Just for fun, från Kista till Norra Öland med Järvafältet som fond, en värld i sig! Essäer och resebitar, med gott humör, i en mix av högt och lågt, från allvar till skratt, av indieförfattaren och förläggaren Thommy Sjöberg
Just kids - tillit, tilltro och tidigt 60-tal! Bob Dylan med flickvännen Suze Rotolo flanerar på 4th West Street. I kvarteren kring Bobs första lägenhet i New York nära Washington Square i Greenwich Village. Kistalight hyllar i dag en 75-åring. Bob min egen Mållgan, min hjälte från ungdomens pojkrum i Vendelsö, han som var ställföreträdande rebell, som rymde hemifrån från småstadshålan, liftade runt bland staterna i USA, tjuvåkte med tåg, levde med en cirkus, var en ömhetstörstande Hillybilly, författarämne och med en slumrande talang som singer/songwriter. I dag hyllar vi Bobs konstnärliga explosion i ungdomen åren mellan 1962 och 1966! När jag tänker på min Mållgan kompis från de här åren är det hans förmåga att uttrycka allt det vi kände, klä känslorna i beatverser och musik, ett medium för oss förorättade och arga sedan visade det sig att Bob Mållgan inte bara berättade historier utan också byggde en myt om sig själv. Sanningen var ett gungfly och hanterbar i stunden, rymningarna från hemmet och ryktet att han var föräldralös, var mest ett påfund för att driva med en journalist som råkade tråka ut honom vid en intervju. En tidningsanka som blev en myt och gjorde föräldrarna förvånande, pappan med elfirman och mamman som stod honom nära. Sedan rullar mystifikationerna på, som gammal lärare, indieförfattare och fan av Bob skulle man kunna ge sig själv en skrivuppgift med mysterierna kring Bob under de här åren. Varför inte i en lättare grundkurs i Bobkunskap på Kistalight Academy. Hibbing - var inte Bob en ganska vanlig småstadskille egentligen med en känslomässig förankring i norra Minnesotas småstäder kring Mesabifälten och Lake Superieur ? Liften till The Big Apple när han knappt 20 år gammal sökte upp Woody Guthrie. En resa som blev inledningen till en folksångar och låtskrivarkarriär och där han landade i Greenwich Village och fick vänsteraktivisten Suze Rotolo som flickvän sedan träffade han medborgarrättsrörelsen och protestsångarnas egen folksong queen Joan Baez. Sedan följde Newport Folk Festival och Bob Dylan blir elektrisk (goes electric), spännande skivomslag och mystiska damer, Highway 61 och allt mer mytiska sånger, Desolation row, som speech to the nation, Ett judasskrik, Like a rolling stone, Manchester City Trade Hall och världens mest piratkopierade skiva. Woodstock, en motorcykelolycka, Rimbaud och artistisk retreat. Hur som helst tycks vi på Kistalight inte bli riktigt klara med vår Bob Dylan! Vår egen ungdoms Mållgan! Kistalight samlar här ett antal bloggar i vår serie Bobographica (inte riktigt klara de heller) men håll till godo och här handlar det inte bara om ungdomsåren hos Bob! Bob Dylan - Bobographica från Kistalight En Dylanologs bekännelser Från Hibbing till Vita Huset Hibbing Blues Bob Dylan 70 - 4th West street N.Y Bob Dylan 70 - Woodstock Bob Dylan 70 - Newport Rhode Island Bob Dylan 70 - Kista covers Bob Dylan – krönikör och ett blåsigt ledmotiv
Från Bob Dylans garage i Hibbing - Svd med Kristin Lundell har varit i Dylans hemstad i norra Minnesota på reportageresa.
- Gud vad avundsjuka vi blir på Kistalight!
Stort uppslagen reseskildring i dag med ett myller av fina detaljer, intervjuer och väl valda bilder. Allt från Hibbing high schools berömda aula, restaurang Zimmys som vårdar Dylanarvet i stan, en Dylanolog Bill Pagel som driver en hemsida om Bob Dylan., och den unge musikstudenten Iris Kolodji, som gör en härlig tolkning av You´re gonna make me lonesome when you go.
- Helskön Dylanfrasering där på harmonican i Hibbing highs aula!
Tesen i reportaget att det råder en ömsesidig tystnad mellan Bob Dylan och hans gamla hemstad är inte riktigt sann tycker vi Dylanologer och bobnördar som genast plockar fram exempel på detta!
They're selling postcards of the hanging They're painting the passports brown The beauty parlor is filled with sailors The circus is in town (Desolation row From the album Higway 61 revisited) Inledningen till Desolation row, Bob Dylans egen union of the speech, är en Dylan surrealistisk Felliniballad över livet i en amerikansk småstad. En suggestiv ballad med en lyrisk ton och en mycket melankolisk anda.
