunkla klubbar med svartsprit, hångel, rhytm & blues och mystiska razzior!

Anonymous said...

Det blir ju lite dunkelt, speciellt som "vi gick in i dimman" ibland - årtalen blir lite diffusa - men en sak är säker det var i vår ungdom, när vi började formas till de visa, kloka män vi är idag !

Monday, March 15, 2021

Gesällprov Light Parkgatan

 

Gesällbrev från maj 1970 utfärdat den 13.8 - 70 Bild Thommy Sjöberg

Visst kunde det vara okej!
Men inte mer!
Att tvätta ned ett tak med limfärg en måndag morgon!
Kritslask och slam som stänker, rinner i armar och hår!
Ett riktigt jobb för en målarlärling, kompletterat med att skrapa upp, spackla och slipa sprickorna i taket!
Innan det var dags för målaren (gesällen) som skulle stryka taken.
Ibland dök det upp en god gubbe på vårt bygge som strök taken direkt!
En man med finsk brytning, läderrock och skinnhatt, ofta var det lite senare på dagen, dessutom led han av artros, så han bar benvärmare för att mildra värken.
Jag lagar till en soppa med sisu av vår patentfärg sade han med sin karakteristiska stämma. Patentfärgen var en blandning av alkydfärger som blivit över (färdig och slipstrykningsfärg) och som späddes kraftigt med mineralterpentin till angenäm styrka och doft. 
Grundstrykningen av taken skedde sedan under eftermiddagen innan det var dags att gå hem. Vår finske broder flödade friskt med sin målarrulle försedd med skaft och täckte ymnigt taken med limfärg ackompanjerat med kärnfulla kommentarer.
Hakka päälle, det här kommer att bita i det gamla huset, sedan tände han en lång smal cigarill för att bedöva sig från den stinkande lukten, levererade några kärnfulla kommentarer till innan han gick hem i de diminutiva ångorna före alla oss andra.
Visst höll de taken även efter en sådan behandling men det var inget Kistalight vågade sig på med sitt gesällprov utan där följde jag arbetsbeskrivningen mer strikt. Det man kan notera att när vår hakka päälle broder strök taken på sitt eget patenterade vis utvecklades det en ännu värre lukt, ångor, när färgen torkade än om man följde arbetsbeskrivningen och tvättade ner limfärgen.
Säkert var cigarillerna ett sätt att bli av med doften, andra målare som var utsatta för färgångorna, försökte säkert motverka olusten med att dricka mycket, dessvärre ibland även alkohol. Det som sker med kroppen (kropp och knopp) när man utsätts för färgångor, mineralterpentin och alkyd, är att slemhinnor torkar ut och sinnena upplever ett obehagligt rus.
Detta var säkert en kunskap (insikt) som de flesta av oss målare saknade kring 1970.
Vid bygget (renoveringen) på Parkgatan fanns mängder av detaljer i inredningen som signalerade övre medelklass och ståndsmässig våning; högt i tak, rosor och bårder med gipsstuckatur i taken,  höga socklar i trä, vackra dörr och fönsterspeglar i trä som skulle målas i halvblank färg. 
- Att måla snickerierna där var ett genuint hantverk; tvätta, skrapa, oljespackla, slipa ... slipa, slipstrykningsfärg, slipa och måla färdigt med halvblank oljefärg, någon våning hade även helmatt färg som slutfinish, vilket krävde ännu större förmåga på, slipa ... slipa, yrkesskicklighet.
Måla snickerier på gammaldags vis innebar ytterligare en dust med färgångorna, alkyd och terpentin, som torkar långsamt, min kompis Barre som också gjorde sitt gesällprov bland våningarna köpte sig en sjuttis vodka när det var dags för slutfinishen.
Möjligen för att fira men även för att riktigt gå in i de estetiska dimmorna av hantverk!
Kistalight som inte gillade kombinationen färgångor och vodka, ryska modellen, tog gärna till andra medel för att höja energin och veva på med armarna.
Varför inte en trudelutt, lite skönsång, till arbetet!
På Parkgatan bodde under de här åren Anna-Lena Löfgren som hade en jättehit med Lyckliga Gatan, en översättning från en italiensk megahit ... Il Raggazzo della Via Gluck, här tolkad av Veronica Maggio från mer moderna tider. 
Vi bäddar in och minns vår ungdom.