Klart att det kunde vara Hibbing och kanske vilken småstad som helst i Mellanvästern!
Enligt myten lär det finnas vykort från en mob på 1920-talet i Duluth, (grannstad med Hibbing där all järnmalm utskeppades från Mesabifälten ut över de Stora sjöarna och som var Dylans födelsestad) när tre färgade män hängdes utan rättegång i en rå rasistisk lynchning. En bild som Dylan haft som förlaga för sin surrealistiska ballad.
Betydligt mer socialrealistiskt och förankrat i miljön och med stämningar från Hibbing är texterna, 4 outlined epitaphs, på baksidan av skivan (vinylen) The times they are a-changing.
The town I was born in hold no memoires but for the honkin foghorns rhe rainy mist an the rocky cliffs I have carried no feelings up past the the lake superior hills the town I grew up in is the one that has left me with my legacy visions it was not a rich town my parents were not rich it was not a poor town an my parents were not poor (it was a dyin town) / _ _ _ / but I was young as so I ran an kept runnin... I am still runnin I guess but my road has seen many changes for I´ve served my times as a refugee / _ _ _ / runnin yes... but stopping for a while embracin what I left and lovin it - for I learned by now never t expect what it can not give me
Kloka ord av en mycket ung man med en ärrad mans ansikte på skivans framsida. Bilden säkert inspirerat av ett klassiskt Woody Guthrie porträtt!
Varför inte lyssna på en Dylanlåt, North country blues, som berättar om Hibbings historia med ett tidigt exempel på globaliseringens inflytande när det gäller marknader, gruvarbetares öden och kapitalismens påverkan på en bygd!
Vi väljer en tolkning av Joan Baez eftersom Bob Dylans idoga redaktion på hans hemsida ständigt plockar bort vår bards sånger från länkade inlägg.
Småstad, gemenskap, man hejar på grannens grabb, alla känner alla, main stream, social kontroll och Jantelag!
Det gällde för en ung poet och musiker med känslan att ha en alldeles särskild talang (en inre värld av bilder och känslor) att hitta vägen ut från Hibbing!
Järnpråmarnas mistlurar i dimman på Lake Superiurs som fyrar i ett innanhav där malmen fraktades bort mot de stora städerna och det urbana livet i Chicago, Detroit eller Montreal.
Kunde det vara vägen ut?
Eller highway 61 ned mot Minneapolis - bluesens egen väg, Sankt Louis, Memphis och New Orleáns. Vägen som så många färgade musiker har färdats i motsatt riktning för att slippa förtryck och orättvisor i den amerikanska Södern.
Någonstans fanns en annan värld!
Bara att kuta och lägga benen på ryggen!
Sanningen är också den att alla hålor från Hibbing till Albuquerque en gång i tiden grundades av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
Nåja några var säkert äventyrare och på rymmen från både det ena och det andra.
Småstaden alltså som en del av det amerikanska projektet! - Som det nu var dags att rymma från!
Bob Dylan hittade vägen ut via en vild identfikation med Woody Guthrie och hans texter och musik. Något som förde Bob till New York, Greenwich Village och ett besök hos den då sjuke folksångaren Guthrie. Vilket fick Bob att skriva Song to Woody som blev en av hans första egna låtar.
I Chronicles, Bob Dylans rosade minneskrönikor, frågar hans första musikförläggare Lou Levy från Tin Pin Alley om han någonsin skrivit en låt om en baseballspelare.
Det är då Bob får höra om Roger Maris i The Yankees som är på väg att slå alla rekord när det gäller antal home-runs. Roger Maris var från Hibbing Minnesota av alla platser.
Det var inte någon Bob hade hört talas om!
Ingen annan heller för den delen!
I staden uppe i norr!
Bob känner ändå en viss stolthet!
Över att vara från samma stad som Roger Maris!
- En homerun för Hibbing?!
Now the wintertime is coming The windows are filled with frost I went to tell everybody But I could not get across (It takes a lot to laugh it takes a train to cry - From the album Higway 61 revisited)
PS Klart att man bär med sig sin hembygd genom livet! Något som genomsyrar Dylans musik och texter och som han kärvt, nästan som en Hemingway, refererar till i Chronicles - i kapitlet Frozen river. Där Bob mycket intressant berättar om inspirationen bakom de tidiga stora låtarna och upprinnelsen till hans konstnärliga islossning.
Så här skrev vi tidigare på Kistalight - från på spaning.
En av flera berömda Bob Dylan fotografier från Bernards café i Woodstock 1964 av Daniel Kramer. Bob är etablerad som songwriter men är på väg mot ett spännande och nyskapande låtskrivande. På albumet Another side of Bob Dylan från 1964 har det samhällsengagerade temat bytts ut mot det privata. Bob Dylan tillbringar allt mer tid i Woodstock där han skriver eller kopplar av. Oftast bor han i Bearsville hos sin manager Albert Grossmans eller på ett rum ovanför Bernards café i Woodstock. Man får inte glömma att Bob faktiskt kunde vara rolig också - Kistalight fortsätter att följa Dylan i fotspåren under de explosiva år då han blev en modernistisk rock och poppoet.