Kistalight som gärna svärmar en aning, så där lite från panchis horisont (Veronica Maggio Light), för fröken Maggios känsliga tolkning (forever young, ung och ömtålig) av den gamla slagdängan Il Ragazzo, sjunger med, minns vår ungdom bland färgburkar, spackelfärg, tapetbord och målarrullar på skaft.

Lyckliga Gatan ...

Du är den enda schysta lärlingen här på bygget säger en äldre snickare till Kistalight.
En vänlig man, som hade varit snickare i Chicago under sina ungdomsår (tonåring) och jobbat på skyskraporna Downtown in The Loop under byggboomen där före den Stora Depressionen. Det var inte den sedvanliga amerikanska drömmen som var hans driv utan han trodde mer på en bättre värld för arbetare och vanligt folk. Många människor, även svenskar, som drömde om lyckan over there var besjälade av utopier både politiska och religiösa i hans fall var det de syndikalistiska idéerna. Vår vänliga snickare som var en snäll människa var också utrustad med en liten hatt, bakom örat hade han alltid en liten pennstump, hans händer var valkiga men inte okänsliga, han gillade att rita på väggen när han pratade om dörrfoders placering och återskapade dörrspeglar medan han samtidigt utvecklade snacket om politik och samhälle. 
Du är alldeles för smart för att vara målare menade han, apropå att vara schyst lärling, det är inga vettiga ungdomar idag som väljer att bli hantverkare. 
I dag tar man studenten menade vår snälle snickare!
Vår snälle man hade naturligtvis om han hade varit ung i dag (då) både studerat och kanske blivit civilingenjör och bytt ut pennstumpen mot ett ritbräde.

Bygget på Parkgatans elektriker kände jag en viss släktskap med.
Hans ena tira pekade i zenit!
Han var till och med mer vintyrig än Kistalight.
Han var macho, skild sedan några år och bar alltid toppluva.
Slut med frugan men hade en tjej på Nybohovsbacken!
Kärlek sade han, är när man träffas och älskar i timmar. Egentligen uttryckte han sig inte på det omständliga viset, utan kärlek är sade han när man kan knulla i timmar. Då och då åkte han på sina amorösa träffar på Nybban, med utsikt högt över Stockholm. Dessa dagar var han mycket nöjd, nyduschad, spann som en hankatt, utrustad med slips till tröjan men toppluvan var på. Troligen åt de också på sina träffar, sina kärleksmåltider, där de utövade sin prosaiska förälskelse som två goda knullkompisar.

Knepet är att fylla på med färg säger Halle äldre målare med målarkeps på huvudet.
Var noga med att fylla på flödigt med färg mellan tak och vägg, i hörnor och längs sockel och vägg!
Fyller du flödigt ser det mer målat ut och påverkar helhetsintrycket!
Halle var en vaken äldre man med gott hjärta under sin ungdom hade han varit i Spanien och deltagit i det Spanska inbördeskriget på republikanernas sida och kämpade mot fascism och nazism. 
Tror att det var i strider i Katalonien!
Halle var syndikalist och livligt intresserad av samhällsfrågor och hörde förstås hemma på vänsterkanten. Visst hade hans ungdoms upplevelser i Spanien format honom men genom åren hade han också fått ett alkoholberoende (bedövning av färgångorna) som gjort honom till periodare, började han dricka kunde han inte styra sitt drickande! Halle överlevde krig och hårda tider men till slut tog alkoholen hans liv. Han var en skicklig, flyhänt, yrkesmålare, vaken medborgare, rörlig i sinnet när det gällde människor och samhälle. Hade han varit ung i dag (då) hade han säkert gått på gymnasiets samhällslinje och skaffat sig en högre utbildning i politiska ämnen.