If you see him say hello
Far between sundown’s finish an’ midnight’s broken toll We ducked inside the doorway, thunder crashing As majestic bells of bolts struck shadows in the sounds Seeming to be the chimes of freedom flashing Flashing for the warriors whose strength is not to fight Flashing for the refugees on the unarmed road of flight An’ for each an’ ev’ry underdog soldier in the night An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing (Privat men ändå politisk!)
I Chronicles berättar Dylan detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.
Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare. - Woody som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet.
En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer - matematiskt som ett schackspel, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande. (Från Kistalight på spaning)
I dag mer än fyrtio år sedan Kistalight tog sig ut i stora världen och skulle livnära sig som målarlärling och "plugga student" på Komvux och mer än 45 år sedan vi drabbades av Leif Nyléns briljanta essä om Bob på DN:s kultursidor med bilder från Dylan i Woodstock.
- Såg Bob samma dag på Skärmarbrinks T-station.
Ja på ett skivomslag alltså - bärandes av en ung litteraturstudent. Han såg gammal ut där på framsidadå han blickade fram bakom titeln The times they are a changing.
Ja som Bob redan då faktiskt insett och upplevt det mesta i tillvaron!
Lyckades fixa ett exemplar av den skivan genom ett köp på fiket mitt emot Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, så småningom kom hans skivor ut i den vanliga handeln.
- Sedan var det kört!
Undrar om inte Bob betydde mer som introduktör och förebild än lärarna i plugget av litteratur ochlyrik.
En musikens trickster av modernistisk rockpoesi med gnisslande munspel och elgitarr som samlade spännande musiker omkring sig.
Föreställningen om Woodstock och Bob Dylan ; motorcykelolycka, gåtfull tystnad, Sara, familj och barn, Big Pink och trots allt nya låtar betydde en del av magin kring 69 års Music and Art Fair festival.
- Woodstock som symbol för bohemisk retreat, kreativitet och med Bob som familjefar och bandledare (The Band).
Nära Woodstock hade också en av den amerikanska litteraturens stora radikaler sitt hem under några år. I Croton-on-Hudson levde John Reed och Louise Bryant som äkta makar under några år innan Reed försvann till Sankt Petersburg och den ryska revolutionen (1917) och skrev Tio dagar som skakade världen. Ett av de mest klassiska reportage som finns inom journalistiken. Ett reportage som andas närvaro och atmosfär av en omvälvande historisk händelse.
Närvaro, atmosfär och radikal anda blev det också när väl filmen om Woodstockfestivalen redigerades och visades upp för världen. Kaos och ekonomisk katastrof medan den pågick. Kreativ succé, harmoni (kidsen höll sams trots kaos) och en höjdpunkt för det radikala 60-talet i USA när det hela var över och nedklippt till en spelfilm. Både när det gällde de flummiga hippieidealen och den mer ideologiska studentrörelsen.
- Frågan är om inte Bobs ande svävade över hela festivalen.
Låten, Woodstock, som fångade hela festen skrevs av Joni Mitchell som inte ens fanns på plats när det hela begav sig.
En festival som en gigantisk gratis nedladdning, kidsen grejar en happening och några artister inspireras som aldrig förr; Ritchie Havens, Janis Joplin, Santana, Jimi Hendrix med nationalsången och kanske mest magisk av alla Joe Cooker med With a little help from my friend.
Trots allt; kanske var festivalen bara en slutfas för 60-talsprojektet, mer en dröm än verklighet och på sikt förödande med drogerna.
Dylan familjefar och lantbo istället för modernistisk rockpoet och var en som inte ställde upp på festen.
Bethel, där festivalen ägde rum. låg egentligen 65 km sydväst från Woodstock.
Viktigast av allt ett genomfört kreativt kaosprojekt och avantgarde istället för kommersialism, så blev förstås festivalen ändå riktigt lönsam till slut!
Kistabo sedan 40 år, söderkis i västerort. Familj; fru, två vuxna barn, barnbarn, used to have a cat, med historisk anknytning, en revolutionär, matte till katten nära släkting till Rosa Luxemburg. Numera indieförfattare efter mer än trettio år som So-lärare på grundskolan. Plitar en hel del med mitt skrivande; gärna om resor, samhälle och litteratur. En lyckad formulering och jag ler hela vägen på promenaden. Några egna ebooks. Se Kistalight på Smashword Under tiden bloggar jag på Kistalight. Finns även i bokform Abc...Kistalight, Kistalight goes Ryan, Kistalight Academy, Kistalight på Spaning och senast CV från Kistalight
© Thommy Sjöberg