Det är gubbarna som jobbar där som gör ett bygge!
Byggbasen, verkarn, hette Timpa och var en hygglig karl och han hjälpte då och då Kistalight med extraknäck (målning) så att kosingen skulle räcka till mat och hyra på Nybban.
Timpa var gammal hockeykrigare i Göta. En klubb som ännu under 1950-talet tillhörde Sverigetoppen, även hans son Lill-Timpa jobbade på bygget. Lill-Timpa lirade hockey och spelade fotboll. Han hade nyligen vunnit S:t Eriks-Cupen i ishockey med Göta med ett fåtal spelare, 8 - 10 st, där Lill-Timpa och Mats Walltin var stjärnorna. 
Några gånger under våren samlades vi gubbar, plus förstärkning med både Lill-Timpa och Mats Waltin, för några korpmatcher i fotboll sjumannalag för matcher i Rålambhovsparken.
Hur det gick?
Inte en susning, kommer inte ihåg, men kul att ha lirat med legendarer, svenska landslagsmän, under en tid när elitspelare fortfarande fick ägna sig åt spontanfotboll och idrott inte var så rackarns allvarligt.
Idrottens grundläggande idé liksom!

Den där jäveln!
Komma hit och snacka skit i timmar!
Dra sina dåliga historier, på dålig skånska, nä vi har annat att göra än och snacka med den där pågen!
Torsten var Rickman Borgströms Målerifirmas största stjärna, ingen tjänade så bra på ackorden som han, han hade ett driv med allt han gjorde, det gick undan och han hade betydande inkomster för att vara en hantverkare och föremålet för hans ilska var firmans verkmästare (Verkarn) Wallander.
Utfallet var något överraskande. Till synes hade han och verkarn småpratat, en trevlig pratsund utan något gnissel eller konflikt!
Torsten hade tics. Han harklade sig gärna men framförallt rörde han upprepade gånger på huvudet i sidled, ryckte, spände käken och väste.
Den där jäveln!
Kistalight som liksom var lite subsolid i ungdomen, sökte fortfarande sin identitet, blev snabbt influerad av den gode Torsten prövade snart också lite ryckningar, huvudet i sidled, ryck med knoppen, spänd käke och väste.
Den där jäveln sa Bill!
Den där jäveln sa Bull!
Torsten arbetade inte så mycket på Parkgatan utan det var mer på ett bygge vid Fredhäll vi jobbade tillsammans i ett bygg-gäng. Han var även en vaken man, rörlig och ganska kul, rödhårig med temperament, stark och senig med stora händer, men framförallt driven, konstmåleri var inte hans grej, ändå kunde han utbrista, här målar vi Al fresco; vått i vått! 
Någon måndagsmorgon när han var bakis skickade han mig till Systemet, köp en kvarting Renat, Kistalight som var lärling tog bygghissen ner till Bolaget för att köpa en putte.
Fy fan väste han, ryckte med huvudet, spänd käke, ska du ha dig en jävel innan han ställde flarran i en garderob och det var dags för tapetsering
Brr för fickljummen Renat, Kistalight tackar nej, och återgår till sina målarsysslor.
Det fanns en viss spänning mellan, verkarn och Torsten, Wallander (verkarn) hade sina hemligheter. Hyssj, du får inte säga något! Det här berättar jag bara för dig, Torsten ska inte vara långledig och åka till Teneriffa som han säger utan han ska sitta på Bogesund en månad, bland alla andra saftpirater he ... he, för att ha kört rattfull, så sade han till oss alla!
Verkmästare Wallander var skåning, dessutom snackade han malmöitiska, vilket gjorde det svårt för oss kisar att höra vad han sade. Han var fylld av historier och berättelser om hur saker och ting skulle vara. När han skjutsade oss målarlärlingar på olika uppdrag i Stan, berättade han stories för oss, rökande på sin cigarr i den stora amerikanska herrgårdsvagnen fylld med burkar och målargrejer, han tog gärna två filer, cruisade liksom, på Essingeleden, körde för fort, askade med cigarren på bildurken och förklarade hur saker låg till.
Wallander var inte populär på firman. Under en lång tid, tiotal år hade han vistats i Argentina, träffat en sydamerikansk kvinna, gift sig och återvänt till Sverige. De politiskt radikala gubbarna på bygget kallade honom för en gammal nasse (nazist) och påstod att alla som åkt till Sydamerika efter www2 var nazister. 
På bygget på Parkgatan var det mest målarmästare Nisse som skötte om oss lärlingar.
Undrar om vi var hans speciella skötebarn?
Hur som helst stöttade han Kistalight, tyckte det var fint att jag hade ambitioner med studier även om vi ständigt debatterade när Kistalight lärlingstid egentligen var över. Se förra bloggen Parkgatan Gesällprov Light Remix!
Tror trots allt att det gick bra för Torsten under åren, en hygglig fru, fortsatt driv i jobbet om än lite lugnare med tiden, stretade på och blev en godmodig pensionär. Kistalight kan inte låta bli att fundera över om att hade han levt i en tid när alla fick möjligheter att studera.
Vad kunde han ha blivit med sitt driv och rörlighet?
Lustigt nog hade en väldig respekt för mig, frågade gärna, harklade sig, masserade käken en aning, du har ju betyg sade han och var liksom lite stolt över att det fanns lärlingar som hade studentbetyg!
Visst, studentbetyg, sa Bill och riste på huvudet!
Visst, studentbetyg, sa Bull och riste på huvudet!

Apropå Wallander, det var inte så självklart att förstå hans agenda, dimridåer kring sin politiska CV eller berättade han bara diverse mystiska äventyr från Argentina för att hävda sitt ego?
Inkännande och empati var inte hans melodi.
En klassiker var hur han kommenderade hungrig lärling att jobba över.
Måste få i mig något att äta sa lärlingen!
Drick vatten sa Wallander, ta varm vatten, silverthé, så får du i dig mer kalorier!  
En bra verkare, arbetsledare, är en person som förmår att se sina lärlingar (i det här fallet), utveckla det de är bra på och stödja och fila av svagheterna, tipsa om att organisera jobbet, så här kan du göra, kunna känna in vad som är knepigt för dem men Walle hade fullt upp med att hävda sig själv och aska sin cigarr!
Ett uttryck för en fascistoid karaktär?
Styra och ställa liksom, härskarteknik, för sakens egen skull!
Fint i alla fall att vi för det mesta slapp vår påg på Parkgatan!

      Varför inte förflytta oss till till 68 tiden strax före Gesällprovet? Från Kistalights Hello Dylanmannen här!
På med dansdojorna, utsvängda brallor, (hade vi inte polotröja också?) kliva in i discoröken på Shazam vid S:t Eriksgatan i sällskap med narcissistiska unga damer och släppa loss, i någon sorts blandning av twist, rock och discodans,samtidigt som man skulle se cool och oberörd ut eftersom det just inte gick att snacka speciellt mycket i röken och slamret från ölsejdlarna, drinkglasen och discomusiken.
Klart vår guru Bob Dylan var med även där. 
Nu lyssnar vi på desperat ös med Julie Driscoll och Brian Auger & Trinity med Wheels on fire låten från Basement Tapes och Dylans år i Woodstock. 
Versraderna If your mem´ry serves you well/I was goin´to confiscate your lace/And wrap it up in a sailors knot/And hide it in your case var bara några expressiva bitar i sången där titeln möjligen anspelar på Bob Dylans mytiska motorcykelolycka.


Kvällar när Kistalight hade sin flickvän Carina med sig på Shazam kunde det till och med hända att jag slapp att gå hem ensam. Carina som hade fullt upp med att vara vacker (långbent och söt) och försökte se ut som en modell från Voque och la alla pengar på mode kunde ibland överraska och då fick Kistalight följa med till det lilla rummet på sjuksköterskeskolan. Där i natten var det mer överraskningar och Kistalight som bara var en Dylanpojke (se Hello Dylanmannen här) på den tiden skulle kunna berätta mer för alla grinsippor på kulturredaktionerna men vi säger bara att Carina var den enda tjejen i hela världen som också gärna följde med Kistalight på alla franska vågens filmer. I biomörkret fascinerades vi av Jean luc Godards rökiga berättarröst, filmernas fragmentariska hållning och kände oss spännande franska - kanske var det också något vi sökte?
 Visst fanns det en början, en mittpunkt och ett slut i filmerna men inte nödvändigtvis i den ordningen. Ungefär som i Dylans låtar och i våra unga liv.
Nu bryter vi mönstret och lyssnar på några killars tolkning av Dylan istället. Ibland i sommarnätterna efter kvällarna på Shazam och överraskningarna kunde det bli Dylanlåtar på sjuksköterskerummet i radion och Kjell Alinges Sommarnatt. Här It takes a lot to laugh and It takes a train to cry i Stephen Stills, Al Kooper och Mike Bloomfields tolkning. 
Vilken poetisk titel på en glad rocklåt från Highway 61!


 Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across

Mike Bloomfield och Al Kooper som var med tillsammans med Paul Butterfield blues band när Bob blev elektrisk på Newport folkfestival 1965 och de var med på albumen Bring it all back home och Highway 61 revisited när the poet of folksongs blev en modernistisk lyrisk pionjär inom rockmusiken.
Vi var bara, Just Kids, två övergivna tonåringar Carina och Kistalight! Några gånger följde jag med henne till Huddinge kyrkogård där vi besökte hennes döda mammas grav och lade en blomma, ordlösa stod vi där och begrundade tillvaron. Två moderlösa själar, en med en död mamma och den andra med en morsa som var mystiskt försvunnen sedan Kistalight var i femårsåldern. 
Det fanns saker att grunna på!
Sommaren 1967 reste vi genom Europa, besökte Paris ett år innan studentupproren, det var oroligt redan då med tårgas och demonstrationer, sedan besökte vi Riverieran både på den franska och italienska sidan. I Ventimiglia tältade vi i en vecka och levde badorts och discoliv, romans (kk) i solen All You Need is Love och Whiter Shade of Pale i popetern, innan vi styrde kosan hem till Sverige över Alperna och Schweiz. Vår relation rann så småningom ut i sanden. Kistalight läste ämnen på Komvux på kvällarna och gnetade som målarlärling på dagarna och var en ömtålig och hudlös tonåring medan Carina utvecklade en viss narcissism, smula stel, fullt upp med att vara vacker, hade vissa modelljobb och jobbade i vården. Kistalight minns sin första stora romans med glädje, det var kul och gulligt, och så här hundra år senare skulle jag vilja ge en stor ... stor kram till dem båda!

Kring 1968 hittade Kistalight även vägen till Moderna Museet, längs kajen vid Grand Hotel med Waxholmsbåtarna, mellan Kungsan, af Chapman och Moderna,  på en av sina favoritpromenader i City med Söders höjder och Skeppsbrons stadssiluett i fonden, traskande sina egna stigar för att lotsa sig fram i finkulturens värld.  
En utställning på Moderna 1968 med Andy Wahrol var ett av mina första museibesök IRL!
Sextiotalet åren då Moderna blev ett av världens ledande museer när det gällde amerikansk popkonst.
 Redan från början fungerade museibesöken som ett sätt att få igång fantasin, få förebilder, komma i rörelse och se möjligheter att skapa egna kreativa grejer.
Dessutom var det ett sätt att samla sig, en mötesplats och en andlig och estetisk upplevelse, som kändes bra när vardagen kunde vara väl så tuff och slitsam.
Finkultur, eskapism och avantgarde, men också fördjupning och radikal syn på samhället!
En dialog med nummer som Geten, Trähästen, Slow Field, Brillolådor, Cykelhjulet, Fountain och Bruden avklädd av sina ungkarlar. 
Den lekande människan ... med konstnärer som (namedropping och museets DNA) Robert Rauschenberg, Jackson Pollock, Jasper Johns, Andy Warhol och Marcel Duchamp!
På den vägen är det, så småningom växte det till och med fram en konstsyn, se Brillo Light!
Kistalight som glad och lättsam amatör i konstvärlden utan formell utbildning får genom alla sina besök på Moderna gå på sitt eget universitet  och under några år,¨som panschis, också inbjuden bloggare på Moderna Museets press-visningar. Se - Andy Warhol 68 Remix!
En del av Andy Warhols succé 1968 var förstås att utställningen med filmerna (Chelsea Girls) och katalogen fungerade som ett titthål till en del av New Yorks underground värld och dekadensen kring Chelsea Hotel, Warhols ateljé och hem The Factory.
Andy Warhol blev en föregångare till dagens hbqt-värld och hela den narcissistiska kulturen kring sociala medier med selfies, modebloggare med känsla för yta och andra som jagar femton minuter av berömmelse (fifteen minutes of fame) eller att all egoboost bara är ett klick bort.

Varför inte lite Banana a la Andy Warhol, Velvet Underground och Nicos I´ll be your mirror. Visst fanns det även samhällskritik hos Warhol; mot en kylig, ytlig och plastig värld med serierna av Elektriska stolen, Marilyn Monroe, skivomslag och Brilloboxar.

Nu tillbaka till ordningen, Gesällprov på Parkgatan, basta basta!

Ta några tag med pepparkvarnen, peppar och salt, känn, spana in ljud och lukt!
Vilka arbetsmoment och material är egentligen trevligast (mest kul) att jobba med för en målare?
Kistalight gillade både underarbete och färdigstrykningar, suveränt med att oljespackla, dörr, fönsterspeglar och köksluckor, blandar du dessutom ut oljespacklet med lite gips torkar det snabbt, luktar väl och blev lätt att slipa. Spackla skarvar på gipsplattor, tapeter och bredspackla väggar med sandspackel gick också bra men ljudet att slipa ned  det hela - brrr för en känslig själ!
Kistalight ryser och lider av de ljuden!
Dagarna och veckorna gick, slipa ... slipa, måla ... måla, klävitt ... klävitt ... stockholmsvitt! Fortsätta att gneta på med arbetsmomenten (behandlingarna) med Gesällprovet. När det var dags för tapetsering, smackade jag först dit tapetbitar (riva, skära, vika och loda) ovanför dörrar och fönster för det är så man oftast gör om man är färdig gesäll.
Vilket precis mina ombudsmän i rock och hatt från Svenska Målarförbundet hade varnat för, hm ... hm, det gällde att börja tapetsera från fönstret för att undvika skuggkanter och väga in sina tapetvådor.

Gesällprovet formade sig till en inre resa.
Bakom valet att utbilda sig till målare fanns en konstnärsdröm, försiktig sådan, (eller också var det bara ett sätt att komma loss - förtäckt frigörelse) bland alla mina ungdoms hjältar från generationsupproren inom popmusiken; Beatles, Stones, Kinks, The Who, Jimi Hendrix och Bob Dylan vimlade det av musiker som gått på konstskola i sin ungdom. John Lennon var en av de mest kända profilerna. 
Kistalight ville inte vara sämre!
Talang då?
Tja den kunde kanske vaskas fram, under mitt första lärlingsår genomförde jag kurser i Frihandsteckning, Pennteckning och Lavering på Hermods, visst utvecklade jag en viss känsla för form och färg men mest upptäckte jag att jag var en alldeles vanlig kille, Ba i betyg, med just ingen särskild  talang för konstens vägar. Där emot hittade jag vägen till Haninge Bibliotek ute i de yttre förorterna där jag fann ett alldeles eget rum, läste massor av konstnärsbiografier om Manet, Matisse, Monet, Renoir, Gauguin, Picasso, och så vidare. Lyssnade på Coltrane och Miles Davis! Dessutom hittade jag vägen till Jean Paul Sartre och läste hela trilogin Frihetens Vägar om en ung okonventionell lärare i filosofi (kan ha påverkat mitt framtida yrkesval) av Sartre läste jag dessutom Äcklet, novellsamlingen Muren och Orden möjligen också Existentialismen är en Humanism. Egentligen förstod jag inte Sartre och existentialismen, hade behövt lite vägledning där, (At the Existentialist Café) men Sartres ena öga pekade i norr och det var något som verkligen gick att identifiera sig med för Kistalight, än i dag kan jag känna att den unge killen som stretade på med läsningen av Sartre är värd en stor ... stor kram. Se Saint Germain des Pres eller Sartres norra öga!
 Sartre var inte en filosof som det direkt gick att snacka med gubbarna på bygget om, nä, bättre då med Henry Miller, (Gympa Light) som Kistalight också läste vid den här tiden, han var känd för sina erotiska (porr) äventyr i Paris, såna läsintressen kunde gå hem bland gubbarna på Parkgatan.

When I paint my masterpiece ...

Visst blev det en skuggad kant av tapeten på det färdiga resultatet!
Hm ... hm sa gubbarna från målarfacket när det var dags för examen.
Vi sade ju till dig ...
Kanske hade det till och med blivit Väl Godkänt för mitt Gesällprov om jag inte slarvat med tapetkanten, men till hösten skulle jag plugga till Student, ostyriga hårlockar, öga i zenit, bohem och Burberry rock, fickorna fulla med romaner av Sartre och anteckningsbok!
Nja mest en ganska vanlig kille, på sitt eget uppdrag, liksom fly från skuggorna och en borttappad vuxenvärld!
Göra, Uppror Light, bara genom att plugga!


Soundtrack Kistalight gör Gesällprov

© Thommy Sjöberg

Tuesday, March 09, 2021

Parkgatan Gesällprov Light Remix

Tjoho! Kul att vara målarlärling i sin ungdom! Rickman Borgström Målerifirma Upplandsgatan 78 Bild från bloggen Fritext 

Someday, it´s gonna be different. 
When I paint my masterpiece. 

Upptäcker i mogen ålder att det spelas in eminenta TV-program med allas vår Plura, singer/songwriter, trubadur, TV-profil med matlagning som specialitet och rockpoet med bästsäljande kokböcker.
Allt i huset där jag som ung målarlärling gjorde mitt gesällprov!
Parkgatan 4 och 6 var adresserna och tidpunkten var våren 1970 när det var dags för gesällprov för Kistalight. En plats där Plura de senaste åren lagat mat, musicerat och pratat med kända gäster.
Då på den tiden var det svårt nedslitna våningar i gatuhuset och inte mindre risiga i de lägenheter som låg i det ruffiga gårdshuset. Husen skulle byggas om av en byggfirma och för måleriet stod firman Rickman Borgström.
Min lärlingstids längd (mina lärlingsår) hade dessförinnan varit föremål för intensiva diskussioner och debatt mellan Kistalight och målarmästare Nisse Borgström som inte alls hette Rickman utan Nisse.
Frågan var hur man räknade tre månader som Kistalight hade rätt att tillgodoräkna sig från sin stolta militära karriär som stabsoldat (malaj och målare) på K 1 Livgardet i Stockholm. Vi räknade och räknade på handens alla fingrar Nisse och jag. Målarmästare Nisse kom fram till att det var första maj som var tiden för att jag skulle betraktas som målargesäll och mitt bud var första april.
Inget skämt!
Gissa var det landade?
Tidpunkten hade betydelse för Kistalight hade uruselt betalt som målarlärling. Ackorden gick helt enkelt ihop i de svårt nedslitna husen, underarbetena blev för omfattande och tidskrävande för de ackordslistor som gällde enligt målaravtalet. Arbetena betalades för de ytor och löpmeter som renoverades och i de ruffiga våningarna och de nedslitna trappuppgångarna hade det varit mer rimligt att räkna efter volym.
Lönen räckte helt enkelt inte till för Kistalights liv och leverne (Midsummer Madness Sju blommor under kudden Light) på ett ungdomsboende, typ studenthem, liggande på Nybohovsbacken, Nybban, i Stockholm. Hyran plus obligatoriska kostnaden för matkuponger räddades med alla möjliga tänkbara extraknäck i målarsvängen! Limfärgstak som skulle tvättas ned hos äldre par på Sveavägen, mystiska tapeter med passform för mönster hos gammal tant på S:t Eriksgatan eller målarbättringar på avslutat bygge som skulle fixas och kompisars ettor där jag strök tak och fixade tapeter.
Det var ett liv och ett kiv!
Mest drömde jag om att bli student! Några betyg var redan fixade på fritiden (6-8 st) genom studier på Komvux, en utbildningsreform från mitten av 1960-talet, för oss knegare av enkel härkomst!
Men dessförinnan skulle det levereras ett gesällprov!
Så här såg arbetsbeskrivningen ut i original!

Klicka gärna på bilden ... Foto Thommy Sjöberg
När det var dags för Gesällprovet dök de upp två äldre herrar från Svenska Målarförbundet avdelning 1 i Stockholm.
Hm...hm det ser bra ut det här! Rejäla grejer det här för ett gesällprov, fina snickerier, dörrar och fönster med spegelytor krävs gediget hantverk här, gamla limfärgstak som ska tvättas ned, tapeterna måste riva i sin helhet och väggarna bred-sandspacklas och de nya luckorna i köket behöver du bred-oljespackla, slipstryka och en finish med färdig lackfärg!
Hm...hm glöm nu inte att sätta upp tapeterna över lapande med början från de höga fönstren så att inte skarvarna bildar skuggkanter.
Viktigt även över dörrarna sade de två äldre farbröderna i rock och hatt innan de försvann på nya uppdrag för målarfacket avdelning ett i Stockholm.

To be continued ... Det kommer en Del II

© Thommy Sjöberg